Troll och Människor I

                 av

           Selma Lagerlöf


            MONARKMÖTET

Det var i början av åttitalet vid en järnvägsstation
 i Värmland, där kungen skulle resa förbi.
Man hade klätt med grönt och med blommor, det
svajade fanor i luften, och allt folk, som fanns
i hela trakten, hade strömmat dit.
    Och medan människorna Yäntade på att
kungatåget skulle komma, var de både glada och
Iyckliga. oe stod och gjorde upp for sig hur
de skulle ta em#t måjestätet. De skulle ropa
hurra, och de skulle ge honom blommor, och
de skulle sjunga. Ja, här vid l#ils station skulle
han bTi så mottagen, att han aldrig skulle för-
glömma det.
    Men när tåget brusade in på stationen, blev
det en stor oro strax i börian, darför att alla
ville tränga sig fram, så att de skulle komma i
närheten av kungens vagn. Det var ju nu, som
de skulle ha ropat hurra, men det glömde de
rent bort, av ängslan för att de inte skulle kunna
arrnbåga sig fram till någon bra plats.
    Men en var det, som varken sprang eller
trängdes, utan bara stod stilla och hojde kappen
med den stora silverknappen för att slå takt,
och som hurrade så, att det genljöd i alla väggar.
Det var en liten karl, som hade en hög, grön
kaskett på huvudet och hela bröstet fullsatt med
stjärnor av både guld- och silverpapper.
    Och det kan nog hända, att kungen och de,
som var med honom, lade märke till att det fanns
en karl i hela hopen, som var lugn och bar sig
rätt åt, när alla de andra var som stolliga.
    Inte blev det något av med sången, för se,
skolbarnen, som skulle sjunga, de hade i träng-
seln blivit förskingrade åt alla håll, och inte heller
fick kungen några blommor. De, som stod med
buketter i händerna, hade blivit så förstenade av
blyghet, att de inte kom sig för att gå fram till
honom.
    Det var bara en karl, som inte förlorade be-
sinningen, och just i detsamma som kungen kom
ut Lr järnvägsvagnen och steg ner på träbron
framför stationshuset och stod där och såg både
bekymrad och ledsen ut, därför att han hade fått
ett så dåligt mottagande, så banade sig den kar-
len väg fram till honom.
    #Go'dag, min snälla Oskar den andre !)) sa
karlen, och därmed tog han av sig kasketten
och sträckte fram handen.
    #ungen såg riktigt belåten ut. Han blev
nog glad över att här vid #ils station fanns
någon, som inte var blyg och inte hade blivit
yr i mössan, utan visste hur han skulle bete sig.


    #Go'dag, du !» sa kungen tillbaka. #Vad är
du för en ?#
    Då svarade karlen, som sanningen var: #Jag
är kejsar Johannes av Portugallien.# Men han
sade det med en så mild och len röst, som det
var honom rnöjligt, för det kunde ju hända,
att kungen var van att alltid vara den första här
i landet# och att han inte skulle tycka om, att
det fanns en, som stod lika högt som han.
    Det var nog flera, som var rädda för att det
kunde förhålla sig så, för de, som stod närmast,
ryckte honom i rocken och ville ha bort honom,
liksom om de inte var säkra på hur detta mötet
skulle sluta. Men kungen var inte av det slaget,
som inte kan tåla sin like. Han bara vinkade åt
dem, att de skulle hålla sig stilla.
    # ors i alla mina dar!» sa han och lät riktigrt
glad i rösten. »Är det en ämbetsbroder, som jag
har råkat ut för?#
    »Ja, vi har väl ungefär samm#. börda te å bäraä#
sa då han, som var kejsare, så ödrnjukt, så. För
se, att skryta Zver att han hade ett högre ämbete,
han, än den andre, det skulle han aldrig ha kunnat
förmå sig till att göra.
    ))Jag hör, att du har den rätta uppfattningen
av saken,» sa kungen. »De, som inte har prövat
på vad det vill säga, de tror, att vi kungar inte
har något annat att göra än att sitta på en tron
med krona på huvudet och spira i handen. Men
bli kung bara, så får man se på annat. Tänk,
att det ska kannas tungt också till att vara
ke jsare av Portugallien !» lade han till med en
suck.
    )#Det har ju inte var't så varst tungt hittills,:D
sa då kejsarn, för han ville först#s inte skämma
ut det egna landet. #Vi har ju fått behålla fre-
den, och det är ändå det förnämsta goda.#
    Det syntes allt, att kungen blev storbelåten.
#Det är inte fritt, att inte du forstår dej på re-
geringskonsten,» sa han. »För se, att hålla fred,
det är både det första å det sista. Freden är
för riket detsamma, som hälsan är för kroppen.#
    #ejsarn fick allt lov att vända sig om och se
sig omkring, när kungen sade detta. Folk stod
molstilla i en vid krets, och inte en enda tordes
röra sig ur fläcken bara för att inte mista ett ord
av det, som han och kungen sade- till varandra.
Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på att
ta l#attrinna med sig. Atminstone skulle han ha
önskat, att någon enda Svartsjöbo, och helst
nagon av herrkarlarna, hade varit tillstädes.
    Men på samma gång hörde han noga efter vad
k#lngen sadc och var strax färdig att svara honom.
    »Ja, nog är freden e god sak,» sa han.
#Men en kan inte veta hur länge vi får behålla
honom, för i söndags, när jag skulle gå hem
från gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom jag i
sällskap med två främmande karlar. A den
ena åv dom var l#riget, å den andra var Doden.#
    Det var så vanligt för honom, som var kej-
sare av Portugallien, att råka alla slags konstig-
heter och besynnerligheter, så att inte hade han
trott på att det, #om han berättade om motet på
kyrkvägen, skulle bli betraktat som något forsok
att förhäva slg. Men det måtte det änd# ha
blivit, för nu började de på att rycka honom i
rocken iger, de, som stod bakom, och ville ha
honom att tiga. Men kungen förstod nog, att ett
sådant där möte, det var som ingenting att råkna
för en sådan som han, och han vinkade at folket,
att de skulle hålla sig stilla.
    »Vad är det du säjer?» sa han. »Har du
varit ute å gått i sällskap med Döden å TCriget?
Jag kan just undra hur de två såg ut.#
    #Di var väl mest lika ett par fattiga ved-
huggareä# sa kejsarn, »för di gick med stora
timrneryxor pä axeln. När jag hade fått veta
vilka di var, så fråga' jag dom förstås vad di
var ute i för ett ären;de, å då sa di, att di
gick omkring å drog ihop bränsle te stora bål.
Di vandra' från land te land, sa di, å bara
di blev färdiga, så skulle di sätta eld på hela
världen .#
    »De kunde väl aldrig tänka på att lägga opp
något bål i det här landet heller,» sa kungen,
och alltjämt smålog han och såg glad ut.
    #Di trodde allt, att det skulle bli klent med
förtjänsten här i landet,» sa kejsarn. »Men di
skulle ändå göra ett försök på västkanten. För
där trodde di att det var mö jligt, att di kunde
samla ihop bränsle te ett ordentligt bål.#
    Men tänk, att med detsamma som kejsarn
hade talat om västkanten, så rätade kungen upp
sig och blev allvarsam. )#Nejä# sa han helt tvärt
och höjde rösten, så att det han sade kunde höras
till varenda människa på l#ils stationä#det kom-
mer inte att Iyckas för dem. Det kommer inte
att bli något arbete för #Crig å Död åt det
hållet, så länge jag lever. För tror du, att jag
vill vara kung över folk, som jag skulle vara
tvungen att underlägga mej med makt å våld ?
Jag vet väl, att det är svårt att hålla frcd, men
he]lre vill jag offra kronan, än att jag skulle
släppa lös eld å plundring över fredliga städer
a byar å se åkrar nedtrampade å se människor
döda å lemlästade. Jag har sett hur det har
gått framåt i mina två länder under min regering,#
sa han och kastade en stor, Ijus blick omkring
sig, »å aldrig ska jag vara med om att förstöra
det, som det har varit min största glädje att
se växa.»
    När kungen hade sagt detta, hade han fått
glans över ansiktet, och rösten skälvde til# så
vackert, att man hörde, att han mellade vad han
sade. Men kejsarn hade ju aldrig väntat rnindre
av honom, och nu lade han handen på armen på
honom. #Min snälla kung Oskar! Min snälla kung
Oskar !» sa han för att lugna honom.
    »Ja, sätt mej på prov bara!» sa kungen och
såg än stoltare ut än förut.
    Men folket runt omkring tyckte, att kungen
talade så vackert, att de fick tårar i ögonen, och
rätt som det var, var det en, som gav sig till att
ropa hurra.
    Med detsamma tog de upp ropet över hela
#ils station, och nu viftade de åt honom med
hattar och näsdukar, och nu sjöng de, och nu
kom de med blommor, för se, nu var de inte rädda
för honom mer, nu hade han värmt dem. Nu
fick han allt det, som de inte hade kommit sig
för med att ge honom, då de först såg honom.
    Men medan kungen av Sverige blev hyllad
och firad, stod kejsarn av Portugallien alldeles
stilla en stund och såg på med stora ögon. Sedan
smög han sig så stilla och tyst bort genom folk-
hopen.
    Inte för att han kände sig på minsta sätt
missbelåten med att han hade fått göra bekantskap
med en riktig kung, men nog tycktes det, att
han såg bra fattig och liten och avsigkommen ut,
när han gav sig i väg hem till Svartsjösocknen.


    Det var mången, som gladde sig åt kungens
ord vid }#ils station, men just ingen trodde då,
att man fick ta dem alldeles efter bokstaven.
    Sedan, flera år efteråt, då man såg hur det
gick, var det flera, som påminde sig samtalet,
och då #örstod de, att kungen hade sagt sant,
och att han hade bestått provet.
    Och att det var sant med dem, som gick
omkring och samlade ihop bränsle till världs-
kriget, det har vi också sett.
    Men när visar sig för oss den store frids-
furste, som inte kan se människor lida och
byar brännas och åkrar nedtrampas ? När kom-
mer han, som vill offra kronans ära och glans
för att ge den förtvivlade världen fred?



 BORTBYTINGEN
    Det var en trollkäl ing, som kom gående
genom skogen med ungen hängande i en näver-
kont, som hon bar på ryggen. I lan var stor
och ful med hår som borst, sylvassa tänder och
klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte för-
stås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn.
    Om en stund kom hon till ett ställe, där
skogen glesnade en smula. Det var en väg, som
gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter,
och på vägen kom en bonde och hans hustru
ridande.
    I detsamma som trollkäringen fick Syl1 på
dem, ville hon smyga sig tillbaka in i skogen
för ått inte bli sedd av människorna, men så
märkte hon, att bondhustrun höll ett barn på
armen, och då ändrade hon tankar. #Jag vill
allt se om människobarnet kan vara likasåvackert
som mitt,» tänkte hon och kröp ihop bakom en
stor hasselbuske, som stod tätt invid vägkanten.
    #len när de ridande for förbi henne, sträckte
hon sig för långt fram i sin iver, så att hästarna
fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De
stegrade sig och satte av i fullt sl;em Både bon-
den och hans hustru höll pa att bli kastade ur
sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen
bojde de sig framåt för att fatta tag i tyglarna,
och i nasta ogonblick var de försvunna.
    Trollkäringen grinade till av förargelse, för
hon hade knappast hunnit kasta en blick på
människobarnet. Men strax därpå blev hon helt
belåten igen. Där låg ju barnet på marken mitt
framför hennes fötter.
    Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna
stegrade sig, men till all Iycka hade det störtat
ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat.
Det skrek högt av skrämsel over fallet, men då
trollkal-ingen lutade sig över det, blev det så
forvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte
upp handerna for att rycka henne i hennes svarta
skagg.
    Trollkäringen stod där helt förbluffad och
betraktade människobarnet. Hon såg på de smala
fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara,
blå ogonen och den lilla, roda munnen. Hon kände
på det mjuka håret, strok med handen över kinden
och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde
rakt inte fatta, att ett barn kunde vala sa rosigt
och #njukt o#h fin#
    På en gång ryckte trollkäringen näverkonten
från ryggen, hämtade fram sin egen unge och
satte ner den bredvid människobarnet. Och när
hon nu såg vilken skillnad det var på dem, så
kunde hon inte styra sig, utan borjade stortjuta.

    Under tiden hade bonden och hans hustru
fått makt med hästarna, och de vände nu tillbaka
for att söka sitt barn. Trollkvinnan hörde, att
de närmade sig, men hon hade inte sett sig mätt
på människobarnet, utan blev sittande bredvid
det, ända tills de ridande nästan var inom syn
håll. Då fattade hon ett raskt beslut. Hon lät
sin egen unge ligga kvar vid vägkanten, men
människobarnet stoppade hon i naverkonten,
slängde den på ryggen och löpte till skogs.
    Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande
kom till synes. Det var ett präktigt bondfolk,
rikt och aktat och ägare till en stor gård i den
fruktbara dalen nedanför berget. De hade redan
varit gifta i flera år, men de hade bara detta
enda barnet, så att man kan förstå, att de var
ivriga att få det tillbaka.
    Bondhustrun kom ett par hästlängder fore
mannen och fick först syn på barnet, som låg vid
vägkanten. Det skrek av alla krafter for att kalla
sin mor tillbaka, och hustrun borde redan av det
förskräckliga tjutet ha förstatt vad det var för
ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för
att den lille skulle ha slagit ihjäl sig i fallet, att
hon bara tänkte: »Gud vare lov, att han är i
livet !» - »Här ligger barnet !» ropade hon till
mannen, och med detsamma gled hon ur sadeln
och skyndade fram till trollungen.
    Då bonden kom fram till platsen, satt hustrun
på marken och såg ut som en, som inte kan tro
sina sinnen. »Inte hade mitt barn tander som
sylar,?1 sa hon, under det att hon vände barnet
fram och tillbaka. #lnte hade mitt barn hår
som svinborst,)# klagade hon, och hennes stämma
uttryckte en allt större och större förskräckelse.
#lnte hade mitt barn klo på lillfingret.)#
    Bonden kunde inte tro annat, än att hans
hustru hade blivit tokig, och sprang raskt av
hasten. #Titta på barnet, och säg om du kan
begripa varför det ser så underligt ut!» sa hustrun
och räckte det till honom. Han tog emot det ur
hennes händer, men knappt hade han gett det
en blick, förrän han spottade tre gånger och
slängde det ifrån sig. »Det är ju en trollunge!#)
sa han. #Det är inte vårt barn.» Hustrun satt
alltjämt kvar vid vägkanten. Hon var inte snabb-
tänkt och kunde rakt inte förklara för sig vad
som hade hänt.-»Men vad gör du med barnet?#
utbrast hon. - »Märker du inte, att det ar en
bortbyting .#» frågade mannen. »Trollena har passat
på, då våra hästar skenade. De har stulit va'irt
barn och lagt hit ett av sina egna.» - »Men
var är då mitt barn nu ?» frågade hustrun.
   »Det är borta hos trollena, det,» sa mannen.
    Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon blek-
nade bort som en döende, och mannen trodde,
att hon skulle ge upp andan på fläcken.
    #Vårt barn kan ju inte vara långt bortaä# sa
han och försökte lugna henne. »Vi ska gå in i
skogen och söka.#
    Därmed band han sin häst vid ett träd och
begav sig in i snåren. Hustrun reste sig for att


följa honom, men då märkte hon, att trollungen
låg så, att han när som helst kunde bli sparkad
av hästarna, som var oroliga över att ha honom
i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att
röra bortbytingen, men hon flyttade honom ändå
ett stycke åt sidan, så att hästarna inte skulle
komma åt honom.
»Här ligger skramlan, som vår pojke höll i
handen, när du tappade honom,» ropade bonden
inifrån skogenä#nu vet jag, att jag är på rätt
spår.» Huskun skyndade etter honom, och de
gick sedan länge inne i skogen och sökte. Men
de fann varken barn eller troll, och då skym-
ningen bröt in, måste de vända tillbaka till
hästarna.
   #ustr#m grät oc# #Ired sina hånder. N#annen
gick med tanderna sammanbitna och sade inte
ett ord för att trösta henne. llan var av en
gammal och god släkt, som skulle ha slocknat
ut, om han inte hade fått en son. Nu gick han
där och var ond på hustrun, därför att hon
hade !åtit barnet falla till marken. #Barnet borde
hon ha hållit fast framför allt annatä# tänkte han.
Men då han såg hur bedrövad hon var, så hade
han inte hjärta att göra henne några förebråelser.
    Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln,
då hon kom att tänka på bortbytingen. #Vad
ska vi ta oss till med trollungen ?# sa hon.
#Ja, vart har den tagit vägen?» undrade mannen.
- #Han ligger därborta under busken.» -»Där
ligger han ju bra,» sa mannen och skrattade
bittert. - »Vi får väl ändå lov att ta den med
oss. Vi }#an inte låta den ligga kvar i vild-
marken.o - #Jo, det m#tte vi v#l kunna,» sa
l#onden och satte foten i stigbygeln
    Hustrun tyckte, att manllen egentligen hade
r ätt. Inte behövde de ta sig an trollets barn.
Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på
en gång blev det omöjligt för henne att rida
vidare. »Det är ju i alla fall ett barn,» sa hon.
Jag kan inte låta det li#ga här till mat för
# argarna. Du måste ge mig ungen.# - »Det
gör jag visst inte,» svarade mannen. »Den ligger
bra, där den ligger.» - »Om du inte ger mig
honom nu, så vet jag, att jag måste gå tillbaka
hit i kväll och hämta honom,» sa hustrun. -
»Jag kor, att det inte är nog med att trollena h;lr
stulit mitt barn. De har visst också förvridit
huvudet på min hustru,# mumlade bonden. Men
han Iyfte ändå upp barnet och lämnade det till
hustrun, för han hade en stor kärlek till henne
och var van att göra henl1e till viljes i allting.
    Nästa dag var olyckan känd i hela socknen,
och alla, som var erfarna och kloka, skyndade
till bondgården för att ge visa råd och för-
maningar. »Den, som har fatt en bortbyting i
huset, ska slå honom med en grov käpp,» sa
en gumma. -))Varför ska man vara så svår mot
honom?# frågade bondkvinnan. »Nog är han ful,
men han har ju ändå i#te något ont gjorta# -
#Jo, om man piskar trollbarnet så länge, att blodet
rinner, sa kommer trollkäringen farande, kastar

till en ens eget barn och tar sitt med sig. #ag
vet många, som på det sättet har fått igen sina
barn.» #a, men de barnen har inte länge blivit
vid liv,» inföll en annan av de gamla, och hustrun
tankte för sig själv, att det medlet kunde hon
nte använda.
    Mot kvällen, då hon en stund satt ensam i
stugan med bortbytingen, började hon längta sa
haftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste
vad hon skulle ta sig till. »#anske att jag ändå
borde göra så, som jag har blivit tillrådd,» tankte
hon, men hon kunde inte komma sig för med det.
    I samma ögonblick steg bonden in i stugan.
Han höll en käpp i handen och frågade efter
bortbytingen. Hustrun förstod, att han ville följa
de kloka kvinnornas råd och s# trollbarnet #ör att
få igen sitt eget. »Det är bra väl, att han gör
det,» tänkte hon. »Jag är så dum. Jag skulle
#Idrig kunna slå ett oskyldigt barn.»
    N#en knappt hade mannen gett trollungen
ett slag, förrän hustrun rusade fram och grep
honom i arrnen. »Nej, slå inte, slå inte!» bad hon.
- »Du vill visst inte ha igen ditt barn, duä# sa
mannen och försökte göra sig lös. -#Visst vill
jag ha det tillbaka,» sa hustrun, »men inte på
det här sättet.» Bonden höjde armen till ett nytt
slag, men innan det  hade fallit, hade hustrun
#astat sig över barnet, s# aff slagef fråffade henne.
-#Gud i himlen!# sa mannen. #Nu forstår jag,
att du ämnar ställa det så, att vårt barn ska få
stanna hos trollen i hela sitt liv.» Han stod still
och väntade, men hustrun låg kvar framför honom
och skyddade barnet. oa kastade mannen käppen
ifrån sig och gick harmsen och bedrövad ut ur
stugan. Han undrade sedan över att han inte
hacle fört igenom sin vilja trots hustruns mot-
stånd, men det fanns något hos henne, som
betvang honom. Han kunde inte göra henne
emot.
    Det gick återigen ett par dagar under sorg
och bedrövelse. Det kan vara svårt nog för en mor
att lla mistat sitt barn, men värre än allt annat
är det att ha fått det ersatt av en bortbyting.
Det håller hennes längtan ständigt vid liv och låter
den aldrig komma till ro.
    #Jag vet inte vad jag ska ge bortbytingen till
matä# sa hustrun en morgon till mannen. »Han
vill inte äta det, som jag sätter fram för honom.#)
-#Det är nog inte underligt,» sa mannen. »Har
du inte hört, att trollena inte vill äta annat än gro-
dor och möss?»-»Men du kan väl inte begära,
att jag ska gå ut i groddammen och hämta föda
åt honom,# sa hustrun.-»Nej, jag begär detvisst
inte,» sa mannen. »Jag tycker, att det bästa vore,
#tt han finge svälta ihjäl.#
    Hela veckan förgick, utan att bondhustrun var
i stånd att förmå trollungen att äta något. Runt
omkring honom ställde hon upp alla möjliga goda
sak#r, men trollungen bara grinade och spot-
tade, då hon ville förmå honom att smaka p#
läckerheterna.
    En kväll, då det såg ut, som om han holl på
att dö a#f hunger, kom katten springande in i
rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bond-
kvinnan råttan från katten, kastade den till bort-
bytingen och gick hastigt ut ur rummet för att
slippa se hur trollbarnet åt.
    Men då bonden märkte, att hustrun verkligen
hade börjat samla in grodor och spindlar åt bort-
bytingen, fattade han en sådan avsky för henne,
att han inte längre kunde dölja den. Det var
honom omöjligt att säga ett vänligt ord till henne.
Annu hade hon dock kvar så mycket av sin gamla
makt över honom, att han stannade i hemmet.
    Men det var inte nog med detta. Också tjänst-
folket började visa husmodern olydnad och van-
#ördnad. Husbonden låtsade inte om, att han
märkte det, och hustrun förstod nu, att om hon
fortfore att ta borthytingen i försvar, skulle hon
få det svårt och tungt varenda dag, som Gud gav.
,#len hon var nu en gång sådan, att då det fanns
någon, som alla hatade, så måste hon uppbjuda
sina yttersta krafter för att komma en sådan
stackare till hjälp. Och ju mer hon fick lida
för bortbytingens skull, dess mer trofast vakade
hon över att intet ont skulle vederfaras honom.
    Ett par år senare satt bondhustrun en för-
middag ensam i stugan och sydde lapp på lapp
på en barnklänning. »Ack ja!» tänkte hon, medan
hon sydde. »Den har inga goda dagar, som ska
hålla på och sörja för ett främmande barn.»
    Hon sydde och sydde, men hålen var så
stora och många, att hon fick tårarna i ögonen,
då hon såg dem. »Men så mycket vet jag,»
tänkte hon, »att om jag finge laga kolten at min
egen son, då skulle jag inte räkna hålena.»
    »Jag har det allt bra svårt med bortbytingenä#
tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett hål
till. »Det bästa vore, att jag toge honom med
mig så långt in i skogen, att han inte kunde
hitta hem, och lämnade honom där.
    »Det är då sant, att jag inte behövde göra
mig så mycken möda för att slippa honom,» fort-
satte hon om en stund. #Om jag bara läm-
nade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han
dränka sig i brunnen eller brinna opp i spisen
eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna.
Ja, det vore en lätt sak att bli av med honom,
så elak och oförvägen som han är. Det finns
ingen på gården, som inte hatar honom, och om
jag inte ständigt hade honom omkring mig, så
skulle strax någon begagna tillfället att skaffa
honom ur vagen.»
    Hon gick bort och tittade på barnet, som låg
och sov i en vrå av stugan. Det hade vuxit och
var ännu fulare, än då hon såg det första gången.
Munnen hade dragits ut till ett tryne, ögonbrynen
var som två styva borstar, och skinnet var all-
deles brunt.
    »Att laga dina kläder och att vaka över dig
ginge väl ändå an,» tänkte hon. »Det är det
minsta jag får utstå för din skull. Men min man
har blivit led åt mig, drängarna föraktar mig,
pigorna skrattar åt mig, katten fräser, då han får
se mig, hunden morrar och visar tänderna, och
du är skuld till alltsammans.

»Men att djur och människor hatar mig, kunde

jag väl ändå bäraä# brast hon ut. #Det värsta
är, att var gång jag ser dig, längtar jag mer än
förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn,
var är du ? Ligger du och sover på mossa och
ris borta hos trollkäringen ?)#

    Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig
tillbaka till sin sömnad. Det var hennes man,
som kom in. Han såg glad ut och talade vän-
ligare till henne, än han hade gjort på länge.

    #Det är marknad i dag borta i kyrkbynä# sa
han. »Vad säger du, om vi skulle ta och gå
dit ?»

    Hustrun blev glad över förslaget och sade,
att det ville hon gärna vara med om. »Gör dig
då färdig, så fort du kan !» sa mannen. »Vi får
lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern.
Men om vi tar vägen över berget, så kommer
vi nog fram i rätt tid.#

    En liten stund efteråt stod bondhustrun på
tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder. Detta
var det gladaste, som hade hänt henne på många
år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen.
»Men,» tänkte hon plötsligtä#kanske min man
bara vill locka bort mig, för att drängarna ska
kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur
vägen.» Hon gick hastigt in i stugan och kom
tillbaka med den stora trollungen på armen.
    »Kan du inte lämna den där hemma?» sa
mannen, men han lät inte förargad, utan talade
med mild röst. - )#Nej, jag vågar inte gå ifrån
honom,» s-arade hon. - #)Ja, det är din ensakä
sa bondenä)men nog blir det tungt för dig att
släpa en sådan börda över berget.#
    De började nu sin vandring, men den blev
mödosam, för det bar brant uppför. De måste
klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan
vägen tog av mot kyrkbyn.
    Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt
kunde flytta en fot. Gång på gång sökte hon
övertala den stora pojken att ga själv, men han
ville inte.
    Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som
han inte hade varit, sedan de hade förlorat sitt
eget barn. »Nu får du ge mig bytingen,» s# han,
))så ska jag bära den en stuna'.» - #Anej, jag
orkar nog,» sa hustrun, »jag vill inte, att du skå
ha besvär med trolltyget.» - »Varför ska du
vara ensam om att sträva med det?» sa han och
tog ungen ifrån henne.
    Just där bonden tog barnet, var vägen som
allra svårast. I lal och slipprig löpte den fram
vid kanten av en brant klyfta och var så smal, att
det knappt fanns plats på den för att s#itta ner
foten. Hustrun gick efter, och helt hastigt blev
hon rädd för att det skulle hända mannen något,
medan han gick och släpade på barnet. »Gå
sakta här !» ropade hon, för hon tyckte, att han
vandrade fram alldeles för fort och oförsiktigt.
Strax därpå snavade han också och hade så när
tappat barnet ner i avgrunden.
    »Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade
vi varit av med det för alltid,» tänkte hon. Men
i samma ögonblic}; begrep hon, att det var
mannens avsikt att kasta barnet ner i klyftan
och sedan låtsa, att det hade skett av våda. »Ja,
ja,» tänkte hon, »så är det. Han har ställt till
allt det här för att skaffa bortbytingen ur världen,
utan att jag skulle märka, att det var gjort med
flit. Ja, det bästa vore ju också, om jag läte
honom göra, som han vill.»
    Aterigen snavade mannen mot en sten, och
återigen höll bortbytingen på att glida ur hans
armar. »Ge mig barnet ! Du faller med det,»
sa hustrun.-»Nej,» sa mannen, »jag ska nog vara
försiktig.»
    I samma ögonblick snavade han för tredje
gången. #1an sträckte ut armarna för att gripa
tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick
tätt bakom honom, och fastän hon nyss förut
hade sagt till sig själv, att det vore bra gott
att slippa bortbytingen, så störtade hon nu fram,
fick fatt i en flik av trollungens kläder och drog
upp honom på vägen.
    Då vände sig mannen till henne. Hans
ansikte var nu fult och alldeles förvandlat. »Du
var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla
i skogen,» sa han vredgad.
    Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit
så bedrövad över att mannens vänlighet bara
var låtsad, att hon hade börjat gråta. »Varfor
gråter du ?» sa han hårt. »Det hade väl inte
varit en så stor olycka, om jag hade låtit by-
tingen falla. #om nu, annars blir det för sent.#
-»Jag tror inte, att jag har någon lust att gå på
marknan,» sa hon. - »Nåja, jag har allt forlorat
lusten, jag med,» sa mannen och var enig med
henne.
    På hemvägen gick han och frågade sig själv
hur länge han ännu skulle kunna hålla ut med
hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka
och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt
bli bra igen mellan dem, menade han. Han var
just färdig att börja en strid med henne om
barnet, men då mötte han hennes blick, som
vilade på honom svårmodig och ängslig. Han
lade band på sig ännu en gång för hennes skull,
och allt blev, som det hade varit.
    Aterigen gick ett par år, men då hände det
en sommarnatt, att bondgården råkade i brand.
Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla
av rök, och hela vinden var ett enda eldhav.
Man kunde varken tänka på att släcka eller räddaj
man måste bara rusa ut for att inte bli inne-
bränd.
    Bonden hade kommit ut på gården och stod
där och såg på sitt brinnande hus. »Ett ville jag
gärna veta» sa han, #och det är vem som har
vållat mig den här olyckan.»-»Nå, vem annan
skulle #let väl vara än bortbytingen?» sa en dräng.
#Han har ju i långliga tider hållit på med att
samla ihop stickor och strå och tänt på dem
både ute och inne.» - »I går hade han burit
ihop en hög torra kvistar på vinden». sa en piga,
»och höll just på att sätta eld på den, när jag
fick se honom.»-»Han har nog tänt på dem sent
i kväll i stället,» sa drängen. »Ni kan vara säker
på att ni har honom att tacka för hela olyckan.#
    »Om han åtminstone ville brinna inne,» sa
bonden, #då skulle jag inte klaga över att min
gamla stuga har gått opp i lågor.» Just som han
sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade
barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne,
ryckte bortbytingen ifrån henne, Iyfte honom högt
på sina armar och kastade honom tillbaka in i
huset.
    Elden slog just då ut genom tak och fönster,
och hettan var förfärlig. Ett ögonblick stirrade
hustrun på mannen, likblek av förskräckelse.
Sedan vände hon och skyndade in i huset efter
barnet.
    »Du kan gärna brinna opp, du med!» ropade
mannen efter henne. Hon kom tillbaka ut i
alla fall, och bortbytingen hade hon med sig.
Händerna hade hon fått svårt brända, och hennes
hår var nästan avsvett. Ingen sade ett ord till
henne, då hon kom ut. Hon gick bort till
brunnen, släckte ett par gnistor, som glödde på
hennes kjortelfåll, och satte sig sedan med ryggen
mot brunnskaret. Trollbarnet låg i hennes knä
och somnade snart, men hon satt kvar, upprätt
och vaken, och stirrade sorgset framför sig. En
hel mängd människor skyndade förbi henne fram
mot det brinnande huset, men ingen talade till
henne. Alla tycktes finna henne så hemsk och
avskräckande, att de inte tordes komma i hennes
närhet.
    Vid dagbräckningen, då stugan var ner-
brunnen till grunden, kom mannen fram till henne.
äJag härdar inte längre ut med detta,» sa han. »Du
vet nog, att jag ogärna lämnar dig, men jag kan
inte längre stå ut att leva samman med ett troll.
Nu går jag min väg och kommer aldrig tillbaka.»
    Då hustrun hörde orden och såg hur mannen
vände sig bort och gick, tyckte hon, att det ryckte
och slet i henne. Hon ville skynda efter honom,
men trollbarnet låg tungt på hennes knä. Hon
kände sig inte ha kraft nog att skaka det ifrån sig,
utan blev sittande.
    Bonden begav sig rätt uppåt skogen och
tänkte därvid för sig själv, att nu gick han väl
den här vägen för sista gången. Men knappt hade
han hunnit ett stycke uppat höjden, förrän en liten
pilt kom springande emot honom. Han var skön
och smärt som ett ungträd. Håret var silkesmjukt,
och ögonen Iyste som stål. »Ack, sådan skulle min
son ha sett ut, om jag hade fått behålla hono-m#
sa bonden. »En sådan arvinge skulle jag ha
haft. Det skulle ha varit något annat än det
svarta otyget, som min hustru har dragit hem till
gården.#
    »Goddag i skogen!» hälsade bonden. »Vart
skall du ta vägen?»-»Goddag igen!» sa barnet.
»Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta
vart jag går.#
    Men då bonden hörde rosten, blev han alldeles
blek.
    #Du talar, som folk av min släkt brukar t#la,»
sa han. )#Och om inte min son vore hos trollena,
så skulle jag säga, att det ar du.»-#Ja, nu har
ni gissat rätt, far,» sa gossen och skrattade. »Och
eftersom ni har gissat rätt, så ska ni få veta, att jag
är på väg till mor.»-»Du ska inte gå till mor,»
sa bonden. »Hon frågar inte efter varken dig eller
mig. Hon har inte hjärta för någon annan än en
stor, svart trollunge.» - »Menar ni det, far ?ä sa
gossen och såg fadern djupt in i ögonen. »Då är
det kanske bäst, att jag stannar hos er nu för det
första.»
    Bonden kände en sådan glädje över barnet,
att tårarna ville tränga fram. »Ja, stanna du bara
hos mig!» sa han, tog gossen i sina armar och lyfte
honom högt i luften. Han var så rädd för att
förlora honom en gång till, att han vandrade
vidare med barnet i famnen.
    Då de hade gått ett par steg, begynte gossen
prata med honom. »Det är väl, att ni inte bär nlig
så illa, som ni bar bortbytingenä# sa han. -
)#Vad menar du ?ä frågade bonden. - »Jo, troll-
käringen gick på andra sidan klyftan med nlig
på armen, och var gång, som ni snavade och höll
på att tappa bortbytingen, höll hon också på
att falla med migu# Vad säger du? Gick tli pa
andra sidan klyftan ?» sa bonden och blev rätt
betänksam. -)#Jag har aldrig varit så rädd förr,»
sa gossen. »Då ni kastade trollbarnet ner i
klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om
inte mor då hade varit...-
    Bonden började gå långsammare, underdetatt
han försökte fråga ut gossen. #Du far lov att
tala om för mig llur du har haft det hos trollena.
-#Det kunde vara svårt ibland,» sa den lille, »men
bara mor var snäll mot trollungen, så var också
trollkäringen snäll mot mig.#
    #Brukade hon ge dig stryk ?» frågade bon-
den. - »Hon slog inte mig oftare, än ni slog
hennes barnn# - »Vad fick du att äta ?» frågade
#adern vidare. - »Var gång, som mor gav troll-
ungen grodor och moss, fick jag smör och bröd.
Men när ni satte fram bröd och kött för troll-
ungen, bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar.
Den första veckan höll jag på att svälta ih jäl. Om
inte mor då hade varit...»
    Då barnet sade detta, gjorde bonden helt om
och började gå raskt neråt dalen. »Jag vet inte
hur det kommer sigä# sa han, »men jag tycker,
att det luktar brandrök av dig.»-»Ja, det är inte
så underligtä# sa barnet. »Jag blev ju kastad
i elden förra natten, då ni slängde in trollbarnet
i den brinnande stugan. Hade inte mor då
varit . . .»
    Bonden fick nu så brått, att han nästan
sprang, men plötsligt blev han stående. »Nu ska
du säga mig hur det kommer sig, att trollena har
gett dig fri,» sa han.-#Då mor offrade det, som
var henne mer värt än livet, så hade inte trollena
någon makt över mig mer, utan lät mig gå,» sa
pojken. - »Har hon offrat det, som var henne
mer värt än livet?» frågade bonden.-#Ja, det har
hon väl, när hon lät er gå, för att hon skulle
kunna behalla trollungenä# sa barnet. - - -
    Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats
vid brunnen. Hon sov inte, men hon kände sig
som en förstenad Hon förmådde inte röra sig,
och det, som skedde omkring henne, såg hon lika
litet, som om hon hade varit riktigt död. Då
hörde hon mannens stämma ropa hennes namn
långt borta ifrån, och hennes hjärta började åter
l#lappa. Livet vände tillbaka till henne. Hon
slog upp sina ögon och såg sig omkring som
en sömndrucken. Det var Ijus dag, solen sken,
lärkan drillade, och det tycktes omöjligt, att hon
också denna vackra dag skulle behöva släpa på sin
olycka. Men strax därpå såg hon de förkolnade
bjälkarna, som låg runt omkring henne, och en
mängd människor med svärtade händer och upp-
hettade ansikten. Då visste hon ju, att hon vak-
nade upp till ett ännu sorgligare liv, än det gamla
hade varit, men i alla fall hade hon kvar
känslan, att hennes lidande nu hade kommit till
ett slut. Hon såg sig om efter bortbytingen.
#an låg inte i hennes knä, och han fanns ingen-
stans i närheten. Hade nu allt varit som förr,
så skulle hon ha sprungit upp och börjat söka
efter honom, men nu kände hon på något sätt,
att det var onödigt.
    Hon hörde återigen hur hennes man ropade
på henne ifrån skogshållet. Han kom på den smala
stigen ner mot gården, och al]a de främmande,
som hade hjälpt till vid släckningen, sprang emot
honom och omringade honom, sa att hon inte
kunde se honom. Hon hörde bara hur han gång
på gång ropade hennes namn, liksom för att
hon skulle skynda till hans möte, hon som de
andra.
    Och stämman bar budskap om en stor glädje,
men llon blev ändå sittande stilla. Hon vågade
inte röra sig. Åntligen stod hela människohopen
runt omkring henne, och mannen skilde sig från
de andra och gick fram och lade ett skönt barn i
hennes armar.
    #)Här är vår son. Han har vänt tillbaka till
oss» sa mannen, »och det är du och ingen annan,
som har räddat honom.)#





                EN HISTORIA #RÅN

                  H A L L A N D
    För omkring hundra år sedan fanns i södra
Halland en gammal gård, som låg på en enslig
plats nära kusten. Den var bebyggd med små
låga och ålderdomliga hus med gråsvarta halmtak,
och själya storstugan var så urgammal, att den
hade takfönster.
    Gården hette Bredane. Den hade stora ägor,
men det var endast trakten närmast omkring
husen, som kunde odlas. Det övriga bestod av
ofruktbara flygsandsfält.
    Gammalt folk visste att berätta, att runt om-
kring den ensamma gården skulle det förr i
världen ha legat en hel by. Det hade varit på
den tiden, då det fanns gott om träd i Halland,
då det växte väldiga skogar av ek och bok ifrån
havskusten ända upp till Smålandsgränsen. Då
hade byn med sina ägor legat som på en ut-
huggning, och träden hade stått runt om och
skyddat den. Men så hade skogen blivit bort-
huggen, inte bara den skogen, som stod närmast,
utan all skog i hela trakten, ja, all skog i hela
Halland.
    Det sades, att bönderna i Bredane först skulle
ha varit glada över att de hade Iyckats göra sig
av med skogen. De kunde nu lägga ut sina
åkrar allt vidare, och de fick släppa ut boskapen
på öppna vidder, där den lätt kunde vaktas.
Det var en och annan, som klagade över att det
aldrig var lugnväder, sedan träden inte längre
tog emot blåsten, och andra jämrade sig over
att de måste fara ända till Småland för att hämta
ved. Men det fanns ingen, som var missnöjd på
allvar. Ingen trodde, att det kunde ligga en
fara i detta, att skogen var borta.
    Men byn Bredane låg, som sagt, alldeles vid
havet, och de stora åkrarna sträckte sig ända
ner till vattnet. Och nu sägs det, att några ar
efter att skogen var borthuggen, hände det en
höst, att stormen rev upp ett par vissnade gräs-
tuvor nere i strandbrädden. Under grästuvorna
lag fin, lätt sjösand. Den bestod nästan inte
av annat än skal av musslor och snäckor, som
hade blivit malda till finaste mjöl på havets stora
kvarn, och den Iyftes upp med vinden och började
yra omkring. Sedan var det, som om vinden inte
kunde lämna stranden i ro. Gräset var snustorrt,
sedan skogen inte mer höll kvar tuktigheten, och
det rycktes bort av blåsten utan minsta svarig-
het. På så sätt kom allt mer och mer sand upp
i dagsljuset. Den for upp i luften, dansade om-
kring en stund och föll ner igen i hårda, vita
drivor, ungefär som yrsnö.
    Då bönderna i Bredane såg den där leken
första gången, tänkte de intet ont om den. Men
nästa vår märkte de, att åkrarna, som låg när-
mast havet, var nersandade.
    Det var bara ett tunt sandlager, och det
tycktes inte vara till stort men för växtligheten.
Men hela den sommarn blev ofantligt torr och
blåsig. Säden kunde inte växa, den vissnade bort,
krympte ihop till ingenting. Under den låg mat-
jorden torr som fnöske, och varje dag rev blåsten
upp hela skyar av den och förde bort dem. Men
under det tunna jordlagret återigen låg den lätta
sjösanden, finmalen som mjöl och redo att dansa
om med vinden. Det gick så, att då sommarn var
slut, hade stormen hela stora fält att leka med.
Uppe i byn Bredane satt bönderna och såg hur
den Iyfte upp sandmassorna, vräkte dem mot
skyn, valsade runt med dem och kastade ner dem
i drivor och småkullar, som den nästa dag flyttade
och omformade.
    År efter år sandade vinden rrer allt flera fält,
och bönderna fick allt mindre jord att odla. De
förde nog kamp mot sanden, reste stängsel och
grävde diken, men ingenting tycktes hiälpa. Om
de plöjde och harvade, var det, som om de hjälpte
vinden att riva upp sanden, och om de lät jorden
ligga i fred, blev den snart så översandad, att
inte ett grönt strå kunde sticka upp.
    Det var inte nog med att flygsanden för-
störde åkrarna: det var ingen ände på den otrev-
nad den medförde. Den låg i drivor på dörr-
tröskeln, da man om mornarna öppnade stug-
dörren, den piskade en i ansiktet, då man gick
ute, den rusade ner genom skorstenen och blan-
dade sig i maten, och på vägar och stigar lade
den sig i så djupa lager, att allt gående och
åkande blev oändligt mödosamt.
    Snart kunde invånarna i byn inte härda ut
längre. Om nagra år rev ett par av dem ner sina
hus och satte upp dem längre inåt landet. Varje
vår flyttade någon, och till sist fanns det bara en
enda gard kvar av hela byn.
    Nu väntade man ju, att inte heller den gården
skulle bli länge stående mitt ibland flygsands-
faltell. Men det blev den likafullt. Bonden, som
ägde den, var av sådant slags folk, som inte vill
låta sig drivas bort. Det var inte därför, att
han var så kär i trakten, att harl mte kunde trivas
någon annanstans, som han inte ville b# ta om
boplats. Men han kunde inte tåla att bli tvingad
att flytta mot sin vilja. Han ville hellre stanna,
där han var, och kämpa med sanden.
    Sedan föll det sig så, att hans son och alla
de, som efter honom kom till gården, var av
samma sinnelag. De ville inte höra talas om
att sanden skulle tvinga dem att flytta gården,
så länge som de kunde Iyfta en spade för att
mota bort den. Och det var ingen lätt kamp,
som de hade att föra, framför allt av den orsaken,
att ingen lärde dem hur den borde föras. Ingen
sade dem hur de skulle binda s#nden för att
förmå den att hålla sig stilla. De nöjde sig
med att resa upp täta stängsel kring de åkrar,
som låg närmast boningshuset, för att åtminstone
kunna bevara dessa.
    De där människorna frågade inte efter, att
de måste leva i fattigdom för sin envishets skull.
De satte detta, att inte låta sig drivas bort, högre
än allt annat. I stället för de stora boskapshjordar,
som de förut hade ägt, hade de nu bara några få
kor och en enda häst. Men så länge som de
kunde föda dessa, var de ändå i stånd att hålla
sig kvar.
    Något, som styrkte dem, var nog det, att det
följde anseende med att föra en sådan strid. Folk
tyckte om att se, att de inte lät sig fördrivas,
och när bonden från Bredane gick fram i en
folksamling, var det alltid någon, som vände sig
om för att se efter den, som hade kraft att hålla
ut bland flygsanden.
    #en för hundra år sedan, då kampen mellan
människan och sanden pågick som ivrigast, såg
det på en gång ut, som om sanden skulle få
övertaget. Bonden i Bredane dog plötsligt i sina
bästa år, och sonen, som han lämnade efter sig,
var inte mera än femton år gammal, så att han
kom under sin mors förmynderskap. Det var
således hon, som nu skulle föra striden mot
sanden, och fastän hon dittills hade skött sig väl,
var det ingen, som trodde, att hon hade nog
uthållighet för att övervinna en sådan fiende.
Sonen hette Sigurd. Till utseendet bråddes han på
modern, som var Ijus och vacker. Han tycktes ha
ett l#itt Iynne av naturen, men så länge som fadern
levde, hade denne givit honom del av alla sina
bekymmer, så att han hade blivit väl mycket ned-
tryckt och var alltför allvarlig för sin ålder. Han
och modern var goda vänner. De var ense
om att de skulle försöka att hålla sig kvar p#
Bredane och inte visa sig sämre än de förra
agarna.
    Då bonden på Bredane hade varit död ett
år, kom en ny dräng till gården. Sigurd hade
inte sett drängen, förrän han kom vid höstflytt-
ningen. Matmodern hade råkat honom på ett
bröllop sommarn förut och hade genast statt
honom utan att fråga sonen till råds. Drängen
hette Jan. Han var lång och smärt, hade hår,
som var starkt rött, blek hy och svarta ogon.
Modern tog synnerligen väl emot honom. När
han kom in, var stort flyttkalas anordnat: gryn-
kaka, färskt bröd, nykärnat smör, ost, korv och
brännvin. Det lag duk på bordet som på en
helgdagskväll. Drängen åt ohyggligt mycket,och
Sigurd fann det underligt, att han ville visa, att
han kom svulten till gårds. Både under måltiden
och efteråt språkade han oupphörligt, munnen
stod inte ett ögonblick stilla på honom. Han var
mycket skämtsam, och både modern och tjänste-
folket hade så roligt, att de ibland var som
upplösta av skratt. Sigurd lämnade honom inte
med ögonen på hela kvällen, men han skrattade
inte.
    Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för
att sköta om hästen, och då passade modern på
att fråga Sigurd vad han tyckte om den ny-
komne. Sigurd visste, att modern skulle ha blivit
mycket glad, om han hade svarat, att han var
nöjd med honom, men det kunde han inte förmå
sig till. »År han inte en tattare?» frågade han i
stället. -»Han!» sa modern. »Varför skulle han
ara en tattare ? Vet du inte, att alla tattare
ir mörl;lagda? Och den här har ju rött hår.»
- »Ja, men han har silverknappar i västen.#
#Det måtte han väl kunna få ha utan att vara en
tattare,» sa modern och lät hlarmsen.
    Under de föl)ande dagarna gjorde Sigurd
jämt sällskap med den nya drängen, och vad han
än tänkte om hans ätt, så kunde han inte neka
till att han var duktig att arbeta. Han var så flink,
att han hann med mer på en dag än den förra
drängen på fyra. Han var därtill så villig, att
han företog sig mer arbete, än man väntade av
honom. Det var inte nog med att han högg
sönder veden i vedskjulet, han bar också in den
i stugan. Det fanns en lucka på lagården, som
i mångfaldiga år hade hängt snett på ett gång-
järn, utan att någon hade lagt märke till det,
men nu blev detta äntligen lagat. Han smorde
gamla rostiga lås, satte gjordar på bryggkaren och
stoppade noga igen hålen i gärdesgårdarna. Och
allt arbete gick under skämt och glam. Detkunde
inte nekas, att det hade bliv;t en mycket större
trevnad i hemmet, sedan han hade kornmit.
    Det stod en gammal ka#ekittel på en hylla
i storstugan på Bredane, som inte på många år
hade kunnat begagnas. En dag vämle sigSigurd
till Jan och frågade om han inte kunde sätta
den i stånd. »Det kan jag nog, om jag Lara får
se på den,)# sa Jan. Husmodern tog då ner den
från h# llan och räckte den till Jan, men med
detsamma gjorde hon ett litet t#cken till honom.
Jan tog av lock#t och tittade ner i kitteln, men
satte den genast ifran sig. »Den här ska vi passa
på att få lagad, när det kommer några tatt#re
dragande förbiä) sa han. »Det är inget fel med
den, bara den blir förtennad.» Sigurd kände en
stor lättnad vid dessa Jans ord. Han visste, att
alla tattare kunde förtenna, och om Jan inte för-
stod sig på den konsten, så hörde han väl inte
till deras stam. Det var nog sa, att gossen inte
hade kunnat undgå att fästa sig vid drängen,
och han var glad, att Jan inte var någon tattare,
så att han kunde få stanna kvar på gården.
    Men om ett par dagar blev Sigurd återigen
orolig. Matmodern hade talat om hur mycket
präktigt fiolspel hon hade hört i sin ungdom,
och da hade Jan tagit fram en fiol och börjat
spela. Först hade han spelat trögt och osäkert,
som om han inte skulle vara mycket hemma i
konsten, men med ens kastade han huvudet till-
baka, ögonen började glänsa, och stråken for
med fart och kraft över strängarna. Det visade
sig, att han var en mästerspelman. När han kom
rätt i tagen, kunde inte kvinnfolken hålla sig stilla,
utan började dansa. Sigurd däremot satt ororlig
och bara lyssnade. Han hade knappt hort någon
god spelman förut, och han blev så glad åt mu-
siken, att han bara ville hålla sig stilla och suga in
tonerna i öronen. Men medan han satt och Iyddes
som bäst, hände honom något besynnerligt. Def
var ett svårt minne, som dök upp i hans tankar
och störde honom i njutningen. Han såg för sig
ett sadant där tattarfölje, som brukade draga fram
genom landet. #et kom inkörande på deras
gård: ett par stora vagnar, som bara tycktes vara
lastade med trasbylten, och som drogs av elän-
diga, utsvultna hästar. Med vagnarna följde
långa, magra karlar med ansikten fulla av skråmor
och ärr, fula, gulhyade kvinnor och en oändlighet
av svartögda ungar, som sprang omkring över-
allt och tiggde allt, vad de såg. Fadern hade
inte varit hemma, da de kom, och modern hade
de skrämt och tvungit att ge dem allt, vad de
begärde. Hon hade måst ge dem mat, brann-
vin, hö, ull och kläder, så att när de antligen
drog sin väg, hade huset varit som utplundrat.
Och allt detta kom han ihåg nu, då Jan spelade.
Han sökte komma ifrån det, men det var nå#ot
i spelet, som påminde honom om de gälla, skri-
kiga skojarrösterna.
    Nagra dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i
storstugan, där modern satt och spann. »Nu ska
jag säga dig, att Jan ändå är en tattare,» sa han.
-Modern lutade sig litet framåt, men hon upp-
hörde inte att spinna. #Nej, vad du säger!» sva-
rade hon. #Det var en märklig nyhet.» Det var
nagot i hennes ton, som om hon gjorde narr av
honom. - )#Det kom en vagn, full av tattare,
körande förbi just nu, d# Jan och jag stod på
gården. De ropade till Jan, och han svarade
dem.» - #Det är då väl inte förbjudet att tala
med tattare,)# sa modern och lät ganska ointres-
serad. - »Nej, men de ropade till honom på
tattarspråket, och han svarade. Jag kunde inte
förstå ett ord.» - »Och nu menar du väl, att
eftersom Jan förstår tattarspråket, så är han själv
en tattare,» sa modern med den sorglösaste ton
i världen och utan att upphöra med arbetet. -
oTror du inte det också?» sa gossen.
    Han blev förundrad över att modern tog
detta så lugnt. »Blir du inte tvungen att skicka
honom bort från gården ?)# frågade han. för han
hade alltid hört, att det var omöjligt att ha en
tattare i sin tjänst. Han kom ihåg faderns for-
tvivlan den där gången, då tattarna hade varit dar
och han fann huset utplundrat vid hemkomsten.
#Jag trodde, att den här gården var nog hem-
sökt redan förut,» hade han sagt. »Jag trodde,
att det var nog med sanden, ska nu tattarna
också komma över oss?#
    Längre fram på kvällen hade fadern ropat
Sigurd till sig. Han hade ställt honom mellan
sina knän och börjat tala med honom om tattarna.
om ihåg vad jag säger dig,» hade han sagt,
#)och glöm det aldrig ! Du ska akta dig för
att ha något att göra med tattare, för de #ir
inte som vi andra, och de blir aldrig som vi.
De har något vilt i sig, så att de inte kan förma
sig att bli boende under tak, utan jämt ska de
stryka omkring på landsvägen. De kan inte
bli så pass tama, att de kan göra ordentligt
arbete, utan de vill leva av hästbyte och kort-
spel, när de inte tigger eller småstjäl. Och kom-
mer en tattare så långt, att han arbetar, så ska
du aldrig se, att han gör något nytt, utan han
vill bara flicka och lappa på det, som är gam-
malt.»
    Sigurd såg fadern tydligt för sig, såsom han
var, då han sade detta. Han hade varit högtidlig,
och orden hade fallit tunga och hotfulla. #ICom
ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare,
för de är inte av vår stam, och de vill alltid
svika oss. De är mer i släkt med troll och
strömkarlar än med oss. Det är d#rför, som de
ar bättre spåmän och spelmän än vi andra,
men det är också därför, som de aldrig kan
bli ärliga, kristna människor. De är lika trollena
också i det, att de gärna smyger ner till bygden
och smiskar och ställer sig in, så att de får tjänst
hos oss bönder och blir gifta med våra döttrar och
kommer åt vara gårdar. A#en olycklig den, som
får en sådan i huset, för alltid tar trollet hos
dem ut sin ratt. De må sträva emot aldrig sa
mycket, så slutar de med att forstöra och för-
sk;ngra och bringa elände över alla, som har trott
på dem.))
    Sigurd stod stilla bredvid modern och tänkte
på detta. Hon var ocksn tyst och dröjde med
att svara honom. »Det är väl bäst, att ni låter
Jan flytta, så snart som det går an» påminde han
en gång till.-Nu upphörde modern med arbetet,
lyfte huvudet och såg Sigurd in i ögonen. »Det
gör detsamma, vad Jan är av för ätt,» sa hon.
»Jag ska gifta mig med honom. Nästa fredag
far vi till prästen och t#r ut Iysning.» - Sigurd
blev som is, men vad som nu närmast sårade
honom, var, att han hade blivit hållen utanför,
att modern hade bestämt allt utan att fråga
honom om hans tycke. »Om ni redan har allt
klart er emellan, så är det inte värt, att jag säger
något mer,#) utbrast han och vände sig för att
gå ut.
    Men då llan slog upp dörren, stod han ansikte
mot ansikte med drängen. Jan kom in i rum-
met med något förfärligt mörkt och dystert over
sig. Den hopplösaste smärta låg utbredd över
hans ansikte.
    »Jag hör, att Sigurd vill, att jag ska bort
härifrån/ därför att jag är en tattare,» sa han
och gick fram till matmodern med utsträckt hand
liksom för att bjuda farväl. #Det blir väl inte
annat för mig än att ta till landsvägen igen.»-
Du behöver inte bry dig om Sigurd,# sa mat-
modern. #Jag har sagt honom, att vi ämnar oss
till prästen för att ta ut Iysning.»
    »Det är inte att tänka på,» sa drängen. Han
sjönk ner på en bänk, som om han inte hade
kraft att hålla sig uppe, fäste ögonen envist på
golvet och satt och slog luvan mot handen. #Det
tjänar ingenting till att söka komma lös ur det,»
sa han. »En må göra det bästa en förmår, en
må arbeta till blods, så blir en ändå alltid stött
tillbaka. Den, som är av bondeätt kommen, han
kan aldrig #örstå vad det vill säga att in te ha
något annat arv än skojarvagnen. Det finns ingen
räddning för mig, utan jag får omigen börja leva
av-att byta hästar och förtenna.»
    Nu gick matmodern fram till drängen. »Jag
har sett hur du har bjudit till,» sa hon. »Jag tror,
att Sigurd också har sett det. Jag tänker, att han
är så storsinnad, att han litar på dig.» - #Nej,
det är inte att begära,» sa drängen. # #Men i
alla fall är det jag, som har att befalla här än
så länge,» fortfor matmodern. -#Det kan aldrig
hända, att jag stannar här en dag mot Sigurds
vilja,» svarade Jan. »Gården är ändå hans, och
det skulle bara bli söndring mellan er och honom,
om jag bleve kvar.»
    Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan
hade sagt detta. Sigurd förstod, att modern nu
väntade av honom, att han skulle be Jan stanna,
och han var själv så rörd över hans ord, att han
var mycket benägen för att göra detta. Men så
kom han ihåg faderns tal om tattarna, och det
uppstod sådan strid och oro inom honom, att
han ingenting förmådde säga. Han skulle vilja
veta om det inte kunde finnas en ärlig och duglig
karl också bland tattarna, och om inte Jan var
en helt annan man än alla de andra.
    Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upp-
hört att slå med mössan och satt och stirrade
framför sig med dystra blickar, som om han
såge ut over ändlösa vidder av olycka.
    Det blev modern, som bröt tystnaden. »Jag
vet vad det skulle ha blivit för en man av
dig, om du hade fått stanna här hos oss,)# sa
hon. »Och jag vill inte, att du ska ner i eländet
igen. Därför -.dll jag föl ja dig, om du går.»
»Det får ni aldrig!» ropade drängen raskt. )#Skulle
ni dra omkrir#g som skojarkäring, ni, som har
varit bondhustru!» - #Det får jag finna mig i,
om du inte tycker, att du kan stanna här.# -
#)Nej, detta går jag aldrig in på!» utbrast drängen.
»Tack för att ni vill det! Men inte ska jag dra
er med mig i olyckan.»
    Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte
utan, att han började blygas över sig själv. De
andra två var färdiga till allt, vad som vackert
och ädelt var, medan han stod och var hård och
misstrogen !
    Antligen steg tattarn upp, gick fram till Si-
gurd och bjöd honom handen. »Farväl, Sigurd!#
sa han. »Du ska inte tro, att jag är ond på dig.
Du har nog hört så mycke dåligt om oss tattare,
att jag förstår, att du inte kan tro gott om nagon
av oss.»
    Sigurd räckte honom inte handen, inte heller
sade han något. Han var nu så överväldigad av
de andras ädelmod och så skamsen över sin hård-
het, att han kände, att han i nästa agonblick
skulle brista i gråt. Men det ville han inte att
någon skulle se, utan han sprang på dörren.
I#edan ute i förstun kom gråten över honom, så
att han stortjöt.
    Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst.
Han satt på ekbrädan framför förstudörren utan
att ta sig något före. Jan gick och sysslade på
gården, och gossen följde honom med ögonen,
men gick inte fram till honom. Jan ropade honom
till sig och talade vänligt och skämtsamt till
honom, som han brukade. Sigurd blev glad, och
sedan följde han med honom hela dagen. Modern
var också god mot Sigurd, men han tycktes inte
sätta så mycket pris på det. Han var en av dem,
som inte kan älska mer än en i sänder, och all
kärlek, som han förut hade hyst för modern, hade
han överflyttat på Jan.
    Det var givet, att Sigurd inte mer satte sig
emot giftermålet, utan Iysning blev uttagen och
bröllop hållet, som bestämt var. Det blev ett
stillsamt bröllop. Endast de närboende var in-
bjudna och ingen enda av Jans släkt. Jan själv
var mycket allvarlig, var inte tillsammans med
ungdomen, utan satt och talade förstånd med de
äldre karlarna. Folk började tro gott om honom,
och på vägen från bröllopsgården sade några, att
det kanske ändå vore möjligt, att en tattare kunde
bli en ordentlig och skötsam man.
    När .Tan hade varit gift ett par veckor, började
han och Sigurd en dag att gräva en ny brunn.
Då de arbetade sig ner i marken, träffade de på
flera olika jordlager. Öyerst låg en tunn skorpa
av matjord, därunder låg ett lager sjösand och
under detta grovt grus och lera. Ibland stötte
de pa gamla knivblad och nycklar, som hade blivit
nerbäddade i jorden för många år sedan. Alltsom
arbetet fortgick, blev de allt gladare åt det. De
grävde ivrigt för att få se vad de härnäst skulle
finna och skämtade med varandra om att de nog
torde kunna råka på både guld och silver. När
de hade kommit ett par alnar djupt, stotte de om-
igen på sjösanden, och under denna fann de en
ny sorts lera. Så fort Jan såg den, gav han till
ett utrop, böjde sig ner och tog upp litet, som
han klämde mellan fingrarna. Till sist smakade
han också på den. »Var det inte det jag sa, att
vi skulle finna guld !# utbrast han. - oVad är
det då, som du har funnit?)# frågade Sigurd. -
äJag ska ingenting säga, förrän jag har blivit
säker pa min sak,» svarade tattaren.
    I detsamma kom hustrun och ropade på Jan.
#,Du får komma opp och hjälpa mig, Jan!» sa hon.
Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över
brunnskanten och såg, att ett par skojarvagnar
av det vanliga slaget hade kört in på gården. De
mörklagda karlarna med ansiktena märkta av
manga ärr och skråmor, de fula kvinnorna och
de skrikande, påflugna barnen var också med.
Sigurd blev ängslig vid synen, och han tyckte,
att också Jans ansikte förmörkades.
    »l#an du inte köra bort dem, Jan ?» frågade
hu#trun med bekymrad röst. -»Det kan jag väl
inte,» sa Jan och skrattade. #Det är ju far och
mor och syskona mina, som är komna för att se
hur jag har det.»
    Han hoppade upp ur gropen och gick fram till
de nykomna. Det var ännu en viss tveksamhet
över hans hållning, men ju närmare han kom de
sina, desto fortare gick han, och när han stod
mitt ibland dem, slog han ut med armarna och
ropade högt som en, som har kommit ut ur ett
fängelse. Han blev så yr av glädje, att han företog
sig alla möjliga galenskaper. Han sprang med
ett hopp upp på den ena hästen, stod och balan-
serade på hästryggen en sekund och for så ner
igen. Han började brottas med den aldsta av
sina bröder, och ögonblicket därefter var han
inne i barnflocken, kastade sig på marken och
tumlade om med alla de vilda ungarna.
    Sedan blev det kalas hela dagen. Jan gjorde
nästan ingenting annat än spelade fiol. Det var
stort dryckeslag, men Jan drack inte mycket själv,
utan han spelade. På kvällen blev det dans, och
Jan dansade med, men spelade likafullt.
    Sigurd satt med i stugan. Han tyckte lika illa
om de andra tattarna som förr, men han kunde inte
stå emot lusten att se på Jan och höra honom
spela. Och ju längre han Iyssnade, desto lättare
och bekymmerslösare kände han sig. För allra
första gången i sitt liv började han förstå, att
det kunde våra roligt att leva. Alltid hade det
legat och t#mgt ner honom, det där, att han
skulle l#ämpa med flygsanden, han liksom för-
fäderna, att han skulle hålla gården #id makt, han
som de. Men det var ju inte att glömma gården,
att man någon gång kände sig glad.
    Det föll sig sedan så besynnerligt, att Tattar-
Jan aldrig kom att fortsätta med grävningen av
brunnen. Nästa dag, sedan släktingarna var
resta, lade han sig att sova, och då han vaknade
fram pa eftermiddagen, stod ett bud där från
den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan,
att han skulle komma och hjälpa honom. Han
höll på att fira bröllop åt sin dotter, men den
spelmannen, som han hade bådat, hade blivit
sjuk, och nu hade han huset fullt med folk, som
bara längtade att fa dansa, men ingen spelman.
Jan följde med och Sigurd också. De var borta i
tre dagar. Då de kom hem igen, var de trötta och
håglösa och hade inte lust att börja något arbete.
Sigurd hade dansat och druckit, lekt och skämtat.
Han gick omkring alldeles yrvaken och kunde inte
komma ifrån sin förvåning över att livet hade
sådana härligheter att bjuda på.
    Det sag ut att vara förutbestämt, att var gång,
sorn de talade om att börja gräva brunnen, skulle
det komma främmande. Som oftast var det någon
a#r Jans anhöriga. Han tycktes vara släkt med alla
tattare, som fanns i Halland, och alla gav han
ett så gott mottagande, som det var honom möjligt.
Det tog hårt pa förråden i visthus ocll kornbod,
och då Jan var ensam med Sigurd och hustrun,
klagade han över att hans eget folk bragte honom
till tiggarstaven. Men då de kom, tvekade han
aldrig att på bästa sätt undfägna dem. Ibland
lockade de honom att spela kort, och en gån#
Iyckades det en tattare att spela av honom en
ko. Till hustrun och Sigurd saåe han, att han
hade sålt kon, men de fick veta av andra hur
saken förhöll sig.
    I#on var ju Sigurds, liksom hela egendomen,
och när han fick veta, att Jan hade spelat bort
den, blev han mycket uppretad. Denna händelse
tycktes med ens ha öppnat hans ögon, så att han
sag hur det stod till på gården.
    Bredane var ju redan förut så fattigt, att det
#ordrades den största sparsamhet för att kunna
leva där. Men än fattigare hade det blivit under
Tattar-Jans regemente. Sigurd tyckte, att han hela
sista året hade gått i en dröm. Nu såg han hur
nersandade fälten hade blivit. Det fanns knappt
en åker kvar, som du#de att odlas. På våren hade
Jan sått i nakna sanden, och bara några enstaka
strån var uppkomna. Hela Sigurds fädernearv
höll på att gå till spillo.
    Sigurd gick in i storstugan för att tala med
Jan, men Jan stod och spelade, och Sigurd kom
sig inte för att avbryta honom, utan satt med
tungt hjärta och Iyssnade. Som alltid blev han
så #måningom lugnare till sinnet, då han hörde Jan
spela. Han tänkte på det stränga, tunga liv,
som de hade fört, innan tattarn kom i huset, och
han undrade om han nu själv ville börja om det
på nytt.
    Helt hastigt avbröt sig lan mitt i spelet. 1)Säg
mig nu en sak, Sigurd !» sa han med ovanligt mild
röst. »Vill du, att jag ska gå min väg och lämna
dig och det, som ditt är, i fred?» Sigurd blev
alldeles häpen, för han hade just nyss tänkt på hur
han skulle bära sig åt för att få bort honom. Han
l#unde ingenting svara. »Säg bara ett ord, om du
vill bli av med mig!» sa Jan.-Då kände Sigurd,
att hjartat drog sig samman vid tanken på att
Jan och han skulle skiljas. »Nej, jag vill nog, att
du ska bli kvar,» sa han. - »Ställ då inte mig
till svars för hur det kommer att gå med din
arvedel», sa Jan»för detta, som jag nu erbjöd mig
att göra, var ärligt menat.»
    Det dröjde inte heller så länge, innan den
dagen kom, då Sigurd måste draga ut med tattar-
vagnen. Det fanns inte en matbit kvar i visthuset,
intet tjänstefoll; i stugan, ingen ko i lagården.
Det fanns ingenting mer än en arbetsvagn och en
häst, för dem hade Jan inte velat göra sig a# med.
Den dagen, då de inte hade något mer att leva av,
spände Jan hästen för vagnen och lastade den med
grytor och pannor, gamla täcken och kuddar och
med sina förtennarverktyg. Till sist ropade han
på hllstrun. Hon kom ut med ett litet barn på
armen och satte sig på lasset. #-
    Sigurd hade inte tagit någon del i alla för-
beredelserna. Han satt och såg på, hur de andra
gjorde sig i ordning att fara, utan att röra sig ur
stället. #Hur det blir, ska jag inte vika fr#n
gården,# tänkte han. »Om jag än ska svälta ihjäl
här, så nog ska jag bli kvar till det sista.»
    Jan och modern tycktes ocks# taga för avgjort,
att han skulle stanna. Ingen av dem sade ett ord
om att han skulle följa med. Men alltsom stunden
för deras avresa nalkades, blev hjärtat sjukare pa
Sigurd. Han lät dem ändå säga farväl och fara
från gården, utan att han rörde sig. När vagnen
körde ut genom gårdsledet, kom ensamhetens fasa
med all styrka över Sigurd, och han grep med
händerna om bänken för att hålla sig kvar och inte
sk#nda efter. I detsamma vände sig Jan om
än en gång och såg på Sigurd. Sigurd reste sig
upp, och då Jan märkte detta, började han vinka
åt honom. Och med ett par långa språng var
Sigurd framme vid vagnen och uppe i den.
    Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år
på hans resor genom landet. De färdades vanligen
så, att Jan och Sigurd vandrade bredvid lasset,
men hustrun och barnet åkte. Då de kom
i närheten av en gård, höll de stilla vid väg-
kanten. Sigurds mor gick då fram till gården
för att tigga mat och säd och för att fråga om det
fanns några kopparkittlar, som behövde för-
tennas, men karlarna stannade kvar vid lasset.
Svårast var det för dem att få tak över hu#udet till
natten. Ofta blev de tvungna att sova under
bar himmel, men snart nog vande de sig också
vid detta. Varhelst det hölls en marknad, om det
så var djupt inne i Småland eller längst nere i
Skåne, passade de på att vara med om den. Där
träffade de samman med hela skaror av det övriga
vandringsfolket, och i deras sällskap levde de om
i sus och dus flera dagar. Jan drack mycket
under sådana marknadsdagar, och Sigurd kom
också i vana att dricka. Vid jultiden, då det
blev kallt på allvar, brukade de upphöra med
kringströvandet och vände om till Bredane. Där
stannade de, så länge som det fanns något kvar
av de matvaror, som de hade tiggt samman under
resorna. Sedan drog de ut igen.
    Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, allt-
sedan det hade kommit in i Sverige, och Jan
begärde inte bättre än att få fortsätta därmed.
Han sade nu gång på gång, att det hade varit en
dårskap av honom att försöka bli bofast. Han
måste vara fri, han måste när som helst kunna
draga vart han behagade.
    Det kunde se ut, som om också Sigurd skLille
ha varit nöjd, och som om Yänskapen mellan
honom och Jan alltjämt vore lika stor. Det fanns
dock tecken, som tydde på att Sigurd tärdes av en
inre oro. Han drack mycket, men inte som den,
som är glad åt att dricka, utan likt en, som bara
dricker för att döva en sorg. Han hade också blivit
retlig, och den minsta anledning kunde försätta
honom i häftig vrede.
    Medan de drog fram och tillbaka genom Hal-
land, träffade de ofta på stora flygsandsfält, och då
kom Sigurd alltid i tungt Iynne. En dag, då de
färdades över ett sådant där ofantligt sandfält,
sade Jan: »Här fanns det skog förr i världen. Det
har jag hört min far berätta. Det är märkvärdigt,
att allt har kunnat bli så ödelagt.»-»De har val
gått sin väg och lämnat allt vind för våg, de, som
borde ha kämpat mot sanden,» svarade Sigurd
bittert. - »Mena} du det?» sa Jan raskt. )#Då
vill jag säga dig, att du kan gå hem och ösa bort
sanden från dina åkrar, när du vill. Det är ingen,
som håller dig kvar här.»-»Du vet nog, att jag
inte kan gå hem och arbetaä# genmälde då Sigurd.
äJag är snart lika god tattare, jag, som du. Jag
tycker om brännvin och kortspel, och jag vill
ingenting göra. Jag är alldeles sådan, som du
har velat ha mig.)#
    En annan dag hade de kommit att följa en
väg, som löpte fram i randen av ett stort sandfält.
Här hade man gjort försök att binda sanden, och
en mängd tallplantor hade blivit utsatta. En av
dessa växte tätt vid vägkanten, och då Jan gick
förbi den, sparkade han upp den med foten.
#Vad är det du gör?# sa Sigurd med skarp röst.
Han rynkade pannan och såg ut, som om han hade
lust att kasta sig över tattarn. - #Jag sparkar
omkull den har plantan, och jag skulle ha lust
att sparka omkull alla de andra också,)# svarade
Jan. - »Vad kan det göra dig för en gläd je ?»
frågade Sigurd. - »Jag kan inte säga dig vad
det beror påä# sa Jan, »men i de länder, där det
finns stora, nakna fält och stora, öppna hedar,
där trivs tattarna. Men där bonden går fram och
sår och s #tter, där kan vi inte härda ut i längden.»
-»Det kan så vara,)# sa Sigurd, »men nu ska du
ändå sätta ner den där tallplantan i jorden igen.»
Jan tycktes knappt förstå hans mening. Han stod
bara och stirrade. »Sätt ner den! Eljest ska det
bli en annan dans för dig den dag, då jag b#ir
myndig,» skrek Sigurd. Jan böjde sig och satte
ner plantan. Då han reste sig, såg han på Sigurd
med en lömsk blick, men han sade ingenting.
    Det var mycken undran bland Sigurds gran-
nar över att han, som var av så god ätt, kunde
hålla ut bland tattarna, och många väntade, att
han skulle skilja sig från dem, då han äntligen
bleve myndig. Men om detta hade varit
meningen, kom det aldrig till ufförande, för på
sjäh#a myndighetsdagen blev han häktad för stöld.
I lan och Jan och modern var ute på de vanliga
strövtågen, och på morgonen hade Jan väckt
Sigurd och bett honom, att han skulle kora vagnen
den dagen, därför att Jan skulle spela till dans
på ett gille. »Om du inte kör alltför fort, ska
jag nog hin#a opp er i morgon bittida,» hade
han sagt.
    Sigurd gick och tänkte på mångahanda den
dagen, medan han drog framåt vägen. Forut
hade han sökt inbilla sig, att han skulle vända
om hem och ta upp sin fars gärning, bara han
bleve myndig, men nu kände han, att han inte
hade kraft till det. Hela egendomen var nu
nersandad, inte en fotsbredd jord var bar, och
ol#nkring boningshuset låg sanddrivorna långt
uppåt väggarna. Han förstod knappt vad han
skulle uträtta därhemma. Vad tjänade det till
att kasta bort arbete på det, som var lönlöst?
    #nappt hade Sigurd beslutat att låmna gården
åt sitt öde, förrän han blev anropad av ett par
främmande karlar. Han höll stilla, och de gick
fram och betraktade hans häst. Det var en ny
häst. Jan hade kommit med den förra kvällen
och sagt till Sigurd, att han hade köpt den av
en bonde i Frilleså#. Nu visade det sig, att
hästen var stulen, och Sigul-d, som gick och korde
den, blev häktad som hästtjuv.
    Sigurd blev inte synnerligen orolig för an-
klagelsen. Han kunde kalla fram en hel mängd
folk till vittne p.# att han inte håde varit i Frillesås
dagen förut. Han följde med i häktet utan m#t-
stånd och var viss, om att han skulle bli frikänd,
så snart målet i#om före pa tinget.
    Den förste Sigurd såg, då han trädde in i
tingssalen, var Jan, s#m satt där mitt ibland en
hel skara tattare. »Jan har kommit hit med dem
för att hjälpa mig,» tänl;te han, för han visste,
att alla dessa karlar hade rcda på var han hade
varit hela den dagen, da stölden hade skett.
Men då sedermera vittnena ropades upp och bör-
jade avlägga vittnesmål, visade det sig, att den
ene efter den andre hade sett honom på vägen
till Frillesås, ja, till och med framme vid byn.
En del hade mött honom mitt i natten, då han
hade kommit farande med den stulna hästen.
    Jan själv fick inte vittna, men Sigurd väntade
hela tiden, att han på ett eller annat sätt skulle
gripa in och göra slut på osanningarna. Men
Jan gjorde ingenting för att bistå honom, och
alltsom saken ställde sig sämre för Sigurd, fick
Jans ansikte ett uttryck av den djupaste grämelse.
En gång möttes deras ogon, och då såg Jan på
Sigurd så, som en god far ser på en vanartig
son, som har kommit på villovägar.
    Då Sigurd mötte den blicken, blev han först
som förstenad, men snart började ett småleende
leka på hans läppar. Han hade sett, att allt,
som stod att läsa i Jans ansikte, var lögn. Han
hade sett, att Jan var glad, att det var Jan, som
hade satt in honom, och att det var Jan, som
styrde om, att han blev dömd.
    Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick
al#t detta klart för sig, spred sig en gladjekäns#a
genom hela hans varelse. Han förvånade sig över
sig själv, som kunde känna det så. Han förstod,
att han skulle bli dömd till flera års straffarbete,
men han kände sig som en, som återfår friheten.
    Då Sigurd fördes tillbaka till häktet och blev
ensam där, visste han, att han helt plötsligt hade
blivit en annan människa. I det ögonblicket,
då han hade sett Tattar-Jan in i själen och upp-
dagat, att han innerst inne var falsk och hård,
blev han löst från många års förtrollning. Han
hade varit under en annans välde, och det var
glädje i hans själ över att den nu fick bli fri
igen. Men på samma gång, som han på detta
sätt vaknade upp, såg han också sig själv sådan,
som }.an hade blivit, och en stor förfäran grep
honom därvid.
    Då Sigurd nåsta gång fördes inför rätta, sökte
han knappast att försvara sig. Sak samma, om
han var oskyldig till häststölden ! Han kände
sig ändå som en stor brottsling. Han var i den
sinnesstämningen, att han t#ckte om att lida. Och
han var också nöjd med att han på detta sätt
blev skild från allt det gamla, från allt, som
had# lockat och frestat.
    När domen föll, tänkte han knappt på vad
den innebar. Han stod i samma ögonblick och
dömde sig själv till livstids straffarbete. Det var
farfädernas kamp, som han ville ta upp, så hopp-
löst det än kunde synas.
    Det kom också verkligen en dag, då Sigurd
vände om till hemmet och började arbetet. Han
inrättade sig sa, att han på vintrarna drog ner
till Skåne som tröskare, och på våren vände han
om hem med så mycket livsmedel, att han kunde
stanna pa Bredane till nästa höst.
    Han sökte att plantera strandråg och tall för
att binda sanden, hade ingen stor framgång,men
arbetade oförtrutet, såsom han hade ådömt sig
att göra.
    En dag kom han att tänka på att det skulle
vara gott att ha en brunn i närheten, och han
började gräva en sådan ungefär på samma ställe,
där han och Jan en gång hade arbetat. Då han
hade kommit ett par alnar djupt, träffade han
på ett märgellager. Han hade lärt sig nere i
Skåne vad märgel duger till, och fastän han
numera var en mycket stillsam man, blev han yr
av gläd je.
    Nu visste han inte bara hur han skulle få
makt med sanden, utan också hur han skulle
göra den fruktbärande. Nu var det slut med
straffarbetet, nu vidtog ett arbete i hopp och
glädje. Han såg sig redan i tankarna som ägare
till en stor, rik gård.
    Med ens mindes han nu hur han och Jan
hade arbetat för att gräva en brunn, och att Jan
då hade tagit upp en klimp lera och sagt, att han
hade funnit guld.
    ))Han visste detta med märgeln, han visste
det hela tiden !» tänkte Sigurd. »Och han valde
att dra omkring som en tiggare framför att stanna
hemma och arbeta och göra oss alla rika !)#
    Men denna tanke väckte inte hat eller bitter-
het hos honom, utan bara ett stort medlidande.
Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka
eller handla, som han borde ha handlat. Han
var av en annan art, och han måste leva så, som
hans art bjöd honom. Om det lände till Iycka
eller olycka för honom själv och för andra, så
måste han dock vara sådan, som naturen hade
danat honom.





GAMMAL FÄBO#SÄGEN
    Det var en valljänta, som stod i en fäbod och
höll på att göra ost. Hon hade båda händerna
nere i ostkaret och klämde till, allt vad hon for-
mådde, för att få vasslan ur osten.
    Bredvid henne på spisen stod en stor gryta,
som var full av vassla. Den puttrade och por-
lade, och flickan tyckte, att den var som ett
sällskap i den djupa ensamheten. Vallpojken var
borta i skogen med kornil, och jäntan, som hon
hade haft till hjälp i fäboden under sommarn,
hade för ett par dar sen dragit hem med en del
av boskapen. Med rätta skulle hon ha varit
nerflyttad till bygden, hon också. Hosten var
redan kommen, och alla andra fäbodar var ut-
rymda, men sa hade hon blivit tvungen att stanna
kvar i skogen, därför att den bästa kon hade
fördröjt sig med kålvningen.
    Medar. hon stod och Iyssnade på grytan,
tyckte hon, att den helt plötsligt bytte om ton.
Från att ha porlat vänligt och lugnt lät den
orolig och klagande. Det var alldeles, som om
den skulle vara missnöjd med något.
    »Vad är det åt dig?# sa hon, som stod och
klämde på osten. »Står du inte stadigt på dina
ben, eller har du inte nog bränsle under dig?»
    Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan
tycktes ha det riktigt bra på spisen. Ja, någon
spis var det nu inte, utan bara en stor häll,
som vilade på några mindre stenar, men hon
brukade i alla fall kalla den så.
    Dei år ett långsamt arbete att klämma ihop
en ost. Och som flickan just inte hade något
annat att tänka på, kom hon återigen att stå och
Iyssna på grytan. Alltjämt lät det, som om den
hade det svårt. Den stod riktigt och jämrade
sig.
    »#ära då, en så'n låt har det inte varit i dig
på hela sommarn,» sa flickan och skrattade. »Det
är visst inte till lags åt dig att vara lämnad kvar
i skogen, sen det mesta av det andra fäbod-
stället, både folk och redskap, har flyttat ner till
bygden.»
    Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick
på och sorlade ettrigt och argt, och med ens kom
fäbodjäntan på den tanken, att den var lik gammal#
mora hemma vid gården, som jämt gick och var-
nade och rättade och förargade sig över att ingen
frågade efter vad hon sade.
    Hon brast i skratt på nytt.
    »Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var
annat att göra, när bjällerkoa inte hade burit
och en k#mde vänta'na i var stund,» sa hon.
»Men nu är det ju överståndet, och bara kalven blir
så pass, att den kan sta på sina ben, så ska vi ge
oss av.»
    Men grytan kom inte i bättre humör förden-
skull. Den höll på och gnällde om de långa,
mörka kvällarna, om det evinnerliga regnandet,
om höstblöta stigar och om kor, som villade
bort sig i dimman eller sjönk i kärren.
    #Jag tycker inte, att ni borde vara så miss-
belåten,» sa jäntan till sist och var nu så inne i
detta, att det var den gamla matmodern, som hon
talade till, att hon inte längre duade grytan. »Ni
vet nog, att jag inte var så värst glad åt att stanna
ensam i skogen, och ni vet också för vems skull
det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita
mer på mig än på det andra tjänstefolket.»
    Men fran grytan kom bara dån och oväsen.
    #Nu har hon gått igenom allt det andra,» sa
fäbodjäntanä#nu talar hon om trollena. Det kan
jag höra på låten.»
    Jäntar. hade ju hört, hon som andra, att trollen
brukade passa på att flytta in i fäbodstugorna,
så snart som folket hade rymt ut dem om hösten.
Det var ju inte att undra på. Där hade de det
bättre på alla sätt än i stenrös och rishögar, där
de annars brukade hålla till. Men hon hade
ingen rätt ängslan för trollen. De fick väl ha så
mycket vett, att de höll sig borta, så länge som
människor och boskap ännu fanns kvar på fäbod-
vallen.
    Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen
gammalmoras egen röst, som ville pränta in hos
henne hur farliga troll det fanns i den här skogen.
För hon, gammalmora, hade en gång i ungdomen
stannat kvar efter de an#ra på fäbodvallen för
att vänta på en ko, aildeles som hon själ# nu.
Men en aftonstund, då hon var ute i in-
hägnaden för att mjölka, hade hon hört ett högt
rytande från ett berg, som låg ett stycke i norr om
betesmarken. Det kom tillbaka gång på gång, och
till sist hade hon uppfattat följande fråga:

»Du, Trillibacken,
när får du flytte 'tur stacken ?»

    Gammalmora förstod strax, att det var trollet i
Norrfjället, som frågade ett annat troll, som bodde
i en myrstack, när det skulle flytta in i någon av
stugorna. Och hon Iyddes noga efter svaret för att
få veta vilken av fäbodarna det gällde. Och
ganska rätt! Hon hörde hur Trillibacken svarade
liksom ur en djup grop. Det var inte lätt att
förstå honom heller, för trollen ha sådana rytande
och skrovliga röster, så en har svårt att få tag i
orden mellan alla de andra Ijuden. Men hon
korn underfund med att han sade så mycket
som så:
)#oa ha int' bure,
Sigrid ha int' fure.»

    Sigrid, det var just hon själv, det, gammal-
mora. Nu Iyddes hon ännu ivrigare e#ter näs#a
rop. Då fick hon höra hur det första trollet under-
visade det andra:
»Riv?a med klör'a,
stek'a på glör'a !
Sjutton års jänte, frisk å fet,
smaker bättre än fjolårs get.»

    Härav förstod gammalmora, att det var trollens
mening att steka och ata henne, och den, som inte
stannade längre ensam i fäboden, det var hon, det.
Hon hade gett sig av hemåt med boskapen redan
samma natt.
    Därhemma på gården hade alltid tjänste-
folket svårt att hålla sig allvarsamma, när gammal-
mora talade om trollen, som ville steka henne.
Men nu, då fäbodjäntan stod i ensarnheten och
tänkte på äventyret, gick det en rysning genom
henne.
    »Gud tröste oss!» sa hon till grytan. #lag tror,
att ni står och skrämmer opp mig.»
    Hon spratt till i detsamma som fisk i sjö,
för hon hörde steg utanför på fäbodtunet.
    Det fanns inte en människa i skogen rner än
hon och vallpojken, och han var långt borta.
Nu var det väl ändå ett troll, som kom.
    Men ett troll var det inte, som ryckte upp
dörren och klev över tröskeln, utan nog var det
en människa, om nu detta skulle vara bättre. Det
var en stor, lång karl med orett hår och vilt skägg.
Inte ett vävt stycke tyg hade han på sig, utan
skogen hade släppt till hela utstyrseln. Björnen
hade gett honom jackan, älgen hosorna, ekorren
luvan och björken näversockorna.
    Han hade ett långt spjut i handen, och det
släpade han med sig in i stugan. Inte färre än
tre knivar satt instuckna i björnpälsen.
    Flickan såg strax, att detta var en av de ill-
gärningsmän, som levde fridlösa i skogen. Någon
farligare kunde hon inte ha råkat ut för. Detta
var annat slag än den där Trillibacken, som hade
velat äta upp gammalmora.
    Där stod hon i a'en trånga boden, som bara
hade en enda liten glugg och inte mer än en enda
dörr, och kunde inte komma undan. Tankarna
flö# hit och dit, och det föll henne irl, att rövarn
kanske hade lust, han som trollen, att bo under
tak om vintern, och att han hade kommit dit för
att se efter om fäboden var utrymd. Men han
kunde nog också ha ett farligare ärende. Det
enda, som jäntan hade klart för sig, var, att hon
inte fick ropa eller be om förbarmande eller visa
sig rädd, för då blev sådant där folk rent oreger-
liga.
    Hon böjde sig därför över osten och arbetade
av alla krafter som förut utan att se upp. Men
hon hörde hur karlen kom tassande fram till
henne, och rätt som det var, stack han fram en
stor, ful, hårig hand, som höll hårt om skaftet på
en iång kniv.
    )#Har du sett vassare kniv ?» frågade han
detsamma med en sådan där skämtsamhet, som
en katt brukar visa mot en råtta, som han vet att
han har helt och hållet i sitt våld.
    Hittills hade fäbodjäntan bara varit rädd, men
nu bleY hon ond också, och de# var visst detta,
som gjorde, att hon med ens fann på ett sätt
att försvara sig. Hon grep efter öskaret, som
hon hade använt för att hämta upp osten ur
gl ytan.
    )#Har du känt hetare vassla?# ropade hon till-
baka och slängde en hel skopa kokande vätska
rätt i ansiktet på skogsströvarn.
    ICniv och spjut föll ur händerna på honom,
och han raglade baklänges, tills han fick stöd
mot väggen. Där blev han stående med båda
handbakarna tryckta mot ögonen och uppgav vilda
tjut.
    Jäntan tog hastigt upp kniven och stack den
hlnanför kjortellinningen. Hon stannade kvar
hredvid grytan, eftersom hon insag, att den var
henlles bästa varn och försvar.
    Hon hörde tyst på hans tjutande en stunå,
men då det inte tycktes ta någon ända, sade hon
helt lågt:
    #Om du inte tiger och går din väg, så ger
jag dig en skopa till.»
    #Hjälp, hjälp, hjälp!» skrek då karlen i högsta
forfäran. #Hjälp, Toste ! H jälp, Björn-Henrik,
hjälp mig, Luder och Broms! Hjälp! Hjälp!»
    Med detsamma tyckte jäntan, att tramp av
tutlga fötter skakade marken, och nu var hon
inte i stånd att stå stilla vid grytan längre, utan
hon skyndade fram till glug#en.
    Där såg hon, att en fem, sex karlar av samma
slag som den hon hade inne i stugan lade i väg
i f3#11t språng utför gräsbacken ner mot skogen.
Hon kunde förstå, att det var ett helt rövarband,
och att en av dem hade gått före de andra in i
stugan för att se efter om den var tom. Nu,
när denne skrek och ropade på hjälp, trodde de
andra, att han hade råkat en farIig fiende, och i
stället för att komma honom till hjälp sprang de
till skogs.
    »De, som du kallar på, springer bara fortare,
ju mer du ropar» sa flickan till rövarn.
    Han tvärtystnade och störtade mot henne med
armarna utsträckta för att fånga in henne och
krama henne sönder och samman.
    Anfallet kom så hastigt, att hon inte hann ått
ta emot honom med en ny skopa vassla. Det
enda hon kunde göra var att böja sig ner och
försöka att smyga under hans arm ungefär så, som
man smiter undan en blindbock i leken.
    Han rusade ända fram till väggen och stod
där och famlade i stället för att följa efter henne.
Men hon var inte den, som blev stående stilla för
att fundera över att han bar sig besynnerligt #t.
Hon bara tänkte på detta enda, att vägen till dör-
ren var fri, och sprang genast ut. Väl utkommen,
sköt hon hastigt till dörren, stängde den med hasp
och slå, så gott hon kunde, och flydde sedan i
flygande fläng neråt bygden.
    Hon kund# inte tro annat, än att hon hade
rövarn efter sig i hack och häl, för den där
haspen, som hon hade lagt på dörren, den kunde
nog inte hålla en stor, stark karl instängd längre,
än han själv ville. Det var ju sjäivklart, att han
skulle försöka att #inna upp henne och inte låta
henne komma ner till bygden och tala om, att
det fanns ett rövarband i skogen.
    Hon tordes inte ge sig tid att stanna och
se sig tillbaka, utan hon bara löpte åstad. Och
hela tiden tyckte hon, att hon hörde hur han
kom tassande på de mjuka näverskorna. Hon
väntade, att han skulle gripa tag i håret, som
fladdrade bakom henne, rycka henne bakåt och
sätta kniven på strupen på henne. När hon hade
boskap till att driva, tog det mer än en halv dag
att komma ner till bygden, men nu, när hon v#r
ensam, gick det förstås mycket fortare. Nu snodde
hon fram genom snåren som en orm och tog
skutt över myren som en groda och flängde
framåt vägen som en hare. Nu trodde hon,
att hon skulle hinna dit ner före middagstiden.
    Men med detsamma hon tänkte pa detta, att
hon skulle komma dit ner, så tvärstannade hon.
För hon visste, att så snart som de därhemma
fick se henne, skulle de fråga henne var hon
hade gjort av vallpojken och korna.
    Hon bet ihop tänderna och drog samman
ögonbrynen. Hon stod en stund och funderade,
men så Yände hon om. Gammalmora hade inte
kommit ner utan boskapen, hon, när hon hade
flytt för trollen.
    Aldrig mer skulle hon bli bekodd med vik-
tigare sysslor än det andra tjänstefolket, om hon
inte tänkte pa korna framfor allt annat.
    Hon gick omigen uppåt backarna, som hon
nyss hade störtat ufför med sådan fart. Hon
tordes inte gå på stigen, utan hon smög fram i
vilda sko#smarken, och detta gjorde inte färden
lättare. Det var inte gott att veta var i skogen
heller, som vallgossen höll till med boskapen.
    Hon fann honom emellertid. #orna gick
lugnt betande, och ingen rövare hade visat sig
i närheten. Så var det att börja färden neråt
bygden en gång till. Det var förfärligt att driva
boskap genom tät skog, när man ville komma
#ort framåt. Den ena kon efter den andra villade
bort sig, sa att hon maste springa efter dem och
rapa och locka. Den lilla kalven orkade inte
gå den långa vägen, utan den måste hon och
vallpojken tura om att bära.
    Hon var blek och uppgiven av trötthet, när
hon till sist kom in i stugan därhemma. Det
hade redan blivit mörkt, och folket satt vid kvälls-
bordet i god ro. Hon hade helst velat kasta sig
om halsen på någon och gråta, när hon nu stod
bland dessa, som kunde ta henne i försvar. Men
det var inte tid att tänka på sådant, nu måste
hon skynda sig att tala om hur allt stod till, för
att de skulle hjalpa henne att binda upp korna i
lagården.
    Allt stugfolket sprang upp från bänken, när
hon kom instörtande. De behövde ju bara kasta
en blick på henne, som kom farande med håret
upplöst och en Iyftad kniv i handen, för att förstå,
att det stod illa till i skogen. Till en början var
det ingen, som tordes fråga henne vad hon hade
råkat ut för, utan de väntade på att hon skulle
tala först, m n hon var så andfådd, att hon bara
stod och flämtade utan att kunna få ord för sig.

    ?)Ar det en ko, som har gått ner sig i Svart-
l#ärret?# sa då gammalmora. Hon var den enda,
som kom sig för med att göra frågor.

    Jäntan kunde alltjämt inte svara. Hon bara
skakade på huvudet och slog ifrån sig med
handen.

    #)Du ser så ut som dotter min, när hon hade
sett vår bästa häst komma farande över fäbod-
vallen med en björn på ryggen,» sa gammalmora.

    Nej, jäntan visade med tydliga tecken, att det
inte heller var något i den vägen.

    Då tog gammalmora till med det värsta hon
visste.
    »År det trollena, som har varit åt dig?»

    Men detta sade hon med en sådan upps#n, att

jantan höll på att råka i skratt, och därmed kom
hon tillbaka till sig själv, så att hon kunde tala om
vad det var, som hade skrämt henne.

    #Det är allt det, som är värre än troll,o sa hon.
»Det finns ett helt rövarfölje oppe vid fäboden.»

    Sen berättade ho-n hur rövarn hade kommit
in till henne och hur underbart hon hade sluppit
undan.
    De blev så häpna allihop och så ängsliga #ör

hennes del. De glömde alldeles att fråga efter
boskapen. I)e var bara glada, att hon inte hade
kommit till skada i en sådan allvarsstund, som
hon hade upplevat.
    Men plötsligen såg hon, att gammalmoras son,
som var husbonde på gården, tog ner sin yxa från
väggen. NVi får väl allt ge oss opp i skogen nu,
vi andra, och hämta hem boskapen och vall-
pojken,» sa han.
    #Boskapen !» sa valljäntan, och nu var hon
så glad, att hon kunde ha skrattat. »Den står
härute vid grinden. Jag skulle bara be, att ni
ställer om, att den kommer in i lagårn. För jag
tror jag orkar inte någe mer i dag.»
    Nu såg de på henne med stora ögon allihop.
De kom fram till henne och tog henne i hand
och tackade henne, både gammalmora och hennes
son, som var husbonde, och hennes sonson, som
skulle bli det en dag. De behandlåde henne
med en aktning, som om hon med ens hade yppat
för dem, att hon var dotter till den högste mannen
i landet.


    Det var vår, och Ragnhild drog uppåt
backarna på väg till fäboden. Hon var nu ingen
valljänta längre, utan välbeställd bondhustru.
Annandag jul hade hon blivit gift med Egil,
gammalmoras sonson, och nu red hon i spetsen
för taget. Hon satt baklänges på hästen i klövje-
sadel mitt bland kokkärl och mjölkbyttor och
lockade kohopen med höga vallrop. Egil gick
och ledde hästen åt henne. Vallpojken, hjälp-
#igan och ett par drängar följde efter med stora
bordor på ryggen.
    Då de hade kommit igenom alla hagmarker
och var inne i furuskogen, gick korna villigare
framåt utan att behöva lockas. Egil började då
genast tala med Xagnhild.
    )#Jag kan knappast förstå, Ragnhild, att du vill
vara i fäboden i år ocksåä# sa han. »Ibland tror
jag, att du rent glömmer bort, att du är min
hustru och inte mer behöver släpa som en av
tjänstefolket.»
    Men Ragnhild sträckte de starka armarna i
vädret och skrattade. #Vad ska jag med dessa
till, om jag inte skulle arbeta?» frågade hon.
#Var du viss, att det är rätt nödigt, att jag sköter
fäboden just i år ! Vallh jonena skulle bara gå
och tänka på rövarna, och jag tror knappast, att
vi skulle ha fått dem att följa med till skogen, om
jag inte hade åtagit mig att själv stanna där
oppe.»
    #Det kan visst vara sant», medgav hanä)men
när jag rätt tänker på hur farligt detta kan bli
för dig, tycker jag knappt, att jag gör rätt, som
iåter dig råda härvidlag. Du förstår nog, att
rövarn finns kvar i skogen, och han kommer
kanske att försöka hämnas på dig.»
    Hustrun bara skrattade. »Det lär finnas folk,
som blir modstulna, bara de kommer in i en
skogä# skämtade hon, »och till dem tror jag att
du hör. Men annars ska iag säga dig, att jag
skulle bli riktigt glad, om jag mötte den- där
rövarn. Jag ville tacka honom, därför att det
är han, som har gjort hela min Iycka. Inte hade
du nånsin tänkt på att gifta dig med mig, om
han inte hade kommit till min hjälp.»
    »Om vi bara hade gått hit opp då genastä#
fortsatte mannen utan att kunna komma ifrån
sina farhågorä#och försökt att fa tag i honoT#i!
Men både far och farmor var emot det och sa,
att det var bäst för oss bönder att inte komma
i strid med skogsströvarna. Nu kommer jag att
gå och tänka på den där karln hela sommarn.»
    #Det ska du inte bry dig omä# sa hustrun.
»Du vet väl, att jag har Iyckan med mig.»
    »Ja, se Iyckan,» sa den unge mannen, allt mer
och mer förstämd, »den är då ofta bara som ett
så'nt där köttstycke, som jag lägger ut åt vargarna,
för att de ska lockas så långt fram, att jag kan
komma åt att skjuta ner dem. #)et är, ;ust nar
det har gått en som mest väl i händer, som en
ska se opp. att inte olyckan ligger i bakhåll och
fäller en.»
    »Jag tror, att du gör dig lika s# många far-
hågor som gammalmora» sa hustrun. »Detta är
första gången jag märker, att jag har fått en
riktig jämmerlapp till man.»
    De kom nu till en hög backe. Ragnhild
hoppade av hästen, och de gick tysta, tills stig-
ningen gav med sig. Hustrun började förstå,
att mannen var bekymrad på allvar, och hon
sökte efter något sätt att lugna honom.
    »Du ska säga mig, om du tycker, att jag
har missbrukat min Iycka,#) sa hon.
    »Anej då, det är inte så jag menar,» sa han.
#Men jag har så ofta tänkt pa detta med vargarna.
Det är, som de skulle bli blinda, när de ser det
stora köttstycket. De borde ju misstänka, att (let
där, som ligger så öppet i deras väg, skulle vara
farligt att närma sig, men de säger visst till var-
andra: 'I dag har vi Iyckan med oss,' och så
rusar de åstad.»
    »Men du menar då väl inte, att det är på
samma sätt för oss människor ?» sa hustrun och
såg nästan förskräckt på hanom. »Skulle det
finnas någon, som vill ge oss Iycka, bara för att
vi skulle glömma försiktigheten och falla i ett bak-
håll ?»
    #)Åja, jag tycker, att det ser så ut mången
gång,» sa mannen.
    Det blev på nytt backigt och svårt att gå.
Ragnhild blev tung till sinnes, också hon. Hon
gick långsamt och lät en dräng ta #lård om klövje-
hästen. I#orna fick gå om henne, hon ville ha
tid på sig att tänka igenom saken. Hon började
förstå, att hon måste avstå från fäbodvistelsen
för mannens skull. Han skulle annars gå och
göra sig så stora farhågor, att han kände sig
olycklig varje dagens stund.
    »Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden,
så ska jag väl vända tillbaka hem,» sa hon till
sist.
    Mannen blev ger.ast glad, då hon hade gett
honom detta löfte. Han önskade, att han hade
kunnat ta henne med sig hem genast utan att gå
fram till fäboden en gång, men det lät sig inte
göra. Han fick vara nöjd med detta, att hon
följde med ner till gården nästa dag.
    Ragnhild var litet harmsen över att hon hade
nödgats ge vika, och för att visa mannen hur
litet rädd hon var för rövarn, började ho.n ta!a
om att hon denna vinter flera gånger hade undrat
hur han och kamraterna hade haft det uppe i
deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust
att skicka upp mat till honom. Det var väl till
dels av tacksamhet för att han hade hjälpt henne
att nå det hon mest av allt hade önskat sig.
    #Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr
för dig,» sa mannen. »De säger, att björnar
ska förstå sig på vad tacksamhet är, men jag har
aldrig hört! att de här vilda skogsströvarna har
nage förstand om en så'n sak.#)
    #,Det var heller inte bara förden#kullä# sa
Ragnhild. »Det var, för att jag skulle slippa att
drömma om honom. Han kom ibland i dröm-
men och satte kniven på strupen på mig och
befallde mig att ge honom mat. En natt drömde
jag, att det stod en hund och skällde utanför vår
dörr. Jag öppnade för den, men då hade hunden
med ens fått den där karlns ansikte, och jag
fick brått att d#a igen dörrn och stänga honom
ute. Han tjöt då så hemskt av hunger, att jag
hörde Ijudet i mina öron, när jag vaknade.#
    »Nåja, det var ju givet, att du skulle drömma
om den, som hade slcrämt dig,» sa mannen, men
l#an skyndade på stegen med detsamma och såg
nu återigen orolig och ängslig ut. »Vi har blivit
efter,» fortfor han. #Vi borde väl vara framme
vid fäboden lika snart som de andra, så att det
inte blir oreda vid oppackningen.»
    Ragnhild följde honom, allt under det att hon
fortsatte att berätta.
    »Jag tänkte flera gånger be dig, att du skulle
ta folk med dig och ga opp till fäboden.#
    #Ja, det skulle du ha gjort,» sa mannen raskt.
    #Men dn kan väl förstå, att jag inte ville
säga någe. Jag ville inte, att du skulle gå emot
ett rövarband, för att jag skulle slippa ifrån mina
onda drömmar.»
    Mannen skyndade på stegen ännu mera.
r)et gick nu sa brant uppför, att hustrun blev and-
fadd, när hon talade, men hon forffor i alla fall.
äDet var en dag, då jag gick som i sömn och inte
visste till mig. Jag stoppade oförmärkt mat i
en ränsel, hängde den på ryggen och gick till
skogs. Först då jag kom i backen ovanför
#ården, vaknade jag opp. Jag begrep inte hur
det hade kunnat falla mig in, men jag visste,
att jag hade ämnat gå med mat opp till rövarna
i fäboden. Jag vände förstås och sprang hem
igen, så fort jag kunde.»
    Mannen svarade ingenting. Han bara skyn-
dade på stegen. Hon fick halvspringa för att
kunna följa honom.
    »Skulle jag kanske ha talat om detta för dig
förut?» frågade hon, när hon märkte hans oro.
    »Ja,» sa han nästan hårt. »Du skulle ha
talat om det långt förut.»
    »Det kom aldrig en vedhuggare eller kolare
ner ur skogen,» fortsatte hon»utan att jag frågade
dem om de inte hade gått förbi vår fäbod och
sett rövarna. Men de svarade mig alla, att
det inte syntes till några människospår åt det
hållet det här året.»
    »Minns du vad jag nyss sa?» frågade Egil.
»Nu tror jag, att det har gått så för dig som för
vargarna. Du har inte gett akt på det, som var
sänt dig till varning. Du har varit för säker.
Du har fallit i bakhållet.»
    Han skyndade nu framåt så fort, att hon
knappt kunde följa, och förklarade inte sina ord
något vidare. Hon förstod inte vad han var rädd
för, men ångestens smitta spred sig också till
henne, medan hon ansträngde sig för att följa
honom.
    #ntligen var de då så långt komna, att de
såg fäbodvallen. De små stugorna l#g där på
samma sätt, som hon hade lämnat dem förra
hösten, och intet ont tycktes ha kommit vid dem.
Boskapen och folket höll just på att i god ordning
tåga uppför fäbodgatan in på tunet.
    Nu märkte bade mannen och hustrun pa en
gång något underligt. När korna kom in på gräs-
backen mellan husen, borjade de stångas, inte på
lek, utan vilt och ilsket, som om de ville doda
varandra. De for samman i en enda röra, käm-
pade mot varandra och knuffade omkull var-
andra i full galenskap.
    »Vad är det åt korna.?» skrek Ragnhild, men
Egil svarade inte. Han storsprang uppför fäbod-
gatan och for in i högen. »Bara bort härifrån
med dem ! l#ör ner dem i skogen igen !# skrek han
till folket, och med ursinniga rapp fick han änt-
ligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart
som de var utom fäbodtunet, lugnade de sig
och gick stilla som vanligt neråt gatan.
    Då boskapen var bortdriven, gick Egil upp
mot fäbodstugan, öppnade dörren, men steg inte
över tröskeln. Om ett ögonblick kom han till-
baka till Ragnhild och var då mycket blek.
    Ragnhild hade också hunnit upp till tunet.
Hon hade sjunkit ner på en sten, liksom orkade
hon inte gå längre.
    »Säg, Egil, vad är det för en stank, som jag
känner häroppe.?» frågade hon. »Så brukar det
väl aldrig lukta i skogen.#
    Han tordes inte svara, men hon frågade strax
därpå:
    #Varför sitter det en så'n lång rad av korpar
på taket, Egil ?»
    »Ragnhild !# sa mannen, och rösten darrade
av sorg över att han bade nagot så svårt att tala
om för henne. ovi ska genast vandra ner till
gården igen. Vi kan inte nyttja fäboden här i
år. Den där mannen, som du slängde vasslan
över, har säkert blivit blind med detsamma. Han
har inte kunnat komma ut ur stugan, och hans
kamrater har inte kommit honom till hjälp. -
l#ära, du behöver inte ta det svårt! Det var en ond
rövare. Han kom in för att döda dig. Du har
ingen skuld i att det har gått, som det har gått.
Nej, gå inte in i fäbodstugan! Han har varit där
hela vintern. Han är kvar där än.»
    Hustrun störtade upp. Mannen grep efter
henne, men hon var honom för snabb. Hon
sprang fram till fäbodenl fick upp dörren och
såg in.
    Strax efteråt Ijöd hennes skratt högt och gällt.
Hon kom ut på gården storskrattande, med
armarna högt upplyfta.
    ))Har du sett starkare Iycka.?# skrek hon. #Har
du sett starkare Iycka?»
    Hon störtade bort rätt in i mörka skogen, och
när mannen fann henne, var hon vansinnig.




              T J # N S T E A N D E N
    #Crus Erik Ersson, sockenskomakarn, och hans
lärling, #Constantin iCarlsson, hade suttit hela
veckan och gjort skor i prästgården, och nu vid
niotiden pa lördagskvällen var de pa väg till sina
hem långt borta vid sockengränsen.
    Det var höst, och solen var nergången för
längesedan, men vandringen gick inte fördenskull
fram i mörker, utan genom klar luft och mån-
sken. Det var så vackert, som det kunde vara.
Sjön nedanför prästgården lag #pegelblank, med
en väg av silver mitt över, och utåt åkrarna sågs
på vartenda strå daggdroppar, som blev till vita
pärlor i månskenet. Det var bara, när de hade
att ga genom en eller annan träddunge, som det
blev mörkt omkring dem. Det var inte särdeles
långt lidet på hösten, utan löven satt ännu kvar,
och trädkronorna bredde utsigöverderashuvuden
som djupsvarta valv.
    Det var litet ovant att gå efter att i sex dagar
ha suttit lutade över skomakarbänken. De pustade
under tyngden av ränslarna, och ingen av dem
sade något.
    Men vägen från prästbostället ledde förbi
begravningsplatsen, och nar Krus Erik Ersson äver
kyrkogårdsmuren såg en skymt av de gammal-
modiga gravkorsen, kom tankarna i fart på honom.
    #Ja, du lConstantin,» sa han, och stämman
blev med detsamma både ängslig och längtans-
full, som då man en natt går forbi en främmande
fruktträdgård och talar om hur gott det skulle
vara, om man kunde få något med av äpplena.
,Det skulle vara bra präktigt, om en kunde få lite
gravm ull.»
    »Gravmull!#? sa lärlingen och ble# så häpen,
att han stannade. #Det kan ni väl få, så mycke
ni vill. Men vad skulle ni med den?»
    ICrus Erik stannade också, och nu var han så
gripen av det, som de talade om, att han inte
kunde få Ijud i rösten, utan måste viska.
    #Det är på det sättet, som man får en 'spirr-
tus'. Och den, som har en splrrtus, kan f# alltt
vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra
ett par skor. En kunde bygga sig en gård lika
hög som klockstapeln, och en kunde skaffa sig
hästar och vagn och slippa gå ett steg.)#
    Lärlingen var från ett hem, där mycken from-
het och gudaktighet övades och all övertro var
bortlagd. Han stod i slö förvåning och kunde
inte fatta, att Krus Erik menade allYar.
    #Det är väl inte möjligt, att ni tror på så'nt,
mäster Erik,» sa han.
    )?ViSst tror jag,» sa den andre. Och där, soEn
de stod utanför kyrkogarden, började han be-
rätta orn både den ena och den andra, som hade
skaffat sig en spirrtus och betjänat sig av den.

    Men det var inte möjligt för honom att få
lärlingen till att tro. Han var en lång, vacker
pojke på sjutton år med ett beskedligt, #nen också
litet sömnaktigt utseende. Han frågade i all
oskuld:

    #Om ni tror så säkert, varför ska#far ni er inte
själv en så'n där hjälpare?))

    ICrus Erik svarade dystert: #Jag kan aldrig få
nå'n. Det är över min kraft.»

    Därmed suckade han, hissade ränseln högre
upp på axlarna och återtog vandringen.

    #onstantin förblev stående. Det tycktes, som
om ett svagt intresse för saken hade börjat vakna
inom honom.

    Da Krus Erik hade gått ett par steg, stannade
han och v#inde sig mot lärlingen.

    »Du kan väl aldrig mena, #onstantin,» och
stälnman darrade till bara vid tanken på något
sa oerhört, »du menar väl aldrig, att jag skulle
gå in pa kyrkogarn och ta opp mull ?#
    #)Nej,» sa lärlingen betänksamt. #När ni tror
pa det, förstår jag ju, att ni inte kan.»

    ))Jag går aldrig förbi en kyrkogård om natten
utan att önska mig en spirrtus,» sa ICrus Erik,
#)men jag kan inte skaffa mig nå'n. Så att det
ar inte lönt, att vi står kvar här längre, #onstantin.»
    Han återtog vandringen, men långsamt, lik
som i hopp att bli hejdad.
    Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken
var ju den, att om det fanns någon i världen,
som han riktigt höll av, så var det #rus Erik.
Föräldrarna därhemma var så stränga, att de var-
ken tålde skrai eller lek. Skomakarn däremot
var fu]l av skämt och historier och så lätt att
umgås med, som om han också vore en sjutton-
åring. Och nu, när #onstantin såg honom stå
gammal och sliten borta på vägen, fick han lust
att göra honom en glädje.
    Han stötte med foten till en grästorva, så att
daggpärlorna stänkte upp i luften.
    #Ser ni, Krus Erik, jag är inte mer rädd för
den ena jordtorvan än för den andra, och om ni
bara vill vänta på mig en stund, så ska ni få
vad ni önskar er.»
    Han hade krängt av sig ränseln och kastat
ner den på vägen, medan han talade. Nu gjorde
han ett språng över landsvägsdiket och muren
och stod inne på kyrkogården, innan Krus Erik
hann befalla honom att avst:# från företaget.
    Det var också nödvändigt, att al!tsammans
kom som en överraskning för mästarn. E#rus Erik
var lika mån om sina lärlingar som om sig själv.
Han skulle aldrig ha tillåtit #onstantin att nattetid
gå in på en kyrkogård, om han hade blivit till-
frågad.
    #onstantin kunde mycket väl ha samlat in
litet mull från en grav, som hade legat nära
kyrkogårdsmuren, men så ville han inte ha det.
Det var inte ofta han #rar i stånd att utmärka
sig pa något sätt, men mod ägde han nog av,
och han hade inte något emot, att #rus Erik
skulle lägga märke till detta.
    Han stannade äntligen vid en gravkulle, som
låg mitt på kyrkogarden, sparkade upp en torva
och grävde sedan med händerna undan det översta
jordlagret.
    Då han tyckte, att han hade arbetat sig till
räckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar
mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur
mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus,
kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att två
fickor fulla skulle förslå.

sig på något sätt, men mod ägde han nog av,
och han hade inte något emot, att #rus Eril
skulle lägga märke till detta.
    Han stannade äntligen vid en gravkulle, som
låg mitt på kyrkogården, sparkade upp en torva
och grävde sedan med händerna undan det översta
jordlagret.
    Då han tyckte, att han hade arbetat sig till-
räckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar
mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur
mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus,
kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att tv#
fickor fulla skulle förslå.
    Hela tiden var han bara road av sitt företag
och kände ingen rädsla. Hans tankar sysslade
med #rus Erik. Vad skulle han ta sig till månne,
sedan han hade fått en spirrtus att befalla över#
    Alldeles tyst och stilla var det omkring
honom. Det var nästan försmädligt, att han alls
inte såg eller hörde något sådant, som folk brukar
se och höra på kyrkogårdar, så att han hade haft
några äventyr att skryta med, då han kom till-
baka till mästarn.
    Han skrapade ner den uppkastade mullen i
hålet och lade grästorvan till rätta. Han gjorde
detta långsamt, för att det skulle ta litet tid. }#rus
Erik skulle inte tro, att han hade gjort sig någon
brådska.
    Mitt under arbetet höll han inne och blev
alldeles stilla. Det var inte något spöke, som
hade skrämt honom bara en liten underlig tanke.

    Det tycktes honom med ens, att han var bra
dum, som gjorde sig så mycket besvär för att
skaffa en spirrtus åt #rus Erik. Varför behöll
han den inte själv? Han var i lika stort behov
av den som mästarn.
    I en glimt såg han framför sig en liten grå
stuga med ett enda rum, som var hans hem, en
lång, sorgsen, dödssjuk man, som var hans far,
en utsliten, avmagrad kvinna, som var hans mor.
Visst, visst behövde han en spirrtus bättre än
någon annan.
    Det föll ett blad fran ett träd, just som han
hade detta i tankarna. Det prasslade till, då det
for förbi hans huvud, och han reste sig med
stor hast.
    Han såg sig omkring med förvildade blickar.
Hade det hänt något, medan han hade stått lutad
över graven? Ilöll de döda på att vakna? Det
viskade bestämt från grav till grav. Det skymtade
något vitt inne i den svarta skuggan under träden.
Där stod de döda i täta klungor. De hade funnits
där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se
dem.
    Han var rädd ett ögonblick, men han sprang
inte, utan stod stilla. Han tvingade blickarna.
De fick inte irra åt alla håll för att spana efter
gastar. Han ville inte skrämma upp sig. Ville
inte komma andfådd och darrande tillbaka till
l#rus Erik.
    Och under den stadiga blicken försvann allt-
sammans. Luften blev som rensad från spoken
och otyg, och han kunde anträda återfärden med
lugn.
     Det där att behålla gravmullen för sig tänkte
han inte mer på.
     Vad skulle det tjäna till ? Det var ju bara
Jord.
     Det var bra besynnerligt, att en så klok man
som #rus Erik hade kunnat gå och längta efter
sådana barnsliga ting i hela sitt liv.
     Det var också något att längta efter! #on-
stantin stack händerna i sina välfyllda fickor.
Bara litet mull.
     Men i detsamma gav l#onstantin till ett gällt,
rungande skrik, likaså vilt och ångestfullt, som om
en gast hade visat sig för honom.
     När hans händer hade grävt sig ner i fickorna,
hade han känt, att det inte var mull, som fyllde
dem, utan döda människors kvarlevor. Det var
fingrar, tår, glatta ögonklot, skrumpnat skinn,
tilltrasslat hår, kött, benskärvor, senor.
     Och allt detta var klibbigt, kallt, mjukt, statt
i upplösning. Han ryckte upp händerna och satte
av i vildaste flykt mot muren och vägen, allt-
medan han försökte vända ut och in på fickorna
för att bli fri från den förfärliga massan. Hela
tiden skrek han, mindre av skräck än av vämjelse.
     Då han åter stod på vägen och såg sig om
efter #rus Erik, märkte han denne på språng
långt bortom kyrkan.
     #onstantin fick i en hast fatt i ränseln och
slängde den på sig. Helst hade han nu velat

springa så fort, som benen förmådde, men han
ville inte göra sig löjlig. Han bet samman tän-
derna och höll den vanliga lunken, ända tills han
hann upp mästarn, som stod och väntade på
honom borta vid sockenstughörnet.
    »Hur är det med dig?ä frågade #rus Erik,
och. da l#onstantin svarade, att han hade det bra,
gjorde han inga fler frågor. Se, l#rus Erik visste
ju, att då man misstänker, att en människa har
sett något underligt, är det inte bra att tala om
detta förrän någon tid efteråt.
    Hur det hade gatt med att samla in gravmul#en,
det såg han på. #onstantins ut- och invända tröj-
fickor.


    Under sommarn och så långt in på h#sten
som möjligt sov #onstantin på vinden, där han
med några bräder hade stängt av åt sig en vr#,
som han kallade för sin kammare. Den var inte
stor, ett litet/ smalt sängställ upptog nästan hela
utrymtnet, men det var det behaget med deri, att
han kunde få sova ut där om söndagsmornarna.
Hade han legat nere i stugan hos föräldrarna,
hade han varit tvungen att stiga upp i så god tid,
att modern hann att bädda upp sängen, innah
hon gick till kyrkan.
    Sedan han hade börjat arbeta hos #rus Erik,
var det ingenting ovanligt, att han om son-
dagarna sov, ända tills väggklockan nere i stugan
slog tolv, men något sådant hände honom- inte
dagen efter äventyret på kyrkogården, utan han
vaknade redan före tio. Han kom genast ihåg
alltsammans. oet satt ännu kvar en smula väm-
jelse i fingrarna. Det kröp i dem, bara han tänkte
på det där, som de hade kommit ner i.

    Det hade varit inbillning alltihop förstås, bara
rädsla. #lan visste ju, att det inte var annat än
mull, som han hade stoppat i fickorna.

    Men l#rus Erik llade haft rätt, han. Det var
inte någon lätt sak att gå in pa kyrkogården om
natten och hämta gravmull.

    Med ens for han upp ur sangen. Tänk, om
mor och ICrus Erik skulle råkas på kyrkvägen,
OCIl tänk, om mästarn skulletalaom,attlConstantin
i gål kväll var inne på kyrkogården för att skaffa
en spirrtus! Han fick lov att tala med skomakarn
genast och be honom tiga. Mor skulle bli alldeles
ifrån sig.

    Så brått han hade, kunde han inte förmå sig
att sätta på sig skorna, sa dammiga och smutsiga
soln de var. Han tog fram blanksmörja och
borste ur ränseln och trädde skon på handen.
I detsamma kom en hel massa jord farande ut
ur den.

    IConstantin drog häftigt in andedräkten och
blåste ut den igen med ett visslande. Han förstod
hur det kom sig, att han hade mull i skorna. Den
hade troligtvis ramlat ner i dem, då han tomde
fickorna på kyrkogården. Skorna var ju så viaa
upptill. Det kunde inte ha gått till på annat sätt.
    Han tittade på mullkornen. De var som annan
jord. Ja, det andra hade ju bara varit inbillning.
    Han tömde båda skorna och förde samman
jorden med foten.
    Inte var det mycket, men... I#anske de.
ändå kunde räcka till en spirrtus ?
    Aterigen öppnade han ränseln, tog fram en
liten bleckdosa, där han brukade förvara nubb och
pligg, tömde den och sopade gravmullen ner i
den.
    #rus Erik skulle få sin spirrtus. Han skulle
få se, att #onstantin hade varit karl till att föra
hem den. #
    Fastän l#onstantin knappt hade gett sig tid
att smaka på mjölken och brödet, som mor hade
ställt fram åt honom, kom han inte fram till E#rus
Eriks stuga i tid, utan mästarn hade redan gett
sig av till kyrkan. I#onstantin skyndade efter f#r
att söka hinna upp honom på vägen, och det
hade han väl också gjort, om det inte hade varit
för skorna.
    Han visste inte vad som hade tagit åt dem.
De glappade for varje steg, såsom de aldrig förr
hade gjort, och skavde på foten. Det började
svida i skinnet, sa att han maste stanna.
    Han tog av sig skorna och satte sig vid väg-
kanten. Barfota kunde han inte förmå sig att
gå, och med skorna på kom han inte ur fläcken.
Han hade redan skavsår på båda fötterna. Medan
han satt rådlös på marken, kom en kärra körande.
och i den satt #)st Samuel Andersson och en
främmande, som såg ut som en herrekarl. De
åkte helt långsamt, vilket föreföll underligt, för
#st Samuel var hästhandlare och brukade alltid
köra så, att hästen låg som utsträckt efter vägen.
    (#Ist Samuel var annars en gammal god vän till
l#onstantins foräldrar. Deras stuga låg på en
utmark under #stgården, och han hade mången
gång stått dem bi med råd och dåd, framför allt
sedan far hade fått den här svåra sjukdomen,
som nästan alltid höll honom vid sängen.
    Då #st Samuel kom mitt för l#onstantin, drog
han in tömmarna och fragade honom vart han
ämnade sig.
    Jo, han skulle till kyrkan, men han hade fått
skavsår, så att han var visst tvungen att vända
om hem.
    #st Samuel erbjöd honom da att åka bakpå
kärran. Han skulle inte till kyrkan, utan till
kyrkvärden i Aspnäs, men #onstantin fick åtmins-
tone hjälp med halva vägen.
    #onstantin kröp upp bakpå kärran. Detta
var ju ändå en liten början till tur.
    Därframme i kärran talade de om #Constantin.
Den främmande sade först något, men med så
låg röst, att han inte kunde höra det. #st Samuel
däremot hade en mer bullersam stämma, och han
förstod inte att dämpa den. #onstantin hörde#
att han medgav, att pojken såg bra ut och var
beskedlig, men det var inga ta# i honom, såsom
det väl hade behövts. Fadern låg jämt sjuk,
modern höll på att arbeta ihjäl sig, men gossen
gick helst och slog dank. Nu hade de satt
honom i skomakarlära, och mästarn tyckte, att
llan var snäll och villig, men inte trodde han, att
det kunde bli någon riktig skomakare av honom.
Han hade dåligt handlag och var långsam.
    Den främmande sade åter något med sin låga
röst. Han måtte ha pamint om att #onstantin
kanske hörde vad de sade.
    #st Samuel svarade bekymmerslöst, att den
där pojken ingenting hörde. Han gick alltid
omkring, som om han sov.
    Vad det nu berodde på, men l#onstantin sov
inte den dagen. Han hörde både detta och allt
annat, som de bägge resande talade om.
    #5st Samuel höll in hästen vid avvägen, som
ledde upp till Aspnäs. #onstantin fick stiga av,
och de andra körde upp till gården.
    #Du får allt sk# nda dig nu, om du vill komma
fram till kyrkan, innan prästen har stigit ner
från predikstolenä# ropade #st Samuel efter
honom.
    Men sannerligen det var lätt för IConstantin
att skynda sig. Skoskavet plågade honom vid
varje steg. Han kom inte fortare framåt än en
snigel. IClnske spirrtus inte ville, att han skulle
lämna den ifrån sig?
    Det gick inte bättre, än att gudstjänsten tog
slut och kyrkfolket begav sig på hemväg, innan
#onstantin hade kommit så långt som till kyrkbyn.
    En av de första, som han mötte, var kyrk-
yärden från Aspnäs, som kom vandrande mitt
på vågen, så bred och stor, som om han ville
behålla den för sig ensam.

    Skomakarlärlingen, som hade arbetat i var-
enda gård i socknen, kände genast igen kyrk-
värden. Han ställde sig mitt för honom, sträckte
ut handen och sade goddag.

    #yrkvärden räckte honom högra handen, som
höll käppen med den stora silverknappen. Han
flyttade inte käppen över i vänster hand, utan
lät #onstantin, så gott han kunde, skaka hand
med den sammantryckta näven och käppkryckan.
    Men gossen lät sig ingenting bekomma, utan
sade raskt:

    »Jag tänkte, att jag skulle tala om för er, att
ni har främmande hemma. Det är #st Samuel
och en herrkarl från staden. Jag vet det, därför
att jag fick åka bakpå kärran.»

    »Jaså, jaså, det var ju stora nyheter. #an det
vara iängesen de kom åkande ?»

    »Det är väl en timme sen nu. Men de väntar
nog, tills ni kommer hem, för de vill köpa ert
gråa sto.#)
    Det var besynnerligt. IConstantin kände den
här dagen ingen respekt för kyrkvärden, ingen
blyghet. Han vågade till och med skämta litet
med honom.
    »Jag hörde också hur mycke de lura' er
r#å, när de kopte häst av er i fjol, och jag vet

hur mycke stoet är värt och hur mycke ni skulle
kunna få för det, om ni stod på er.#
    I samma ogonblick, som han slungade ut
detta, gav han sig på väg bortåt kyrkan. Han
gick fort utan att fråga efter skoskavet.
    Kyrkvärden ropade efter honom, men #on-
stantin latsade inte höra, utan gick på. Då kom
den stora, tunga karlen springande efter honom.
    IConstantin bara ökade farten. Det vore bra,
om kyrk#.irden finge lära sig till en annan gång
att inte hälsa med käppkryckan.
    Antligen fann han för gott att stanna. }Cyrk-
värden kom fram till honom, andf-ådd och flå-
sande.
    Dct var väl inte möjligt, att han visste så
mycket, som han skröt med? Han hade väl bara
t#ckt, att det var roligt, att en gammal karl fick
springa sig fördärvad för att hinna fatt honom?
    #onstantin tog an en förnärmad min. Det
var ju inte lönt, att han talade om vad han visste,
ifall kvrkvärden trodde, att han Ijög.
    l#yrkvärden mätte h#nom med en snabb blick.
Därpå stack han handen i bröstfickan, tog fram
sedelboken och bjöd honom en femkrona.
    »Jag tror inte, att du Ijuger,» sa han. #Tala
om Yad du har hört, så får du den här.»
    Skomakarlärlingen, som ännu arbetade utan
lön, blev het av iver, då han fick se en så stor
sedel. Detta skulle #)st Samuel ha sett, han, som
trodde, att #onstantin v arken såg eller hörde,
utan bara gick och sov.
    Han talade förstås om vad han visste och
fick också den utfästa belöningen.
    När han vandrade vidare framåt vägen med
femkronan i fickan, mötte han äntligen Krus Erik.
    Han kom genast att tänka på spirrtus. Detta
var det allra bästa tillfälle att ge den till mästarn.
De två var ensamma på vägen, och ingen såg
eller hörde dem.
    Men l#onstantin gick förbi ICrus Erik utan att
stanna. Det var nätt och jämnt, att han hälsade
och talade om, att han skulle ut på sjön och meta
abborrar. Han hade gjort upp det sa i går med
prästgårdspo jkarna.
    Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fast-
nitad där. Han sade till sig själv, att han ändå
borde pröva# om den dög till något, innan han
gav bort den.


    På måndagsmorgonen, då l#onstantin återigen
satt vid det låga, smala skomakarbordet mitt emot
l#rus Erik, kände han sig så eländig som aldrig förr
i hela sitt liv.
    Han var alideles på det klara med att han
skulle avstå spirrtus till #rus #rik. Han ville
inte ha något mer med den att göra.
    Hela söndagseftermiddagen under fisket hade
han haft en märkvärdig tur. Han hade dragit
upp den ena stora abborren efter den andra, medan
de andra pojkarna, som hade varit med honom i
båten, inte hade fått något alls.
    Det var inte så lätt att reda ut vad detta
hade berott på. Han visste med sig, att han hade
varit påpasslig och vaksam hela tiden, medan de
andra hade pratat och haft tankarna på annat
håll.

    Till sist hade de andra blivit retade över
att de inte fick något och rott hem mitt i hans
bästa fiskelycka. Och som fiskedoningen och
båten var deras, hade de också behållit alla
abborrarna. Om de inte hade blivit förargade

över att han ensam hade haft Iycka med sig,
hade de kanske lämnat honom ett par fiskar. Nu
fick han gå hem tomhänt.

    Detta var nog så förtretligt, men nagot ännu
värre hade mött honoln, då han kom hem. #)st
Samuel hade varit inne hos föräldrarna och klagat
på honom. Han hade velat hjälpa en god vän
att köpa en häst, som var lik en, som han hade
förut. Men nu llade de fått betala alldeles för
mycket för kyrkvärdens gråa sto, och det var
l#onstantills skull.

    Det var kyrkvärden, som inte hade haft vett
att tiga, utan sedan köpet väl blivit avslutat,
hade han talat om för #st Samuel hur han
hade fått veta hur högt köparna ville gå. Och
nu visste föräldrarna om femkronan och alltihop.

    De var uppskrämda, därför att han hade retat
#)st Samuel. Vad skulle det bli av dem, om
han tog sin hand ifrån dem?
    Mor kunde inte. förstå vad som hade flugit i

honom. Aldrig hade han gjort så forr. Hur
kunde det falla honom in att förråda andras
hemligheter och ta betalt för det till ? Han var
en riktig Judas.

    Femkronan hade mor tagit för att lämna den
tillbaka till kyrkvärden. Sådana syndapengar
kunde de inte behålla.

    I#onstantin låtsade ännu för sig själv, att han
inte trodde, att den där gravmullen hade någon
makt. Men innerst inne var han ändå övertygad
om att den var skuld till alltsammans.

    I dag på morgonen, då han gick hemifrån,
hade han varit fast besluten att göra sig av
med otyget, så snart han råkade l#rus Erik. Men
det besynnerliga var, att han inte hade förmått
det. Han hade redan flera gånger stuckit ner
handen i fickan och fattat om dosan för att ge
bort den, men han hade ångrat sig. Det var ändå
sa förunderligt att äga en sådan sak. Och att
fundera över detta om den hade någon makt.
Anda hittills hade den bara bragt elände över
honom, men det var i alla fall nästan omöjligt att
skiljas fran den.

    Han var så upptagen av dessa tankar, att han
arbetade sämre än vanligt, och ICrus Erik märkte
det. Men #rus Erik hade ett så välsignat sätt
med sina lärlingar. Han grälade aldrig på dem,
utan han hade sina små knep, som han använde
för att få dem att arbeta.
    »Du Konstantinä) sa han, »nu har jag märkt

till två par skor, som vi ska göra färdiga i dag.
Vad säger du, om vi skulle arbeta i kapp? Du gör
det ena paret och jag det andra, och så söker
vi att hinna om varandra.»

    Spirrtus for ner i fickan igen. #ristantin
gick med stor iver in på förslaget# Här var nu
ett gott sätt att få pröva om trolltyget dög
till något.

    De plockade fram knivar, hammare, tänger,
läster, läder, skogarn, pligg, allt möjligt, som
behövdes för skoårbetet, och lade upp detta
framför sig. Sedan räknade mästarn högtidligt:
ett, tu, tre, och så började täYlingen.

    De skar till överlädret, klistrade fast fodret
med rågmjölsgröt, och medan detta sedan tor-
kade borta på spisen, tvinnade de ihop sko-
garnet till hård tråd och satte fast svinborst i
trådändarna.

    Med detta blev de färdiga lika snart båda
två, men ICrus Erik blev litet förvånad, när han såg
hur händigt l#onstantin bar sig åt, då han snodde
tråden och satte fast borsten: Detta var andra
tag än hans vanliga.

    Sedan var det att skära till sulan och lägga
den i blöt, för att man lättare skulle kunna
hantera den.

    Det var märkvärdigt att se hur raskt ICon-
stantins kniv skar sig fram genom det hårda
lädiret.

    Erik Ersson hade i början arbetat litet lång-
sammare än vanligt, för att inte #onstantin skulle
bli missmodig och ge upp hoppet att vinna. Men
han märkte, att han måste öka farten, om han
inte ville bli efter själv.
    De tog till prylar och tråd för att sy ihop
överlädret. Lärlingens händer rörde sig så snabbt
som fågelvingar. ICrus Erik måste be att få se
på arbetet. Han blev rädd för att #onstantin
slarvade i väg alldeles för fort.
    I#onstantin visade honom en söm, som var
både rak och jämn, ett riktigt pärlstickararbete.
    Inte ett ögonblick hade det fallit l#rus Erik
in, att han inte skulle segra i den här striden.
Men nu började han bli litet betänksam.
    Konstantin hade försprång allaredan. Och
fingrarna rörde sig så hastigt som på en, som
gör trollkonster på en marknad.
    När det ringde till middagsrast, hade l#on-
stantin redan den första skon uppsatt på lästen
och satt och knackade på sulan för att få den
jämn och hard. #rus Erik var inte alls så långt
kommen. Ingen av dem såg upp från arbetet,
fastän det nu var deras fristund.
    #onstantin tänkte helt flyktigt på hur glad
han annars brukade vara, då han fick vila, men
i dag var det en annan sak, i dag gick arbetet
alldeles av sig självt. Han blev inte trött, och
ingenting var svårt för honom. Han hade aldrig
förut förstatt, att det kunde vara roligt att arbeta.
    De kallades in i köket för att äta middag.
När de hade kastat i sig litet mat, sprang de i
kapp tillbaka till drängstugan, där de hade sin
verkstad.
    Det andra gårdsfolket hade kommit under-
fund med vad som stod på. Och i stället för
att vila middag ställde sig karlarna att betrakta
de två skomakarna.

    Alla tog för avgjort till en början, att #rus
Erik skulle bli först färdig. Men då de hade
sett på en stund, började de ändra tankar. Den
ena efter den andra sade till #rus Erik, att han
visst aldrig hade haft en så styv lärling som den
här.

    #rus Erik satt nu och hamrade in pligg i
sulan. Han slog ojämnt och häftigt, och alla
tyckte, att han inte gjorde ett så gott arbete,
som han brukade.

    För #onstantin daremot lade sig allt till rätta.
Allt passade, som det skulle. Vart hammarslag
träffade.

    »Det blir vackra skor, det där,» sa#folket. )#Du
kan snart sköta dig på egen hand.»

    Arbetarna gick sin väg, och skomakarna
klackade och pliggade alldeles tysta. Då uppgav

ICrus Erik ett lätt rop. Han hade slagit miste,
fått tumnageln under hammarn.

    #onstantin kastade en hastig blick över till
l#rus Erik. Det var ingen, som hade varit så snäll
mot honom och haft så mycket tålamod med
honom. Nu först kom han att tänka på att
mästarn kanske skulle känna det svårt, om det
visade sig, att lärlingen kunde göra skor fortare
och bättre än han.
    Gubben sag riktigt eländig ut, där han satt
och knogade.
    Det var kanske inte en riktigt ärlig tävlan
heller. I#onstantin måste erkänna, att en anrian
dag, då han inte hade spirrtus i fickan, hade han
inte kunnat arbeta på det här sättet. Han märkte,
att #rus Erik inte en g#ng gav sig tid att hålla
tummen i vatten. Han var förstås rädd, att E#on-
stantin skulle få för stort försprång.
    Lärlingen kände med sig, att han borde spara
mästarn och arbeta litet långsammare, men han
kunde inte hejda sig. Det var en sådan arbets-
tust över honom.
    När klockan slog fem, stod båda skorna
färdiga framför honom. Han sköt dem över till
l#rus Erik.
    Mästarn lade ner den sko, som han höll i
handen och som ännu inte var färdigsulad. -Han
synade lärlingens arbete både länge och väl.
    #Du behöver inte göra mer i dag. Du får
gå hem,# sa han stilla.
    #)Ska vi inte arbeta här i morgon också?»
    »Jo, jag ska arbeta här,» sa E#rus Erik, och
när han nu Iyfte upp huvudet, flög en skarp och
hatfull blick över till l#onstantinä#men inte du.
Jag kan väl inte sitta här med en lärling, som
arbetar bättre än jag själv.»
    l#onstantin svarade ingenting, utan tog sin
mössa och gick mot dörren. På tröskeln vände
han sig om. Handen for ovillkorligen ner i fickan,
men den stannade där, kom inte upp igen.
    »Tack för mig då, och ad jö !» sa han och
stängde sakta dörren efter sig.


    l#onstantin stod i månskenet på gården där-
hemma och sköt till måls med en pilbå#e.
    Han hade gjort den åt sig för langesedan,
då han var en tolv, tretton år, men han hade
#Idrig haft någon tur med skjutningen på den
tiden. Det hade visst aldrig hänt, att han hade
träffat det, som han hade siktat på.
    Nu däremot träffade han gång på gång
pricken i en liten måltavla, som han hade ritat
upp på lagårdsväggen.
    Han såg präktig ut, där han stod och skot,
och en av systrarna hade kommit ut för att se
pa honom. Han skröt och skrävlade om sin skick-
lighet, som han aldrig hade gjort förr.
    Han kände ett oändligt behov att utmärka sig,
att visa hur skicklig och stark och smidig han var.
Han hoppades, att mor också måtte stå i fonstret
och titta på honom.
    Men i själ och hjärta var han ängslig. Den
där skjutningen hade han hittat på, bara för att
han inte skulle behöva tänka på #rus Erik och
spirrtus och allt elände.
    Sa olycklig han var, kände han, att han älskade
spirrtus högre än allt annat. Det var visst på
samma sätt med honom som med folk, som tyckte
om brännvin. De kunde inte låta bli det, fastän
de visste, att det förstörde dem.
    Spirrtus hade inte skaffat honom annat än
olyckor, men i alla fall kände han sig stolt och
stark och duglig till allt möjligt, så länge som han
hade den i fickan.
    När folk hade druckit, kände de sig visst också
morska och Iyckliga, alldeles som han nu gjorde.
Men i andras ögon var de bara anskrämliga.
    Han skulle ha velat fråga någon om det var
orätt, att han behöll spirrtus. Men mor tordes
han inte tala vid om en sådan sak, och #rus
Erik var förbittrad på hcnom.
    Han upphörde helt tv#irt att skjuta och vände
sig till systern, som stod och betraktade honom.
Och i flygande fart berättade han henne allt det
besynnerliga, som hade hänt honom.
    Hon satt tyst, mcdan han talade. Hon var
så lik mor, där hon satt och horde på under ett
tydligt ogillande.
    När han hade slutat, yrkade hon på att han
skulle tala om allt detta för mor.
    »Ämnar du skvallra för henne, du.#»
    »Nej, men jag ska gå och be mor, att hon
kommer hit ut, så att du får tala med henne.»
    Han förbjöd henne i högsta oro, men hon
höll fast vid sin föresats och reste sig för att
gå in.
    »Gör det inte! Jag skjuter digä? ropade han
och höjde bågen.
    Hon vände sig om, då han ropade. Han hade
redan lagt pilen på bagen. Hon skrattade åt
honom. Bågen var liten och svag och pilen en

trästicka utan udd. Inte en gång en gråsparv
kunde han fälla med det vapnet.

    )#Skjut du, så mycke du vill! Jag går ändå
in till mor,» sa hon envist.

    I detsamma kom pilen surrande och träffade

   henne ratt i ögat. #

    Hon låg sjuk länge, måste stanna på sjuk-
huset i flera månader. När hon kom tillbaka
hem, hade hon bara ett öga.

    #onstantin hade blivit sig lik igen, medan
hon var borta. Han gick åter i lära hos #rus
Erik. Han var snäll och beskedlig, en smula
fumlig och liknöjd just som förut.

    »Du får inte tro, att jag siktade på ditt oga,#
sa han. »Jag sköt mot takåsen, men just som
pilen flög av, var det, som om en hand hade
slagit till den, så att den for rätt emot dig.D

    )#Jag såg, att du inte sköt åt mitt håll,» sa hon.
    »Jag gick till kyrkogårn med den på natten.
Jag blev så förskräckt för den.)#
    Hon satt och funderade. Hon hade blivit
liksom en gammal, klok rnänniska efter olyckan.
Hon var inte mer ett barn.
    #Jag undrar vad det var,» sa hon.
    #Det var väl ingenting. Men jag kan längta
efter den. Var dag längtar jag efter den.»
    #Jag tänker...# sa hon tvekande. #Om du
bara trodde, om du bara inbillade dig, att du
hade den... Da skulle du kunna skjuta och
göra skor lika bra, sgm då du bar den i fickan.»


    »Nej,» sa han. #Jag har forsokt, men det går
inte. Det är, som om nå'n skulle säga till dig,
att om du bara inbillade dig, att du hade ditt
öga kvar, skulle du se lika bra som förut. Det
där är så'nt, som en inte själv har nå'n makt
över.»
VATTNET I :E#YRKVIKEN

    För ett par hundra år sedan fanns det i
Jössehärad i Värmland en ovanligt sträng och
kraftig prost, som av all sin förmåga bemödade
sig att göra jossehäringarna till ett fromt och
gudaktigt folk. Det var inte nog med att han ville
vänja dem av med dryckenskap och slagsmål, med
smuggling från Norge och annan orätffärdighet
-det l#ade många präster försökt före honom-,
utan han förbjöd dem också att frukta och dyrka
de rådande i mark och skog och vattendrag, och
detta var något, som prästerna annars brukade
akta sig för att röra vid.
    De förra prästerna hade väl tänkt, att när det
nu en gang var så, att det fanns rå i skogen och
nack i strömmen och tomte i gården, så kunde
man inte neka folk att skydda sig för deras
ondska genom offer eller genom att sluta något
slags fördrag med dem, men det ville den här
sistkomna prosten inte höra talas om. Gud och
hans ord, det var det enda, som människor skulle
ha att hålla sig till, och gjorde man bara detta,
så behövde man inte tro, att det #anns något
annat, som hade makt att bringa en skadå och
fördärv.
    Det var klart från början, att fastän prosten
var en väldig predikare, skulle allt det där talet,
som han förde mot de underjordiska, vara bort-
kastat. De flesta åhörare blev rädda för att han
skulle reta upp naturandarna emot dem, och det
uppstod en sådan fiendskap mot honom, att han
heller ingen framgång fick med allt annat, som
han ivrade för. Till sist blev det så, att allt, som
han sökte motarbeta, det blev hyllat och ärat,
men Guds sak försämrades för var dag, som han
stannade kvar i församlingen.
    Just på den tiden, då han var som mest
nedtyngd av all motgång, som hade mött honomj
gick han ut en aftonstund för att uppfriska sig
med en promenad. Hans hem låg utmed en
sjöstrand, och han gjorde sin vanliga tur, foljde
landsvägen fram till kyrkan och tillbaka igen.
Han såg flera gånger ut aver sjön, som l#g
frusen och snöbetäckt, och tänkte därvid på den
möda vårsolen måste göra sig för att l#sa upp
isen. Den hade inte kommit långt ännu. Han
såg till och med, att ett par slädar körde fram
på den blanknötta vägen, som löpte ut från
prästgårdslandet och gick tvärsöver sjon bort till
grannsocknen .
    Men vad gjorde det solen, att det gick l#ng-
samt att smälta isen? Hon var i alla fall s#ker
om att få bukt med den. Om bara han f#r
sin del hade varit så viss om att hans arbete
skulle bli krönt med framgång, så skulle han
inte fråga efter motstånd eller lidande av något
slag.
    Mitt på vägen knäppte han ihop sina händer
och vände ögonen mot himlen. »O, Gud,» sa han,
»om du ser, att mitt arbete aldrig ska bära frukt,
så ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att
vara präst. Jag svär digl att jag är färdig att
bli dagakarl och vinna min bärgning genom min
kropps arbete, närhelst du visar mig, att jag
inte kan sköta min syssla, så att det är dig till
behag.»
    Det var ganska besynnerligt. Han hade
knappast sagt ut detta, förrän han märkte, att
det blev underligt tyst omkring honom. Eller,
rättare sagt, han tyckte, att hans öron stängdes
till för allt, som de vanligen förnam, och att
llan i stället hade fått en ny sorts hörsel. Han
hörde inte sina egna steg, inte gnisslet av släd-
medar, inte slamret av slagorna, som dunkade
mot loggolven i de närbelägna bondgårdarna.
I dess ställe kunde han uppfatta Ijud och röster,
som annars inte tränger fram till människoöron,
och med denna nya förmåga förnam han hur det
ropade nerifrån sjön tre gånger efter vartannat:

»Tiden är inne, men mannen är inte kommen.
Tiden är inne, men mannen är inte kommen.
Tiden är inne, men mannen är inte kommen.»

    Det kom dovt och dämpat, inte från istaket,
som täckte sjön, utan fr#n djupet därunder. Det
var likt det ohyggliga tjutet av hungertärda vargar
och kom rullande under isen vilt och hemskt,
#om om ett stort, blodtörstigt djur hade stått
darnere och skrikit efter rov.
    Så snart som det tredje ropet hade förklingat,
tyckte Iyssnarn, att en lucka skots till inne i
hans huvud, och nu hörde han ingenting annat
än sadana Ijud, som vanligen förnimmes. Vinden
visslade helt sakta i sävbuskarna utmed stranden,
snön knarrade under foten, och från ett lass, som
just körde förbi, klingade en liten svag klocka.
    Men minnet av ropet fran sjöbottnen var
levande hos honom. Gång på gång tyckte ban
sig höra det rovgiriga, djuriska lätet, och all den
skräck, som han i barndomen hade känt för näck
och rå, steg på nytt upp inom honom och kom
honom att skaka från huvud till fot. Det blev
honom s#å övermäktigt, att han till och med b#r-
jade springa framemot prästgården. Men efter
ett par steg stannade han och försökte att- få
makt med förskräckelsen. »Du är en kristen män-
niska och en Guds tjänare,» sa han till sig själv,
»de orena andar i skog och mark och sjö ska
inte ha dell gläd jen att se, att du är rädd för
dem.»
    Han tvang sig att gå långsamt, men ovill-
korligen drog han huvudet och skuldrorna framat,
#om man gör, då man väntar ett överfall bak-
ifrån. Inom kort rätade han dock upp sig. Hans
hjärta slog nu med jämna slag, och han genom-
fors av en känsla av nyväckt hopp.
    »Du bad ju Gud om ett teckenj» sa han till
sig själv. #Du bad ju Gud om ett tecken.»
    Då han kom tillbaka till prostgården1 bar han
huvudet högt och gick med sin vanliga fasta
gång.
    Innan han steg in i sitt arbetsrum, gläntade
han på köksdörren och befallde tjänarna, att om
de skulle få se någon resande, som vek av från
vägen för att bege sig ut pa sjön, skulle de ropa
honom tillbaka och säga, att prosten ville tala
med honom.
    En stund därefter hördes främmande steg
ute i förstugan. Dörren till prostens rum öpp-
nades, och en ung karl- kom in. Han var klädd
i vadmalsjacka och gula sämskskinnsbyxor som
alla andra bonddrängar i häradet, men av en viss
nätthet och prydlighet i dräkten tyckte sigprosten
förstå, att det var en välbärgad man han hade
framför sig.
    Prosten såg länge och prövande på den ny-
komne, innan han sade något. Han kände sig
genast dragen till honom. Det var en rätt liten,
men smärt och välväxt man, vacker, med gråa
ögon, som glittrade likt ett småkrusigt vatten i
starkt solsken, och med ett leende sa Ijust, att
det överstrålade hela människan.
    »Om jag kan rädda den där karln från att
fara över isen i natt och dränka sig,» tänkte
prosten, »så ska det bli mig ett tecken från Gu#,
att jag får forffara att tjäna honom.»
    Prosten håde talat med den främmande i
fulla två timmar. Nu hade samspråket stannat
av för en stund, och det var tyst i rummet. Ute
hade det för längesedan mörknat, men ett talg-
ljus brann på skrivbordet, och i dess sken kunde
man urskilja de två männen. Bonden satt på
yttersta kanten av en stol, alltjämt leende och
glittrande, medan prosten, som satt framfor sitt
skrivbord, synbarligen befann sig i ett tillstånd
av stor ångest. Han hade stött armarna mot
bordskivan och satt framåtlutad med huvudet i
händerna. Då och då uppgav han en suck så
djup, att den skakade hela hans gestalt.
    Det hade gått så, att han med allt sitt talande
inte hade kunnat förmå den andre att ge ett
bestämt löfte att gå hem landvägen. Han gjorde
bara undanflykter: sade än, att de vantade
honom hemma till en bestämd tid, än att han
var för trött att gå den långa omvägen runt sj#n.-
Pr#sten hade då erbjudit sig att skiutsa honam
hem över land, men han hade inte velat ta emoti
Han var rädd för att åka nu, då det var så dåligt
vårföre. Han var rädd för allting utom att gå
hem över i#en.
    Prosten satt och tänkte igenom allt, som de
hade talat om, för att finna ut hur han skulle
få ett så fast grepp om mannen, att han kunde
frälsa honom. Det var det besynnerliga med
honom, att han bara gled undan och inte lät sig
fångas. Det hade varit som att sätta sin hand
i ett rinnande vatten och söka hålla fast det.
    Prosten hade borjat med att säga, att han
hade bett honom komma in, därför att han ville
avråda honom från att ta sjövägen. Han visste,
att isen var osäker i l#yrkviken här utanför. Den
främmande hade inte svarat något annat, än att
isen hade varit en aln tjock, då han drog
hemifrån i dag på morgonen. Den kunde väl
inte ha töat upp på en dag, fast det nog hade
varit starkt solsken. - Nej, inte var det någon
fara ute på sjön, det trodde inte prosten heller,
men i viken, där ån föll ut.-Härvid hade karlen
sett ut, som om han hade haft svårt för att hålla
sig allvarsam. Han var fiskare och hade levat
vid den här sjön i alla sina dar. Prosten fick
väl tro, att han hade så mycket förstånd, att
han kunde akta sig för en åmynning.
    Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde,
att han borde akta sig för att gå över isen just
i kväll. Och så hade prssten berättat honom det,
som han helt nyss hade hört från landsvägen.
Det var märkvärdigt hur litet karln hade fäst
sig vid detta, inte mer än vid den visan, som
folk trallar alla dar. Skulle man bry sig om
sådant, hade han sagt, då skulle man aldrig våga
sig ut på en sjö.
    Prosten hade frågat om han inte trodde
honom. Jo, det gjorde han visst. Han hade
också hört dem ryta och råma nere i djupet, men
han visste, att så-lant bara var skrämskott. Det
var de små sjötrollen, som ville ställa till spek-
takel. De var jössehäringar, de också, de tyckte
om att leka och roa sig.
    Han stod och log hela tiden, och det var
omöjligt att förm# honom att ta varningen på
allvar. Det steg upp en ängslan inom prosten,
att han aldrig skulle kunna overtyga honom om
att det var fara å färde. oet tycktes, som om
detta inte skulle ha varit en så svår sak, men har
kom något särskilt och ställde sig i vägen.
Prosten hade sagt sig själv, att han måste finna
ut vad detta var, om han skulle få makt med
mannen.
    Fiskarn var för resten meddelsam nog och
pratade om löst och fast. Prosten hade fått veta,
att han hette Gille Folkesson och bodde p#
andra sidan sjön. Gift var han också, hade en
ung, vacker hustru, som han var mycket stolt
över. Hon var inte av torparfolk kommen) hon,
som han själv, utan var dotter till en hemmans-
ägare. Nå, han stod sig ju gott, fastän han bara
var fiskare. Hon hade nog inte fatt det b#tb e
som bondhustru.
    »Hon får det inte så bra, om du går och
dränker dig,» hade prosten sagt, men detta tog
Gille återigen bara som ett skämt och skulle
ha skrattat högt, om han bara hade vågat.
    Han var den mest tillfredsställda människaJ
och det var inte utan, att han var litet skrytsam.
Han hade gjort sin båt själv, och den var s#
lätt, att den flög over vattnet, bara han rorde
aldrig så litet vid årorna. Han hade också storre
fiskelycka än någon annan. Det var detta, som
gjorde, att han levde i välstand, fastän han inte
hade någon jord. Det var inte alls ovanligt, att
han fick så mycket fisk i ett enda notdrag, att
den inte fick rum i båten.
    Detta tal om fiskelyckan hade väckt prostens
uppmärksamhet. )#Du är nog en, som litar starkt
på din Iycka, du ?» frågade han helt plötsligt.
#Aja,# kom svaret, och i detsamma hade det
glittrat till starkare än förut i fiskarns ogon. #)Jag
har väl skäl till det också.»
    Han hade dragit sig litet för att förklara
vad han menade, #men prosten hade snart fått
honom i gång. Han hade svårt för att tiga
stilla med detta. Han tycktes nu ha kommit in
på det, som intresserade honom starkare än något
annat.
    Han berättade för prosten, att ett par månader
innan han, Gille, föddes, hade hans mor varit
ute och gått en sommarnatt. Hon hade vandrat
på en väg, som gick fram genom en tät skog,
grenverket hade flätat sig samman öyer henne
så rikt, att hon nästan hade fått gå i morker,
fastän det var kort efter midsommar, då nätterna
ännu är Ijusa. Helt plötsligt hade skogen glesnat,
och stigen hade i brant sluttning fört ner till en
stor, halvrund vik, nästan lika vacker som ICyrk-
viken här utanför prostgården. Den var omgiven
av gröna, gräsrika ängar, och pa de ängarna,
där det var fullt av stora blommor och mycken
glittrande dagg, hade en vit häst gått i bet. Det
var det vackraste djur hon någonsin hade sett.
Manen var s# lång, att den hängde ner på hovarna,
hela kroppen appelkastad, bringan bred, benen
smala och spänstiga som pilskaft, svansen tjock
som en rågkärve och så lång, att den låg i släp
på marken. }#nappast mer än ett ögonblick fick
non glädja sig at synen. Hon ville smyg# när-
mare hästen mellan de högblommiga strand-
växterna, men då märkte han henne och flydde.
Men inte mot land, utan rätt ut i sjön. Han
sprang genom grundvattnet, så att skummet yrde
om honom, och så snart han kom på djupt
vatten, dök han rätt ner utan att göra ett försok
att simma. Då hade modern förstått, att detta
inte kunde vara någon annan än näcken, som
brukar visa sig i hästhamn, då han går upp på
land. Modern hade inte blivit rädd för egen
del, men hon hade tänkt på barnet, som hon
gick med, och undrat, om det skulle få men av
mötet. För all säkerhets skull hade hon gått till
en »klok» och frågat och fått det svaret,# att
detta inte skulle skada barnet. Om hon firlge
en son, skulle hon göra honom till fiskare, för
näcken skulle säkert komma att ta sig av honom!
så att han finge god fiskelycka. Men bleve det
verkligen en fiskare av barnet, da skulle han ta
sig i akt för en enda sak, och det var att dricka
vatten ur den sjön, där han tog sin fisk.
    Detta hade Gille också undvikit att göra,
fastän det just inte hade varit någon latt sak.
Det var svårt att inte våga läska sig med en enda
droppe vatten, då han låg ute på sjön i heta
sommardagar. Nä} han kom bort till främmande,
vågade han knappt sätta ett glas till munnen.
Det fanns folk, som skrattade åt allt sådant där,
och de sökte bara av oförstånd narra honom att
dricka sjövatten. De kunde inte tro, att det
betydde något för honom. Det var inte fritt
heller, att sjötrollen ibland hade gjort små försök
att locka honom att bryta mot förbudet. Men
hitintills hade han kunnat ta sig i akt, och allt
hade gått väl för honom, som förutsagt var.
Och många, ja, otaliga gånger hade han sett, att
de små sjöfröknarna, som inte var större än
abborrar och hade den vänaste skepnad ända ner
till höften, där fiskstjärten tog vid, hade summit
i hela stim omkring hans båt, då han låg stilla
och metade i vackra sommarkvällar, och hade satt
den ena fisken efter den andra på kroken åt
honom. Och likaledes hade han fått hjälp av
dem om höstarna i storm och oväder, då hans
garn hade råkat i oreda.
    När prosten hörde denna berättelse av Gilles
egen mun, hade den inte upprört honom så som
nu, då han tänkte på den. Medan Gille talade,
hade han tydligt sett för sig de Ijuvliga små Värm-
landssjöarna med badstränder och fiskegrund, där
han hade haft sina gladaste stunder som pojke.
Han tyckte, att vattnet blänkte och speglade, han
hade fått det ända in i kammarn till sig, det svallade
milt och smekande runt omkring honom. Han
hade känt det så, som om Gille och hans troll och

fisket och det lätta livet ute på sjön hörde ihop;
han hade inte kunnat se något anstötligt i det.
Han hade varit som insövd av vågskvalp. Inte
heller hade han säkert vetat om Gille menade
allvar eller om han nästa minut skulle säga, att
han bara hade skämtat. Därför hade prosten
yttrat helt saktmodigt, att det kunde vara farligt
nog att ta emot hjälp av sådana, som inte hor
vår värld till.
    Gille hade svarat som förut, att det ingen
fara fanns för honom, så länge som han inte
förolämpade vattenfolket genom att dricka vatten
ur den sjön, där han fiskade, för då skulle han
förstås råka i deras våld. Som det nu var, hade
han inte annat än hjälp och nytta av dem.
    För att bevisa detta berättade han för prosten
en historia fran sitt bröllop.
    Då Gille skulle stå brudgum, hade det varit
nära, att han inte hade kunnat infinna sig i tid vid
bröllopsgården. Han hade fått löfte att låna h#st
från en av grannarna, men samma dag hade hästen
blivit sjuk, och Gille hade stått där rätt rådlos.
Då hade han plötsligen fått syn på en häst, som
gick och betade på en strandäng. Det var ett
grant djur, vitgrått och appelkastat, manen s#
lång, att den nådde marken, så snart som hästen
sänkte huvudet, och svansen tjock som en rAg-
kärve. Gille hade aldrig sett den hästen förut och
visste inte vem som var ägare till den, men h#n
tyckte, att nöden hade ingen lag. Han var
tvungen att få fatt i en häst, var han så skulle
ta den, annars skulle han inte komrna i tid tlll
vigseln. Han försökte fånga in den främmande
hästen, och det gick lätt nog för sig. Den lät sig
också spännas for kärran och drog honom ända
fram utan krångel. Gille tyckte sig nog märka,
att den hade en besynnerlig gång och att den var
illa inkörd, så att den inte förstod sig på tecken
och tillrop, men han satt ju i sina brudgums-
tankar och lade inte stort märke till hästen, utan
var nöjd, bara det gick framåt. Men da han
kom till bröllopsgården, sprang folket ut ur stugan
för att se på hans häst och glömde både brud och
brudgum för att tala om den och berömma den.
Ingen kunde begripa var Gille hade kommit öyer
ett sådant kreatur. Det måtte väl allra minst ha
vuxit upp i kungens stall. Gille skyndade sig
att sela av och ställde hästen bland de andra.
Han lade gott foder för honom, sade honom tack
for god skjuts, men band inte fast honom med
annat än en löpknut. När vigseln var över, hade
folk återigen gått ut för att titta på hästen, men
då var den borta. Gille anklagade sig för att
han inte hade bundit honom säkert nog och sade,
att hästen troligen hade lupit hem. Där i bröl-
lopsgården hade han inte velat låtsa om, att
inte allt stod rätt till, men själv hade han kommit
till den tron, att det inte var någon annan än
näcken, som hade gjort honom den tjänsten att
vara häst åt honom på hans bröllopsdag.
    Han hade berättat andra händelser också,
men det var framför allt denna, som hade kommit
honom att tro, att han hade vänner i vattenfolket
och inte behövde vara rädd för dem.
    Prosten tyckte om mannen, och hans historier
hade, som sagt, påmint honom om hans ung-
domsliv i skog och på sjö, och det var detta, som
liksom hade vaggat honom till ro och hindrat
honom från att befalla Gille att hålla inne, att
inte tala om sadana ting i hans närvaro.
    Det fanns gott om människor, som inte trodde
på dessa väsenden, som allmogen påstod sig ha
sett ute i naturen, -men prosten hörde inte till
deras antal. Men en sak var det att tro, att de
fanns till, en annan att ta emot hjälp och bi-
stånd av dem, som denna fiskarn #jorde. De var
onda till sin natur, och det slutade alltid illa for
den, som inlät sig med dem. Det var detta kyrkan
visste, det var fördenskull, som den forbjod allt
umgänge med dem. Ocksa Gille Folkesson sk#11e
de bringa i olycka, om inte prosten vore i st#nd
att lösa honom ur hans vidskepelses bojor.
    Tusen berättelser hade prosten hört om dessa
varelsers framfart. Alla slutade de så, att den,
som till en tid hade varit i deras gunst och njutit#
deras välgärningar, den kastade de sig över, då
han trodde dem som bäst, och fördärvade honom.
Allt hos dem var list, slughet och ondska. De
hörde till i det underjordiska, och deras enda
strävan var att dra ner människor i sitt morker.
    Nu insag prosten, att detta var deras tydliga
avsikt med denna fiskarn. Han var insövd i
säkerhet, han trodde på deras vänliga sinnelag.

Ingen varning hade numera makt att skrämma
honom, och snart skulle han falla i det nät,
som hade varit utspänt for honom alltifrån
hans fodelse. Så skulle det visserligen gå, om
inte prosten Iyckades rädda honom.
    Prosten vände och vred uppgiften i sina tan-
kar. Det var en sak, som Gille satte sin lit och
förtröstan till, och det var detta, att han inte
hade druckit vatten ur den sjön, där han lade ut
sina krokar och nät. Men vad var nu detta för
en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stod,
som skulle svika i denna natt, för prosten hade
hört, att man väntade Gille nere i djupet. Det
var en murken planka, som inte skulle bära
honom. Om han fortfor att lita på den, skulle
han förgås.
    Prosten såg tydligt, att denna planka måste
ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för
sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle
han inte langre sätta sitt hopp till sjorå och näck,
utan till levande Gud. Hade han inte den att
lita på, skulle han frälsas till liv och lem och
komma glad och Iycklig tillbaka till sin unga
hustru.
    Det var ingen människa i hela församlingen,
som han hade funnit så tilldragande som denna
Gille Folkesson. Han kunde inte banna honom,
som han borde, för hans förbindelse med de
orena andarna, men en stor längtan kände han
att få rädda honom ur deras våld. Hans hj#irta
sved i hans bröst, d# han såg på mannen, som
satt framför honom, ung, vacker och sorglos,
och som var dömd att do nu i denna natt.
    Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade
sett det från första början, men han visste inte
om han inte begick en synd och ett vanhelgande
genom att använda det medlet. Men kunde en
större synd ges än att lämna en människa till
kropp och själ i de mörka makternas våld ?
#anske var det lovligt att bruka denna utväg i
ett sådant fall? Det frestade, och det bjöd emot.
Det bjöd mycket emot. Han var i en förfärlig
vanda. Han var i behov av Guds fingervisning.
    Om mannen därframme kunde bli fri från
sirl tro på den bristande plankan, bli fri från
den på ett sådant sätt, att han finge nytt stöd
och ett nytt hopp ? Om han kunde bli frigjord
på ett sådant sätt, att han inte behövde känna
sig i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore
inte detta den största välgärning, som künde
bevisas honom?
    Prosten for med en gång upp ur sina tankar.
Fiskarn hade tröttnat att vänta och reste sig fr#n
stolen. Med detsamma var också prostens beslut
fattat. Han kunde inte låta mannen gå mot sin
undergång. Han måste hejda honom, måste göra
vad han förmådde för att hejda honom.
    »Jag ser, att du vill gå, Gille,» sa han. Han
reste sig, och Gille flyttade sig i all hast när-
mare dörren liksom för att ha tillfälle att komn#a
undan. »Du må nu inte tro, Gille, att jag ämnar
hålla dig kvar med våld, fast jag nog kunde ha
lust till det. Du är fri att gå vart du vill, och det
blir väl sjövägen, kan jag förstå.»

    #Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem
i alla fall.»

    »#len du må veta, Gille, att när jag nu låter
dig gå sjövägen, som du själv vill, så är detta
för mig, som om jag skulle sända dig till döden.
Jag är lika så viss, Gille, att du inte får uppleva
nästa morgon, om du beger dig ut på isen i natt,
som jag skulle vara, om jag visste, att blodtörstiga
mördare lurade på dig utanför mitt hus. Därför,
Gille, vill jag bereda dig till döden, som jag
skulle göra, om du låge på ditt yttersta. Jag vill
ge dig nattvarden.»

    Gille lade ovillkorligen sin hand på låsvredet.
Han hade helst velat komma undan detta, men
prosten hejdade honom.

    »Du får inte gå, Gille!# ropade han med en
mäktig röst, som bröts av sinnesrörelse. »Jag är
din själasörjare, och jag måste göra min plikt
mot dig, annars kan jag inte stå till svars inför
den, som är herre över både dig och mig.»

    Fiskarn såg ut som en mot sin vilja drage#
och tvingad man, dock var han så bunden av
vördnad för prosten, att han blev staende. Och
så snart som denne märkte, att Gille ämnade
vara Iydig, började han sina förberedelser. Han
tog fram de sm;å nattvardskärl, som han använde,
då han kallades till döende, tände ett Ijus ti!l,
hängde på sig prästkappan.
    Det fanns intet vin i flaskan, som han för-
varade jämte kalken, men han sände intet bua
ner i källarn för att få den påfylld. »Må Gud
vara mig nådig!#) tänkte han. )#Jag fyller kalken
med den vätska, som är helig nog att användas
i hans andra sakrament.»

    Han lät Gille falla på kna framför en stol,
meddelade honom syndaförlatelsen, läste upp
instiftelseorden till nattvarden, räckte honom
brödet och förde kalken till hans läppar.

    I nästa ögonblick störtade fiskarn upp, blek
av förskräckelse. »Vad har du gett mig i kal-
ken, präst?# ropade han och grep hårt om prostens

arm. - »Jag har gett dig det, som du i din
hedniska övertro aldrig har vågat smakaä) sa
prosten. »Jag har gett dig vatten ur #yrkviken,
men jag har helgat och invigt det. Nu har det
flutit över dina läppar, inte som vatten, utan som
}#risti blod. Må det övervinna det naturliga vatt-
nets makt! Må det befria din själ från...:#;

    Han fick inte tala mer. Gille Folkesson hör#e
inte på honom. #Vatten från #Cyrkviken !» skrek
han till med en jämmer, som hade han blivit
sårad. »Vatten från l#yrkviken!#
    I nästa ögonblick var han ute ur rummet och
störtade genom förstugan ut på gården.
    prosten skyndade efter, men Gille stormade

bort som en galning, och det var omöjligt att
hinna honom. Medan han sprang, ropade han
med en stämma, som Ijöd väl så hemsk som den
rosten från sjöbottnen, som prosten hade hört
förut på aftonen:
»Tiden är inne, och mannen kommer!))


    Prosten hade varit ute på isen halva natten
med drängar och grannar och sökt efter Gille
Folkesson, som hade lämnat prostgården i sinnes-
förvirring. Antligen hade de upptäckt, att det
fanns ett hål på den svaga isen vid åmynningen,
en man hade helt försiktigt krupit ditåt och funnit
Gilles hatt flytande på vattnet. Då behövde de
inte söka vidare, utan kunde gå i land.
    På hemvägen gick karlarna och talade om
Gille, som naturligt var. De kände väl till honom
och berättade för varandra om det förbund, som
skulle ha funnits mellan honom och vattenfolket.
    »Det var säkert, att de härnere tjänade
honom,» sa en karl och stampade på isen, »men
nu har så'nt slutat, som det alltid slutar. Han
har kommit i deras våld till sistu#
    »Han måtte inte ha aktat sig nog ändå,»
sa en. )#Han måtte ha druckit sjövatten.»
    I detsamma som detta var sagt, hörde de
mitt ibland sig en stämma, som började tala och
berätta. Det var en svag, darrande rost, en gam-
mal och bruten mans röst. Människorna för-
stod inte i början vem den tillhörde, de stan-
nade och #tndrade. Det hade inte funnits någon
svag eller gammal man ibland dem, då de hade
gått ut på isen.
    Men så märkte de, att det var prosten, som
talade, och de samlade sig tätt omkring honom
för att höra vad han- sade. De såg honom inte
fullt tydligt, men de tyckte, att han stod där
böjd och skälvande och knappt kunde hålla sig
uppe.
    De hade aldrig förr sett en människa sa för#
krossad. Det var ungt, sorglöst folk, de flesta
av dem, men de stod runt omkring den brutna
mannen och grät som barn, medan han talade:
    När han hade sagt dem vad han denna aftonen
hade upplevat, gick han upp mot land ensam.
De andra smög tysta efter, bara så nära, att de
kunde behålla honom i sikte och se, att han
mäktade stappla hem och inte blev liggande på
vägen.
    »Det är slut med honom,» viskade de till
varandra. »Han kommer aldrig mer opp i en
predikstol.»




              SLÅTTERKARLARNA PÅ

                   EKOLSUND
Den store Polhem satt en vinter på Stjärnsund
och skapade med lust pa under, vilkas make
ej setts i Sverige förr: den ena da'n en stake,
som tände Ijuset själv, och åter nästa stund
ett lås, som icke blott var dyrkfritt som en mur,
men därtill av så slug och genomtänkt natur,
att det tog fast den tjuv, som till dess närhet
smugit.


Ej var att undra på att mästarns rykte flugit
kring landet vitt och brett och att envar, som
trycktes
av vånda och besvär, hän till hans verkstad drog
och bad om mången sak, som fast omöjlig tycktes-
än om en lustig börs, vars guld ej ända tog,
än om ett ur, vars gång först domedagen Iycktes.


Så kör en vinterdag till trappan på Stjärnsund
en herre, ståtligt klädd i pälsverk och i siden:
forvaltarn, skall man tro, på själva Ekolsund,
en rik och mäktig man, av mången illa liden
som orättvis och hård. Vem vet med vilken



Han frågar, får besked: #)Nej, Polhem finns ejhär,
men om ers höga nåd vill göra sig besvär...
Det syns en sotig vägg därborta mellan träden,
där plär han hållas jämt.# Förvaltarn lämnar
släden
och hittar smedjan snart. Den synes låg och liten,
dess dörr en lucka är, dess fönster blott en glugg.
Vid städet star en smed och filar av en plugg,
en förskinnsklädd figur, rätt sotig, gammal, sliten,
som inte ger sig tid att blicka opp en gång.


Förvaltarn är en man, som känner världens seder.
En Polhem, som är krönt med adelskapets heder,
kan ej vid städet stå i detta usla prång.
Han finns väl annorstäds. Den smeden, som han -ser,
är blott ell vanlig smed, ej mindre och ej mer.
Och strax på herrkarlsvis han ryter till och frågar
vi smeden ej står opp och spörjer, som sig bör,
varför han får besök, och hur han bara vågar
att gnissla med sin fil, då storfolk honom hör,


Tvärt lägges filen ner. Med skymten av ett löje
en tafatt bugning görs. Och i en ödmjuk ton
urskuldar gamlingen sin lantliga fason
samt hoppas att få stå hans nåd till tjänst och näje.


Nå, tjänsten, som begärs, är ingalunda stor:
blott att få Yeta var man finna kan hans herre.
#ommerserådet, ack, har just gått bort, dess
värre,
och kommer först i kväll tillbaka, som man tror.)#
Men om det möjligen var fråga om beställning
av en och annan sak, sa toge gubben mot.
Han är vid detta verk en ringa ledamot,
en bondsmed, blott betrodd med lödning och med
vällning,
men Polhem sätter dock till honom mycken lit...
Det sista säges skyggt më# dröjsmål mellan orden.
I#anske den stolte herrn förtörnas av hans nit...


Men denne är med ens liksom en annan vorden.
Han tänker vid sig själv: »I sanning, vilken tur!
Jag ska#l förbindligt le och nadigt samtal föra
och därvid lista ut av detta kreatur
om husbond hans är karl att så'na konster göra,
som jag vill bedja om, och vad jag kan riskera
(den frågan är jämväl av intressant natur)
att nodgas punga ut for denna underkur.#


Mot smedjeluckan stöddj han borjar resonera.
Ja, detta Ekolsund, som han sen manga år
med ospard omsorg skott, gav ringa lon för
mödan,
som ödslades därpå. Det skänkte knappast todan,
och endast fattigdom är vinsten det består.
Det är ej gårdens fel, ty den var fruktbar nog.
Nej, det berodde mest på denna skara drängar
och annat arbetsfolk, som all förtjänsten tog,
och rakt omöjligt var, med godsets många ängar
och vida åkerfält, att minska deras tropp.
På vintern ganska visst, men då den var förliden,
behövdes de igen och främst i skördetiden.
Men saken vore h jälpt ..Han kommit hit
 hopp

att mästarnl som var störst av mästare i världen
sitt snille bruka vill till lindring av hans nöd
och skapa slåtterfolkl som mejade hans gärden
men ej begärde lön och ej behövde bröd.



Nu är det svåra sagt! Och talarn håller stil!a
och ser den gamle an. Månn' han är fylld av
skräck?

Månn' nu i främlingen han endast ser en gäck,
som av ett gagnlöst hopp har låtit sig förvilla?
Men intet sådant märks. Den gamle endastnickar
bekräftande till allt. »Jal saken tycks ej lätt,
men Polhem är nog den, som hittar på ett satt.
Var vissl att skördefolk i rättan tid han skickar!#
,#Vad?» ropar gästen till. »Ni tror,att det kan gå?»
»En stackars klensmed ger sitt hedersord därpå.»
»Och priset?»-»Det bestäms, sen ni hans arbet'
prövat.»

#Men fordras intet mer? Ej-något slags kontrakt?#
AY ängslan har han knappt sin stämma i sin makt.


Han vet, att en och var, som slika konster övat
i forna dar, begärt att få en själ i pant.
»Nej, herre, intet krävs. Jo, ett dock, det är sant:
att saken också blir ert eget folk till nytta.»
»Vad sä#s? Mitt eget folk?# Han i sin glädje
glommer
för#iktighetens bud, och vad hans hjärta gömmer
blir plötsligt uppenbart. »Jo, hälften skall fåflytta,
och de, som tjäna kvar, få hälften mindre lön.
Men mästarn och dig själY jag icke skall förgäta
med min erkännsamhet, sen han har fyllt min bön
att drängar få av trä, som icke kunna äta.»


Nu månader förgå, och himlens sötma droppar
som Ijus och värme ner på vinterödslig jord.
Ur marken spirar grodd, på träden svälla knoppar,
och snart i sommarskrud stå länderna i nord.
Det stolta Ekolsund i Ijuvlig Mälarängd
ser alla sina fält av väna växter täckas.
Först stå de gröna blott, så de av blommor fläckas,
så skjuter gräset opp, att na en man i längd.
Nu vän,tar det med lust på glada skördedagar,
på brokigt slåtterfolk, på liars flinka gång,
på doft av slaget hö, på unga rösters sång,
på dans och glam och skämt i lunder och i hagar.


Men detta år hur lång tycks ej dess väntan blil
Midsommar redan nåtts, rötmånan allt sig närmar,
dock ingen lie rörts. Allt folket sig beskärmar:

»llur står med husbond' till? Han, som de gångna
 #ren
 har haft så hjärtans brått att bärga in siff hö,
 han ser nu ej därtill, att gräset gar i frö,
 förlorar must och knappt blir dugligt ens åt fåren !
 Var månn' hans tanke dväljs? Han vankar av
 och an.
 Mot vägen norrifrån han sänder långa blickEr.
 Han talar för sig själv, #ar skygg som fredlös# man,
 och ej en enda dräng på akern ut han skickar!»


Men se! Vad skymtar fram langt nere i allen
en tidig morgonstund ? Man kan ej nog for-
skräckas.
En hel vidunder-rad! Ja, tanken är blott en:
att domens dag är när. »Fort! Husbond' måste
# #ckas !»
En piga skyndar in och skriker hogt, att jättat
med liar i sin hand till storms mot gården gå.
De ha försummat, de, att själva åkern slå,
och dylikt lockar fram all' skogens t#oll och vättar.


Forvaltarn störtar opp. Månn' detta kunde vara
den hjälp, som han beställt? Han raskt i klädren
far.
Han oppnar farstudörrn, men åter till den d#a#r,
förfärad även hal1 för denna kämpaskara,
grovlemmad, himlahög, gravdyster, lieväpnad,#
av inga kläder skyld, som drar mot slottet fram.

Ar detta mänskors släkt? Bekampande sin häpnad,
han åter tittar ut och ser då undersarn,
att varje man är gjord av kärnfrisk furustam.
Han vill ej blicken tro. De gå, att marken skakar,
men vid vart steg man hör hur hårda träet
knakar.
Förutan ögons hjälp de na sin vandrings mål,
rätt grovt de yxats till med huvud, armar, bål,
ej minsta spår av konst, men kanske just därför
det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör.



Av gårdens folk envar, som gå och krypa kan,
är flydd till mörka loft, i källrar krupen neder.
Förvaltarn blott står kvar-det erkänns till hans
heder -
och ser med dödens lugn den hemska troppen an.
Att den är Polhems verk, ej mer han tänka tör.
»Vem utav kvinna född,# med ängslan han sig
spör,
»kan vara mäktig nog att forma denna skara?
Nej, ett naturens verk den säkert måste vara.»



Då varsnar han med ens en gubbe, svart och
 sliten,
 som andfådd haltar fram i jätteradens slut.
 Var såg han förr en gång den sotiga habiten ?
 »Jo, smeden på Stjärnsund!» han hastigt grubblar
 ut.
Den gamle träder fram. »Se här vad ni beställt:
ett skördefolk av trä att meja edra fält.
Tolv äro de i tal. Var man gör tjänst för#fyra.
Men lägg på minnet nu hur ni skall skaran styra!
Den börjar meja snällt, så snart ni ropar slå!
och håller i med flit, till dess ni skriker stå!»



Förvaltarns skräck slår om i plötslig glädjeyra,
till närbelägen äng han hastigt troppen för,
och när uppå hans bud de långa liar svingas
och gräsens täta flock med uddvasst stål betvingas,
han all sin värdighet med ens på porten kör
och vill en fattig smed i sina armar trycka.
Men denne viker bort. »Jag ber, jag ber, ers nåd,
ej lön, ej tack ännu! Ni minns de gamles råd:
först sedan sol gått ner, man prise dagens Iycka.
Sköt nu ert skördefolk!# han säger och försvinner.
Förvaltarn på hans tal ej länge undra hinner.
Hans flinka skördemän ren nått till ängens gräns,
han måste skynda bort att troppen kommendera.



Det vet var akerman hur det i hjärtat känns,
då folket villigt är att goda ting prestera.
Men vem har nånsin ägt en sådan skara drängar,
som ej blir trött, ej varm och ej till vila trår,
av ingenting förströs, men stora ting förmår
och mejar av en äng med några liesvängar?


Förvaltarn hela dan går som i paradis.
Han ej av hunger vet, han feber har av iver,
och ej den minsta stund han sig till vila giver,
Fält efter fält slås av. Går allt på detta vis,
skall slåttern vara gjord, förrn det till afton
skymmer.
Dock, mens han fröjdas så, kring hela gården
spridas
becksvarta moln av sorg, av oro och bek# mmer.
Av mången fattig nior i oro händren vridas.
#0, mina arma barn, här stunda dar av nöd!
Ej männer fordras mer att gårdens liar föra,
vidunder skapats ha, som deras arbet' göra.
Er far blir utan tjänst, och I blin utan bröd.
Man skådar godsets folk på kullar och på stenar,
rätt armt till klädedräkt, rätt märkt av frost och
svält,
i dov förbittring sta och se den jakt, som skenar
lik hejdlös virvelstorm fram över äng och fält.
#Förvaltarn får det bra med dessa furu-slavar.
Den hopen klagar ej på våld och tyranni.
Nu blir han våra barn och våra trasor fri,
men våra lieskaft förbytts till tiggarstavar.»


Ej klagolåten kan förvaltarns iver släcka,
man gräset falla ser på sträcka efter sträcka.
Han når sin önskans mål och slår sin sista äng
just som en restrött sol sig sänkt i västerns säng.
Det är en Mälarvret, och från en backes krön
går slåtterfolket fram mot vassomgivna sjon.
Han själv går frammanför och långsamt unda
 viker,
 mens han kommandoord till barska skaran skriker.



Dock nu i kvällens stund hans glädje plötsligt
 mattas.
 Allt ju fullkomligt är, men ända något fattas-
 vad, vet han knappast själv-: ett rop, ett skämt,
 ett skratt,
 en gammal skördesång, ett muntert litet spratt?
 En huggorm rinner fram, och ingen den förföljer,
 rnen åkerhönan klyvs, som sina ungar döljer.
 Det är en annan sak med människor ändå,
 som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå.



Snart annan ängslan föds. Han har ej sålt sin
 sial,
 men månne det till sist är tjänligt för dess val,
 att samma enkla ord beständigt tungan nöta?
 Blir den ej själv till trä, som måste träfolk sköta?



#r det kanske därför, att solen världen lämnat?
Han känner sig med ens i onda makters våld.
Han ryser för den hop han tagit i sin sold
och törs ej hålla på så länge, som han ämnat.
Hu! Dessa män av trä fått liv i kvällens timma,
de grina såsom troll, och vreda Qgon glimma


Nej, han må hemåt nu att nödig vila njuta!
Det fattas blott en teg. Den kan ju me jas sen.


Helt hastigt till sitt folk han ropar: »Sluta, sluta!»
Vad7 Lydes ej hans bud? Ack, rösten var för
klen !
NNå, sluta, sluta opp !» han barskt mot skaran ryter.
Förgäves! Den går på. Hur hänger detta hop#
Den Iydde ju förut vid minsta lilla rop;
nu som med ökad fart den fram mot honom
bryter.
Ett Ijus går plötsligt opp. Han brukat orätt ord.
»Håll in !» han saga bör. Nej, troppen är förgjord,
alltjämt den svänger på med sina snabba liar.
Men detta går ej an. Här tar ju ängen slut.
Nu finns ej mera land, han drivs i vattnet ut.
»Håll - stanna - halt- var still !» han i sin
ångest skriar.
Men skördefolket går med samma takt framåt.
I vatten som på- land det sina vapen svingar,
allt längre ut i sjön det skonslöst honom tvirlgar.


#nappt kan han ropa mer för ängslan och för
 gråt.
 Till skuldran vattnet når. Han tror sig se, att
 Döden,
 den liemänners drott, inför hans öga står.
 Då, just i sista stund, då, just i högsta nöden,
 en stämma välbekant fram till hans ora når.
»Stå!# ropar den med makt. Strax alla liar vila,
och mellan dem han kan till trygga stranden ila.



Rätt våt och ond och skrämd han efter smeden
     tittar
att honom ge skrupens. Men denne ej han hittar,
ser blott en gammal man i värdig posityr.
Hans dräkt förnämlig är, hans ogon livligt spela.
Förvaltarn tveksam står. Men nej, han kan ej
fela:
   det är sin smed han ser i herremansparyr.



äSå är ni dock till sist..» Den gamle nickar
  stilla.
   #Ja, herre, ni har rätt. Ni Polhem for er ser.»
   »Men varför detta spel ?» - #Ni skapat själv er
       villa.
   Dock tänkom ej på mig! Men lat mig fråga er:
   sen ni mitt slåtterfolk har hela dagen prövat,
   vad säger ni därom?» Förvaltarn brusar opp:
   »Att ni må dra till skogs med eder helvetstropp!
   Med den ni livet självt mig nära nog berovat.



#Det var ett olycksfall. Slikt händer då och då,
ty drängar utav trä, som icke kunna äta,
ej heller hava makt att döma och förstå.
Det är en viktig sak, som ej ni bor forg#taJ

»Men jag vill aldrig mer begagna mig därav.
Jag är en mänska själv, jag vill av mänskor tjänas.
Så länge av min Gud mig livets nåd förlänas,
min gård ej likna ikall en tyst och iskall grav.»


Den gamle suckar lätt. j#Nu har ni läxan lärt,
såvitt den läras kan i dessa mörka tider.
Nu vet ni vad ett liv bland människor är värt.
Att folk folks glädje är, det fattar ni omsider,
och jag får vara nojd, att detta mål jag når.
Nu kan ni hugga ved av mina slåtterkarlar.
Att dem hantera rätt ej nagon än förstår,
och endast nöd och brist gå fram i deras spår.
Men jag kan säga er, att först det nadens ar,
då ingen av dess tjänst er. minskad lön befarar,
men ökat välstånd blott den minsta hydda får,
så duktigt skördefolk sig åter uppenbarar.»
               DEN HELIGA BILDEN I

                      LUCCA


    För länge i världen sedan hände det, att en
fattig jordbruksarbetare och hans hustru kom
gående utför Storgatan i Palermo. Kvinnan ledde
en åsna, som var lastad med två grönsakskorgar,
och mannen gick efter med en pikstav och motade
på djuret. Bäst som de gick sin väg fram, f.ck
de syn på en munk, som stod och predikade i
ett gathörn. Han var omgiven av en stor folk-
hop, och från den hörde man den ena skratt-
salvan efter den andra.
    # äre man,ä sa hustrunä#om du vill som jag,
så stannar vi ett par ögonblick och Iyssnar på
den där gudsmannen. Det tycks vara en lustig-
kurre, #ch jag har ingenting emot aff sluta dagen
med ett gott skratt.»
    #I sanning, det har inte jag heller,» sa man-
nen. »Arbetet är ju slut for i dag. Varför skulle
vi neka oss en liten förströelse, i all synnerhet
som den inte kostar något?#
    De trängde sig in i folkhopen, men då de
hade hunnit så långt fram, att de kunde urskilja
talarens anletsdrag, blev de helt förvånade. Han
var visst ingen gyckelmakare, som de forst hade
trott, utan stod där och talade med den allra
hogtidligaste uppsyn, vilket dock inte hindrade,
att alla, som Iyssnade till honom, rent av vred
sig i skratt.
    »Hur i all världen kan detta hänga ihop?»
undrade den gamla kvinnan. »Den där munken
ser ju helt andäktig ut. Varför skrattar då alla
människor åt honom?#
    En av de omkringstående hade lagt märke
till den fattiga hustruns fråga.
    »Ni får inte forundra er över att vi skrattar,»
sa han. »Den där munken är ifrån Lucca i Italient
och han tigger pengar till en helig bild, som lär
#innas i en kyrka där i staden. Han forsäkrar,
att bilden är så mäktig, att han vedergäller hundra-
falt varenda gåva, som man ger honom. #an mån
tänka sig nagot löjligare.#
    #Jag är bara en olärd lantarbetare,# viskade
den gamla mannen till sin hustru. »Det är val
därför, som jag inte kan förstå varfor han finner
detta så löjligt.»
    De trängde sig allt närmare, och äntligen
kunde de med egna öron höra hur munken
bedyrade, att om någon ville ge en gåva, stor
eller liten, till den heliga bilden av den kors-
fäste, som förvarades i Luccas domkyrka, skulle
det vedergällas honom hundrafalt.
    Munken avgav sin försäkran med den trovär-
digaste uppsyn, men stadsborna var ur stånd
att fatta, att han inte skämtade. For vart ord


han yttrade blev skrattsalvorna allt hogre och
#ycklet allt friare.
    »Jag kan sannerligen inte forstå de h-är stads-
borna,» sa den fattiga kvinnan. »Tycker de då inte,
att detta är ett storartat anbud? Jag skulle bara
önska, att jag ägde något, som jag kunde ge
bilden.»
    »Du har alldeles rätt,» instämde mannen.
»Titta på munken! Det är en ärlig och trovärdig
mån, som vet vad han säger. Om jag vore en
av de rika stadsborna, skulle jag inte tveka att
ge bilden hela min förmögenhet för att få den
hundradubblad tillbaka.»
    »#äre, käre man,» utropade nu kvinnan, »gör
allvar av vad du säger ! Vi är ju inte alldeles
utfattiga. Har vi inte våra grönsaksland och vår
stuga och vår gamla åsna? Det bleve ingen stor
summa, om vi sålde dem, men tänk dig, att den
på en gång bleve hundra gånger förstorad! Vi
skulle bestämt bli så förmögna, att vi hade bröd
till döddagar.»
    »Du tar alldeles orden ur munnen på mig,»
svarade hennes man. »Vi har ju strävat och ar-
betat i hela vårt liv utan att bli rikare förden-
skull. Nu lider ået mot den tiden, då vi inte
längre kan försörja oss själva. Vi bör inte för-
summa ett sadant tillfälle att skaffa oss en sorgfri
ålderdom.»
    Härmed var deras beslut fattat. Nästa dag
begav de sig till sin granne, en välbärgad och
förståndig lantbrukare, och frågade honom om
han inte ville köpa deras stuga, deras trädgard
och deras gamla åsna.
    Den rika bonden hade länge onskat att bli
ägare av den lilla jordbiten, som låg tätt intill
hans gård, och blev glad åt anbudet. Men innan
han avslutade köpet, ville han, som en god granne
anstår, ta reda på vad det gamla folket ämnade
leva av, sedan de hade sålt bort sin egendom,
och detta höll på att göra slut på hela affären.
    #Det är verkligen sant» utbrast han, då han
hade fått veta hur de ämnade placera sina pengar,
att jag länge har önskat äga er trädgård for att
kunna dra fram en väg över området, men jag
kan rakt inte stå till svars med att villfara er
önskan, då jag hör, att ni ämnar använda kope-
skillingen på ett så dåraktigt sätt. Ni har varit
mina grannar i mer än trettio år, och jag vill inte
medverka till er olycka.»
    De två gamla förklarade för honom än en
gång, att de hade hört en munk säga, att den
heliga bilden hade makt att vedergälla dem
hundrafalt.
    #Varför inte likaså gärna tusenfalt?» sa gran-
nen. #Sadant där säger alla munkar bara av
gammal vana utan att vänta, att någon ska ta
dem på allvar.»
    Bonden gjorde alla de invändningar, som en
hederlig man borde göra i ett sådant fall. Det
var, först då de båda gamla hotade att bjuda ut
sin egendom till en annan av de kringboende,
som han gav med sig. Han köpte alltsammans


av dem för en summa av trettio floriner, som han
räknade upp ur en läderpung. »Se här!» sa han.
»Här är pengarna, men kom bara inte och skyll
på mig, när alltsammans är slut och ni inte ha
någon annan utväg än att gå och tigga!»
    »ICäre granne,» sa den gamla kvinnan, »når ni
ser oss igen, så äger vi hundra gånger så många
floriner som i dag. Varför skulle Yi då besvära
er eller nagon annan med att be om allmosor?»
»Nå,» sa bonden och skrattade, »ni ar då så
galna, att det inte är lönt att tala förnuft med er.
Säg mig nu bara vad ni tänker ta er till för det
första !»
    #Vad vi tänker ta oss till !# upprepade den
fattige. »Men, granne, vad skulle vi göra annat
än gå till Lucca med vår gåva och lägga ner den
inför den heliga bilden?»
    »Jag tror sannerligen, att den där munken
var en häxmastare, som har förvridit hjärnan
på er,» sa bonden med stor häftighet. »Hur kan
ni inbilla er, att en helgonbild på det där sättet
ska kunna betala er jämnt på oret? Eller varför
skulle ni bli hjälpta på ett så underbart sätt, ni,
mer än alla andra? Jag har en dotter, jag, som
ligger sjuk sedan mer än ett år tillbaka. Om ni
visste hur mycket jag har offrat för hennes skull
både till Santa #osalia av Palermo och andra
helgon ! Men tror ni, att jag har bllvit hulpen ?
Nej, jag säger er, att ingen av de heliga har rört
ett finger för hennes skull. Hon går nog bort
ifrån mig inom kort, och då är det slut med all
glädje för mig i detta livet.ä

    När den rika mannen hade sagt detta, vinkade
han åt sina grannar till avsked och gick hastigt
in i sitt hus, för han var nära att falla i gråt.

    De två fattiga stod ett ögonblick och såg
efter honom. »Det är en sanning, att ingen blir
sparad för sorgenä# sa hustrun och torkade sig
i ögonen. »om ihåg för all del, käre man, att
vi ska bedja den heliga bilden upplysa vår kare
granne om varför hans böner inte blir hörda !
Han är en god man, som väl är värd, att han får
behålla sitt älsklingsbarn i livet.#

    Det gamla paret gick nu att säga ett ömt
farväl till sin trogna #sna, och sedan fanns det
ingenting, som höll dem kvar i hemtrakten, utan
de kunde anträda färden till Lucca.

    Eftersom de emellertid på intet sätt ville
minska de trettio florinerna, måste de hela vägen
gå till fots, och för att få mat och natthärbärge
hade de ingen annan utväg än att tigga. Det blev
alltså ingen lätt resa, men de tog sig ändå fram
utan någon egentlig svårighet, ända tills de an-
lände till Messina, där de måste anlita en färja
för att föras över sundet, som skiljer Sicilien
från fastlandet. När de kom ner till hamnen,
blev de snart varse en mindre färjebåt, som var
avsedd för sådana resande, som färdades ti!l fots
och inte hade stor packning. De ämnade stiga om-
bord utan vidare, men de avvisades av färjkarlen,

en stackars galärslav, som med starka bojor hölls
fastsmidd vid sin farkost.

    »Nej, nej, mina medkristna!# sa han. #lngen
av er kommer ombord, förrän ni har betalat en
halv florin var för överfarten.»
    Han hade sträckt ut sig, så gott han kunde,
på roddbänken och kastade en rätt ovänlig blick
på de fromma vandrarna, för de hade kommit till
färjan mitt i värsta middagshettan, då all rörelse
brukade avstanna, och han hade rätt till ett par
timmars vila.
    #Min vän,)# svarade den fattiga mannenä#jag
förstår, att du tar oss för tiggare, som vill be-
gagna ditt arbete utan att betala något för det,
men sa är ingalunda fallet. Vi är tvärtom på
vandring till Italien för att förränta våra pengar,
och när vi kommer tillbaka, är vi troligen
sa formögna, att vi kan betala dig fem floriner,
om du så önskar. Hjälp oss bara över sundet
för ingenting denna gången, och du ska inte be-
höva angra det.»

    Galärslaven Iyfte litet på huvudet, sneglade
på dem genom sina halvslutna ogon och lade
sig till rätta igen.
    »Ni ser mig just ut, som ni skulle ha några
pengar att förränta,» sa han.
    »Så sant som jag lever!# sa den fattige. »Jag
har inte mindre än trettio floriner i min påse,
men jag vill inte röra dem, därför att de är
ämnade till en, som betalar igen hundrafalt allt,
som man ger honom. Du kan alltså förstå, att
jag inte vill förrninska summan nu, utan hellre
betalar dig, då jag kommer tillbaka.»
    Färjemannen Iyfte på huvudet med litet storre
intresse.
    »Vad är det för en, som betalar igen hundra-
falt?» sa han.
    #Vem annan skulle det vara än den heliga
bilden i Lucca?» utror)ade den fattige.
    Galärslaven brast ut i ett bittert skratt.
    »Jag vill säga er något» sa han. #Jag är
visserligen befalld av överheten att begära en halv
#lorin av envar, som jag färjar över sundet, men
så här under min fritid har jag rätt att satta er
över utan betalning. Tacka mig nu inte for detta,
för det vore mycket större barmhärtighet att inte
föra er vidare, men jag har ingen lust att vara
barmhärtig, och därför ska ni få komma over till
Italien. Ar ni bara där, så letar ni er kallske
också fram till Lucca, och där ska ni få se hur
ni har blivit lurade.»
    Han vinkade åt dem att stiga i färjebåten.
Under hela överfarten sade han ingenting, men
då de lade till i Reggio i Italien, borjade han på
nytt med sitt bittra tal.
    »Eftersorn ni så säkert litar pa att den där
bilden ska hjälpa er, så vill jag säga er, att ingen
kan ha sänt opp flera boner än jag, som sitter
fastsmidd här vid årorna. Jag borde också ha
fått hjälp, för jag sitter här inte för något brott,
som jag har begått, utan till följd av en orattvis
dom. De mäktiga i himmelen borde ju ha till

uppgift att råda bot i sådana fall, men jag kan
inte märka, att någon av dem har bryff sig om
att gora något for mig.»
    Då de båda fattiga hade stigit ur båten och
börjat gå uppåt stranden, anmärkte den gamla
kvinnan, att världen var mer rik på sorg och
olycka, än hon någonsin hade trott
    #Ja,» sa mannen, »den är sannerligen uppfylld
av bedrövade. #om ihåg, kära hustru, att vi
inte glömmer att fråga den mäktiga bilden varfor
den här mannen inte kan vinna bonhorelse och
bli befriad från sitt lidande !»
    Efter detta fortsatte de vandringen norrut
och använde på den både veckor och månader.
Slutligen nådde de en aftonstund fram till en
stad, som man sade dem vara Lucca.
    »ICare man,» sa den gamla kvinnan, då de
gick in genom stadsporten, »vad jag är glad,
att vi är komna till målet för vår resa ! Om
du vill som jag, beger vi oss genast till dom-
kyrkan. Jag vill varken äta eller vila, innan jag
har fått se den heliga bilden.»
    »Du har alldeles rätt,» sa mannen, »men om vi
ska hinna overlämna vår gåva till bilden redan i
dag, får vi verkligen skynda oss. Det är så långt
lidet på dagen, att det inte kan droja länge, innan
aftonbönen är slut i kyrkorna och kyrkportarna
stänges.»
    Fastän de var trotta efter en hel dags vandring,
tog de ut stegen allt raskare, och när de hade
hunnit så långt, att de såg domens ytterväggar,
började de springa. Men de kom i alla fall for
sent. Sakristanen, som hade vard om domen,
stod just på kyrktrappan och stoppade den tunga
knippan med nycklar i sitt bälte, då de närmade
sig.

    ))Ack, herr sakristan, herr sakristan!» började
gumman, för det var hon, som kom forst. »Vill
ni inte förbarma er över oss och låta oss komma
in i kyrkan bara på ett par ögonblick ? Ni vet
inte hur långt vi har vandrat. Vi är komna
ända från Palermo för att ge en gåva till den
heliga bilden, som finns härinne.))

    #Herr sakristan!» ropade den gamla mannen
och avbröt sin hustru. #Vi är inga tiggare. Här
ser ni en pung med trettio floriner, som det är
vår mening att skänka till er undergörande bild,
därför att vi vet, att han ska betala oss det
tillbaka hundrafalt.#
    De var så ivriga, att de grep tag i sakristanens

kåpa för att hålla honom kvar. Men denna deras
häftighet var nära att bringa kyrkvaktarn på den
tron, att de var ett par galningar.

    »Vad är det åt er?» ropade han. #Kyrkan #r
stängd för i dag. Det hålles ingen mässa förrän i
morgon bittida.»

    »#Cäre vänä# sa kvinnanä#vi vill inte höra någ#n
mässa. Vi har präster och kyrkor tillräckligt på
Sicilien, så att inte har vi behövt gå denna l#nga
vägen fördenskull. Vi har kommit endast och
allenast för att ge trettio floriner till er heUga

bild, därför att vi vet, att han betalar igen hundra-
falt alla de gåvor, som man ger honom.»
    Den stackars kvinnan talade med ännu storre
säkerhet än vanligt, därför att hon nu var kommen
till ett ställe, där hon var viss om att man skulle
förstå henne. Men sakristanen blev lika häpen
över hennes påstående ssm alla andra.
    »E#äre herr sakristan,» sa kvinnan, »ni måste
ju ändå veta hur det förhåller sig. Det är en
munk från den här staden, som har talat om
bilden nere i Palermo.»
    »Jag försäkrar er, mina vänner, att jag ingen
ting vet,» sa sakristanen, »och att jag inte förstår
ett ord av vad ni säger. Det är bäst, att ni

berättar för mig allt, som rör denna saken. Ni
ser ju ut som kloka och förståndiga människor,
men ni talar, som om ni vore vansinniga.»
    Medan de nu berättade sin historia ända
från början, tänkte kyrkvaktarn:
    »Om de där människorna är så envisa, att de
har vandrat från Palermo till Lucca for att lämna
pengar till den heliga bilden, så tjänar det ingen-
ting till att neka dem att komma in i kyrkan. De
ger sig i alla fall inte med mindre, än att jag
öppnar porten för dem.»
    Han tog verkligen nyckelknippan ur bältet
och beredde sig att låsa upp kyrkdörren, alit
under det att han gjorde ett sistå försök att ta
dem ur sin villfarelse. »Ack, mina vänner !» sa
han, medan han vred på de tröga riglarna. »Det
är visserligen sant, att i den här kyrkan finns en
gammal bild av den korsfäste, men den befinner
sig i ett mycket förfallet tillstånd. Den hänger
obemärkt på en pelare, och ingen, som kommer
hit till kyrkan, brukar ställa sina böner till den.
Jag kan gå ed på att under de tjugufem #r, som
jag har varit sakristan i domkyrkan, har den inte
utfört några underverk.ä
    De två gamla blev ytterligt förvånade over
dessa underrättelser.
    »Ack, mina vänner,» fortfor sakristanen, #om
den bilden hade sadan makt, som ni tillskriver
honom, då borde han åtminstone kunna hjälpa
rosenbusken, som står här bredvid kyrkväggen.
Det var min största glädje att se hur den blom-
made förr i världen. Den klädde hela hörnet
långt uppåt tornet med de skönaste rosor, men
nu har den sedan några år tillbaka upphort att
sätta blom. Jag vattnar den och skoter den, s#
gott jag kan, och den ser ju frisk och gron uL
Jag kan omöjligt förstå varfor jag inte mer f#r
se den i sin härliga blomsterskrud.»
    Han suckade djupt och såg verkligen så
bedrövad ut, att de två fattiga vandrarna för-
klarade, att så snart som de stod inför den heliga
bilden, skulle de fråga den varför rosenbusken
inte längre bar några blommor, men han tycktes
inte fästa nagot avseende vid deras löften.
    #Skynda er nu baraä# sa han, i det att han
sköt upp kyrkdörren, »så stannar jag här utanf#r
och väntar på er. Det är ingen svårighet att leta


reda på bilden, far den hänger på pelarn, som
står närmast den brinnande larnpan.#
    De två gamla hade visserligen blivit häpna
över hans förklaringar, men deras tro var inga-
lunda rubbad, och de såg knappt, att dörren
var oppnad, förrän de skyndade in i kyrkan. Men
när de väl hade kommit in, stannade de, för i
det ålderdomliga gudshuset, som bara hade några
få och mycket smala fönster, rådde redan ett
fullständigt mörker. Långt framme skymtade
visserligen en liten röd låga, men de visste inte
hur de skulle hitta fram till den utan att stota mot
pelare och gravvårdar.
    Den gamla kvinnan tog ett steg framåt, men
hon höll på att falla utför ett trappsteg, och hon
hejdade sig helt forskräckt.
    o#äre man,» sa hon, »detta är verkligen otur.
Att veta, att den heliga bilden befinner sig på
bara ett par stegs avstånd, och inte kunna komma
fram till den !»
    »Håll dig stilla ett par minuter, tills våra ögon
hinner vänja sig vid mörkret härinne!# viskade
mannen. Han var alltför genomträngd av ställets
helighet för att våga tala högt.
    I detsamma föreföll det dem, som om den
lilla röda lågan, som brann framme i kyrkan,
klöv sig itu. Den ena hälften började sväva
hit och dit i kyrkan, och överallt, där den for
fram, tändes plötsligen vaxljusen på altare och
i Ijuskronor, så att mörkret hastigt skingrades.
    »Ack, käre man,» sa den gamla kvinnan, »ser
du, att man tänder Ijus därframme? Snart blir
det inte någon konst att hitta till den heliga
bilden.»
    #ICära hustru,» sa mannen, »sakristanen var
vänligare till sinnelaget, än vi anade. Han har
gatt in genom sakristian för att tända nå#ra Ijus,
så att vi ska kunna leta oss fram.»
    »Jag kan bara inte förstå, att han gör sig
så mycket besvär för vår skull. Ett par tre Ijus
hade ju varit nog, men du ser, att han tänder inte
bara på huvudaltaret, utan också i sidokapellen
och i takkronorna.»
    Det var verkligen sant. Hela kyrkan glim-
made av Ijus. De båda fattiga var emellertid i
detta ögonblicket så upptagna av tanken på den
undergörande bilden, att de inte länge undrade
över den stora mängden av Ijuslågor eller hur
de hade blivit tända.
    »Det är ju möjl#gt, att här ska firas en helgon-
fest,» sa gumman. »I alla händelser är jag glad
över att Ijusen har blivit tända. Jag känner mig
alltid dubbelt sa högtidlig till mods, då jag ser
många Ijuslågor i en kyrka. Vet du vad! Jag
skulle önska, att här också spelades orgel.»
    l#nappt var detta sagt, förrän ett svagt br#s
av toner hördes från orgelläktarn.
    »Nej, men hör bara !» sa mannen. »I kväll
tror jag att du får allt, vad du önskar dig. Och
så vackert man spelar i den här kyrkan! En
så härlig musik har jag inte hört ens i domen i
Palermo.»


    »Det är så Ijuvligt, att man kunde tro, att det
vore en ängel, som spelade,» sa den gamlaä#men
mindre hade jag inte heller väntat mig i denna
kyrkan. Nu skulle jag bara önska, att den också
vore fylld av rökelse, for de doftande rökelse-
molnen kommer mig alltid att känna, att jag
befinner mig på ett heligt rum.»

    Knappt hade hustrun talat ut, förrän den
gamla mannen utbrast med förvåning i stämman:
»Har du någonsin känt en sådan härlig vällukt?
Det är den finaste, mildaste och Ijuvligaste rökelse,
som jag någonsin har luktat.»

    De såg ingen människa, som svängde ett
rökelsekar, likaså litet som de märkte någon orga-
nist uppe #å orgelläktarn, men de försökte
inte fundera ut hur allt detta kom sig. De levde
bara i tanke på den heliga bilden. De hade
nu satt sig i rörelse för att nå fram till den, men
de vandrade mycket långsamt uppåt huvudgången,
därför att det skulle ha synts dem opassande att
visa någon brådska.

    Då de var hunna ungefär till mitten av kyr-
kan, hejdades de av att någon kom gående emot
dem på gången. Det var en hög och fager kvinna,
klädd i en blå klänning med en röd mantel. Hon
hade en liten krona av pärlor och ädla stenar på
huvudet och rika smycken på armar och hals.

    Hon gick dem till mötes med det allra vän-
ligaste leende, ungefär som en husfru, som kom-
mer emot ärade och efterlängtade gäster, och
frågade #ad de sokte i kyrkan så här sent på
dagen.
    »Högt ärade fru drottning!» sa den gamla
kvinnan med glädje i rösten, for ett så gott och
vackert ansikte tyckte hon sig aldrig förut ha
skådat. #Vi är hitkomna, jag och min man, for
att lägga ner vårt offer för den heliga bilden av
den korsfäste, som lär hänga på en pelare i
kyrkan.#
    Härpå började de gamla, som deras vana var,
berätta hela sin historia, alltifrån den aftonstunden,
då de hade hört munken predika på Storgatan i
Palermo, ända till deras möte med sakristanen
ute på kyrktrappan.
    Den främmande betraktade dem alltjämt lika
välvilligt, men det tycktes dem, att hennes ansikte
fick ett mer och mer sorgset uttryck, #lltsom
berättelsen fortskred.
    »Ack,)# sa hon, då hon hade hört dem till slu#
,#det anstår inte mig att säga om era förhopp
ningar ska bli uppfyllda, men jag fruktar det
värsta. Det är ingenting, som är så sällsynt, som
att Gud är i stånd att tillmötesg# människornas
önskningar. Deras plåga kan ju vara dem pålagd
som ett straff för någon missgärning.
    »Se nu bara till exempel på sakristanen här
utanför !» fortfor hon. »Han klagar över att en
rosenbuske, som är honom mycket kär, inte mer
bär några blommor, men han betänker inte, att
detta är ämnat som en påminnelse för honom
själv. Sedan flera år tillbaka låter han de många

helgonbilderna, som ni ser här runt omkring, all-
deles förfalla och tänker inte på att underhålla
förgyllningen på deras kronor eller att laga skador,
som så lätt åsamkas dem under de många pro-
cessionerna. Han finner det hårt, att Gud inte
förhjälper honom till hans åtrådda glädje, men
först maste han förstå, att han, som begär, att
Gud för hans skull skall smycka rosen#ädet med
rosor, inte bör försumma att låta bilderna av de
heliga Guds män och kvinnor, som står under
hans vård, framstå i all sin härlighet och prydnad.»
»Ack ja!» sa det gamla paret suckande. »Vi
kunde ju tro, att det skulle förhålla sig på något
sådant sätt. Säkert har vi syndat värre än han,
men vi har kommit hit i förlitande på det loftet,
som har blivit oss givet.)#
    Den sköna kvinnan framför dem höjde litet
på ögonbrynen, men sedan forffor kon med
samma milda röst.
    »Det är en god sak med en fast tro, men
det kan inte vara tillräckligt för att Gud skall
höra era böner. Ni kunde ju lätt önska er något,
som vore er själva till skada.
    oNi berättade mig nyss om den stackars galär-
slaven, som ror en färjebåt mellan Messina och
Reggio,» forffor hon. »För endast några år till-
baka var han en rik köpman, och han var dess-
utom en god man, som inte gjorde någon något
förnär, men han var så begiven på vällevnad
och kroppens njutningar, att han skulle ha ådragit
sig förfärliga sjukdomar och troligen varit död
för längesedan, om inte Gud hade sänt olyckan
over honom. Det hände sig nämligen, att en
tjuv stal bort en ädelstenssmyckad krona från en
Mariabild i domen, och för att undgå misstankar
bröt tjuven lös en av de ädla stenarna ur kronan
och lade den i den rika köpmannens ficka. Denna
sten blev funnen hos honom, man anklagade
honom genast för att ha stulit madonnans krona,
och trots alla hans försäkringar om sin oskuld
blev han dömd att sitta fastsmidd vid färjebåten
och frakta resande över sundet under hela sitt
liv. Ingenting vore lättare än att hjälpa honom,
ty tjuven har gömt kronan i en vrå på kyrkvinden
och lämnat den där. I samma ögonblick, som
den komme till rätta, vore köpmannens oskuld
bevisad, och han bleve frigiven, men hur skall
Gud kunna tillstädja detta, innan mannen har
ändrat sitt sinnelag? Om han bleve.hulpen dess-
förinnan, skulle han ju genast störta sig i samma
levnadssätt som förut och gå till ett säkert for-
därv.)#
    »#ära, nådiga fru !» sa den gamla mannen.
»Vi är glada, att detta är ors#ken till att den
där mannen måste lida under en orättvis dom.
Vi har nog själva tänkt, att det torde förhålla sig
på detta viset. Vad nu oss själva beträffar, s# vet
vi inte alls om det, som vi önskar oss, skulle
vara oss till gagn eller skada, vi har bara det
där löftet att trygga oss till.»
    Ater höjde den Ijuva uppenbarelsen framf8r
dem ett ögonbryn, liksom av otålighet över deras

envishet, därpå fortsatte hon med en röst, som
klang allt mildare, ju längre hon talade:

»Det är mycket gott med en fast tro, men

det är inte säkert, att Gud bara fördenskull
kan höra era böner. Det kan ju hända, att han
först vill lära er att vara nöjda med det goda,
som har blivit er beskärt.

    »Härvidlag tänker jag på er granne, den rika
bonden utanför Palermo,» fortfor hon. #Han har
utom den dottern, som ligger sjuk# ännu en, men
denna är ful och litet missbildad, och därför har
han alltid behandlat henne illa. Hon är dock
både klok och god och arbetsam och gör honom
den största nytta. Hennes lidande har rört Gud
så att han har sänt sjukdom over hennes syster,
och fastän den vore mycket lätt att häva, ty den
härrör endast av en förgiftad kam, som en illvillig
arabkvinna har sålt till henne, så måste hon
kanske dö av den, ifall inte hennes far kan lära
sig att älska båda sina barn lika högt. Den sjuka
behövde bara upphöra att kamma sig med den
farliga kammen for att så småningom tillfriskna,
men detta kommer inte att ske, forrän hennes far
har lärt att rätt uppskatta den goda gåva, som
Gud har gett honom i hans fula dotter.#

    »Sannerligen !# utropade den gamla kvinnan.
»Ju längre jag hör er tala, goda, nådiga fru
desto mer övertygad blir ja# om Guds vishet
och rättvisa. Helt säkert har vi båda gamla många
ganger underlåtit att tacka honom för alla hans
välgärningar, men vi litar i alla fall på det löftet,
som har blivit oss givet.»
    Vid dessa ord överstrålade det Ijuvaste leende
den ädla fruns ansikte, och hon sade, i det hon
vinkade åt de två fattiga att följa sig:
    »Jag har varnat er, mina vänner, merl jag
ser, att det är omöjligt att förmå er att avstå
från ert förehavande. Tänk dock än en gång
på hur svårt det är att få bönhörelse, innan ni
lämnar if rån er era floriner !#
    Hon förde dem utan att invänta svar fram
till en pelare och pekade mot höjden. Där h#ngde
ända uppe vid taket ett stort kors av morknat
trä, och på detta var fäst en l#ristusbild, som
var så olik alla andra bilder av den korsfäste,
som de fattiga hittills hade skadat, att de vande
sig mot sin ledsagarinna för att få veta om de
hade gått rätt.
    #Denna bild är mycket gammal,» sa hon, #och
mycket illa bevarad, men visserligen förest#ller
den min son, den korsfäste frälsaren.»
    De båda gamla var så upptagna av att be-
trakta den heliga bilden, att de inte i det ogon-
blicket, utan först senare förstod hela innebörden
av hennes ord.
    »lCäre man,» viskade den gamla kvinnan, »den
helige däruppe skrämmer mig nästan med sina
breda ögonbryn och sina djupa ögon. Jag kanner
mig ängslig, därför att han är avbildad utan
skägg. Jag kan inte känna igen honomu#
    De förundrade sig också över att bilden var

iklädd en kort livklädnad av något svart tyg och
hade ett bälte om livet samt träsandaler på föt-
terna. Den var dessutom mycket dammig och
hade säkert hängt där i åratal, utan att man
hade tänkt på att ge den någon tillsyn.
    #Ni känner er säkert mycket oroligaä) sa deras
ledsagarinna. #Ni hade väntat er, att den rnäk-
tige, som skall hjälpa er, skulle ha ett helt annat
utseende.»
    »l#ära, nådiga fru drottning,» sa den gamla
mannenä#vi tänker alls ingenting sådant. Vi är
glada, att vi inte genast kunde känna igen honom.
Vi vet, att det var på samma sätt, då han gick
här på jorden, att han var ringa till sitt yttre
och att människorna inte genast förstod, att han
var Guds son.»
    Leendet återvände i full klarhet på den främ-
mande kvinnans ansikte.
    »#verlämna då er gåva till honom!# sa hon
    Utan att säga ett ord vidare sjönk de bådå
gamla ner på knä och böjde sina huvuden mot
stengolvet.
    »O #ristus, Guds son,» sa de, »tag emot vår
gåva, och hör vår bön ! Se här de trettio flo-
rinerna, som vi erhöll, då vi sålde vår trädgård,
var stuga och vår gamla åsna # Vi har burit hit
dem ända från Sicilien, därför att vi vet, att du
vedergäller hundrafalt varje gåva, som man
erbjuder dig. Låt inte vår tro komma på skam,
utan skänk oss så mycket, att vi må få njuta en
sorgfri ålderdom!#
    I det att de sade detta, lossade mannen
pungen med florinerna från bältet och sköt den
fram mot pelarn, som uppbar korset.
    De uttalade än en gång samma ord utan att
Iyfta sina huvuden, men plötsligen hörde de ett
lätt knakande ovanför sig. De höjde blickarna
och sag, att träbilden hade lösgjort sin ena arm
och sin ena fot från spikarna, som genomträngde
dem.
    Den gamla kvinnan grep hårt om sin mans
hand, men ingen av dem sade något. Deras
hjärtan klappade av salig förväntan. De var
säkrare än någonsin, att deras böner skulle bli
horda.
    Men l#ristusbilden lossade med ett hastigt
grepp träsandalen från sin fot och lät den falla
ner till de bedjande. Därpå återtog den sin
vanliga ställning och såg ner till dem från sitt kors
med samma stränga och sorgsna min som forut.
    Det var alltsammans ett ögonblicks verk, och
de skulle inte ha trott, att de hade sett rätt, om
inte sandalen hade legat på golvet framför dem.
    Det var en helt vanlig sandal med träsula och
läderremmar. Det fanns varken sten eller smycke
på den, utan den var alldeles värdelös. Det
tycktes, som om den ädla frun, som ännu dr#jde
bredvid dem, trodde sig märka, att de båda fafflga
kände sig bedragna i sina förväntningar.
    »Ack!» sa hon medlidsamt. »Denna sandal ar
en dålig vedergällning för er s.ora gåva. Men
det är ju ännu inte för sent för er att ångra er.

Ni kan låta den ligga, där den ligger, och ta
tillbaka era floriner.»
    De båda gamla såg nästan bestraffande på
henne.
    »Vad menar ni, kära, nådiga fru ?» sa de.
»Den heliga bilden har säkert givit oss så mycket
den förmådde i sin fattigdom. Han har gjort ett
under för att kunna skänka oss den här sandalen.
Det är väl tusen gånger mer värt än våra fattiga
floriner.»
    #nappast hade de sagt detta, forrän den höga
kvinnans ansikte upplystes av det ammaste leende.
»Ni är min sons rätta tjänarej» sa hon. »Och
ni ska inte bli bedragna i er tillit till honom. De
fromma människornas oskyldiga önskningar kan
Gud alltid bifalla.»
    r detsamma hon sade detta, omstrålades hon
av en sådan klarhet och glans, att de gamla maste
sluta sina ögon. Då de åter öppnade dem, rådde
mörker i kyrkan, Ijusen var släckta, orgelspelet
hade upphört, och den strålande kvinnan, som
nyss hade stått framför dem, var försvunnen.
    Men de hann knappt att undra över föränd-
ringen. De var inte ensamma så länge som en
sekund. #yrkdörren slogs hastigt upp, och sa-
kristanen kom inrusande.
    )#ära, heliga vandrare,» ropade han, »vilket
underverk! Jag har sett det. Jag satt pa trappan
och väntade er, men då ni dröjde och dröjde, reste
jag mig opp och tittade in genom nyckelhålet.
Jag såg er gå fram i strålar av överiordiskt Ijus,
och den heliga Guds moder, som annars tronar på
ett altare härframme, hade stigit ner och gick
vid er sida. Sedan såg jag den korsfäste böja sig
över er för att skänka er sin sandal. Ack, ni
måste genast följa mig till herr biskopen !»
    Han tog dem med sig till biskopen, som satt
i kapitelsalen, omgiven av sina domherrar.
    Han berättade. De två gamla berättade, och
äntligen fick de fromma herrarna klart #ör sig
vilket stort underverk som hade skett.
    Biskopen skyndade först av allt att vinka till
sig sin skattmästare.
    #Min vän,)# sa hanä,jag önskar betala sandalen,
som dessa goda människorna på ett så underbart
sätt har erhållit av den heliga bilden, med 3,000
floriner, om de vill sälja den till mig. Jag vill
inte, att den ska föras bort från Lucca.»
    Då pengarna var uppräknade och lagda i den
gamla mannens hand, fortsatte biskopen:
    »Innan ni lämnar Lucca, inbjuder jag er att
med oss andra närvara vid den heliga bildens
flyttning till sin rätta plats ovan huvudaltarct,
men sedan bör ni skyndsamt gå tillbaka samma
väg, som ni har kommit, och därvid berätta allt,
vad ni har upplevat under er vandring, för envar,
som vill Iyssna. Jag gläder mig nu åt det, att
genom er galärslaven ska bli löst från sin åra
och er goda grannes dotter bli botad från sin
sjukdom, liksom jag är viss om att sakristanen inte
ska försumma att låta kyrkans rosenträd komma
till blomning.»

    Han tystnade ett ögonblick, därpå sträckte
han ut händerna över de båda gamla.
    »Ni är de kloka, och vi andra är dårar,» sade
han. »Också vi vet, att Gud är allsmäktig, men
vem av oss vågar lita på hans bistånd ? Tacka
Gud, som har givit er trons gava! Det är den
största av hans välgärningar.#
VÄGEN MELLAN HIMMEL
         O C H J O R D

    Det var en gammal överste Beerencreutz, som
under många år hade hållit till på Ekeby hos
majorskan och bott i kavaljersflygeln.
    Sedan majorskan var dod och det hade blivit
slut med det glada kavaljerslivet, hyrde översten
in sig i en bondgård i Stora ICils socken, som
ligger vid södra änden av den långa sjon Loven.
Han förfogade över två rum i övervåningen, ett
stort, som man forst kom in i, och ett mindre.
Bondfolket bodde på nedre botten, och ingen
mer än Beerencreutz höll till en trappa upp.
    Här levde han i lång tid, ända tills han hann
sitt sjuttiofemte ar. Han var alldeles ensam, utan
att ens ha en tjänare, som passade upp honom.
Han städade själv sina rum, lagade sin mat, s# gott
sig göra lät, och ryktade och fodrade sin häst.
Han sade, att han ville ställa med allt detta själv,
därför att han bättre skulle kunna bli av med all
sin lediga tid, men det kan nog hända, att den
verkliga bevekelsegrunden var den, att han var
for fattig for att skaffa sig någon hjälp. Något
att syssla med tycktes aldrig felas honom. Han
hade tvärtom svårt att komma till slutet med alla
de mångfaldiga arbeten, som han hade for händer.
    I det stora rummet hade oversten satt upp
den märkvärdiga mattväven, som man talade om
och forundrade sig över i hela Stora #Cils socken.
Den vävdes inte i vävstol, utan trådarna var
utspända från vägg till vägg, så att den, som kom
in i rummet, kunde inte annat tro, an att han
hade råkat in i ett jättestort spindelnat. I den
väven krop aversten fram och tillbaka under en
god del av dagen, satte in en garnande här och
en där, prövade och valde for att få de rätta
färgerna. Om oversten hade fått den mattan
färdig, skulle den nog ha kunnat tävla i skonhet
med mattor både från E#andahar och Buchara, men
tillverkningssättet var for långsamt, och han lar
aldrig ha fått mer än ett par rutor sådana, som
de borde vara.
    I det inre rummet hade översten sin sang
stående. Han låg jämt i en liten tältsäng, som
han hade nyttjat, då han var ute i kriget i Tysk-
land och kämpade mot Napoleon. Men annars
hade han stora, prydliga mobler i det dar rum-
met. Där fanns bland annat en stor mahogny-
soffa, ett gammalt klaffbord på svarta ebenholts-
ben, en sekretär med mässingsbeslag och en stor
spegel i kupig glasram, prydd med sirlig for-
gyllning. Alla dessa möblerna var komna från
överstens hem, och de bar vittne om att fastan
han nu var fattig, så hade han a#ndå vuxit upp
på ett formoget och fornämt stalle.


    Har i detta rummet låg oversten och sov en
sommarnattr då han vaknade vid det, att någon
med tunga steg kom gående uppfor trappan till
overvåningen. Den nattliga vandrarn stampade
så, att det dånade genom hela huset, stadigt
och säkert, som om han skulle ha varit en gammal
soldat.
    Då oversten slog upp ogonen, var det så
pass skumt omkring honom, att han forstod, att
det ännu måtte vara mitt i natten. Men riktigt
mörkt var det visst inte i rummet, för det var
ju årets I jusa tid, och som oversten bodde en
trappa upp och inga grannar hade, holl han sig
varken med luckor eller rullgardiner.
    »Det ar besynnerligt med de här bönderna,
att de aldrig kan lära sig att låsa till forstu-
dorrnä# tänkte oversten. Han var en ordningens
man, och han låg jämt i strid med husfolket,
därför att de allt som oftast lade sig att sova
utan att bomma igen om sig. Sa hade de väl
gjort i kvall också, och nu hade mycket riktigt
en obehörig kommit och trängt in i huset.
    Någon tjuv kunde det väl knappast vara, som
gick fram med så tunga steg, och knappast heller
någon drucken, som sokte en plats att sova av
sig ruset på. Men någon, som inte hade där att
göra, var det i alla fall, för översten visste, att
ingen av husets folk kunde gå på det där takt-
fasta sättet.
    #versten låg och väntade, att nattvandrarn
skulle fortsätta upp på vinden, men i detta räk-
nade han miste. Så snart de tunga stegen hade
kommit uppfor trappan, marscherade de fram
till hans egen dorr, och han tyckte sig till och
med hora, att nyckeln vreds om i låset.
    »Ja, det där kan du roa dig med, så mycke
du vill,» tänkte översten, »det har du änd# inte
mycke för.#) Han visste förstås, att han forra
kvällen hade stängt sin dörr med både krok och
hasp. Just därför att förstudörren i nedre vå-
ningen nästan aldrig var reglad, var översten
noga med att det skulle vara ordentligt stängt
uppe hos honom.
    Men nu horde han till sin stora häpnad, att
den främmande kastade upp dörren så latt, som
skulle den ha varit fäst med en ullgarnsände,
och klev in i arbetsrummet.
    Det var dar, som den stora mattvaven var
utspänd, och det var ingalunda. Iätt att vandra
igenom det, framför allt nu, da rummet låg i
halvmorker.
    »Nu kommer den där rackarn att trassla in
sig i mattväven och ställa till en förfärlig oreda,#
tänkte översten och var just färdig att springa
ur bädden och köra ut karlen. Men då horde
han hur den främmande gick genom rummet ända
fram till sängkammardörren, med steg så jämna,
som om han skulle ha gått i takt efter en militär-
marsch på Trossnäs fält, och inte lät sig på
minsta sätt hindras varken av ränning eller inslag.
    Overstens blickar flög mot dorren. Det var


;nte mörkare, än att han med stor sakerhet kunde
se, att regeln var tillskjuten.
    »Ja, nu ska du väl ändå inte komma längre,
din . . .»
    Han hejdade sig#mitt i svordomen, därför att
dörren for upp och slängde mot väggen precis
så, som om den skulle ha stått olåst och en stark
vindpust från ett öppet fönster hade kastat upp
den.
    Då satte sig översten upp i sängen, tog till
sin gamla, dånande kommandostämma och ropade
»Wer da?», så att det sjöng i väggarna.
    An en gång var han färdig att rusa ur sangen
för att visa ut den främmande, men han blev
så slagen av förvaning, att han blev sittande
stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som
hade kommit in i rummet. Dörren stod upp-
kastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa
rum ända till de motliggande fönstren, och Ijust
tillräckligt var det, men han såg inte ens så
mycket som skymten av en människa.
    Men att någon var inne i hans rum, det var
i alla fall tydligt. Han hade hort stegen, ända
tills de stannade innanför tröskeln. Nu hörde
han hur den främmande slog klackarna samman,
skyldrade så, att det klirrade i värjan och rasslade
i gehänget, och besvarade hans werda-rop med ett:
#Det är doden, överste.»
    Det var en förunderlig stämma, som hade
talat. Inte alls mänsklig, men ändå varken hemsk
eller skrämmande. Det tycktes oversten, att orden
kunde ha kommit från en orgel eller något annat
stort instrument. De klingade allvarliga och
stränga, men med ett så stort välljud, att en
längtan tändes i hans själ att snart föras över
till det land, varifrån dessa toner stammade.
    #Gör då slut på en gång!» utropade översten
o#h slet upp skjortan, som om han väntade sig
ett värjstyng rätt igenom"hjärtat.
    Men den främmande hörsammade inte upp-
maningen .
    »#ommer igen före nasta midnatt, överste,)?
hcrdes rösten.
    #ärpå slogs klackarna samman, värjan skyld-
rade med ett starkt klirrande, och så gjordes helt
om. De tunga stegen avlägsnade sig, dörren slog
igen, regeln smällde till av sig själv, och allt var
sig likt som förut.
    Oversten hade i sin bestörtning sjunkit ner
på örngottskudden. Han låg stilla och Iyssnade
efter de tunga stegen, följde dem nerför trappan,
över den nedre förstun och ut genom forstu-
dörren.
    I det ögonblick, då den främmande måste
l;imna huset och träda ut på gårdsplanen, där
det var så mycket Ijusare än inne i rummen,
rusade översten ur sängen och skyndade fram
till ett fönster. Nu skulle han kunna se den främ-
mande, om han alls var möjlig att urskilja. Han
tryckte ansiktet tätt mot rutan och spejade. Allt
på gården, gångstigarna mellan husen, brunnen
och brunnsämbaret, kärror och vedstaplar, kunde


han se, men ingen, som rörde sig mellan dem.
Den nattliga vandrarns fot trampade marken
med sådan kraft, att översten tyckte sig kunna
peka på det ställe, där han befann sig, men han
kunde inte få syn på honom.
    Oversten ryckte på axlarna. Han hade hela
tiden vetat, att det skulle vara så. Han hade
gjort ett försök att inbilla sig, att alltsammans
bara var ett upptåg av någon okynnig ungdom,
som ville roa sig med att skrämma honom, m#n
han visste i själva verket hur det forhöll sig.
Det hade ju inte funnits något manskligt alls i
den rösten, som han nyss hade hört.
    Han var alltså fullt på det klara med vad
nästa dag skulle medföra, och fastan han tog
detta med stort lugn, såsom det anstår en gam-
mal krigare, tyckte han sig nu inte ha' lust att
sova mer under den här natten. Han klädde sig
därför-och lade ner lika stor omsorg på detta,
som om han skulle ha blivit kallad till mönstring,
- i stärkskjorta, spännhalsduk och sina bästa,
svarta kläder. Det vita håret kammade han, tills
det glänste som silver, och rakade bort skagg-
stubben från kinder och haka. Han tänkte på
att rätt snart skulle inte mer han själv, utan någon
annan ta vård om hans kroppshydda, och då ville
han att den skulle befinna sig i gott skick.
    Sedan flyttade översten fram en länstol till
ett fönster, letade reda på sin mors gamla bibel
och satte sig ner med den i knäet for att vänta
på att det skulle bli så pass Ijust, att han kunde
se att läsa. Det dröjde inte heller rätt länge,
innan det kom fram ett par små röda skyar österut,
och snart var mörkret förjagat, fastän det ännu
skulle dröja en god stund, innan man fick se
själva solen.
    #versten satte då glasögonen på näsan och
läste ett par sidor. Därpå såg han upp från
boken och började fundera. Det fanns ju ingen
präst till hands, som kunde hjälpa honom till
rätta, utan han satt där alldeles ensam och fSr-
sökte att komma till något slags uppgörelse med
Vår Herre.
    Under sitt långa liv hade nog oversten varit
med om en hel hop saker, som inte var så
roliga att minnas en sådan här stund. Då han
läste i boken, mötte honom starka och hotande
ord från den Gud, som hatar synden, och härvid
steg det ena besvärande minnet efter det andra
upp inom honom.
    Det var stora ting och det var små. En del
kunde han utan vidare ta fasta på och säga vad
de gick för, men det var också en del, som det
var mer kvistigt med. I vilken kolumn av räken-
skapsboken skulle han sätta upp sådant, som
hade uffallit illa, utan att han hade menat något
ont från början, eller sådant, som han hade uffört
på befallning, eller sådant, som han själv aldrig
hade räknat som någon synd, men som såg ut att
böra kallas så efter den här boken?
    Han hade nog också en hel del att anteckna
på inkomstsidan, men det gick på samma sätt

med detta. Ju längre han tänkte på saken, dess
mindre säker blev han på vad han skulle få
skriva sig till godo. Han såg sig ingen möjlighet
att kunna träda fram med fullt klara och rediga
räkenskaper. Och som översten var en stolt och
ärlig man, så vandades han över skammen att
nödgas visa sig inför sin Skapare som en otrogen
gårdsfogde och inte kunna göra rätt for sig.
    Han blev alltmera dyster och missmodig, ju
längre han fortsatte med sin självrannsakning.
Det kom en becksvart och iskall flod av synd
och ömklighet och sköljde over honom. Han
höll alldeles på att förlora humöret, och det var
det sista, som han ville bli av med på en sådan
dag.
    Under detta hade emellertid himlen Ijusnat
allt mer och mer, och rätt som det var kom d#
första solstrålarna ilande och förgyllde de svarta
bokstäverna i överstens bibel.
    Då höjde gubben huvudet och blickade mot
oster, där det stora solklotet rullade upp på him-
len, glänsande och majestätiskt, och tog världen
i besittning.
    Och inför det skådespelet måtte han på ett
eller annat sätt ha kommit tili insikt om att han
snart skulle möta ett väsen av så underbar här-
lighet, att det inte var honom mojligt att mästra
det eller begripa det. Hanj som vältrade fram
solen på dess bana, han var en, som inte räk-
nade, såsom vi räknade, och inte mätte, såsom
vi mätte. Det var inte lönt att sitta har och
ängslas och förfäras. Allt skulle komma till korta
inför honom, som var kraft och Ijus och rike-
dom och behag och glädje och under.
    C#versten slog ihop boken, reste sig upp och
#ade knytnäven på den. #Dig kan jag inte komma
till rätta med,» sa han. #Men det går kanske lät-
tare att gora opp saken, när jag kommer till
kungs, än då jag försoker i underrätten.»
    Därmed flyttade sig översten med återvunnet
sjalslugn fram till skrivbordet, tog fram papper
och penna samt tecknade upp hur han ville att
det skulle ordnas med hans begravning. Likaså
ställde han om, att hans gamla häst skulle bli
skjuten, och att den, som lossade av skottet,
skulle få en liten silverbägare för besväret.
    Han gjorde också upp sina räkenskaper: an-
tecknade vad han ägde och vad han var skyldig
samt bestämde vem hans mobler och husgeråd
skulle tillfalla. oet mesta skänkte han till en
liten flicka, yngsta barnet i gården, där han bodde.
Det barnet hade alltid visat oversten stor karlek
och velat sitta inne i rummet hos honom, då
han arbetade. Det var detta, som han nu ville
galda, så gott han förmådde.
    Innan allt var nerskrivet och förordnat, gick
kiocka# redan på åtta, och därpå hade översten
sina vanliga morgonsysslor att sköta. Han sta-
dade rummen, skotte om hästen och lagade sin
frukost. Men då det led mot tio, var han fardig
med alltsammans, och sedan var han ledig att
gora vilket bruk han behagade av denna sin sisb
dag.

    Han sade till sig själv, att han måste använda
dagen på något särskilt högtidligt sätt. Han kunde
inte låta den gå som alla andra.
    Han satt länge på ett gungbräde framför
bondgården och grubblade. »Nej, inte har jag
lust att sätta mig att fläta in trådar i min väv i
dag,» tänkte han. »Mattan blir i alla fall inte
färdig. Jag måste spänna för karriolen och fara
någonstans. Min sista dag! Det passar sig inte
för den, som har fört ett sådant liv som jag, att
tillbringa den i en bondgård, bland folk, som
inte en gång vet vad jag har varit for en man.»
    Livslusten flammade upp inom oversten med
hela sin forna kraft. Han tyckte, att han ville
gora denna dag rik och glänsande.
    Han ville fara ut i världen, njuta de forna
fröjderna än en gång. Alla kunde han ju inte
hinna smaka, men någon eller några, de bästa,
de Ijuvaste.
    Oversten reste sig brådskande, gick och
spände för hästen, hämtade sin gamla uniforms-
kappa, som ännu inte var utsliten trots en livs-
lång tjänstgoring, lade den bakom sig i karriolen
och åkte från gården. Sedan for han rätt fram
tills han kom till en plats, där inte mindre än fem
vägar möttes.
    Här höll översten in hästen, därför att just
här måste det avgoras vilken art av forströelse
han ville njuta under sin sista dag. Dessa fem
vagarna kunde föra honom till allt det, som ännu
ha#s n#Dt #lags ]ock#Jse f#r honom.
    Mitt framför honom låg den stora landsvagen,
som gick till #arlstad. Han kunde folja den
och vara där om ett par timmar. Några goda
vänner från de gamla tiderna agde han ännu i
staden. Han kunde samla dem på gästgivar-
gården och ställa till fest. De skulle skämta och
berätta galna historier, de skulle dricka ädelt vin
och sjunga Bellman. Och till sist skulle de också
ta sig ett parti kort. Darrade inte oversten av
längtan att en gång till i livet kanna de blanka
korten mellan sina fingrar? Han hade ju en gång
varit den vilde Beerencreutz, den oforbätterlige
spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en
hel förmögenhet. Längtade han inte efter spelets
retelse mer än efter något annat av allt det, som
han under sin fattigdoms år hade måst forsaka?
    Men översten satt stilla i karriolen utan att
mana hästen att vika in på vägen mot staden.
Det fanns en sådan underlig önskan inom honom
den här dagen. Han hade velat vika in på en väg,
som inte stannade vid något mål, som han redan
kände till. Han skulle vilja komma till något
obekant. Han skulle vilja följa en väg, som forde
honom bort i det oändliga. Det var en orimlig
onskan av översten, men den gjorde ändå så
mycket, att han vände sig från vägen mot Karl-
stad till en av de andra.
    Till hoger om #arlstadsvägen löpte en annan,
som skulle föra honom till Trossnäs, till det stora
exercisfältet, där Värmlands Jägare i de här da-
garna var församlade till vapenövningar. Översten


visste, att om han, den gamle chefen, kom dit,
skulle regementet ta emot honom, uppställt till
parad. De grona jägargossarnas ansikten skulle
stråla mot honom, for de kände nog till det rykte
om tapperhet, som omsvävade honom. Regements-
musiken skulle spela, trummorna dundra och den
kära fanan svaja i luften over hans huvud. Han
skulle råka på gamla officerare, som hade kom-
mit in i tjansten redan på hans tid, och med dem
skulle han leva om sin äras dagar och hora sina
gamla bragder dragas fram och prisas. Skulle inte
översten på sin sista dag vilja påminnas om de
tider, då han brann av lust att offra sig for
fosterlandet? Skulle han inte än en gång vilja
stå inom dessa leder, som han en gång forde till
blodig kamp och ärofull seger? Fanns det något
ståtligare sätt för honom att mota doden an dar-
borta, där det fanns människor, som kunde vittna
om hans storhets och äras tid?
    Det såg ut för ett ögonblick, som om översten
ämnade styra hästen åt Trossnäshållet, men mer
blev det inte. Den där besynnerliga langtan, som
hade gripit honom, efter en väg, som intet slut
hade, som forde till något oändligt avlägset, tvang
honom att vända sig åt annat håll.
    Det fanns till vänster om #arlstadsvägen en
alle med vackra träd, som skulle på en kort stund
fora Beerencreutz till traktens storsta herrgård,
om han bara så ville. Och på den herrgården
regerade ännu i dag den skona, den farliga, den
oemotstandliga hoga dam, som Beerencrel# tz en
gång hade älskat. Hon var gammal nu, hon
också, men hon var ändå många år yngre än han,
och dessutom kunde en kvinna som hon aldrig
upphöra att vara intagande.
    Beerencreutz visste, att om han efter de långa
åren av frivillig skilsmässa sökte upp henne på
denna sitt livs sista dag, skulle hon gora den till
en dag i paradiset #ör honom. Såsom i ung-
domen skulle han gå med henne på bonade golv,
i höga salar. Rikedom och överflöd skulle omge
honom, såsom de omgåvo henne. Han skulle
for en gångs skull komma bort från sin fattiga
alderdoms elände och ensamhet. Skulle han inte
än en gång vilja se människor med fina åthävor,
med mjukt klingande röster, med sköna dräkter,
med förbindliga talesätt? Skulle han inte än en
gång vilja leva bland sina likar? Skulle han
inte Yilja drömma om sitt livs enda, korta kärleks-
dröm ?
    Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men
drog åter till sig tömmarna. Också denna vägen
ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var
den slutade. Den förde inte långt bort till det
obekanta, till det, varav han kände en Ijuv försmak
på sina läppar, fastän han inte visste vad det var
eller hur han skulle finna det.
    Det var en annan av vägarna, som gick
mot nordväst, och om Beerencreutz foljde den,
skulle han komma till gården, som han hade
älskat, till det största järnbruket i Värmland, till
majorskans och kavaljerernas Ekeby. Där bodde i


de dagarna ingen, som han kände, men han visste,
att dörrarna skulle slas upp på vid gavel för den
ryktbare kavaljeren, en av de sista i den skaran,
som hade gjort gården till ett hem for gladjen
och sången, för dansen och äventyren. I#avaljers-
#lygeln skulle ta emot honom med en hel värld av
minnen. Den stolta forsen dånade ännu hotande
förbi en smedja, som Beerencreutz hade varit med
om att uppföra. Skulle inte översten en gång till
vilja skåda Ekebys skönhet och naturens härlighet
vid Lövens långa sjö? Skulle han inte vilja känna
sina ögon fuktas vid minnet av de människor, som
hade gjort hans liv rikt och hans dagar korta?
Skulle han inte vilja se dem på nytt träda fram for
hans själs ögon den stolta majorskan, den sköna
Marianne, den onde Sintram, den store bedåraren
Gösta Berling?
    Beerencreutz skakade återigen på huvudet.
#Jag borde ha rest dit en gång,» tänkte han,
#men inte i dag. Nu måste jag fara till ett ställe,
där jag kan få stilla den där törsten, som jag
känner, efter n#got, som det är omöjligt att nå
fram till.»
    Han vände ogonen mot den sista vägen. Om
han valde den, så skulle han mot slutet av dagen
komma till en liten gård, som hette Lövdala och
som ägdes av Liljecrona, den store fiolspelarn.
Det var en liten och obemärkt gård. Det enda,
som han där kunde få njuta av, var en smula
m usik.
  Men då översten såg den vägen, kände han
på sig, att åt detta hållet måste han fara. Den
där längtan, som hela dagen hade bott inom
honom, drog honom ditåt.
    Oversten nästan undrade över att han valde
på detta sättet, men fortsatte vägen framåt i alla
fall. Han kom till Lövdala rätt sent på dagen, men
blev mycket väl mottagen och undfagnad. Lilje-
crona gladde sig åt att få råka en man från de
märkvärdiga Ekebydagarna, och som alltid, då
han kände sig på något sätt upplivad, tog han fram
fiolen och började spela.
    Men Liljecrona var nu gammal, han också, och
han spelade inte mer som förr i värld.#n. Det
lät numera, som om hans spel skulle vara sokande
och tveksamt. Man skulle ha velat säga, att han
ville leta sig fram till något nytt, att han ville
spela sig fram till klarhet i något, som han
#rubblade över och som ord inte räckte till att
tolka.
    Det fanns de, som sade, att Liljecronas musik
inte var så mycket värd att Iyssna till nu som förr,
och översten hade också hört ryktet om att han
skulle ha gått tillbaka. Men då han nu satt
och Iyssnade på honom, kände han med ens på
sina läppar en försmak av något obeskrivligt Ijuvt
och lockande. Han förstod, han, som skulle do
om några timmar, att Liljecrona höll på att staka
ut en väg, som inte någonsin kunde komma fram
till ett mål, en väg, som han ville bygga anda
bort mot det oändliga.
    Och medan han Iyssnade till hur musiken

banade sig fram genom tvivel och hinder for
att nå längre bort än både tanke och aning, blev
han så pass vek, att han gav sig till att berätta
för sin värd vilket besok han hade haft under
natten och att han säkert visste, att denna dagen
var hans sista.
Det var inte utan, att Liljecrona blev rörd.
    »Och det var därför, att bror visste detta, som
bror kom till mig i dag?# sa han.
    #Jag for inte hit for brors skullä# sa Beeren-
creutz, och hans ögon sffrrade framför sig med
en besynnerligt tom blick. »Jag kom visst att
fara hit till Lövdala, därför att jag skulle få hora
bror spela. Nu, medan jag har suttit och hort på
bror, har jag tänkt på att det var detta och
ingenting annat, som jag ville hora en sådan här
dag. Det är något eget med musiken, ser bror.»
    »Ja visst,» sa Liljecrona. ))Det har bror rätt i.
Det är något eget med musiken.:P
    )#Ja,)# sa översten. ))Det är kanske så, att den
inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre
Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju
rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den
kan inte säga en något, som man förstår och
begriper. Tror inte bror, att musiken är det
språket, som talas där långt borta,» fortfor han
och visade uppåt med handen, »fast det bara är
ett svagt genljud, som kommer ner till oss?))
    )#Bror menar...» sa Liljecrona, som inte hade
lätt att finna ord, då det rorde sig om frågor,
som helst borde spelas fram.
    #Jag menar, att den hor till både jord och
hlmmel,)# sa Beerencreutz. oDen är nog menad
som en väg åt oss over till det där andra. Och
nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att
jag får vandra på den ännu en stund bort mot
det där, som inget slut har.#
    Det gjorde Liljecrona. Han spelade sitt eget
sokande och sin egen bävande undran, och den
gamle oversten satt i den stilla sommark#ällen och
Iyssnade. Plötsligen sjönk han ihop och föll till
golvet.
    Liljecrona skyndade fram till honom. Han
blev upplyftad och lagd på en säng.
    »Det är bra med mig,» sa han. »Jag går
på vägen mellan himmel och jord. Tack och
heder ska bror ha !»
    Något mer sade han inte. Och ett par timmar
senare var han död.





                   TVÅ SPÅDOMAR
(Skriven på anmodan a# min tyske f#rlaggare i november Igo#.)

    Det är lätt att föreställa sig, att de har haft
det bråkigt och besvärligt på den gamla gården
Mårbacka den 20 november år 1858. Ett barn har
blivit fött där den dagen tämligen sent på kvällen,
och sådant medför ju alltid oro och uppståndelse
också på ett ställe, där man har för vana att ta
livet lugnt och inte göra mer väsen av en sak,
än vad den verkligen är värd.
    I mörka kvällen så där framemot niotiden
kommer prästfrun, som bor i granngården, och
sticker in huvudet genom köksdorren. Det är
en liten, gammal gumma, släkt och god vän, som
kallas moster Wennervik av alla människor. Hon
har inte kunnat ge sig till tåls därhemma, utan
har kastat en schal över huvudet, tagit en Iykta
i handen och letat sig fram på den smala gen-
vägen, som löper bakom trädgården, för att få
höra hur det står till.
    Prästfrun blir genast visad in i kammarn
innanför köket. Där bor gamla fru Lagerlöf,
änka efter regementsskrivar Lagerlöf, än i dag,
såsom hon har bott där hela sitt liv, både som
gift och ung flicka. Hon sitter sjuttiårig och vit-
hårig i sitt soffhörn och stickar strumpor åt barn-
barnen, som hon alltid gör. Inne hos henne är
allt lugnt, OC]I hon är lugn själv, därför att sonen,
löjtnant Lagerlöf, som har övertagit gården efter
sin far, helt nyss har varit inne och talat om för
henne, att det värsta nu var överståndet och att
barnet har kommit till varlden.
    Så sent det än är på dagen/ sätter hus-
hållerskan kaffepannan på elden, och hon kom-
mer snart in i kammarn rned en fullrustad kaffe-
bricka. Sedan sitter moster Wennervik och gamla
fru Lagerlöf och dricker kaffe alldeles ensamma.
Moster Wennervik får veta, att det är en flicka,
som har blivit fodd, och de båda gamla, som är
vid livets gräns, sitter där och talar om hur hon,
som just nyss har kommit till, ska kunna få det
under sin levnad.
    #Hon kommer att få det, som hon har värde
till, varken bättre eller sämre,» säger gamla fru
Lagerlöf.
    #Det beror allt på lycka också, ska jag säga
systerä# svarar moster Wennervik.
    Just som prästfrun fäller detta yttrandet, böjer
sig gamla fru Lagerlöf fram och känner på redi-
kylen, som moster Wennervik alltid bär på armen.
Det finns tusen saker i den, för moster Wennervik
är en sådan, som,vet råd för allting, och som
därför också ständigt måste vara beredd på att
folk kommer och ber henne om hjälp. Hon har
först på gamla dar blivit gift med pastor Wenner-

vik, som är bror till fru Lagerlöf; förut har hon
varit husföreståndarinna på många stora ställen.
Det är därför hon förstår sig på allting, från att
laga bröllopsmat och sätta upp de finaste drälls-
vävar till att bota sjuka och uppfostra unga bond-
döttrar till goda husmödrar.
    Då gamla fru Lagerlöf känner på redikylen,
märker hon snart, att utom glasögonen och
nyckelknippan och sydoningen och bröstpastil-
jerna och medikamentsflaskan och vävboken och
luktsaltet ligger där också ett hårt, fyrkantigt
föremål.
    »Jag känner, att syster har kortleken med sig,»
säger hon.
    Moster Wennervik blir litet röd på de vissna
kinderna. Hon kan spå, och hon lägger aldrig
ut korten, utan att allt, vad hon förutsäger, slår
in. Hon är litet svag för att folk skall anlita hennes
förmåga, men det vill hon inte låtsa om. Hon
bedyrar, att hon inte har den minsta aning om
att hon har korten med sig. Hon kan rakt inte
begripa hur de har kommit ner i redikylen.
    »Men när de nu ända är med, så kan syster
g#irna lägga ut dem för den här stackarn, som just
har kommit till världen,» säger gamla fru Lagerlöf.
    Moster Wennervik krusar en smula, men hon
är inte särdeles sv-årbedd, och så blir kaffebrickan
flyttad åt sidan, och den gamla präsffrun borjar
lägga ut korten. Hon hanterar dem med stor
färdighet, och då gamla fru Lagerlöf sitter och
betraktar henne, kan hon inte låta bli att tycka,
att svägerskan ser ut som en riktig spåkäring. Hon
är brunhyad med spelande, mörka ögon och en
lång krok till näsa. På huvudet bär hon en
svart spetsmössa, som skjuter ner i en snibb mitt
i pannan, och vid tinningarna ligger tre kanon-
lockar. Hon har inte ett grått strå i sitt hår,
men hon har inte en fläck i sitt ansikte, som inte
är överspunnen av rynkor.
    Moster Wennervik lägger ut korten i fyra
rader med nio kort i raden, och då detta är gjort,
sätter hon ner pekfingret på första kortet och
börjar räkna: ett, två, tre, fyra, ända till sexton.
Hon räknar uppåt och neråt, fram och tillbaka och
flyttar fingret under räkningen, ända tills hon
kommer till det sextonde kortet. Då småmumlar
hon för sig själv, som om hon inte vore riktigt
nöjd.
    »Nå, vad ser syster ?» frågar gamla fru
Lagerlöf.
    #Det är någon sjuklighet, som följer henneä#
svarar prästfrun, »och jag tror, att hon får slitas
med den i hela sitt liv.»
    »Var och en ska ha sitt kors, annars blir
det inte folk av en,» säger gamla fru Lagerlöf.
Hon är av ett Ijust Iynne och vill alltid se det
bästa i allting. »Om hon är sjuklig, får hon
väl föra ett stillsamt liv, och det är ändå det bästa
för en människa.»
    Moster Wennervik sätter ner pekfingret på
korten och börjar räkna på nytt. »Det ligger
många och långa resor framför henne,» säger hon

och blinkar smålustigt åt svägerskan. »Och fler-
faldiga gånger måste hon flytta och byta om
bostad .»
    »En rullande sten beklädes inte med mossa,»
säger gamla fru Lagerlöf. Hon, som i alla sina
dar har bott på samma gård, är inte riktigt nöjd
med att barnbarnet skall bli en sådan, som flackar
land och rike omkring. »Men jag förstar väl, att
om hon blir sjuklig, så kan hon inte förtjäna sitt
eget bröd, utan blir skickad mellan släktingarna.
Det är inte lätt för den, som inte kan arbeta
och göra nytta för sig.»
    »Hon får träla och arbeta i alla sina dar,»
förkunnar moster Wennervik efter en ny räkning.
»Det behöver inte syster vara rädd for.#
    »Jaså, då är det väl den meningen med detta,
att hon får tjäna sitt bröd hos andra och byta
om husbönder många gånger,» säger gamla fru
Lagerlöf och suckar. Ett sådant liv synes henne,
som aldrig har behövt vara i tjänst hos någon,
som det värsta av allt. »Men det har ju gått bra
för systerä) säger hon och Ijusnar upp. »Om
hon blir en så duktig människa som syster!»
    ))Hon kommer inte att sätta opp en dräll i
hela sitt liv,» säger moster Wennervik nned näsan
över korten och är så inne i att utforska fram-
tiden, att hon inte alls tänker på om hon spår
behagligt eller misshagligt. »Hon får mycke att
göra med böcker och papper, ska syster få se.»
    Gamla fru Lagerlöf lutar sig ocksa fram över
korten, liksom för att finna en mening i virr-
varret.
    »Ska hon få mycke att gora med böcker
och papper?» säger hon undrande. »Syster menar
kanske, att hon ska bli gift med en fattig präst,
so#n får hålla på att flytta från socken till socken
och aldrig kommer till ro. Men om det bara
blir en bra karl, som blir god mot henne...#
    Moster Wennervik sträcker ett finger rätt upp
    ften och avbryter henne.
    »Vill syster, att jag ska säga, som det är ?»
    »Det vill jag visst,» säger gamla fru Lagerlöf.
    #Hon blir aldrig gift.»
    »Jaså, blir hon inte gift !» säger gamla fru
Lagerlöf, och nu måste hon riktigt lägga band
på sig för att inte visa hur besviken hon -är.
»Ja, hon kommer kanske ifrån m#nga sorger på
det sättet. Men syster kan väl åtminstone se #ln
hon blir en bra och god människa ?»
    »Snäll och beskedlig blir hon nogä# säger
moster Wennervik och böjer sig ånyo över
korten för att utspana flera hemligheter, men nu
blir hon avbruten av gamla fru Lagerlöf, som
säger litet torrt:
    »#u ska syster inte bry sig om att säga
någe mer. Jag är nöjd, då jag har fått Yeta,
att hon blir en hygglig människa. Det är egent-
ligen det en#a, som är viktigt att få reda på.»


    Det finns en bok, som heter Oceola, ja, det är
ocksQ mojligt, att jag missminner mig, och at#
den har något annat grant exotiskt namn. Dei


är en indianbok, som man säger nuförtiden,
men den har nog inte ursprungligen varit skriven
för barn, utan var avsedd att läsas av stort folk.
Jag vet inte vem som har författat den, och inte
heller vet jag när den skrevs, men troligen är
den rätt gammal, för det är mer än fyrtio år,
sedan jag såg den första gången.
    Jag kan inte säga hur det kom sig, att den
boken fann sin väg till mitt hem uppe i Värm-
land. Den hörde inte till husets eget bokforråd,
som mest bestod av arbeten på vers och räknade
högst få romaner. Det kan ha varit en resande,
som har fört den med sig, eller också har min
faster, som är en stor romanslukerska, fått låna
den hos någon av grannarna. Men hur som hels#,
så är det säkert, att den en vacker dag, då jag är
en sju, åtta år gammal, ligger på ett bord där-
hemma, och att jag råkar kasta ögonen på den.
    Jag tycker om att läsa, och jag brukar var
dag sitta på en låg stol bredvid mor, då hon ar-
betar med sin sömnad, och läsa hogt ur Nosselts
allmänna historia for fruntimmer. Vi har hunnit
igenom alla sju delarna, men jag forstår mig
bäst på första delen med de många #agorna. Jag
kan aldrig upphöra att glädja mig åt när Odysseus
kommer hem och skjuter ihjäl friarna, men
Hektors och Andromakes avsked går jag helst
förbi, därför att jag inte kan läsa det utan att
gråta.
    Fritjofs saga, Andersens #ventyr, Fänrik Ståls
sägner hör också till mina goda vänner, men
någon roman har aldrig förr kommit för mina
ögon. Jag tänker inte heller på att läsa den tjocka
boken; det förefaller mig, som skulle det behövas
aratal för att hinna igenom den, utan jag bara
bläddrar i den. Men som Iyckan vill det, råkar
jag slå upp just det stället, där bokens hjältinna,
en ung, skön plantageägaredotter, mitt under
badet blir överraskad av en alligator. Jag läser
om hur hon flyr och förföljes och är i livsfara.
Aldrig förr har jag läst något, som försätter mi#
i sådan spänning. Jag står andlös och läser,
#nda tills den unga, h jältemodiga indianen kommer
rusande till hjälp och efter en förfärlig strid
med alligatorn sticker sin kniv i hans hjärta.
    Efter detta läser jag sida på sida, sa länge
som jag får vara i fred. Och så snart som jag
har en ledig stund och inte måste sitta vid skol-
bordet för att lära skriva, räkna och läsa, smyger
jag mig bort till Oceola, som alltjämt ligger
kvar på samma plats, och fortsätter läsningen.
    Jag är alldeles betagen, alldeles förtrollad.
Dag och natt tänker jag på boken. Det är en
ny värld, som jag plötsligen har upptäckt. Det
är livets hela rikedom, som för första gången
uppenbaras mig. Det är kärlek, hjältedåd, sköna,
adla mämliskor, nedriga skurkar, faror och fröjder,
Iycka och nederlag. Det är framför allt en konst-
fullt sammanslingrad räcka av händelser, som ger
spänning och förväntan. Det är allt möjligt, som
ett litet sjuårigt barn, som växer upp på en still-
sam herrgård, aldrig förut har haft en aning om.


    Sedan jag har slutat Oceola, kastar jag mig
över alla romaner, som jag kan komma åt. Det
skulle inte vara lätt att säga hur mycket jag
förstår av dem, men jag njuter obeskrivligt. De
flesta av dem har dock alldeles försvunnit ur mitt
minne.
    När jag tänker tillbaka på denna tiden, för-
vånar det mig, att man lät mig läsa vad helst jag
önskade. Men jag förstår, att mor och far hade
svårt att neka mig. Den där sjukligheten, som
moster Wennervik hade förutspått mig, hade
redan kommit över mig. Mitt ena ben var svagt,
och långa tider kunde jag alls inte gå. Det an-
sågs inte nyttigt, att jag roade mig med utelekar
och kroppsövningar som de andra barnen, uhn
jag borde helst hålla mig stilla. Och då nu
föräldrarna såg, att jag var Iycklig, bara jag
hade en-bok i handen, ville de väl inte beröva
mig det nöjet.
    Men för mig blir bekantskapen med indian-
boken Oceola avgörande för hela livet. Den väcker
hos mig en djup, stark längtan att en gång åstad-
komma något lika härligt. Det är den boken,
som gör, att jag vid mina unga år redan vet,
att vad jag helst av allt vill syssla med under
mina kommande dagar, det är att skriva romaner.
    Mina syskon och barnjungfrur har talat om för
mig den spådomen, som gamla moster Wenner-
vik uttalade, samma natt jag blev född. Det är
just ingen, som är nöjd med den, mer än jag själv.
Jag är tillfredsställd, därför att den forutsäger,
att jag skall få mycket att göra med böcker och
skrivning. Något annat frågar jag inte efter på
den tiden.


    När jag är nio år gammal, går en annan av
moster Wennerviks onda spådomar i uppfyllelse.
I#å får jag komma ut på långresa. Jag blir skickad
till Stockholm för att söka bot för mitt dåliga
ben, och jag blir ordinerad att gå igenom en kur
på ett gymnastiskt institut. Jag stannar i Stock-
holm hela vintern, och jag har mycken nytta av
behandlingen. Då jag kommer hem på våren,
är jag lika stark som andra barn, och det märks
nästan inte, att jag haltar.
    Jag bor hos nära släktingar, som är mycket
goda emot mig, men det kan inte hjälpas, att jag
längtar hem en smula. Jag har svårt att vänja
mig vid stadslivet. Det besvärar mig, att jag
skall behöva sätta pa mig hatt och kappa, Yar
gång jag skall gå ut, och jag tycker inte om de
långa, raka stengatorna, där små barn maste gå
lika sedigt och ordentligt som de vuxna. Inte
heller förstår jag mig på Stockholmsbarnens
lekar. Jag kan inte åka på deras små kälkar,
och jag tycker inte alls om dockor. Jag känner
mig dum och tafatt i sällskap med dessa nätta
och behändiga ungdomarna, och jag är rädd att bli
utskrattad, därför att jag talar värmlä#ndska.
    Men det finns saker i Stockholm, som är
över all beskrivning härliga, och som ger ersätt-


ning för all vedermöda. Så till exempel har min
morbror ett bokskåp, där alla Walter Scotts roma-
ner står på en av hyllorna, och han lånar ut åt
mig den ena efter den andra, så att jag kommer
att läsa igenom dem allesammans. Och så finns
ju teatern !
    Hos mina släktingar bor en gammal tro-
tjänarinna, som har förestått min morbrors hus-
håll, innan han gifte sig. Hon är för gammal att
ta del i några sysslor, utan sitter dag ut och
dag in i en skön länstol sitt eget lilla rum och
virkar och stickar. Morbror ar mycket god emot
llenne. Han är rädd för att hon skall ha det för
cnformigt och kommer inte så sällan och sticker
till henne en teaterbiljett. Men då den gamla
gar på teatern, får jag följa med. Mina släk-
tingar har upptäckt vilket utomordentligt nöje detta
bereder mig, och de är kanske också litet rädda
för att låta den gamla gå ensam. Dessutom kostar
mina teaterbesök ingenting. Gamla Ulla säger
bara ett gott ord till vaktmästarn, så får jag
#ölja med in. Jag får naturligtvis ingen sittplats,
utan måste stå framför henne, men vad betyder
det ? Tiden går så fort på teatern. Jag hinner
inte tänka på att bli trött, förrän alltsammans
redan är förbi.
    Det finns #äl någon än i dag, som påminner
sig de nötta trapporna och de smala gångarna
i det gamla operahuset. Och det finns väl en
och annan# som mirlns hur det luktade i korri-
dorerna. Jag kommer ibland in i nagot gammalt
skådespelshus i utlandet, där samma teaterlukt
annu finns kvar. Och var gång jag känner den,
fylls jag av förväntans salighet. Jag tycker mig
åter vara ett litet barn, som står utanför loge-
dörren och väntar på att vaktmästarn ska komma
och öppna.
    Ulla och jag sitter alltid i andra radens fond,
första bänk. Vi går för resten inte alltid på
Operan, vi går också på Dramatiskan, men vi har
samma platser också där.
    På detta sätt ser vi tillsammans Afrikanskan,
Robert, Den Stumma, Friskytten, Värmlänningarna,
Sköna Helena, Fruntimmersskolan, Blommor i
drivbänk, Min ros i skogen.
    Det är åter en ny, brokig värld, som jag föres
in i. Man kunde nog tycka, att jag borde bli
alldeles huvudyr.
    Det är onek:igen tur, att jag har suttit #id
min mammas sybord och läst Nosselts allmanna
historia, hur skulle jag annars kunna finna mig
till rätta ?
    Men egentligen är det inte nagon alldeles ny
värld. Det är snarare min välkända romanvärld,
som har fått liv, och som föres fram för mig i
levande bilder. Det är således på det här sattet de
se ut, mina vildar, mina harneskklädda riddare!
Det är så en kung går klädd, det är så där en
klostergård är inrättad, det är i sådana dar långa,
grå kåpor munkar och nunnor vandrar omkring!
Ja# får göra bekantskap med stormande hav,
tropiska landskap, eldsprutande berg. Och jag

tar naturligtvis allt som trovärdigaste allvar. Jag
förstår inte, att Sköna Helena är ett enda stort
skämt. Jag tror, att det gick till pa det sättet,
då Helena bortrövades av Paris, fastän Nösselt
har försummat att berätta det.
    Vi har alldeles samma smak, den gamla och
jag. Vi tycker om granna dekorationer, granna
dräkter, stora scener, då skådebanan vimlar av
människor. Och naturligtvis fäster vi oss mest
vid handlingen. Sången och musiken förstår vi
oss inte mycket på. Vi är snarast besvärade av
dem, därför att vi har svårt att höra de sjungna
orden och tappar bort sammanhanget.
    Vi är inte heller riktigt nojda med sådana
stycken, där inga kungar eller riddare uppträder.
Jag för min del är ganska belåten med en folk-
pjäs sådan som Värmlänningarna, därför att den
påminner mig om hembygden. Men gumman
Ulla tycker inte om att bara se bönder på scenen.
Hon sårar mig djupt genom att säga, att Sköna
Helena med sin stora skara av kungar var något
helt annat. Jag känner mig stott på mina lands-
mäns vägnar, men i grund och botten är jag
nog av samma mening.
    Emellertid går vintern till ända, och fram på
våren får jag resa hern. Och naturligtvis för-
följes jag av minnet av allt, vad jag har sett, och
berättar det om och om igen för mina syskon.
    En dag, då vi av en eller annan anledning
är fria från skolarbetet, faller det oss in, att vi
ska leka teater, att vi ska spela ett av de#a
teaterstycken, som jag har sett i Stockholm. Och
det blir #Min ros i skogen#), som vi besluter oss
för att framställa. Inte därför att denna var det
roligaste av allt, som jag har sett, men den är
den enklaste, den enda, som vi känner oss ha
krafter att utföra.
    Det blir en ansträngande dag för mig. Det
är jag, som övar in rollerna och lär de uppträ-
dande vad de ska säga. Vi har ingen textbok,
utan bara mitt minne att lita på. Det är jag,
som med h jälp av täcken och filtar förvandlar
vår barnkammare till en scen. Det är också jag,
som bestammer hur de uppträdande ska vara
sminkade, kammade och kostymerade. Jag är
den enda, som har någon erfarenhet av allt detta.
    Innan kvällen är dock allt färdigt, och sk#de-
spelet kan gå av stapeln. Askådare är far, mor,
faster, guvernanten, hushållerskan och ett par
av jungfrurna. De sitter allesammans i en trång
dörröppning, och jag tror inte, att de ser mycket
av scenen, men det gör visst detsamma. De har
nog i alla fall utmärkt roligt.
    Vi har en ung flicka på tolv år inackorderad
ilos oss. Hon är mycket söt och går omkring
i min mammas gamla balklänning och spelar
älskarinnan, »min ros i skogen». Min äldsta
syster, som också är tolv år, är klädd i pappas
äldsta uniformsjacka och spelar älskarn. Hon
är mycket söt, hon också, och hon spelar så bra.
Hon har riktiga skådespelaranlag. Vår barn-
jungfru spelar en gammal hushållerska, och själv


utför jag rollen av en sjuttiårig gubbe. Det skulle
vara en gubbe med långt, vitt h#r med i pjäsen,
och jag tar den rollen, därfor att mitt har är
långt och alldeles vitt.
    Vi gör stor, stor succes. Jag undrar vad
författarn skulle ha sagt, om han hade sett sin
pjäs uppföras på detta sättet. Men han kahske
hade varit nöjd, han också.
    Från och med den dagen drömmer jag inte
bara om att skriva romaner. Nu vill jag också
författa teaterstycken. Jag längtar efter att bli
stor, så att jag inte skall behöva sitta på skol-
bänken och slösa bort min tid med räkning och
temaskrivning.


    Det är en skön eftermiddag på våren, och
jag går fram och tillbaka i den lilla dungen bakom
trädgården. Så snart jag på någon av de sling-
rande gångarna når till dungens gräns, möts jag
av det rikaste ljus. Stora åkrar breder ut sig fram-
för mig, och solskenet ligger och vaggar i fukten,
som stiger upp över de nyplöjda fälten. På ett
.ställe Iyser luften som purpur, på ett annat. ser
det nt, som om den vore fylld av guldstoft.
Inne under träden åter är det förvånande mörkt.
De har helt nyss blivit fullövade. Jag har inte
hunnit vänja mig vid det gröna dunklet, som
brukar råda under dem. Plötsligt, då jag från
Ijuset vid trädgårdsgränsen vänder om in i skug-
gan! kommer ett par rim mig på tungan.
Det är så mörkt und#r lindarna,
så ängsligt stilla i vindarna.

    Vad nu då? Vad är detta? Där står jag
och kan knappt andas av överraskning. Detta
är ju rim. Detta är ju vers. #an jag sätta ihop
vers ?
    Jag är femton år, och jag har läst alla de
poesiböcker, som fanns därhemma: Tegner, Rune-
berg, Fru Lenngren, Stagnelius, Vitalis, Bell-
man, Wallin, Dahlgren, men det har aldrig fallit
mig in, att jag själv skulle kunna skriva vers. Att
skriva vers, det var något högt och heligt. Det
var en gåva, som bara tillkom mänsklighetens
utvalda.
    Men nu har jag i alla fall satt ihop ett par
rimmade rader. Jag upprepar dem gång pågång.
Jag utsäger dem högt för mig själv. Jag sm#-
· sjunger dem. Jag försöker dock inte att foga
  till några fler rader. Jag är alldeles för häpen
  över det, som har hänt mig.
    Föreställ er, att ni har vuxit upp som en
fattig tiggarunge och någon helt plöts!igt kom-
mer och säger till er, att ni är ett kungabarn!
    Föreställ er, att ni hade varit blind och helt
oväntat blivit seende, att ni håde varit utfattig
och helt hastigt blivit rik, att ni hade varit utstött
och vänlös och helt oförmodat mött en stor, varm
kärlek! Föreställ er vad ni vill av stor, oväntad
Iycka, och ni skall ändå inte kunna tänka er en
större än den, som jag känner i den stunden.


    Jag kan rimma, jag kan sätta ihop vers. Jag
har samma gåva som Tegner, Runeberg, Wallin.
Jag skall bli som en av dem.
    Jag har alltid ämnat skriva romaner och teater-
stycken. Men detta är alls inte så märkvärdigt
som att skriva vers. Det är bara roligt och
nöjsamt, men vers, det är det höga. Det är det
ärofulla. Det är det underbaraste av allt.
    Jag förtiger den stora upptäckten för alla de
mina. Men Jag gar som i en yrsel hela aftonen,
hör inte vad man säger till mig, utan svarar
alldeles bakvänt.
    Jag minns oss ännu den dagen, då vi sitter
vid kvällsbordet. Där sitter far, och där sitter
mor. Där är mina systrar, faster, guvernanten.
Och där är jag själv, liten och blek med stort, vitt
hår, just lik varje annan tös. Far för ordet, som
vanligt, och skämtar med faster och guvernanten.
Det är muntert och glatt, och samtalet rör sig om
de mest alldagliga ting. Vad skulle de ha sagt,
de andra, om de hade haft en aning om de
vilda förhoppningar, som stormar fram genom mitt
h uvud ?
    Det, som oroar mig en smula, är moster Wen-
nerviks spådom. I den förekom ingenting om att
jag skulle bli något stort och märkvärdigt. Men
den, som skriver vers, den är en storhet. Den
är nästan förmer än en kung. Jag börjar bli
rädd, att jag har tagit miste, att jag inte har
gudagavan .
  Då upprepar jag för mig själv det lilla rimmet,
och jag känner mig åter oändligt stolt, oändligt
Iycklig.
    N#r det äntligen blir natt, vill jag pröva på
vad den nya förmågan duger till, och Jag börjar
trösteligen att för#atta ett poem. Jag binder och
knyter ord till ord och sover inte en blund på
hela natten. Jag fogar versrad till versrad och
har en hel mängd strofer färdiga fore morgonen.
    Men poemet är inte det märkvärdig# för mig.
Det märkvärdiga är, att jag har förmågan, att jag
kan rimma, att jag hor till de utvalda.
    Sedan sätter jag ihop vers i tid och otid,
bittida och sent, dag och natt många år framåt.
    Det mesta av all denna diktning är förstört,
och det lilla, som finns kvar, är mycket klent.
Det finns av hela detta författarskap endast en
liten bit, som jag är glad åt, och som jag stundom
viskar för mig själv, då jag står inne under
trädens dunkel och ser aftonsolens Ijus låga over
slätt och dal.

Det är sa mörkt under lindarna,
så ängsligt stilla i vindarna.



    Jag är tjugutre år, och jag befinner mig i
Stockholm i samma goda hem, som tog emot mig,
då jag var ett nioårigt barn. Jag har rest dit for
att vinna inträde vid Högre lärarinneseminariet.
Jag har varit uppe i examen och sitter nu, dagen
sedan den är slut, och väntar på att få höra om



jag har Iyckats, om jag skall bli mottagen vid
läroverket.
    Det är en lång dag, det är nästan omöjligt
att få slut på den. Vi har examinerats i nära nog
en vecka, och det har inte varit så svårt, som jag
hade varit rädd för att det skulle bli. Det har
varit dagar fulla av stark spänning, men det har
hänt något, det har varit strid och tävlan, och
ibland har det till och med varit roligt. Alla
examinatorerna har varit ytterst välvilliga, och
deras fordringar har inte varit överdrivna. I det
storal hela tror jag att jag har rett mig bra i
proven. Men olyckligtvis är det inte nog med
att reda sig bra. Man måste också vara bättre
än en mängd andra.
    Det är inte mer än tjugufem elever, som
kan komma in vid seminariet varje år, och vi
är fyrtinio, som söker. Det är i detta, som det
förskräckliga ligger. Vi har förhörts i små grupper
på tre och tre, och jag vet därför inte hur de andra
har bestått provet. Men jag är viss om att alla
dessa andra har gått igenom ordentliga skolor
i städer. De har inte legat borta på landet hela
sitt liv och använt all sin lediga tid på att skriva
oduglig vers. Det är bar a helt naturligt, att
de allesammans måste vara kunnigare än jag.
    Det sista året har jag vistats i #tockholm och
gått igenom en kurs för att förbereda mig till
inträdesexamen. Men det är bara ett enda år,
som jag har bedr-ivit allvarsamma studier. De
andra har gått igenom stora åttaklassiga läroverk.
    Man har sagt mig, att vi inte får veta utgången
förrän sent på eftermiddagen. Om jag inte har
Iyckats, kommer då en vaktmästare med ett brev,
som underrättar mig om att jag inte kan bli mot-
tagen som elev vid seminariet det här året. Har
jag däremot Iyckats, får jag inte något brev, ingen
underrättelse alls. Då kan jag helt lugnt vandra
upp till seminariet nästa morgon och börja mina
studier. Men ännu är det mitt på dagen. Det är
ännu många timmar, innan jag kan börja vänta
vaktmästarn med det fruktade brevet.
    Släktingarna tycker nog, att det är synd om
mig, men vad kan de göra för att hjälpa mig?
Vi sitter och språkar, men jag har svårt att följa
m#d vad de säger. Tankarna vänder jämt tillbaka
till detta, om jag löste matematikproblemet all-
deles galet eller om jag svarade orätt vid förhöret
i svenskan.
    Och jag hoppas och ber, att jag måtte få
komma igenom i examen, inte därför att jag är
lärdare än mina medsökande, utan därfor att jag
behöver det bättre än någon annan.
    Se, detta är något, som jag är viss om. Ingen
annan behöver sa val att komma in och f;# dessa
tre år av kostnadsfri undervisning, som seminariet
har att bjuda. Om jag misslyckas nu, då ar
det slut med mig. Då får jag söka någon liten
guvernantsplats med ett par hundra kronors lon,
eller också får jag fara tillbaka hem och gå i
hushållet. Jag är inte så barnslig nu, som da iag
gick därhemma och trodde, att det var nog att


onska och dromma for att bli något. Nu vet
jag, att jag måste arbeta och skaffa n#ig kunskaper,
om jag vill bli författarinna.
    Jag vet också, att jag måste skaffa mig kun-
skaper, om jag vill leva. Vi är så fattiga där-
hemma sedan några år tillbaka. Jag måste lära
mig att tjäna mitt eget bröd, om jag inte vill sjunka
ner i elände.
    Alla de andra, som söker, handlar kanske inte
rakt emot sin fars vilja. De har kanske inte måst
tvinga sig till detta att få fara hemifrån. De tror
kanske inte mer i deras hem, att ett fruntimmer
inte behaver lära sig något ordentligt. Och om
de inte kommer in nu, så får de kanske forsoka
om igen nästa år. Men jag kan aldrig mer få
fars tillåtelse att resa till Stockholm och studera,
om jag nu misslyckas.
    De andra är väl heller inte så fattiga som jag.
De kan kanske få hjälp att studera vid andra
skolor. Men det kan inte jag. Far har inga pengar
att ge mig, och det är väl till stor del därför, som
han har så mycket emot att låta mig fara hemifrån.
Men kommer jag bara in på seminariet, då har
jag en tryggad bana framfor mig, då får jag nog
låna pengar, så att jag kan uppehålla mig i
Stockholm under kursen. Men om jag misslyckas,
vem skulle då vilja hjälpa mig?
    Vad tiden går långsamt denna dag ! Och
ingenting kan man sysselsätta sig med. Jag Ican
inte gå ut att gå, för tänk, om vaktmästarn skulle
komma med brevet, medan jag vore borta! Ocl#
intc tj;inar det något till att läsa. Examcn är ju
förbi. Det #ir ingenting annat att göra än att
vänta.
    Jag har väntat under hela mitt liv, men på
ett annat sätt. Jag har gått och väntat på att bli
upptäckt, väntat, att någon skulle komma att läsa
mina romaner, mina dikter, mina skådespel och
finna dem sköna och snillrika. For var gång jag
våsade dem för någon, hoppades jag, att detta
under skulle ske.
    Och en gång var det verkligen nära, att det
hade skett. Det var bröllop hos en av grannarna,
och jag var brudtärna. Vid bröllopsmiddagen
läste en av marskalkarna upp ett kväde f#r tär-
norna, och jag höll s#arstalet för marskalkarna,
också på vers. Vi gjorde naturligtvis stor Iycka
båda två. Man gör ju ?.lltid Iycka med tillfällig-
hets#ers.
    En stund efter middagen korn mor och sad#
mig, att Eva Fryxell ville tala med mig.
    Eva l ryxell var dotter till den store historie-
skrivaren Anders Fryxell, som var prost i vår
grannförsamling. Hon var själv författarinna och
därtill en högt bildad dam. Hon brukade till-
bringa sina vintrar i Stockholm och umgicks i den
tidens litterära h-etsar. Ingen kunde vara lämp-
ligare än hon att hjälpa mig fram i världen.
    Hon var med på bröllopet. Hon hade hört
mig läsa upp vers, och nu ville hon tala med mig.
    Hon fråg#de mig om jag brukade skriva poesi.

Hon bad, att jag skulle skicka henne mina bästa

bitar, så skulle hon försoka att få dem införda i
någon tidning.

    Hon var mycket vänlig# och jag trodde, att
Iyckan äntligen var kommen. Jag sände henne
mina dikter och gick sedan och väntade p# att
#å se dem i tryck.

    Men hela hösten gick, hela vintern, och ingen-
ting hördes av.

    På våren först kom ett stort brev fran Eva
Fryxell. Hon skickade mig mina dikter tillbaka.
Ingen tidskrift hade velat mottaga dem. Men
hon skrev inte bara om detta. Hon skrev, att
jag skulle fara ut i världen och skaffa mig kun-
skaper, annars kunde det a!drig bli något av mig.

    Och sa var det väl närmast till följd av dessa
hennes förmaningar, som jag för ett år sedan hade
brutit rnig lös hemifrån. Under hela detta året
hade jag inte författat, utan bara studerat för att
kunna inhämta allt det, som fattades mig.

    På samma gång hade kärlek till studierna
vaknat hos mig. Jag längtade efter dessa tre år
vid seminariet, efter dessa tre år av starkt, inten-
sivt arbete och framåtskridande.

    äHon ska få slita och arbeta alla sina darä#
hade m#ster Wennervik sagt, och jag hoppades,
att det skulle bli så.

    Det ringer ibland på tambLlrklockan. Då
spritter jag till och undrar om det inte kan vara
vaktmästarn från seminariet. Man har sagt mig,
att han inte kan komma förrän efter klockan 5,
men vem kan veta ? Avgörandet kan ha skett
tidigare det här året.
    Hoppet sjunker för varje ögonblick, som går.
Naturligtvis har alla de andra fyrtiatta varit
duktigare än jag. Och naturligtvis har jag svarat
orätt många gånger, utan att jag själv har
märkt det.
    E#lockan slår tre. Då ringer det på nytt.
    Det är en släkting och kamrat till mig, som
kommer. Hon söker inträde i år, hon som jag,
och vi har varit i samma grupp under förhören.
    Hon kommer upp för att tala om, att vi har
gått igenom, vi båda. Hon vill inte säga hur
hon har fått veta det, men underrättelsen l#om-
mer från säkert håll. Och så snart som hon har
fått veta det, har hon skyndat att bringa mig
budskapet, för att jag inte skall behöva sitta och
vara orolig längre.
    Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag
vet inte om jag tackar henne. Jag smyger mig
undan längst in i våningen för att få vara ensam.
    Jag kan alls inte behärska mig. Jag skakar
och darrar och kan inte hålla mig stilla. Och
tårarna störtar fram ur mina ogon.
    Jag känner, att jag har övervunnit det värsta.
Jag är inte mer hjälplös och beroende. Jag har
en bana framför mig. Jag skall kunna tjäna
mitt eget bröd och själv få råda över mina hand-
lingar. Det skall bli min egen sak att nå, dit jag
vill nå.



    L)et är på Grand Hotel i Jerusalem en kväll
i mars år 1900. Jag har blivit utkallad ur mitt
rum av Jemil, vår syriska dragoman, för att ta
emot en gäst. Denna gäst kan inte föras in i
mitt rum, inte heller i den stora mottagnings-
salongen. Dragomanen anser sig inte kunna
föra honom längre än till hotellets forstuga.
    Det är heller inte att ündra på, för den
främmande har inte något- inbjudande utseende.
Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful
typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina
långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga
kropp och sin grova, barklika hud gör intryck
.IV att ha tillhört den människoras, som fanns till
före syndafloden. Och denna figur är inte höljd
i något, som kan kallas kläder. Han är insvept
och inrullad i långa, smutsiga, vita skynken. Hans
fötter är bara, och över huvudet har han kastat
en flik av samma skynke, som han har lindat
om kroppen.
    För några dar sen förde Jemil mig och
min reskamrat, Sophie Elkan, genom den gamla
mosken El Aksa i Jerusalem, och det förvånåde
oss då att i en sidogång finna ett trasigt täcke
ligga utbrett i en stor fönsternisch. Jemil sade
oss, att i den där nischen brukade uppehålla sig
en spåman, som gick allmänheten till handa med
upplysningar om framtiden. Jag beklagade mig
över att han inte var på sin plats just då. Jag
hade gärna velat bli spådd av en riktig spåman
i den g#mla El Aksa, som var rest på samm#
grund som Salomos tempel. Nu har vår vänliga
dragoman sökt upp spåmannen och fort honom
till hotellet, för att jag ändå skulle bll spådd i
Jerusalem.
    Det är inte så högtidligt att bli spådd i hotel-
lets förstuga, där tjänare och resande strömma
ut och in, som i El Aksamosken, men jag har inte
något val. Vi går alla tre fram till ett bord, som
står i en vrå. Spåmannen tar fram en påse, som
han har hållit dold under sina skynken, knyter
upp den och häller ut på bordet ett rätt tjockt
lager av sand, något slags sjösand utan tvivel,
för det finns fullt upp med små krossade snäck-
skal i den.
    Under dessa förberedelser måste jag tänka
på moster Wennervik. Jag undrar om den här
österlännin#en skall visa sig vara en lika god
spåman som hon.
    Då negern har fått sanden jämnt utbredd,
säger han några ord på arabiska, som drago-
manen översätter till engelska.
    »Han ber, att ladyn ska tänka på något, som
hon vill ha upplysning om. Ladyn ska inte tala
om vad hon tänker på, bara beh#lla det i tankarna
en stund, så ska hon få svar.)#
    För ett par ögonblick står jag förbryllad.
Ligger det inte ett oöverstigligt svalg mellan en
arabisk spåman och en västerländsk resande# Vi
har levat i helt och hållet skilda världar. Vad skall
jag kunna fråga om, som inte ligger utom det
område, där hans tankar brukar röra sig?


    Under hela denna vistelse i Jerusalem har jag
egentligen inte tänkt på mer än en enda sak. Jag
har rest hit endast och allenast för att besöka
n#gra bönder från Nås i Dalarna, som har flyttat
h it och tillsammans med en skara amerikaner
bildat en koloni. Jag ville sc dem för att kunna
skriva en bok om dem.
    Och nu har jag Yarit hos dem många gånger,
ätit vid deras bord, besökt deras skolor, sett dem
arbeta i sina verkstäder, åkt i deras hemmagjorda
vagn, gått på mattor och suttit p# stolar, som de
llar tillverkat åt sig själva. Jag har hört dem tala
om sin lara öppet och utan omsvep. Jag har
inte funnit något hos dem, som inte är gott, arligt
och uppriktigt.
    Jag blev så rörd, då jag här i det främmande
landet fick se deras goda, svenska ansikten och
hörde deras ärliga, svenska tungomål, att tårarna
kom mig i ögonen. Jag har varit med om deras
gudstjänst, och jag har hört dem sjunga sin
avsl;edssång: »Vi ska mötas en gång)#, till oss,
deras svenska gäster. Jag har funnit dem enkla,
arbetsamma, tåliga, och jag brinner av begär att
sl;riva om dem.
    Men på samma gång har jag börjat un#ra
om jag någonsin skall kunna skriva en bok om
dem. Det :1r inte bara fruktan för min egen
vförmaga att behandla ämnet, som kommer mig
att tvivla, utan det är också andra orsaker. Jag
lever var dag i ett tvivel och en obeslutsamhet,
som nästan är pinsamma.
    Det gäller en allvarlig sak for mig. Den här
långa resan skulle vara forgäves, om iag inte kan
skriva boken. Tid, möda, pengar bortkastade
utan nytta. Det är ingenting att leka med.

    Jag frågar mig alla dar: Skall detta bli till
en bok ? Skall den någonsin bli skriven ? Skall
någon människa vilja läsa den?

    Men kan jag fråga en negerspåman om detta?
Har en sådan här urtidsmänniska någonsin sett
en bok? Vet han vad en roman vill säga?

    I alla händelser är det ingenting annat jag
önskar veta just då, och jag fäster min tanke
vid detta: »Skall det Iyckas mig att skriva en
bok om de svenska bönderna i Jerusalem?»

    Spåmannen Iyfter sin hand över sanden, som
han har utbredd framför sig, sträcker ut ett tjockt
pekfinger, på vilket sitter en nagel, som liknar en
klo, och gör ett par rader hålor i sanden. Han
mumlar och räknar. Det dröjer en rätt god stund,
innan han säger något. Men så vänder han sig
till Jemil och talar arabiska.

    »Han säger, att ladyn tänker på något, som
hon ämnar skriva på ett papper,» översätter Jemil.
äHan ber, att ladyn inte ska vara orolig. Det,
som hon tänker på, kommer att lyckas henne.»

    Jag kan inte hjälpa, att jag blir en smula
häpen över svaret. Han tycks förstå att l#sa
tankar, den här negergubben.

    Han betraktar mig avvaktande, och jag ber
dragomanen säga honom, att han har lämnat ett


riktigt svar och att jag är mycket nöjd med
honom.

    Spåmannen slätar genast ut de små halorna i
sanden, så att den ligger jämn och fin, och sedan
ber han, att jag skall göra en fråga till.

    Denna gången besinnar jag mig inte länge. Vi
ska lämna Jerusalem nästa dag för att fara vidare
till Nasaret, Tiberias, Damaskus. Jag frågar

endast: »Ska vi få en god resa? Ska vi komma
till de ställen, som vi önskar se.7»

    Det dröjer inte heller länge, forrän spåman-
nen talar på nytt igen. Men han lämnar inte
svar på min fråga, utan ber att få se mina händer,
båda mina hander.

    Jag sträcker fram mina händer med insidan
upp. Spåmannen betraktar dem, tar ett steg
tillbaka och Iyfter upp armarna. Orden strömmar
över hans läppar. Han är tydligen upprörd.

    »Vad är det åt honom ? Vad säger han ?»
frågar jag dragomanen.

    »Han säger, att ladyn tänker på en väg, som
ligger framför henneä# svarar denne, ))och han

förklarar, att ladyn ska få en god resa. Han
säger, att den här ladyn har sultan Ibrahim il
#alils och sultan Solimans tecken i sina händer.
Han säger, att allt ska lyckas denna lady. Denna
lady har en mycket stark stjärna.»

    Jag ber dragomanen, att han skall säga spå-
mannen, att jag är mycket nö jd med hans svar, och
jag lämnar honom hans betalning. Jag förstår,
att då jag har fått veta, att jag har Abrahams och .
Salomos tecken i mina händer, bör jag vara nöjd.
    »Jag undrar vad moster Wennervik skulle säga
om detta?» säger jag för mig själv, medan jag
beger mig till mitt rum.
    #nappt är det sagt, förrän jag tycker mig
höra, att en skarp och klok röst talar alldeles invid
mitt öra på den hemtrevli#aste värmländska: »Det
måtte du väl veta, min tös, att de här österlän-
ningarna, om de också är fula som apor och går i
trasor, förstår de sig bättre på att smickra och
säga artigheter än vi andra, framför allt om det
gäller att förtjäna en slant. Men på min spådom
kan du lita. Den är inte betald, den. Resa ska
du få göra, arbeta ska du få göra, skriva böcker
ska du få göra, riktigt frisk ska du aldrig bli,
och så ska ditt liv förlöpa.»
    »l#ära moster Wennervik,» viskar jag tillbaka,
»bli inte orolig! Du förstår inte meningen med
den här mannens ord. Han vill bara säga, att den,
som vid mogna år får utföra vad barnet har drömt
om, llar fått de gamle vises Iycka och har blivit
förd av en god stjärna.»



               TAL VID NOBEL#ESTEN IO

                    DECEMBER I909
#ungliga högheter! Mina herrar och damer!

    Det var för några dar sen, då jag satt på taget
för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen.
Det var mörkt ute och rätt skumt i kupen. Mina
medresande slumrade var och en i sitt hörn, och
jag satt tyst och hörde på t#gets dån, då det
brusade fram på skenorna.
    Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla
de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som
oftast hade det varit for något svårt. Jag hade
farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit
med manuskript för att söka förläggare. Och nu
var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det
var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det
också.
    Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem
i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle
jag nadgas träda fram bland många människor.
Det var, som om jag hade blivit skygg för liv och
rörelse därborta i ensligheten, och jag blev ängslig
vid tanken på att åter nodgas visa mig ute i
världen.
    Men i grunden var det ju en s# förunderligt
stor glädje att få ta emot priset, och jag sokte
fördriva min ängslan genom att tänka på dem,
som skulle bli glada åt min Iycka. Det var
många goda gamla vänner, det var mina syskon,
och först och främst var det min gamla mor, som
satt därhemma och gladde sig åt att ha fått
uppleva denna stora tilldragelsen.
    Med detsamma kom jag att tänka på min far,
och jag kände en stor saknad öYer att han inte
levde, så att jag kunde berätta honom, att jag
hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle
ha blivit så glad som han. Aldrig har jag r#kat
någon, som har hyst en sådan kärlek och vordnad
för diktning och diktare, och om han nu hade
fått veta, att Svenska akademien hlde tillerkänt
mig ett stort dikhrpris ..Det var - en riktig
 sorg, att jag inte fick tala om det for honom.
    Var och en, som har farit p# t#get i natt
och marker, vet, att det kan hända, att vagnarna
langa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan
en skakning. Buller och rassel upphor, och
det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsarn
och entonig musik. Det är, som om järnvägs-
vagnarna inte längre fore fram p# syllar OCII
skenor, utan glede bort i rymden. N#, just som
jag tänkte på att jag ville råka far, hände något
i den vägen. Tåget började ila framåt så Ijud-
löst och lätt, att jag tyckte, att det omojligt kunde
vara kvar på jorden. Och så började mina tankar
Icka: #Tänk, om jag nu fore till min g:lmle far i

himmelrik! Jag tycker mig ha hort, at# s#dant
har hänt andra; varför skulle det inte hända mig?»
    Järnvägsvagnen fortfor att glida framåt tyst
och Ijudlöst. Men vart den så for, så hade den
långt att färdas, innan den nådde målet, och mina
tankar hann fram före den.
    »När jag nu råkar far,#, tänkte jag, »sitter
han nog i en gungstol på en veranda och har
framför sig en solig gårdsplan, som är full av
blommor och fåglar, och naturligtvis håller han
på att läsa Fritjofs saga. Och då far får se
mig, lägger han ner boken och skjuter glasogonen
upp i pannan, och så reser han sig och går emot
mig. Och han säger »goddag» och »välkommen»
och »Nej, är du ute och går!» och »Hur står det
till med dig, flickan min ?» - alldeles på det
gamla sättet.
    Först da han har satt sig till rätta i gung-
stolen igen, börjar han undra varför jag har sökt
upp honom. »Det är väl inte något på tok där-
hemma?» frågar han plotsligt.
    »Nej då, far, det står bra till.#) Och jag ämnar
ju#i tala om nyheten, men så tycker jag, att
jag vill gömma p# den en smula, och dfirf3r gör
jag liksom en omvfig. »Jag har bara kommit
for att be dig om ett gott råd,» s5ger jag och tar
an ett bekymrat utseende. »Det är så, att jag har
råkat i stora skulder.»
    #Jag är rädd för att du inte kan f# mycken
hj31p med den saken hos mig,» säger far. #Man
#;an visst säga om det här stället som om dc
gamla herrgårdarna i Värmland, att har finns
allting utom pengar.#
    »Det är inte heller för pengar, som jag är i
skuld,» säger jag. -»Det var värre, det,» svarar
far. »Tala nu om allting från början, flickan
min !»
    »Det är inte för mycket, att du hjälper mig,#
säger jag, »för det är nog ditt fel från borjan.
#ommer du ihåg hur du brukade sitta vid klaveret
och sjunga Bellman för oss barn, och minns
du hur du lät oss läsa Tegner och #uneberg och
Andersen ett par gånger var vinter ? På det
sättet var det, som jag råkade i min första stora
skuld. Far, hur ska jag kunna vedergälla dem
för att de lärde mig att älska sagQrna och hjälte-
dåden och fosterjorden och människolivet i #11
sin storhet och i all sin skröplighet?»
    När jag säger detta, sätter far sig till r#tta i
gungstolen och får ett vackert uttryck i ogonen.
#Jag är glad åt att jag var med om att skaffa dig
den skulden,» säger han.
    »Ja, det kan du ju ha rätt i, far,# säger jag,
»men du får komma ihåg, att det inte är slut med
detta. Du får tänka på att jag har en sådan
mängd fordringsägare. Tänk på alla de där fattiga
och hemlösa kavaljererna, som brukade fara om-
kring i Värmland i din ungdom och s#ela kille
och sjunga visor! Till dem star jag i skuld f#Sr
galna äventyr och upptåg och skä#nt i oändlighet.
Och tänk på alla de gamla, som har suttit i små
grå stugor i skogsbrynet och berättat om n5ck


och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de,
som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi
över hårda fjäll och svarta skogar.-Och så, far,
tänk på alla de bleka och hålögda munkar och
nunnor, som har suttit i skumma kloster och sett
syner och hört röster! Till dem står jag i skuld
för lån ur den stora legendskatten, som de har
samlat sig. Och tänk på dalbönderna, som drog
till Jerusalem ! Är jag inte i skuld hos dem, därför
att de gav mig ett stordåd att skriva om? Och
det är inte nog med att jag står i skuld hos
människor, far, det är hela naturen också. Det
är markens djur och himmelens fåglar och blom-
mor och träd, - de har allesammans haft sina
hemligheter att berätta mig.»
    Far bara nickar och småler, medan jag säger
detta, och ser inte alls bekymrad ut. #Du måtte
väl förstå, att det är en stor skuldbörda, far?» säger
jag och blir alltmer allvarsam. äPå jorden vet
ingen hur den ska gäldas. Jag trodde, att ni
visste det här i himlen.» -»Ja, det vet vi nog
också,» säger far och tar saken lätt, som han
brukar. »Det ska nog bli råd för dina bekymmer.
Var inte rädd, barn !»
    #Ja, men, far, det är ändå inte nog med
detta,» säger jag. »Jag står också i skuld hos
alla, som har ryktat språket, som har smitt och
format det goda verktyget och lärt mig att nyttja
det. Och står jag inte i skuld till alla dem, som
har diktat och skrivit före min tid, som har gjort
det till en skön konst att berätta om människo
oden, som har gett uppslag och anvisat #ägar?
#tår jag inte i mångfaldig skuld till dem, som i
min ungdom främst bar upp dikten: hos de stora
norrmännen och de stora ryssarna? Står jag inte
i skuld därför, att jag har fått leva i en tid, då
mitt eget lands diktning har stått i högsta blomst-
ring, därför att jag har fått se R.ydbergs marmor-
kejsare, Snoilskys diktvärld, Strindbergs skärgård,
Geijerstams folkliv, Tor Hedbergs skådespel, Anne-
Charlotte Edgrens och Ernst Ahlgrens nutids-
människor, Helena Nybloms dikter, Heidenstams
#sterland, Sophie Elkans levandegjorda historia,
Frödings Värmlandslåtar, Levertins legender, Hall
ströms Thanatos och #arlfeldts Dalmålningar och
så mycket annat framträda ungt och nytt, eggande
till tävlan och befruktande för drömmen ?»
    #Ja, ja,» säger far. »Du har rätt, du är i stor
skuld, men det ska det nog bli råd medu#
    #Jag tror inte, att du riktigt förstår hur svårt
jag har d_t, far,» säger jag. )#Du har nog inte
besinnat, att jag också står i skuld till mina
läsare. Vad har jag inte allt att tacka dem för:
alltifrån den gamle kungen och hans yngste son,
som sände mig ut på min gesällvandring till
södern, till de små skolbarnen, som klottrar ihop
ett tack för Nils Holgersson? Vad skulle det ha
blivit av mig, om man inte hade velat läsa mina
böcker?-Inte heller får du glömma dem, som
har skrivit om mig. #Com ihåg den store danske
kritikern, som vann mig vänner over hela sitt
land bara med ett par ord! Och tänk på honom,

som nu är död och som tillblandade sin dryck
på bittert och Ijuvt konstfullare, än någon har
gjort hos oss före hans tid! Tänk på alla dem,
som i främmande land har arbetat för mig! Jag
har skuld, far, både till dem, som har berömt,
och till dem, som har tadlat.»
    )#J a, ja,» säger far, och jag tycker inte, att
han ser så lugn ut. Han börjar visst förstå, att
det inte blir så lätt att råda mig.
    »}#om ihag alla,som har hjälpt mig, far!))säger
jag. »Tänk på min trogna vän Esselde, som sökte
öppna en väg för mig, då ännu ingen annan
vågade tro på mig ! #om ihåg de många, som
har värnat om min diktning och skyddat mitt
arbete ! Och kom ihåg min goda vän och res-
kamrat, som inte bara förde mig till södern och
visade mig all konstens härlighet, utan också
gjorde hela livet I jusare och rikare ! Och t:ink
på all kärlek, som har mött mig, tänk på all heder
och utmärkelse! #an du inte förstå, att jag be-
höver komma till dig för att få veta hur man
betalar sådana här skulder ?»
    Far har sänkt huvudet och ser inte så hopp-
full ut som i början. »Jag tror visst, att det inte
blir så lätt att finna hj#ilp för dig, flickan min,
säger han. #Men nu måtte det väl vara slut?»
    »Ne;, hittills har det vll ändå varit så, att
jag har kunnat bära det,» säger jag. »Men nu
kommer snart det allra värsta. Det var därför,
som jag var tvungen att gå till dig och fråga om
råd.»
    »Jag kan inte förstå, att du kan råka i värre
skuldä# säger far.
    »Ajo,» säger jag och så talar jag om »deb)
för honom.
    »Aldrig kan jag tro, att Svenska akademien
.....» säger far. Men i detsamma ser han på
mig, och då förstår han, att »deb# är sant. Och
det börjar rycka i varenda rynka i hans gamla
ansikte, och han får tårarna i ögonen.
    »Vad ska jag säga till dem, som har beslutat
i den här saken, och till dem, som har anmält mig
till pris?» säger jag. »För tänk på detta, far: det
är inte bara ära och pengar, som de har gett.
De har haft en så god tro om mig, att de har
vågat utmärka mig inför all världen. Hur ska
jag plana ut den tacksamhetsskulden ?»
    Far sitter och grubblar litet, men så torkar
han bort glädjetårarna ur ögonen, skakar på sig
och slår näven i stolkarmen. »Jag vill inte sitta
l1är längre och fundera på saker, som ingen,
varken i himmel eller på jord, kan ge svar på,»
säger han. »Är det så, att du har fått Nobel-
priset, då bryr jag mig inte om annat än att vara
glad .»
    #ungliga högheter! Mina herrar och damer!
Då jag inte fick bättre besked på alla mina frågor,
så återstår mig bara att be er deltaga i den tack-
samhetens skål, som jag har äran föreslå for
Svenska akademien.



    HEM OCH STAT
(T#l Yid röstr#ittskongressen i Slockholm# jllni 1911.)

Mina herrar och damer!

    Först och främst har jag att frambara ett taek
till l#ongressledningen, som har inbjudit mig att
tala vid detta tillfälle, och i detta mitt tack ligger
inte bara ett erkannande av den heder, som upp-
draget innebar, utan jag vill tacka också därfor,
att Ledningen genom att gora mig till talsman
for rostrattssaken har nodgat mig att for min
ringa del soka komma till rätt# med den skif-
tande och torhända världsomdanande foreteel#e,
som heter kvinnorörelsen.
    Ty-inte sant?-ett är att gå med i ledet,
att tyst folja skaran, sasom jag hittills har gjort
härvidlag. Så länge svarar man bara för sig
själv, och så länge kan en fast tro på den nya
riktningens praktiska nödvändighet vara tillra#k-
lig. Eft annat ar att stå fram och tillropa de forbi-
gående, att den rätta vägen är funnen och att
den gör väl, som sluter sig till oss. Därmed tar
man på sig ett ansvar, som inte kan bäras, utan
att man har klart för sig, att rörelsen också är av
den ideella betydelse, att det kan vara ett gott
att kämpa för den, vad man än därav vinner:
glädje eller lidande, framgång eller nederlag.
    Vidare vill jag bekänna, att då jag satte mig
att tänka igenom mitt föredrag, trodde jag, att jag
utan svårighet skulle finna skäl, som bevisade
rättmätigheten av vår fordran. Jag ansag, att
jag bara hade att gå in i en välförsedd rust-
kammare och plocka fram de vapen jag behovde.
De fanns där redan i ordning, starka och skarp-
slipade, uppsökta från historien och livet, från
tankens värld liksom från erfarenhetens. Jag
behövde endast välja.
    #Låt se,» sade jag till mig själv, #vi kvinnor
fordrar rösträtt. Vad har vi då att åberopa oss
på, som kan berättiga oss att ta del i riksstyrel-
sen ?»
    Vi svenska kvinnor brukar fästa uppmärksam-
heten på själva den rösträttsrörelse, som på f#
år har uppstått ibland oss. Vi berömzner oss
av våra 170 rösträttsföreningar, av de massor
broschyrer, som vi sänder ut, av de föredrag, som
vi håller. Vi påminner om att vi är 30,000 k#rinnor,
som har gått in i rösträttsfordrande organisationer,
och om vår stora petition med dess 140,000 namn-
underskrifter. Men vid närmare eftertanke fann
jag, att det inte skulle löna sig för mig ått #be-
ropa mig på detta. Skulle man inte helt enkelt
svara mig, att de svenska kvinnor, som inte be-
gärde någon rösträtt, var ändå många fler än de,
som onskade den ?

    Vi brukar också hänvisa på hur många vi är,
som numera förtjänar vart bröd genom eget,
avlönat arbete. Men staten lönar vårt arbete
mindre än mannens och utestänger oss ännu från
en del arbetstillfällen. Vi behöver få vår hand med
i lagstiftningen, för att detta skall bli rättat. Vi
önskar ändring i den gifta kvinnans ekonomiska
ställning, och vi önskar rätt för henne att bestämma
över sin egen person. Men kommer man någon-
sin att ge oss svenska kvinnor rösträtt av dessa
skäl? Säkert skulle man svara, att dessa hand-
lingar av råttvisa kommer att #enomföras utan
vår medverkan, på samma sätt som den lika arvs-
rätten och mycket annat blivit oss beviljat.
    Skulle jag draga fram det arbete, som vi
kvinnor har utfört och utför som sjukskdterskor,
som diakonissor, som slumsystrar, som frivilliga
på fattigvårdens område? Man skulle svara mig,
att just detta visar vilken makt religionen utövar
över kvinnorna. Rösträtt åt kvinnorna, det skulle
betyda ett återuppståndet prästvälde.
    Eller skulle jag betona, att kvinnan kan av-
lägga akademiska examina, hon såväl som mannen,
att hon har vunnit rykte som upptäckare och forsk-
ningsresande, att hon förestar affärer, och säga,
att då hon på dessa områden kan tävla med
mannen, så skall hon säkert också visa sig äga
förmåga att sätta sig in i det parlamentariska livet?
Jag vet, att man skulle svara mig, att om det än
finns en och annan kvinna, som man gärna skulle
bevilja rösträtt, s# finns det tusental, som man
inte vill unna den, och som man inte kan lagstifta
för undantagen, måste alla bli utan.
    #Men har vi då ingenting gjort, som kan
berättiga oss till samma fordringar på tillvaron som
mannen?# började jag fråga mig själv. »Vår tld
har varit lång på jorden, lika lång som håns.
Har den gått spårlöst förbi? Har vi intet skapat,
som är av oersättligt värde för livet och kulturen?
Jämte detta, att vi har satt in människor i världen,
har vi ingen insats gjort till gagn för det hela? Jag
vet dock, att kvinnorna före vår egen tid inte
har slösat bort sitt liv som lekande barn, utan
har arbetat. Jag ser på tavlor och på koppar-
stick, bilder av gamla kvinnor från gamla tider.
Deras ansikten är tärda och stränga, deras händer
knotiga. De har inte setat som slöa fångar i
harem, de har haft sin strävan och sitt intresTie.
Vad har de gjort?»
    Jag ställer mig framför #embrandts gamla
borgarkvinna, hon med de tusen rynkorna i det
kloka ansiktet, och jag frågar henne varför hon
har levat. Säkert inte för att dyrkas av många
män, inte för att styra en stat, inte för att vinna en
lärdomsgrad. Och dock kan det arbete, som hon
har ägnat sig#åt, inte vara något obetydande. Hon
har inte gått tom och dum genom världen. Mäns
och kvinnors blickar vilar hellre på hennes åldriga
ansikte än på den Ijuvaste unga skönh#ts. Hennes
liv måste ha haft ett innehåll.
    Vi vet alla vad den gamla svarar på min fr#ga.
Vi läser svaret i hennes milda och goda leende:

»Jag har ingenting annat gjort än skapat ett gott
hem.»
    Och se där vad de skulle svara, kvinnorna,
om de kunde stå upp ur sina gravar, sl-äktled
efter släktled, det ena tusendet, den ena millionen
efter den andra: )#vi har ingenting annat gjort än
strävat efter att skapa ett gott hem.»
    Hur få av dem skulle svara något annat! En
och annan klostersyster skulle ropa, att hennes
livsmål hade varit att tjäna Gud, en och annan
regentinna skulle förklara, att hon hade tjänat
staten. Men deras gestalter skulle försvinna i
mängden. Deras röster skulle inte höras bland
alla dem, som svarade: )#Vår skävan har varit
att skapa ett gott hem.#
    Vi vet alla, att detta är sant. Vi vet, att om
#!; frågade männen, om vi kunde ställa upp dem
släktled efter släktled, tusental och milliontal efter
varandra, skulle ingen komma på den tanken att
svara, att de har varit till för att skapa ett hem.
Det har varit kvinnans sak. Det finns ingen man,
som gör anspråk på äran att ha skapat hemmet.
Och vi vet, att det är onödigt att forska efter
annat. Vi skulle ingenting finna. Vår gåva till
mänskligheten har varit hemmet, detta och ingen-
ting annat. Vi har byggt på denna lilla byggnad
sedan vår moder Evas tid. Vi har ändrat planen,
vi har experimenterat, vi har upptäckt nytt, vi har
återvänt till gammalt, vi har anpassat oss själva.
Vi har gått ut och tämt dem bland de vilda djuren,
som hemmet behövde, vi har bland markens växter
sökt ut sädesslagen, de fruktbärande träden, de
välsmakande bären, de skönaste blommorna. Vi
har klätt vårt hem och prytt det, vi har utarbetat
dess seder, vi har skapat uppfostringskonsten, trev-
naden, hövligheten, det glada, behagliga um-
gängessättet.
    Det är för hemmet, som vi har varit stora,
för hemmet har vi ocks# varit småaktiga. Inte
många av oss har stått med #ristina Gyllenstierna
på Stockholms murar och försvarat en stad, än
färre har dragit ut med Jeanne d'Arc far att
kämpa för fäderneslandet. Men om fienden kom
ända fram till den egna porten, då stod vi där
med disktrasan och kvasten, med den vassa tungan
och den klösande handen, färdiga att strida till
det yttersta f#r att försvara vår skapelse, hemmet.
    Och denna lilla byggnad, som har kostat så
många bemödanden, är den Iyckad eller miss-
lyckad? Är denna kvinnans insats i kulturen ringa
eller värdefull? År den uppskattad eller föraktad?
    Man behöver ju, för att få svar, bara Iyssna till
yttranden, som vi ständigt hör omkring oss. Var-
för går det en människa väl i världen? Därfor
att hon har haft ett gott hem. En annan miss-
lyckas. Det beror återigen på den uppfostran, som
hon har tagit med från sitt hem. Hur har den
mannen kunnat bära sina olyckor? Det är därfor,
att hans hustru alltid har berett honom ett gott hem.
    Ar den inte också beundransvärd, denna lilla
fristad? Den tar emot oss med glädje somspada,
hjälplosa, besvärliga barn. Den har en ärad plats

for oss som svaga, brackliga åldringar. Den ger
mannen glädje och vederkvickelse, då han vänder
åter dit, trött av dagens arbete. Den omhuldar
honom lika varmt, då världen går honom emot,
som då den upphöjer honom. Där finns inga
lagar, endast sedvanor, som man följer, därför
att de är nyttiga och ändamalsenliga. Där straffas,
men inte för att utkräva hämnd, utan för att upp-
fostra. Där finns användning för alla talanger, men
den, som inga har, kan göra sig lika älskad som
den mest snillrike. Den kan upptaga fattiga tjänare
i sin värld och behålla dem för livet. Den släpper
ingen av de sina ur sikte och slaktar den gödda
kalven, da den förlorade sonen återvänder. Den
är en upplagsplats för fädrens sägner och visor,
den har sin egen ritual för fester och högtidlig-
heter, den bevarar minnen av förfäder, som ingen
historia vet att nämna. Där får var och en vara
sig själv, så länge han inte stör harmonien i det
hela. Det finns intet smidigare, intet barmhär-
tigare bland allt, som människor har åstadkommit.
Det finns intet så älskat, så högt uppskattat som
kvinnans skapelse, hemmet.
    Men då det nu är sa, då vi erkänner, att allt
annat kvinnoarbete är av försvinnande betydelse,
jämfört med det utomordentliga, som hon har
utfört i hemmet, då vi ser hur envist den kvinn-
liga begåvningen riktar sig åt detta håll, måste vi
inte av allt vårt hjärta beklaga kvinnorörelsen,
detta kvinnornas uppbrott från hemmet, detas
emigration, skulle jag vilja säga, fr#n det egna,
vanda verksamhetsområdet in på mannens arbets-
fält?
    De flesta män och en god del av kvinnorna
själva har sörjt och ängslats, de har också hejdat
och stängt, så mycket de har förmått, men ingen-
ting har hulpit. Det har inte funnits mycket er-
kännande för den unga kvinnans strävan efter ar-
bete, men så mycket mer hån och åtlöje. De minst
tilltalande platser, den sämsta avlöning har bjudits
henne, och hon har tackat och tagit emot. Men de
är få, som har funnit något beundransvärt i detta.
Man har haft en instinktlik känsla av att hon hand-
lade orätt, då hon lämnade hemtjänsten.
    Man gör i dessa dagar de mest vittgående
undersökningar över emigrationens orsaker. Man
finner, att den beror av ekonomiskt tryck, av lust
till jämlikhet och frihet, av längtan efter ombyte,
av lockande exempel.....
    Men har man därmed sagt nog? #änner vi
inte alla, att detta våldsamma lösslitande från
fädernejorden tyckes förorsakat av ett oförklarligt
och oemotståndligt tvång? Vi liknar det vid
sjukdom, detta, som driver tusen och åter tusen
från kända omgivningar och älskade anförvanter
#ort till främmande land att anpassa sig efter
en ny natur, lära ett nytt språk, tillägna sig nya
arbetsmetoder. Lönen står oviss, men obehagen
och svårigheterna är säkra och oundvikliga.
Måste det inte vara en stor naturens lag, som
sätter utvandrarskarorna i rörelse?
    Vi andra v#gar knappt gora något för att


hejda, ty vi vct, att så länge det finns en sträcka
obruten mark på jordens yta, så länge skall det
finnas nybyggare, som söker sig dit. Man skall
aldrig kunna förbjuda människor att uppfylla
jorden och göra henne beboelig.
    Därför är det heller ingen, som skrattar åt
emigranten, och jag tror, att det snart skall vara
slut med skämtet över den arbetande kvinnan.
Man skall förstå, att då hon drevs att emigrera
från hemmet, var det inte bara av ekonomiska
orsaker, inte bara av begär efter likställdhet, inte
av lust efter ombyte och frihet. Detta allt har
spelat en roll, men också något annat. Ett tvång,
starkare än den egna naturens tvång, en fläkt av
det oförklarliga i världen har satt kvinnorna i
rörelse. Man skall förstå detta, och man skall
inte mer våga att hejda och stänga. Gulnande
vetefält, nya städer, uppblomstrande stater visar
oss var emigrantens väg har gått fram. #vinnan
skall kanske också visa en gång, att då hon
trängde in på mannens arbetsområde, ville hon
lägga vildmarker och öknar under kulturen.
    Men innan vi vågar förutsäga något om fram-
tiden, låt oss se till vad mannen har utfört på
det arbetsfält, som han har ägnat sig åt! Och först
av allt: Vari har hans arbete bestatt ? Under
de tusental av år, som kvinnan har arbetat på
sin lilla skapelse, hemmet, vad har mannen verkat
främst och störst ?
    Det kan inte vara någon tvekan om svaret
Mannen har s#capat staten. For den har han tjänat,
för den har han lidit. Han har gett den sftt over#
mänskliga arbete som dess styresman, han har
vågat livet för att reformera den. Han har skänkt
den sina djupsinnigaste tanker, ställt sig framfor
kanonmynningen för att försvara den. Han har
sammanfört dess område, utarbetat dess lagar,
inordnat folkklasserna i denna oändligt konstrika
skapelse, som omfattar oss alla och förenar oss
som lemmar i en kropp.
    Aldrig skall man förneka mannen hans stora
ära som samfundsdanare. Inte bara den stora
helstaten, utan alla dessa små och stora organisa-
tioner, som den innefattar, är hans verk. Så
snart vi går utanför hemmets fyra väggar, möter
vi honom och endast honom. Han har skapat
gården, byn, kommunen, staden; han har 11pp-
rättat kyrkan, universitetet, industrisamhället; alla
de stater i staten, som vi känner, är från borjan
hans verk. Han är den största byggaren #v
mänskliga myrstackar, han står aldrig ensam,
tillhör alltid en sammanslutning. Ingen man är
så ärad som statsmannen, som den stora regenten,
därför att vi känner och förstår, att mannens
främsta gåva till kulturen är den välordnade,
starka, skyddande staten.
    Men nu må väl vi kvinnor fråga oss: #År
det möjligt för oss att jämföra vår lilla skapelse,
hemmet, med mannens stolta verk, staten?»
    Låt oss då för det första sla fast en sak !
Det är inte min rnening att säga, att hemmet,
sådant, som jag nyss har framställt det, är for-

verkligat överallt. Om så vore, då skulle troligen
mänskligheten stå vid sitt mål och inga reformer
eller framsteg vidare vara nödvändiga. Natur-
ligtvis vet jag, att de flesta hem inte är full-
komliga, och att många är dåliga. Men de
goda, de Iyckliga hemmen finns dock. Vi har
sett dem. Vi har levat i dem. Vi har kanske
inte ägt dem själva, men vi kan vittna om att
de finns. De är inte bara en dröm. l#vinnor
kan skapa dem i fattigdom och i rikedom, i
ringhet och i förfining. De inrymmes i kunga-
borgen och i torparstugan. Det goda hemmet är
något, som verkligen finns till.
    Men nu staterna?
    Dessa våra stora hem, så svåra att bygga,
resta med sådan ansträngning, #attnade av så
mycket blod och tårar, uppförda med hjälp av
de största karaktärer, de djärvaste snillen, finns det
eller har det funnits någon bland dem, som har
tillfredsställt alla sina medlemmar? #r de inte
mitt uppe i ett ständigt reformarbete? Vill man
inte än i dag omforma dem från bottnen och ända
upp? Inrymmer de inte ständiga anledningar till
missnöje och bitterhet?
    I Runebergs Nadeschda säger Rysslånds tsar,
kejsarinnan #atarina, till sin vän furstinnan Natalia
på tal om hennes hem:
Vilken Iycka att till alla kunna hinna,
kunna hela alla brister,
att ett litet paradis av fröjd och Iycka
blott med hjärtats vilja skapa!
    l#atarina var en kvinna, men hon talar inte
här som kvinna, utan som regent över jordens
största rike. Hon vet, och varje statsman vet,
att staten kan skapa ordning och skaffa försvar,
men hon är genomtrangd av känslan av dess
begränsning och vanmakt i andra stycken.
    Eller var finns den stat, där inga barn driver
omkring hemlösa, där intet ungt människoämne
förfares, utan alla unga blir uppfostrade i glädje
och rned saktmod, som barnens rätt är?
    Var finns den stat, som låter alla sina fattiga
gamla få en trygg och ärad ålderdom, som det
är tillbörligt för dem, som nalkas livets slut?
    Var finns den stat, som straffar inte f#r att
hämnas, utan endast och allenast för att uppfostra
och uppratta, som det o#s kloka och målmedvetna
människor tillkommer?
    Var finns den stat, som kan ta vara pa varje
begåvning? Var den, där den olycklige blir lika
omhnldad som den framgångsrike?
    #ar finns den stat, som inte hyser inom sig
främlnande folkslag, som den inte kan Iycklig-
gora# Var den stat, som ger alla tillfalle att
leva sitt eget fria liv, så länge de inte stor
harmonien i det hela? Var den stat, där ingerl av
dess medlemmar får gå till spillo i lättja, i drycken-
skap, i skamlig levnad?
    Man svarar mig kanske, att det inte är detta,
som staten vill. Den vill ordning och forsvar.
Men i så fall: varfor sysslar den med allt detta
andla? Den gör det, därfor aff den vet, att den


stat inte kan hålla sig uppe, som inte vill skapa
Iycka. Den måste det, därför att den behöver att
bli älskad av hög och låg. Staten måste-vara ett
redskap för trevnad, trygghet, uppfostran, kultur,
förädling. Det är genom den, som mänsklig-
heten skall få sina högst spända förhoppningar
förverkligade.
    Bristen ligger inte heller däri, att staterna
inte ställer nog stora fordringar på sig själva,
utan däri, att det hittills av något skäl har varit
dem omöjligt att genomföra dem.
    Här är nu tid att göra en påminnelse. Jag bar
vågat säga, att hemmet är kvinnans skapelse, men
jag har aldrig sagt, att hon har skapat det ensam.
Till Iycka för henne och för alla har hon alltid
där haft mannen bredvid sig. Husbonde och
matmor har suttit sida vid sida. Hade kvinnan
strävat ensam, skulle hon inte ha löst uppgiften.
Hemmet skulle inte ha funnits till varken som
dröm eller som verklighet.
    Men vid skapandet av staten har mannen stått
ensam. Det har stått en drottning vid kungens
sida under kröningspällen, men hon har inte varit
med som drottning, bara som hustru. Ingenting
har tvungit mannen att föra kvinnan med sig i
domsalen, i ämbetsverket, i varumagasinet. Han
har strävat sig fram ensam med sina svåra värv.
Hur länge gick han inte som läkare ensam också
på sjukhusen ? Han gar ensam ännu till sin
prästerliga gärning. Han lagar själv sin mat i
kasernen, han uppfostrar och pluggar i gosskolan.
Han har åtagit sig det svåraste av allt, att sörja
för de fattiga, han har inte fruktat for arbetet.
Men har han Iyckats?
    Vad vittnar hatet mellan samhällsklasserna?
Vad vittnar de dova ropen nerifrån, allt hot
om omvälvning? Vad vittnar all klagan från
arbetslösa ? Vad vittnar utvandringen ? Vittnar
allt detta, att han har Iyckats, att han någonsin
kan Iyckas ?
    Och se nu ! Just i de'tta ögonblick i tiden, då
staterna vacklar, så beundransvärt de än är upp-
förda, då den sociala omstörtningen synes stå
för dörren, då är det den stora kvinnliga invasio-
nen in på det manliga arbetsfältet, in på statens
mark tar sin borjan !
    Har detta något att betyda ? Eller betyder
det endast, att kvinnan önskar sig bättre levnads-
villkor, likställighet, ombyte, frihet, makt? Varfor
kom den då just nu ? Man skall vara blind for
att inte se, dov för att inte höra.
    Eller hör hon inom sig något, som kallar och
manar? »Gå ut i nytt, hårt arbete! Tag platsen
vid järnvägsbommen, sopa gatarl, skriv rent på
kontoret, sälj frimärken på ,#osten, undervisa långt
ner i 'förberedande', sitt vid telefonluren, var
hantlangare vid operationerna, gör allt detta
obetydliga arbete, och var viss, att det inte är
bortkastat !
    Var övertygad framför allt, att det har varit
nödvändigt! Du måste in överallt, du måste finnas
till hands överallt, om staten en gång skall kunna


bli älskad som ett hem. Var viss, att din arbets-
kraft, som nu är så ringaktad, snart skall bli
uppskattad och eftersökt, ja, tagen i anspråk över
förmågan. Var viss att på samma sätt, som
läkaren inte mera kan reda sig utan sjuksköterskan,
skall prästen och fattighusföreståndaren begagna
sig av diakonissan, fabriksägaren av den kvinnliga
inspektrisen ! Var viss, att vi snart skall finnas
överallt, i obygder och i städer, med många nu
okända titlar och yrken, men alla arbetande för
det gemensamma målet !»
    Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser,
ni män är inte fullkomliga mera än vi. Hur skall
vi nå fram till det, som är stort och gott, utan
att hjälpa varandra?
    Vi tror inte, att verket skall gå fort, men vi
tror, att det vore synd och dårskap att avvisa vår
hjälp. Vi tror, att Gllds vind för oss. Det lilla
mästerverket, hemmet, var vår skapelse med man-
nens hjälp. Det stora mästerverket, den goda
staten, skall skapas av mannen, då han på allvar
tar kvinnan till sin hjälpare.
                      ANDERS FRYXELL


  (Vid avt#ckandet a#r #ryxellsbysten utanf#r Sunne kyrka den
septemb#r Iglo.)

    Först och främst vill jag tänka mig tillbaka
till en vacker sommardag vid #stra Emterviks
kyrka. Det är längesedan nu, väl sina fyrtio år
tillbaka i tiden, och jag var da en liten tös på
en tio eller tolv år. Vi hade farit hemifran med
alla de åkdon vi ägde; både heltäckarn och
droskan och trillan och farmorsvagnen var ute.
Men så var vi också med allesammans, far och
mor och syskonen, vårt sommarfrämmande och
allt husfolket. Det var något ovant och festligt
över dagen, som aldrig går ur mitt minne. När
vi hade lämnat bygatorna och kommit ut på
landsvägen, såg vi en lång rad av kärror och
vagnar framför oss, och på alla genvägar och
småstigar syntes vandrare, som skyndade till kyr-
kan. Då vagnarna körde upp på kyrkplatsen, var
de långa stenmurarna utmed vägen alldeles klädda
av väntande människor, och aldrig förr hade jag
sett så många avselade hästar stå bundna på
platsen bakom sockenstugan.
    Så liten jag var, hade jag mycket väl reda på
vad det var, som hade lockat så mycket folk till
kyrkan. Det var ryktet, att prosten Fryxell, eller
»professorn», som vi sade pa den tiden, skulle
komma och predi}#a i vår kyrka. Vi horde ju
til] hans pastorat, fastän vi bodde i en liten bi-
församling, och en gång om året brukade han
komma och predika hos oss. Jag hade aldrig
sett honom förut. Jag hade varit för liten att
komma med på de stora kalasen i Sunne prost-
gård, och inte heller hade jag råkat honom någon
annanstans. Men så mycket mer hade jag hört
talas om honom. Jag visste, att han var en stor
och ryktbar man. Det fanns ingen levande man i
Värmland, som var så berömd som han. Han
hade skrivit Sveriges historia i en mängd delar,
och han fortsatte ännu att skriva den. Jag var
alltså i stor undran över vad jag skulle komma
att få se. Att alla dessa människor hade kommit
tillsammans för hans skull, bidrog till att man
kände sig förväntansfull och högtidlig.
    Professorns vagn stod på kyrkplatsen, då vi
kom, men honom själv såg jag inte till. Han var
redan inne i sakristian. Jag fick inte se honom,
förrän han kom upp på predikstolen.
    Det var inte fullt samme man, som vi ser här
pa bysten. Han var yngrc, gestalten var oböjd
och kraftig, håret hängde inte så långt ner på-
axlarna, men en gammal man var det, med sno-
vitt hår och ett djupt fårat ansikte. Men med
detta ansikte ägde det märkvärdiga förhållandet
rum, att man inte kunde tröttna på att betrakta
det. Man visste inte om det var fult eller vackert,

men det fängslade hela ens uppmärksamhet# Det
fanns andra gamla män i kyrkan, men ingen av
dem hade ett sådant utseende, att man inte kunde
vända sina blickar ifrån dem.
    Då kunde jag inte förklara vad det var, som
så grep mig. Nu förstår jag, att hela ansiktet var
förandligat, förklarat av allt det själens arbete,
som hade förrättats bakom den breda pannan.
    Jämte ansiktet var det något annat, som i
allra högsta grad förvånade mig. Det var detta,
att jag kunde förstå allt, som denne predikare
sade. Nog hade jag varit i kyrkan förr, men
de vanliga prästerna begagnade så besynnerliga
ord, att jag omöjligt kunde begripa vad de talade
om. Denne lärde gamle man däremot talade
så, att jag fattade varje ord. Det var under-
bart att kunna förstå vad som sades i kyrkan.
Predikan blev varken lång eller tråkig, som den
eljest brukade.
    Ja, så långt hade allt gått väl, men sa tog
predikan slut, och vi gick ut ur kyrkan.
    Far och mor var ju gamla vänner till prostens.
De stod länge och sprakade med honom och hans
två döttrar, som alltid foljde med honom, och
till slut ropade de på oss barn, för att vi skulle
komma fram och hälsa. #Vem är nu den här
lilla gossen? Vem är nu den här lilla flickan?»
sa professorn, då han tog oss i hand, och så
gällde det för oss att högt och tydligt tala om
vad vi hette, för det var inte utan, att professorn
Yar )itet #omhvrd,
    lag tror, att de andra redde sig bra nog,
svarade tydligt och käckt, men för mig gick det
illa. Att stå där inför den store och markvärdige
mannen med silverkraschanen på bröstet, han,
som hade skrivit fler böcker, än jag ännu hade
läst, han, som var så helt annorlunda än nagon
jag ännu hade råkat, och svara högt och tydligt!
Det var omöjligt. Jag kunde inte få fram ett ord.
    Jag skämdes, medan jag satt i vagnen på
hemvägen, över att jag hade varit dum och blyg.
Men numera är jag inte alls så missnöjd med att
det gick, som det gick. #et var en överväldigande
personlighet, som förtog mig makten att säga
något. Och detta intryck av något storartat och
andligen mäktigt, det har jag kvar ännu. Det
kommer över mig, var gang jag tänker på den
gamle historikern. Jag har svårt att erfara det-
samma, då jag står inför nutida stormän. Jag
vet inte om det beror på att jag såg honom med
ett barns förstorande ögon eller om den tidens
människor var tillskurna efter större mått.
    Detta var första gången jag såg Anders
Fryxell. Nu skulle jag också vilja berätta något
om det sista minne, som jag har av honom.
    Det var i Sunne prostgård en septemberkväll
alldeles som nu. Det var en bjudning, men endast
för några f# av det närmaste umgänget. Prost-
gården var ombyggd just då, och jag tror, att
meningen med bjudningen var, att vi skulle få
bese den nya bostaden.
    Vi gick och såg oss om i rummen, och det var


många jämförelser, som gjordes. De äldre var nog
litet vemodiga över alla förändringar.
    De talade om de stora prostgardskalasen, som
de hade varit med om, och undrade om glädje
och gästfrihet skulle komma att trivas lika bra i de
nya rummen som i de gamla.
    Jag tror, att de tyckte bäst om sig i prostens
arbetsrum. Där kunde man lättast glömma, att
man befann sig i ett nytt hus. De stora bok-
hyllorna klädde hela rummet alldeles som farr.
Där stod ännu det väldiga skrivbordet i hästsko-
form, som alla kände till. Det var på det skriv-
bordet, som ibland ända till tjugu Ijus hade stått
tända för att Iysa upp alla de folianter och anteck-
ningar, som täckte det. Och i hornet stod en
gammal knotig käpp, som också var en märk-
värdighet. Den käppen hade professorn brukat
hålla i handen, då han dikterade sin historia för sin
sekreterare. Han begagnade den inte vid sina
promenader ute, men han kunde inte diktera en
mening utan att hålla den i handen.
    När hussynen var gjord, kom vi alla att samlas
inne i salongen. Det var rätt tyst och stillsamt
därinne. Man samtalade helt sakta, som d# man
är rädd att störa någon.
    Det var så, att professorn satt mitt ibland oss,
och han var nu mycket gammal; nu såg han sådan
ut som här på bysten, en trott arbetare, som inte
hade kraft mer för dagens möda, utan var i behov
av en lång vila. Man visste inte riktigt om han
var med oss med sin tanke, och det lade sig något
ängsligt och dämpat över den lilla församlingen.
    Man tog då sin tillflykt till att läsa poesi.
Vice pastorn blev satt att läsa några bitar av
poeterna för dagen, som på den tiden hette Wirsen
och Snoilsky.
    Till sist läste han Snoilskys dikt om Benve-
nuto Cellini, och det förnams en liten varm klang
i rösten, då han läste slutraderna:

Han kastade sin verkstads bästa smycken
i ugnens svalg, och hel stod guden där,
ett mästerverk, en grav för mästerstycken.

Så rann mång' gyllne ungdomsdröm isär.
Men offret måste ske, som väl I veten,
i liv som konst, att nå helgjutenheten.

    Han såg upp på den gamle, då han hade slutat
läsningen .
    »Det är detta professorn har gjort,» sa han.
#)Professorn har bara hållit sig till ett. Därför har
professorn fått utföra ett storverk.»
    Den gamle rätade på sig en smula och nickade
bekräftande ett par gånger. Därpå flög ett fint
småleende över hans ansikte.
    »Det är sant, att jag har hållit mig till historien
i hela mitt liv. Har pastorn hört när jag först
började studera historia?»
    Och därmed började han berätta. Jag tror
inte, att han tänkte på att vi andra också hörde
honom, men vi Iyssnade inte mindre uppmärksamt


fördenskull. Från och med det ögonblicket, d#
han hade börjat leva om sina minnen, var han
inte mer en svag åldring, utan nu var han den
starke. Han var den, som ledde och förde oss
vart han ville.
    Till en början förde han oss till barndoms-
hemmet i Hesselskogs prostgård nere på Dalsland
en mörk hostkväll år adertonhundratre eller kanske
adertonhundrafyra. Det var kallt och ruskigt ute,
stilla på vägar och stigar. Hela trakten sov, endast
från ett enda fönster glänste ett ljusskimmer. Det
kom från prostgården, från prostens sängkammare.
    Därinne låg prosten Mattias Fryxell och läste
vid skenet av ett talgljus, som stod på en stol
bredvid sängen. I detta fanns emellertid ingenting
ovanligt, för~ prosten brukade ligga och läsa långt
in på natten. Han var en lärd man och kunde
aldrig få nog av vetande.
    Men om någon förbigående hade smugit sig
fram till fönstret, skulle han nog ha funnit det
lustigt och egendamligt att se en liten gosse, en
pilt på sju år, sitta och läsa vid samma Ijus som
fadern. Den lille hade dragit fram till stolen ett
par stora husförhörsböcker, och på dem satt han
nu i bara skjortan och läste i en ärevördig lunta.
    Det var kallt i rummet, och något annat var
heller inte möjligt, för innanfönster bestod man
sig inte med i prostgården, och en kakelugn, som
bevarade värmen, fanns inte heller, bara en
oppen spis.
    Också sade fadern, då de hade läst en stund:
       »Gå och lägg sig, Anders! Han fryser ihjäl.
    Men den lille Iydde inte. Han var så härdad,
att han inte visste vad det ville säga att frysa.
Var dag följde han vallhjonen i skog och mark,
barfota och klädd i en liten kort tröja. Han
ämnade utbilda sig till att bli en stark och väldig
k#impe. Han övade allt slags idrott: sam, klätt-
rade och red. Att han skulle behöva #crypa
ner i sängen för kölds skull, ville han inte h#a
talas om.
    Far lät honom sitta där en stund ännu, mer#
snart fick han nya betänkligheter. Det led mot
midnatt, och barnet måste sova.
    »Ga och lägg sig, Anders! Han somnar från
boken.»
    Men gossen rörde sig inte nu heller. Den
stora boken, som han läste i, var Björners #Cämpa-
dater. Den berättade sagor om forntida hjaltar
och vikingar, om Fritjof den starke och Rolf
l#rake, och vad allt de hette. En härligare bok
fanns inte. Det visste nog fadern också. Han
älskade sagor och äventyr, han med. Det kunde
inte vara hans allvar, att sonen redan skulle
behöva lägga sig att sova.
    Och läsningen fortsattes, men om en stund
hette det:       -
    »Gå och lägg sig, Anders ! Jag får lov att
släcka. Det går inte an, att vi bränner opp mer
Ijus för mor.»
    Da slog pojken genast ihop boken och hop
pade upp i sängen. För när det gällde mor, da



var han färdig att avstå från vad helst det vara
månde.
    Mor var det bästa och härligaste, som fanns.
Mor ställde och styrde med allt, medan far endast
tänkte på sina böcker och predikningar. Men mor
hade det så bekymmersamt, därför att de var
skyldiga mycket pengar, som hon strävade att
betala. Mor sparade och knogade, vävde och
sydde, var alltid i farten, for till Amål och sålde
smör på torget, höll husfolket i arbete och räckte
ändå till att ha omtanke om alla fattiga i socknen.
Och om mor ville, att de skulle spara på talg-
ljusen, så måste det ske, det var inte tal om
annat .....
    Inte kan jag nu i denna dag minnas allt, som
den gamle berättade. Den ena historien från
hans barndomstid följde den andra. Den unge
prästen, som han talade med, hade säkert suttit
så med honom många skymningsstunder. Han
kände de vägar, som gubbens tankar brukade
vandra. Då och då gjorde han en anmärkning
för att leda honom in på en ny berättelse.
    »Professorn har varit helgjuten också i det,
att professorn har behållit samma åsikter om rätt
och orätt genom hela livet och aldrig vacklat.»
    »Det är för mycket sagtä# svarade den gamle,
),men nu ska jag tala om för pastorn något, som
var mig ett gott stöd, då min karaktär formades.
Och han berättade p# nytt.
    Det var vintern adertonhundratolv. Han stu-
derade då på gymnasiet i Karlstad och var på
väg hem för att fira jul. Detta att vara på hem-
väg från skolan var ju det gladaste och bästa,
som livet bjöd på den tiden, men då han nal-
kades hemmet, kände han sig ängslig och undrade
vad som där skulle möta honom.
    Det hade inte varit bra med far den sista
tiden. Han hade sjunkit ner i håglöshet och m jält-
sjuka av sorg över tingens bedrövliga gång.
    Far var barn av en annan tid, av den, som
följde efter #arl den tolftes fall, då varje man
ansträngde sig för att återupprätta landet genom
fredligt arbete. Då hade han lärt sig att fram-
för ailt annat älska det nyttiga, framstegsrika
arbetet och att hata allt, som storde det. Han
tänkte alltid med glädje tillbaka på dessa år, då
Sverige styrdes av folket självt och det inte fanns
någon konungamakt, som kunde hindra utveck-
lingen genom långa krig eller förstöra riksinkoms-
terna på dyra nöjen. Men far hade alltid haft
motgång i det, som han hade älskat mest. I hans
ungdom kom Gustav den tredje, som gjorde slut
på friheten, ställde till krig, störtade riket i skuld
och till sist införde enväldet. Nu på hans gamla
dar hade det varit hans tröst och glädje att följa
med den franska frihetsrörelsen. Han hade väntat,
att friheten skulle spridas till alla land, också till
hans eget, men så hade Napoleon kommit och
med våld och makt gjort slut på drömmen. Hela
världsdelen ödelades av blodiga strider, landen
utarmades, framstegen avstannade. Ungdomen
drömde bara om krigiska utmärkelser och för-

summade all frediig idrott Han hade till och
med haft fördrag med Gustav den fjärde Adolf,
därför att han hade kämpat mot tyrannen, men
sedan kungen hade blivit störtad, Finland gått
förlorat, Sverige fått en fransk marskalk till tron-
följare och trätt i förbund med Napoleon, hade
prosten i Hesselskog mistat allt hopp. Han
hade sörjt sig gammal i förtid, läste inte mer
några tidningar, ville ingenting höra från den
yttre världen.
    Hur skulle far vara nu, då sonen kom hem?
Skulle de kunna få nagon julglädje, om far fort-
farande var lika dyster?
    Medan han undrade över detta, korde släden
in på gårdsplanen. Förstudörrarna slogs üpp,
far och mor kom ut på trappan, och han märkte
strax, att deras röster Ijöd lika glada som förr
i världen. När han var avpälsad och kom in i
salen, såg han med undran på fadern. Hans gestalt
hade liksom höjt sig. Han såg föryngrad och
stark ut. Det måtte ha hänt honom något mycket
gott, något, som sonen inte hade hört taias om.
    Han fick sig mat, han skrattade och var Iyck-
iig, men han tordes inte fråga vad som hade
skett.
    Men snart tog far honom vid handen och
förde honom in i sitt arbetsrum. »l#om hit,
    Och han visade honom storå kartor över
Polen och Ryssland, som låg utbredda på skriv-
Anders, så ska han få se något nytt!)#
bordet, och då förstod sonen vad som hade gett
den gamle nytt liv. För detta var ju det året, då
Napoleon hade gjort sitt infall i Ryssland, men
blivit tvungen till återtåg och förlorat hela sin
här. Gamle prosten hade följt honom här på
kartan och hade satt ett bläckstreck vid varje
ställe, där han hade lidit ett nederlag. ?#Nu, Anders,
blir det slut på den tyrannen, den folkförstörarn,
den frihetsmördarn. Nu får vi tillbaka friheten
och freden och arbetet.»
    Men en sådan stark kärlek till friheten, ett
sådant lidande, vållat av olyckor ute i världen,
måste inte detta verka övertygande på den unge?
Måste han inte lära sig att avsky den Iysande
hjälten, som förstörde och ödelade? Måste han
inte komma att skatta och värdera en styrelseform,
som lämnade tillfälle åt hög som låg att verka
för dPt goda och utveckla sina krafter till sitt lands
båtnad ? - - -
    Vice pastorn rakade nu säga något om att
han hade varit helgjuten också i annat. Han hade
aldrig varit rädd att säga sin mening, ocks# d# han
visste, att det skulle väcka stor anstöt.
    )#Mot sådant blev jag härdad ända fr#n ung-
domen,» sa den store historieskrivarn. Och så
berättade han på nytt.
    Det var julafton år 1816, da de stora krigens
tid var slut och man åter ansåg sig ha rätt att
ta livet som en lek.
    Hela året hade Anders Fryxell legat i Uppsala
och läst på sin magistergrad. Men det hade
inte varit någon Ijus och glad tid för honom,


därför att han hade kommit i strid med sina
studentkamrater. De flesta av dem förde ett glatt
liv med mycket drickande, och han hade måst
vägra att ta del i supgillena för att inte gå under
till själ och kropp.
    Men detta hade tagits mycket illa. Han hade
blivit utstött ur kamratkretsen och var både hatad
och foraktad.
    Nu var det, som sagt, julafton. Han hade inte
haft råd att resa hem, inga vänner hade han, utan
satt hela kvällen ensam på sitt studentrum.
    Då hade längtan efter vänner och glädje
blivit honom för stark. Han hade satt mössan
på sig och rusat ut. Han ville gå till värdshuset,
där kamraterna var samlade, och fråga om han
inte fick #ara med dem denna enda kväll. De
var goumodiga, och det var ju jul. Naturligtvis
skulle de tvinga honom att dricka, men det fick
väl gå för en gångs skull. Han bleve tokig, om
han skulle sitta ensam längre.
    Så hade han kommit ut på gatan och skyndat
till mötesplatsen. Men helt hastigt hade han vänt
om. Han ville ändå inte. Det var nagot, som
höll honom tillbaka.
    Han strövade vidare genom staden. Det var
yrväder, och det kryade upp honom att kämpa
mot snö och vind. #ntligen kom han utanför
tullen, och där kastade han sig ner i en snö
driva.
    Där kämpade han ut sin strid. Han kunde
göra fred med kamraterna i kväll: Men vad skulle
den inte kasta honom? Sedan skulle han inte
krmna säga nej. Han kände, att hela hans framtid
stod på spel.
    Han mindes alla de julaftnar, som han hemma
hade tillbragt i fred och Iycka. Vad skulle mor
säga om honom, om han gåve vika och inginge
förbund med dryckesbröderna? Han kämpade
och stred, men till sist reste han sig ur drivan
och vände tillbaka till sitt ensarnma rum.
    Men den kvällen hade han lärt att inte ge
vika för det onda endast för att skaffa sig en
lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt sig
att segt och ihärdigt hålla fast vid det, som för
honom var rätt och eftersträvansvärt. - - -
    Det var, först sedan den gamle hade berättat
allt detta om sin barndom, som han kom in på
talet om sitt livsverks historia.
Han berättade hur han hade kommit attbörja
    det. Han visade oss med några raska drag en
    ung magister, lärare vid en Stockholmsskola, som
en afton år 1822 satt och skrev i sitt rum. Fram-
för sig hade han en lärobok i historia, en skolbok,
som han skulle anmäla i en tidning.
Han bläddrade i boken sida upp och sida
ner. #rtal och namn var det, torrt och lärt, men
ingenting, som gav kärlek, ingenting, som levde.
Han såg sina gossar sitta och arbeta med detta.
Vad fick de veta om verkligt liv genom# dessa
siffror? Hur skulle dessa uppräkningar kunna
lära dem att älska sitt land ?
         Det borde väl finnas ytterligare en bok i hi-
storia att sätta i deras händer jämte denna, nagot
slags läsebok.
    Det hade varit på ett annat sätt, som han där-
hemma hade fått läsa om sina kära hjältar. Ingen
skulle hålla sig vaken genom långa nätter för att
iäsa detta.
    Men hur skulle det väl vara att skriva historia
med sagornas enkla ord, på ett språk, som alla
kunde förstå?
    Helt tvärt sköt han åt sidan det, som han förut
hade sysslat med. Han började författa sagan
om Sveriges äldsta konungar, såclan den levde
i-hans minne.
    Pennan rörde sig nästan av sig själv. Detta
var lätt sam en lek. »Så hår skulle jag kunna
skriva,» tänkte han. »Och varför skulle jag då
inte göra det? Skriva en liten kort historia till
ungdomens tjänst.)#
    På så sätt hade han kommit att börja utan
att rätt veta vad det var han gav sig i fard med.
    I förstane hade det gått lätt nog. Då hade
han nöjt sig med att på sitt enkla vis berätta vad
andra histarieskrivare redan hade utforskat Så
hade han gått till väga i de första delarna, men
sedan hade det kommit en tid, då han inte nöjde
sig med att gå på andras stigar, utan ville göra
bekantskap med historiens gestalter på egen hand.
    Mer. det var ingen så lätt sak att råka dem,
dessa döda, och utforska deras tankar och gär-
ningar. Det var att leta reda på deras gamla
brev och handlingar i slottsarkiven, läsa gulnade
handskrifter, se igenom de höga herrarnas rådslag
och tal, söka upp dem i taYelgallerierna, forska
btand mynt och medaljer, fara till f järran land
och ta i betraktande slagfält, där svenska fanor
hade svajat, Iyssna till utländska mäns skildringar
och till sist ur allt detta få fram bilden av de
hädangångna och deras tid.
    Men ändå hade del efter del blivit Ekriven.
Ett långt liv hade han fått ägna at verket, sina
krafter hade han fått behålla långt över det van-
liga måttet. Färdig hade han ändå inte blivit,
men en god grund var lagd, och andra skulle
arbeta vidare. Hans verk var inte fulländat, men
menige man i Sverige ägde dock en bok Qnl
fosterlandet, som de kunde läsa.
    Han tystnade, men den unge prästen fortsatte
san#talet. »Om den un#e mannen, som började
skriva en kort historia, hade vetat vad den skulle
komma att kosta honom av år och modor, hade
han kanske aldrig borjat den ?»
»ICanske han inte hade vågat,» svarade den
gamle.
»Jag kommer tillbaka till diktens ord om ung-
    domsdrömmarna, som måste krossas,» forffor präs-
    ten. »Om professorn hade vetat hur många
    ungdomsdrömmar boken skulle krossa, hade den
    kanske inte blivit pabörjad. Jag vet, att profes-
    sorn i sina unga år tänkte på att bli diktare.
    Professorn hade redan fått ett litet sangspel,
    Värmlandsflickan, där Värmlandsvisan står, införd
    i en tidskrift. Om professorn hade vetat strax



i början, att historien skulle gora slut på allt vers-
skrivande ..»
    »Ett lätt offer,» genmälde den gamle rnannen
med ett gott leende, »ett lätt offer.»
    »Det var ändå en ungdomsdröm, som måste
offras, och det var inte den enda. Ar det inte
sant, att professorn gärna såg gäster i-sitt hus
och gärna deltog i oskyldiga och upplivande s311-
skapsnöjen ? #en också detta måste offras.»
    »Det kändes svårt i början,» medgav den
gamle, »men jag fick ersättning. Jag fick sällskap
nog. Alla Sveriges hjältar och kungar har utgjort
mitt umgänge.»
    »Professorn härstammar fran släkter, som har
deltagit i många riksdagar och varit med om att
länka landets öden. Hade inte professorn själv
ämnat spela en roll i den riktningen? Man var
en gång besluten att välja er till riksdagsman.
Men professorn nekade. Historien tog all er tid.
I#ändes inte detta hart?»
    »Det kändes hårt en gång, men historien
vedergällde den uppoffringen. Vem har väl del-
tagit i flera rådslag än jag, vem har lett flera
drabbningar ?»
    »ICan det inte ha varit professorns önskan och
dröm, professorn, som har så många präster i
sin släkt, att få bekläda en biskopsstol ? Men
då tiden kom och man bjöd professorn en sådan,
sa ni återigen nej.»
    »Jag hade ändå nog av kyrkomöten och and-
liga fejder. Nog svårigheter med att styra
Sveriges prästerskap,)# förklarade den gamle små-
leende.
    #Professorn började sin bana som lärare,» fort-
satte frågarn. »Ni älskade era lärjungar och var
älskad av dem. Professorn skrev läroböcker och
agiterade för folkundervisning. Annu som prost
i Sunne fortlevde ert intresse för skolan, och ni
inrättade en högre folkskola här i pastoratet. Har
det inte varit en av professorns ungdomsdrömmar
att fa verka stora ting på skolans område?»
    »Har jag då inte arbetat för folkbildning?» gav
gubben till svar. »Har jag inte undervisat tusen-
den och åter tusenden? Har inte min skola varit
utsträckt över hela mitt land?»
    »Professorn hade utgått från ett prästhemä#
fortfor den unge. »Professorn hade alltid tänkt
sig att b]i en predikare som vuxen man. Pro-
fessorn fick också platsen som prost i Sunne stora
pastorat, där er farbror och farfar hade verkat
före er. Men professorn måste efter några ar
avstå från att utöva prästämbetet för att kunna
skriva historien.»
    Nu hade den gamle blivit allvarlig. Han
dröjde med svaret. »Det var ett stort offer,»
mumlade han. #Det var kanske för stortä# fort-
satte han med mycken ödmjukhet. #Jag kunde
inte annorlunda, men jag sökte i alla fall skriva
min historia så, att den inskärpte Guds lag i män-
niskors samveten Jag ville visa Guds vägar i
historien. Jag tänkte, att jag kunde vara präst
också som h;storieskrivare. Men litet vet jag om


jag har Iyckats. Visst är det, att för ingenting har
jag fått lida så mycken smälek som för detta.»
    Gubbens huvud sjönk ner mot bröstet. Han
var åter borta. Den unge prästen gjorde intet mer
försök att kalla honom tillbaka till oss.
    Vi hade suttit där och hört på liksom i andakt.
Det var ett helt stort liv, som drog förbi oss.
    Vi hade velat, att rummets väggar hade sjunkit,
att de talade orden hade Ijudit ut över hela landet,
så att alla dess människor hade fått lära och förstå,
att detta att leva helt för ett stort verk och aldrig
överge det, det är det ärofulla och Iyckliga livets
hemlighet.


    I)et var inte lång tid efter den lilla tillställ-
nin#en i prostgården, som Anders Fryxell fick
leva kvar på jorden. Han somnade in lätt och
stilla. Men två ting har han lämnat efter sig,
som ännu lever: hans personlighet och hans verk.
Hans verk, det är hans historia, boken i de
många delarna, som det tillhör hela folket att
nyttja och värdera. Minnet av hans personlighet
tillhör det åter först och främst detta hans pastorat
att ta i sin vård. Här har han levat under många
år, här finns de flesta, som har sett honom och
ännu vet att tala om honom. Och det är för att
uppfylla en sådan plikt, som jag i dag har fram-
lagt något av det. som jag minns av honom.
    Det är för att visa, att hans personlighet är oss
dyrbar, att vi är stolta över att ha fått ha honom
ibland oss, som vi har rest hans bild ilär utanför
hans gamla kyrka. Det är med önskan, att med
den bilden också hans ande, oförskräckthetens,
måttlighetens, flitens, redlighetens ande, de stora
målens och de stora företagens ande, måtte folja
hit upp till oss, som #li i dag har avtäckt hans
minnesvard.





TAVASTSTJERNAS SISTA


                         S O M M A R

Föredrae vid S#enska litteratursällskaDets i #inland årsha#id


    Sommaren 1897 hade min vän Sophie Elkan
och jag rest över till Visby för att arbeta. Vi
ämnade inte ta del i några nöjen, vi ville inte
göra nagra bekantskaper, vi skulle arbeta, bara
arbeta.
    Vi satte till med full fart alltifrån första bör-
jan. Hela förmiddagarna satt vi och skrev i de
två små vindsrum, som vi hade hyrt i det sista
huset vid Tranhusgatan tätt under ringmuren. När
det led mot fyratiden på eftermiddagen, gick vi
för att spisa middag i paviljongen i Botaniskaträd-
gården, och därpå tog vi åter fatt på arbetet. Först
då klockan slog sex, lade vi undan papper och
penna för att vandra bort till någon vacker plats
utanfor murarna, där den ena av oss slog sig ner
och läste högt, medan den andra satt och lät
blickarna sväva ut över den blomrika marken,
över de gamla tornen, som stack så ovarsamt upp
i luften, och över det vida, blå Visbyhavet.
    För att emellertid inte vara utan allt sam-
band med den värld, där vi levde, hade ·i pre-
numererat på en Gottlandstidning, och där läste
vi en kväll en notis, att skalden }#arl #ugust
Tavaststjerna och hans hustru var komna till
Visby.
    Vi blev genast litet betänksannma, då vi läste
detta. Tavaststjerna var visserligen fullständigt
främmande för oss. Men eftersom han hörde till
skrået... Det kunde nog hända, att han skulle
söka upp oss.
    Ingen av oss visste något om hans person-
lighet. Jo, att han var den förnämste författaren
i Finland, den, som skulle ta arvet efter Rune-
berg och Topelius, det visste vi, men om han var
umgängsam eller tillbakadragen, det hade vi ingen
kunskap om. Vi hade inte en gång vetat av,
att han var gift, förrän vi läste här i tidningen,
att han hade sin hustru med sig.
    Vi vände blickarna mot de fåtaliga böcker,
som vi hade med oss, liksom för att fråga cm de
inte hade något att säga oss. Men vi hade ju
knappt några andra böcker i förrådet än folklore
och gamla kronikor, som vi behavde för vårt ar-
bete. Mitt ibland detta låg dock en diger lunta
pa tyska: Nordische Meisternovellen, en samling
översättningar av skandinaviska författare. H#r
fanns verkligen inte bara en liten oerättelse av
Tavaststjerna, utan också en förteckning över den
långa rad av böcker, som han redan hade slcri-
vit, och hans porträtt. Det var en bild i profil,
ett skalligt huvud med ett ansikte, som #
fint och skarpt utformat, som om det skulle ha
varit gjort med mejsel.

    När vi nästa middag kom in i paviljongen,
fick vi genast syn pa Tavaststjerna. Det var nog
ett ungdomsporträtt, detta, som vi hade sett i
boken. Nu hade dragen blivit grova och tunga,
det fina och utmejslade var borta. Hela ansiktet
var förunderligt grått. Det var inte blel#t eller
färglöst, utan verkligen grått, liksom täckt av en
slagskugga, som aldrig ville vika. Grå kläder hade
han också, vida och mjuka och av en utländsk
snitt.
    Våra bord stod helt nära varandra, men vi
såg snart, att vi inte behövde vara bekymrade.
Tavaststjernas gjorde inte något försök att n#rma
sig oss.
    På detta sätt gick ett par dagar, men sa blev
det en söndag. Och då vi på söndagsmiddagen
kom fram till vårt bord, som blänkte med rent
duktyg och nyskurat silver, fann vi bredvid varje
kuvert en röd ros och vid sidan av rosorna herr
och fru Tavaststjernas visitkort.
    Nu måste vi hälsa och tacka, och så var be-
kantskapen inledd.
    Efter middagen, då vi satt och drack kaffe
på den övre verandan, kom de och slöt sig till oss.
    I hela Visby finns inte en vackrare plats än
den 3vre verandan på paviljongen. Den är så
hög, att man därifran kan se bort över både ring-
mur och trädtoppar och har hela himlen klar och
öppen framför sig. När människor kommer upp
dit, dra de in andan, som om deras bröst hade
blivit lättade från en tyngd, och ogonen börjar

lysa av glädje över att kunna sända ut blickarna
så långt och så vitt utan minsta hinder.
    Däruppe satt vi alltså och sprakade. Och när
jag tänker på det nu efteråt, tycker jag, att det var
märkvärdigt, att något samtal alls kom i gång,
för det första därför att Tavaststjerna var så döv,
att det var ansträngande att göra sig hörd av
honom, och för det andra därför att vi två ar-
betsmyror var litet reserverade, åtminstone i bör-
jan. Men som yrkeskamrater hade vi ju en massa
gemensamma intressen, och det dröjde nog ett
par timmar, innan vi gick var och en till sitt.
    Tavaststjerna hade kommit till Visby för att
sköta sin hälsa. Han skulle bada, vi#a och vara
ute i fria luften så mycket som möjligt. Vi hade
hellre sett, att han hade varit upptagen av för-
fattarskap, han som vi, men då detta inte var
händelsen, gjorde vi vårt bästa för att inskärpa
hos honom, att vi för vår del måste försaka allt
umgängesliv och leva alldeles för oss själva.
    När vi hade skilts från dem, sade vi till var-
andra, att nu hade vi gjort nog, nu hade vi varit
tillräckligt vänliga och tillmötesgående. Vi var
mycket nöjda med de nya bekantskaperna, men
inte ämnade vi låta dem förstöra vår arbe#sro.
    Men till trots för detta kom vi återigen i säll-
skap med dem följande dag, och vi satt och
språkade så länge, att det var omöjligt att tänka
på något arbete mer för den dagen. Och likadant
gick det dagen därpå och nästa dag och hela
veckan ut.

    Det var alldeles emot våra föresatser. Vi,
som skulle undvika allt sällskapsliv ! Och inte
var det heller med min goda vilja, som det blev
så, utan det var Sophie Elkan, som hade skulden.
    Eller, rättare sagt, det var detta, att Tavast-
stjerna hörde så illa, som var skuld till det hela.
Det borde ju ha varit ett hinder, men det blev
raka motsatsen, därför att Sophie Elkan bland
dem, som stod henne nära i livet, hade flera
döva och var van att tala med dem. Hon inte
bara visste hur hon skulle lägga rösten, for att
de skulle höra henne, utan hon hade en mycket
stor medkänsla med dem. Det var ingenting,
som kunde röra henne så mycket som tanken
på den allt djupare tystnadens natt, som år från
år sänkte sig över dem, och hon kunde föreställa
sig deras glädje över v arje mänsklig röst, som
trängde sig fram till dem.
    Om vi nu en dag höll oss för oss själva och
Tavaststjerna sedan frågade var vi hade varit,
menade hon, att hon i hans ögon spårade en
undran om vi undvek honom, därfor att vi tyckte,
att det var svårt att tala med honom.
    Han var så pass stolt och rädd för med-
ömkan, att jag knappast tror, att hon hade sett
rätt, men hon hade i alla fall fått den uppfatt-
ningen och kunde inte komma ifrån den.
    När det såg ut, som om dessa långa efter-
middagssamtal skulle övergå till en vana, bör-
jade jag bli orolig. Jag blev störd av att höra så
många ord och röster. Jag kom in i främmande
intressen, blev bortförd fran boken, med ett ord.
    Men jag trodde mig kunna hoppas,'att det
snart skulle bli ett avbrott. Det brukar inte gå i
längden att driva sällskapsliv bara av barmhärtig-
het. Och å andra sidan kunde man ju vara täm-
ligen viss om att Tavaststjerna skulle komma att
göra bekantskap med några herrar. Han skulle
väl snart få nog av att sitta i timtal och samspråka
med ett par damer.
    Men det visade sig snart, att det inte var
lönt att ha några förhoppningar i den vägen.
    Det finns ju till Iycka för oss andra; som
helst går tysta genom världen, också en och

arlnan människa, som inte bar# tycker om att tala,
utan ocks# förstår att ge så spirituella, lustiga och
älskvärda vändningar åt sina yttranden, att man
nästan skulle vilja räkna det som ett slags konst-
närskap. 'Men det skall inte heller förnekas, att
dessa sällskapsmänniskor aldrig kan göra sig riktigt
gällande, om de inte har en åhörare av den rätta
sorten. Det skall vara en, som hör pa med upp-
märksamhet, som är kvick och bildad nog att
kunna följa med vart det bar, och som till sist
också bör vara litet retsam och säga emot en
smula, s# att samtalet inte stannar av.
    Och nu var dessa två, Sophie Elkan och
Tavaststjerna, just vad jag nyss har beskrivit:
den ena den födda sällskapsmänniskan, den andra
den ypperliga åhöraren. Det kan låta underligt
att säga detta om en, som hörde så pass illa,

men dövheten övervanns av den orimliga lätthet
och snabbhet, varmed hxns hj#irna arbetade. Det
var inte möjligt, att han kunde höra allt, som
yttrades, men om han bara hade uppfångat ett
ord, visste han genast vad det var fråga om. Och

hans svar kom kort och vasst, och minnsann träf-
fade det inte så riktigt, att #en, som hade alla
sina sinnen i behåll, skulle ha varit glad, om han
hade rett sig så väl i ordleken.

    De tänkte olika om de flesta ting och dispu-
terade ofta, men det betydde ingenting. Allt som
allt hade de clet så nojsamt, att Sophie Elkan
glömde bort, att hon höll på med ett barmhärtig-
hetsverk, och Tavaststjerna kom inte att göra
några herrbe'kantskaper den sommaren.

    Allting hade varit utmärkt, om inte det där
umgängeslivet hade varit fördärvligt för v#rt
arbete. Det stod rent stilla. Vi skrev och skrev,
men inspirationen var borta, och vi kunde inte
komma ur fläcken.

    En dag hade vi beslutat att göra slag i
saken och bryta oss lösa. Men just då kom fru
Tavaststjerna att säga helt tillfälligtvis, att hennes
man hade blivit mycket bättre, sedan han kom till
Visby. Och hon lät förstå, att det var den om-
ständigheten, att han hade fått förströelse och
umgänge, som gjorde honom bästa nyttan.

    När vi hörde detta, tordes vi ingenting säga
den gången. De där samtalen hade kanske en
större betydelse, än vi förstod.
    Det kom alltid nagot emellan. En dag hade
vi föresatt oss aff b}yta upp litet tidigare än
vanligt, men just den dagen börjadelTavaststjerna
skämta om vad hans vänner i Stockholm skulle
säga, ifall de sage honom sitta dag efter dag i
sällskap med några fruntimmer och dricka kaffe,
bara kaffe. #Och om de visste sen, att jag tyckte,
att det var roligt!» lade han till.
    Detta gjorde oss på nytt betänksamma.
    #et var alldeles ovedersägligt, att han blev
starkare, gladare, mer förhoppningsfull för varje
dag. Och detta var naturligtvis den goda Visby-
luftens och badkurens förtjänst liksom det stränga
och återhållsamma levnadssättets. Men antag nu,
att vi spelade den rollen härvidlag, ått det genom
oss lyckades honom att finna förströelse utan att
överträda läkareföreskrifterna... Han var nog
ingen Iydig patient i vanliga fall.
    Vi fick den tron, att det var rättast att låta
allt fortsätta, som det hade börjat. Vi finge väl
arbeta så mycket skarpare på hösten, då vi blev
ensamma. Vi var kanske inte komna till Visby
bara för att sköta vårt eget arbete den här
gången.
    Nu, så här långt efteråt, tycker jag, att jag
alltid ser oss p# den övre verandan, men i verk-
ligheten ställde det sig nog inte sa erlformigt. Dc
var ivriga cyklister, både herr och fru Tavast
stjerna, och många gånger spanade de upp 0s8,
när vi satt och läste utanför murarna, och kom
surrande fram till oss. Ibland promenerade vi

längs med strandvägen, och många kvällar följde
de oss hem pa små stigar mellan Visbyträdgår-
darna, skjutande cyklarna framfor sig och berät-
tande om milslånga utflykter, som de hade före-
tagit under dagen.
    Inte heller var det alltid Sophie Elkan, som
forde ordet. Tavaststjerna kunde också berätta,
men da var det oftast om segling, om äventyrliga
färder uppe i Alands skärgård i storm, i dimma
och i begynnande isbildning. Vi kunde förstå, att
han satte särskilt värde på segelsporten, därför
att den erbjöd så ovanligt många tillfällen att
råka i livsfara. Han tyckte nog aldrig, att det var
lönt att gå ut till sjöss, om det inte var hissat
stormvarning.
    Denna sida av hans karaktär var oss en över-
raskning. Vi tyckte, att oförYägenheten inte ville
gå ihop med det, som vi hittills hade sett av
honom. Vi hade intrycket av en fin världsman,
som var lika hemmastadd i Paris och Berlin som
i Stockholm och Hälsingfors. Men här stack nu
finnen fram första gången, trotsig och envis och
liksom enkom skapad att bekämpa och kuva den
sträva natur, som han hade vuxit upp ur.
    En gång föll det honom in att visa ett brev,
som hans hustru hade fått fran deras jungfru
Det var sa bra och kärvt skrivet, att han ville, att
vi skulle se det.
    Det var också ett präktigt brev, som gav gott
besked om allt därhemma. Och det slutade med
en frimodig önskan, att frun skulle komma med
hem till hösten och stanna hemma också. För
det var inte bra, att inte frun var hemma.
    Med anledning av brevet kom de att tala lit#:t
om hur de hade sitt liv inrattat. Tavaststjerna
var redaktör for en tidning i Bjorneborg och var
bosatt dar, men fru Tavaststjerna, som var skåde-
spelerska, låg i Berlin och studerade under vint-
rarna. Hon ville bli så skicklig i tyska språket,
att hon skulle kunna uppträda i Berlin. Hon hade
provspelat för flera direktorer, och de var vissa
om att hon skulle komma att gora Iycka.
    Detta berättade han, som om det vore så bra
ställt alltihop. Inte ett ord om att det var pin-
samt för honom att sköta en liten landsortstidning,
eller att det var ensamt och långsamt för honom
i Björneborg, medan hustrun låg därute i Berlin.
    Och vi, som inte visste något om honom och
aldrig hörde honom klaga, vi trodde också, att
han var nöjd, att han hade det så, som han
önskade, att han tdrhanda hade valt att bo i en
småstad for att i fred och ro få ägna sig åt arbetet.
    Det var hans särskilda gåva att kunna kasta
alla bekymmer åt sidan, så att man inte ens miss-
tänkte, att han hade n#gra. Att han inte hade
gott om pengar, kunde vi nog förstå, men han
klagade lika litet över detta som över något annat.
En gång, då hans hustru kände sig orolig for
framtiden, horde jag hur han tröstade henne.
»Du matte val veta, att bättre mans barn inte dor
av svält i Finland,# sa han.


    Vi undrade mycket hur han hade det ställt
med sin diktning då for tiden. Han skulle ju inte
få skriva i Visby, men vi misstänkte, att han gick
och funderade på något stort. For det trodde vi
honom om.
    Han var äldre författare #n vi och ryktbarare
än någon av oss, men det var inte detta, som im-
ponerade på oss, utan den skarpa intelligens, som
uppenbarade sig i vart ord. Om han bara ville
ta itu med något på allvar ! Vi trodde, att han
kunde nå upp till vad som helst.
    Han var inte mer fallen för att skryta än för
att klaga, men det enda han verkligen beromde
sig av det var, att han kunde arbeta fortare än
någon annan. Han hade en gång skrivit färdig
en lång tvådelars roman på en månad. Men detta
var nu det, som vi för vår del satte minst värde
på. Vi trodde inte, att det var på det sättet, som
de stora och oöverträffliga böckerna blev till.
    En och annan gång fällde han helt oför-
varandes några yttranden, som kom oss att tro,
att han gick och tänkte på en dikt, som han skulle
utföra, då han fick mycket gott om tid. Det skülle
bli ett verk som Faust eller #ung Fjalar och på
en gång Iyfta honom upp bland världslitteraturens
stormän. Han kände inom sig krafter för detta,
men han hade aldrig dittills gett sig tid och ro
att fullf#lja avsikten. Han hade haft så lätt för
att forfatta, och han hade kastat ut den ena
boken efter den andra i varlden liksom på forsok.
Han underskattade inte-sina foregående arbeten,
men då han talade om dem, märktes det, att han
mätte dem efter mattet av det där mästerverket,
som han gick och drömde om. Det var inte de,
som skulle bära hans namn in i odödligheten.
Han hade inte gett sig mycken tid med dem,
bara skyndat på för att få tillfälle att göra detta
stora, beståndande.
    Vi trodde oss förstå, att han nu började bli
rädd för att han hade väntat för länge. Han
hade skämt bort hjärnan med ett flyktigt arbets-
sätt, och då han på sista tiden hade tänkt på den
stora boken, hade han funnit det svårt att uttöra
den.
    En eftermidda# - vi kunde da ha varit be-
kanta en månad ungefär - hörde vi, att hans
hustru bad honom, att han inte skulle sitta kvar
så länge som vanligt, #Itan komma med hem. Sam-
tidigt talade hon om, att det skulle bli fest nere
vid badhuset på kvällen, och att de var inbjudna.
I\#en det var inte fördenskull han behövde gå hem
redan nu, utan därför att han hade lovat skriva
ett poem, som hon skulle läsa upp för bad-
societeten .
    Vi måste ge henne rätt. Skulle han författa
ett poem, som skulle läsas upp denna samma dag,
då var det på tiden, att han tog itu med arbetet.
    Han satt emellertid gott sin vanliga tid ut,
och vi kunde inte föreställa oss, att badgästerna
skulle fa Höra något poem. Men han hade hunnit
med det i alla fall. Vi läste det i tidningen nästa
dag.

    Jag kan omöjligt påminna mig om poemet
var gott eller svagt, men jag hörde, att det hade
gjort Iycka, och jag minns, att det förvånade mig,
att han var så gtad över att få beröm för en sådan
obetydlighet. Vad kunde nu detta spela för en
roll för en erkänd storhet som han?
    Det gick ett par dagar igen, och hur det nu
var, så kom vi en eftermiddag att följa Tavast-
stjernas till deras hem. De ville visa oss något,
den vackra utsikten från deras fönster, eller vad
det var. Vi måste också erkänna, att de bodde
präktigt. Tavaststjerna kunde från sitt skrivbord
se ut över samma stora vy som från paviljongens
veranda. Det var bara nästan för vackert.
    Men då vi gick fram till skrivbordet för att
se ut, kunde vi inte undgå att märka, att det var
betäckt med fullskrivna pappersark.
    Vad var nu detta för slag? Han hade ju sagt,
att han inte skulle arbeta denna sommar!
    Han förklarade, att han hade blivit ombedd
att skriva i författarföreningens julbok, och nu
hade han tänkt sig, att om han kunde öka till
poemet från badhusfesten med ett par avdel-
ningar, skulle det bli lämpligt att sända.
    Han var i ett strålande humor den där dagen.
Han till och med läste upp för oss vad han hade
skrivit.
    Vi blev förskräckta båda två över det vi fick
hora. Det var en glänsande form, en oändlig
rikedom med rim, men vi kunde inte finna ett
spår av reda eller sammanhang. Vi kritiserade
rätt obarmhärtigt, men han bara skrattade åt oss.
#landret nedslog honom inte det minsta. Vi fann
honom mycket olik andra skriftställare, oss sjalva
inte undantagna.
    Det var inte förrän langt efteråt, som jag
förstod varför han hade varit s# glad den där
dagen. Vi, som ingenting visste, vi hade hellet
inte hört, att han på vintern och våren hade varit
nedstamd och sjuk, så sjuk, att ingen i hans om-
givning hade trott, att han skulle kunna skri#a
mer. Då hade han av en vän blivit bjuden på en
resa till Norge. Han hade varit Iycklig och glad
under färden, arbetat oerhört, bättre än någonsin
förr, men troligen hade han overansträngt sig. I
Visby hade han åter blivit förbjuden att arbeta,
ocl1 hittills hade han gått där och burit tyst på
den tanken, att han inte mer var någon författare.
Då han talade om sin stora bok, hade det väl
varit, för att vi skulle veta vad han hade ämnat
och velat, eller kanske hade han endast gjort ett
försök att föra drift med sig själv.
    Om man nu tänker sig, att en sångare har
varit utan röst en tid för sjukdoms skull och så
en morgon står upp och slår en drill helt oför-
varandes och märker, att rösten har kommit igen
eller atminstone är på väg att komma igen, så är
det ju lätt att förstå, att detta betyder så oänd-
li#t mycket för honom, att han inte fäster sig vid
om han har legat av sig litet i själva sångkonsten.
Och så var det väl också med Tavaststjerna. Han
kunde inte fästa sig vid våra små, futtiga anmärk-

ningar inför detta stora, att han åter kunde forma
sitt språk, smida ut det till meter och rim, inför
detta, att han åter kände sig som diktare.
    Nästa dag talade han om för oss, att han hade
arbetat till fyra på morgonen, och att poemet var
färdigt. Han visade oss, att han hade försökt ändra
ett par ställen, som vi hade funnit otydliga. Vi
kunde omöjligt finna, att de hade blivit klarare.
Vi gjorde vad vi kunde, för att han skulle förstå
vår mening, men han kunde inte se vad som
fattades. Det var ingenting att göra vid saken. Vi
märkte, att han var ur stånd att avhjälpa felen.
Det var första gången vi upptäckte, att det #an#s
något bristfälligt i begåvningen. Det hade upp-
stått en skada på maskineriet i hjärnan, det kunde
vi förstå, fast vi inte visste hur den hade upp-
kommit.
    Ett par dagar senare fick vi höra, att Tavast-
stjerna hade gripit sig an med Laureatus.
    Både han och hans hustru talade om Laure-
atus, som om denne skulle ha varit en gammal
bekant, och det var han väl också för dem. Det
var ett gammalt ämne helt säkert, som han hade
brottats med m#nga gånger förut.
    Iag tänker nu, att Laureatus var den stora
dikt, som han hade gått och burit inom sig sedan
många år tillbaka, den stora tankedikt, som skulle
skänka hans namn odödlighetens Iager. Den
skulle ge honom själv och hans samtid i stora
drag. Och en stor stridsskrift skulle det bli, ett
helt satiriskt epos. Mänskligheten skulle där se
sina Iyter. förstorade och skrämmande och med
ångest sla sig för sitt bröst och gripa sig an med
sin upprättelse.
    Han torde väl ha fruktat själv, att han ännu
inte var stark nog att föra ett så stort tänkt verk
till fullbordan, men det var säkert många om-
ständigheter, som sporrade honom att åtminstone
göra ett forsök. Han var ängslig att inte använda
den så underbart återvunna skaparkraften. Han
hade kanske förut under sommaren sagt till sig
själv, att om han någonsin mer fick den tillbaka,
så skulle han inte slösa bort den, utan samla all
sin kraft till sitt epos. Han vågade kanske inte
hoppas, att döden och oförmågan, som den här
gången hade blivit tillbakaslagna, skulle ge honom
långt andrum.
    Han hade det dessutom bra på många sätt:
lugna, ordnade förhållanden, ett vackert skriv
rum. Livet var vänligt och glatt omkring honom.
Vardagsarbetet på redaktionen hindrade honom
inte. Bekymmer hade han naturligtvis, men nu,
då han hade fått tillbaka arbetsförmågan, tryckte
de inte mer och hindrade. De verkade nog
eggande, de också.
    Så grep han sig då an med att utarbeta sitt
livs stora, gömda skatt: sagan om Laureatus, den
trotsige diktaren, landsvägspoeten, bespottarenj
den aldrig lagerkrönte, han, som strider mot sitt
samhälle och sin tid kanske mest därför, att han
har gammalt krigarblod i ådrorna, är en finsk
soldatgosse och måste slåss, - denne Laureatusl

om vilken man så tydligt forstår, att om han hade
levat i en annan tid, i en farans och övervåldets
tid, skulle han ha försvarat sitt land i eld, i blod,
i frost, i svält.
    Han satte sig till arbetet med liv och lust,
men tyvärr var det redan nu långt li#et med som-
maren. Visbysäsongen närmade sig sitt slut. Ang-
båtarna var fulla av passagerare, när de i de stilla
sommarkvällarna lämnade hamnen, och det sades,
att paviljongen, där vi åt middag, rätt snart skulle
stängas. Det allmänna uppbrottet oroade Tavast-
stjerna, påminde honom om att han måste skynda.
Brådskan kom och slöt förbund med hans gamla
fiende, omöjligheten att arbeta långsamt.
    Han skrev om nätterna, satt uppe till två och
tre utan att känna trötthet. Då vi råkades om
middagarna, skröt han med att han hade format
fennton, tjugu strofer, sedan han sist såg oss. Han
var inte längre ivrig att visa vad han hade skrivit,
men första sången fick vi dock höra. Vi blev
glada åt den. Den var alldeles över vår förväntan,
klar och kraftig och full av sprittande liv.
    Den sista veckan av augusti va#r den vackraste
på hela sommaren. Vi kunde inte förstå varför
alla människor reste sin väg, vi kunde inte ko
annat, än att det goda vädret skulle vara länge
ännu, och vi beslöt oss för att stanna några
veckor in i september. Tavaststjerna var av samma
mening. Han ville inte lämna Visby, förrän Lau-
reatus var färdig. Hans hustru for till sitt arbete
i Berlin, men han stannade kvar.
    Det visade sig emellertid, att de hade haft
rätt, som hade gett sig av i augusti. I och med
att september hade ingått, började en tredagars
storm, som drev all värme så långt mot söder,
att den inte hittade tillbaka mer under den hösten.
Vinden trängde igenom alla väggar, det blev
ohyggligt kallt inomhus, och ute kunde man inte
vistas för blåstens skull. Om inte ringmuren hade
varit, som stängde ute det värsta blåsvädret, så
skulle vi knappast ha kunnat streta oss fram till
pavil jongen.
    Men storm och regn, det var Tavaststjernas
väder, och i denna otrevnad var det han, som h#ll
modet uppe på oss alla tre.
    Han tog sig för att berätta om Bjorneborgs-
tidningen. Det var som ett levande vasen, det
där bladet. Det gick sina egna vägar, ingen kunde
styra det, allra minst redaktoren. Ingen tidning
i Europa hade så många tryckfel. #etta fanns
det ingen hjälp för, utan man fick bära det. Och
ibland innehöll den smädedikter mot sin egen
redaktör. Vi kunde inte begripa hur sådant kunde
hända, förrän #vi förstod, att det var han själv,
som hade låtit föra in dem. Jag är nästan böjd att
tro, att han också hade arrangerat tryckfelen.
    En annan dag sökte han intressera oss för
ett stort företag. #ung Oskars jubileum firades
det året, och han föreslog, att vi skulle sända om-
kring cirkulär till alla Sveriges tidningar och er-
bjuda dem hyllningsdikter. Han var övertygad
om att alla tidningar ämnade införa undersåtliga


cch hogstämda kväden, och orn vi satte oss ner
och tillverkade jubileumspoesi under några veckor,
skulle vi kunna förtjäna en mängd pengar.
    Detta hände en av de sista dagarna, som vi
åt middag i paviljongen. Det var otrevligt och
ruskigt där, borden stod odukade, stolarna var
uppstaplade i högar, och alla gäster utom vi var
borta. Men om nagon hade gått förbi, så hade
han nog#fått höra ett sådant glam där inifrån, att
han kunde ha trott, att det hade blivit hog säsong
pa nytt.
    Sedan, då paviljongen stäng#es, fick vi lov
att söka oss ett annat matställe, och vi fruntimmer
beslöt att intaga våra måltider på hushållsskolan.
Det var mörkt och instängt där, men den låg nära
vår bostad, och där var billigt. Var #avaststjerna
skulle äta, visste vi inte; vi tog för givet, att han
skulle flytta till stadshotellet. Men då vi kom till
hushållsskolan för att spisa, var han där före oss.
Vi blev nästan rörda. Det var ju bara for vår skull
han kom dit. Där fanns verkligen ingenting annat,
som kunde locka honom.
    Ingen stad i världen kan anta ett så ödsligt
utseende som Visby, sedan badgästerna har för-
svunnit. Vi kunde gå hela gator utan att möta
en människa. Stadsborna tycktes förstå konsten
att göra sig osynliga. De borde ju ändå ha varit
tvungna att gå ut någon gång, men man såg dem
aldrig. Vi gick så ensamma, vi tre försenade
sommargäster, mellan hus och gårdar, som om vi
hade vandrat på en #de o.
    Det var just under dessa veckor, då vi var
så hänvisade till varandra, som vi riktigt kom att
hålla av Tavaststjerna. Vi arbetade alla tre nu,
vi var trötta, då vi råkades, och ingen av oss var
så särskilt briljant. Men Tavaststjerna var enkel
och vardagstrevlig och man om att glädja o#h
hjälpa. Vi blev mer än en gang rorda över honom.
    En dag hade Sophie Elkan blivit sjuk, och
jag kom ensam till middagsmålet. Tavaststjerna
frågade genast efter henne, och da han fick höra,
att hon inte kunde komma, blev han nedstam#
och tyst, nästan mer än som var artigt mot mig,
tyckte jag. Men efter middagen kom förklaringen.
Han hade ämnat bjuda oss på kaffe hemma hos
sig den eftermiddagen. Hans värdinna hade kokat
kaffet åt honom, och det stod nu färdigt och
väntade på oss.
    Jag fick lov att följa med honom hem, for
att inte hans missräkning skulle bli alltför stor.
Han hade gjort sig otroligt besvär. Han llade
säkert valt ut brödet själv hos bagaren, det var
bullar så stora som till en fettisdagsmiddag, och
han hade låtit bära upp brickan i ett litet ut-
siktstorn, som hörde till hans bostad, för att vi
skulle få njuta synen av vid himmel och fritt hav
än en gång under kaffedrickningen.
    Han hade nog varit så glad som ett barn,
medan han gjorde sina tillrustningar. Det kan
göra mig ledsen än i dag, att det skulle Iyckas
så illa för honom.
    På kvällen låg Sophie Elkan och yrade i stark


feber, då jag fick höra någon komma med tunga
steg uppför trappan och över vinden fram till
vara rum. Så knackade det, och då jag öppnade,
stod dår en karl i slokhatt och vid slängkappa och
sträckte fram en butelj mot mig. Det var Tavast-
stjerna, som hade kastat kappan över sig för att
kunna bära till oss en butelj vin, äkta spanskt
vin, som han hade spanat upp i någon handel och
som var så förträfflig#, att det skulle göra fru
Elkan frisk, om hon bara ville dricka ett par glas
av det.
    Hela tiden var han i en Ijus och glad stäm-
ning. Han arbetade oerhört, lade sig ingen natt
före två och Iyckliggjordes av en trogen, aldrig
svikande inspiration. Det var knappt mer an en
eller två gånger, som han lät oss få en aning om
att han gick och bar på tunga t nkar och olycks-
drömmar.
    Vi kom gående alla tre framåt Tranhusgatan
en eftermiddag. Det var inte mörkt, men djup
skymning, och gatan låg tom som vanligt. Helt
tvärt kom en meteor Ijungande förbi, klar och tyd-
!ig, som om en fackla hade slungats över vår väg.
#Såg ni den ?» sa Tavaststjerna. »Den betyder
Iycka.» - Visst hade vi sett den. Det var en
vacker och underbar syn. Vi kände oss gripna
och hogtidliga. Också vi hade en känsla av att
den kom som ett förebud. Tavaststjerna, som hade
blivit så glad åt den i första ögonblicket, slog nu
helt hastigt om och sade med lag röst: »Den kan
i alla fall inte vara menad for mig. Jag undrar
hur det skulle kunna vända sig så för mig här i
livet, att jag bleve Iycklig.»
   · En av de sista kvällarna, som vi var kvar i
Visby, hade vi varit ute och gått i skymningen.
Det var storm igen, och man fick vackert hålla
sig innanför ringmuren. Vi längtade emellertid
ut till havet, och vi gick fram till en av de västra
murportarna för att få se det. Utanför porten låg
en bastion, som var förvandlad till en plantering,
och där stod ett par bänkar. Här försökte vi sitta
ner, men det var för kallt. Vi reste oss alla tre,
men då vi fruntimmer hade nått in i muröpp-
ningen, märkte vi, att Tavaststjerna ännu stod kvar
därute i blåsten. Det var skymning, som sagt.
Havet låg och vred sig och plågades under vindens
skarpa tuktan. Himlen var full av moln och
mörker, och rätt västerifrån kom en tung, svart
molnbank drivande. Den rörde sig med en ovan-
lig hastighet ratt emot oss, kom hotfullt tung och
fast, inte lik ett vanligt moln, utan som en sky av
svart aska, som ville lägga sig över oss och kväva

oss.
    Detta annalkande moln stod Tavaststjerna
och såg in i, stod länge med korslagda armar,
medan vi dröjde i portöppningen och #äntade på
honom.
    »Vad tror du att han ser.# viskade jag till
Sophie Elkan. - »Han ser ut, som om han s#ge
döden,» sa hon.
    Men jag är inte säker på att hon hade rätt.
Jag tror, att han såg in i allt det livets morker,

som ville kasta sig över honom. Det var tyst-
nadens och glädjelöshetens mörker, som dövheten
skulle sänka över honom om några få år. Det
var fattigdomens och ensamhetens och glömskans
mörker, som skulle komma, ifall hans begåvning
sveke honom.
    Dock, han stod där ju- stolt och rak ännu.
Han trotsade det alltsammans. Han var en dik-
tare ännu. Han bar Ijuset inom sig. Mörkret
skulle inte kunna betvinga honom.
    Vi lämnade Visby ett par dagar därefter. Da
vi stod på ångbåten, färdiga att fara, syntes Ta-
vaststjerna inte till. »Nu har han glömt avgångs-
tiden» sa vi, för vi trodde nog, att han hade velat
komma och säga farväl till oss. Men i sista ögon-
blicket kom han med en stor massa rosor. Det
var säkert dessa, som hade vållat dröjsmålet. Han
hade nog velat binda ihop dem till buketter,
men han hade misslyckats. #?Ni får ta dem, som
de är,» sa han.
    Så kom det sig, att det första som det sista
vi fick av honom var rosor.
    Men härmed var också allt slut. Han för-
svann så helt och hållet ur var synkrets, som om
det svarta molnet från strandpromenaden hade
kastat sig över honom och kvävt honom.
    Till julen kom Laureatus ut emellertid, men
han sände den inte till oss. Vi fick julkort fr#in
hans hustru. Hon berättade, att han var ute i
Tyskland hos henne, men från honom själv h#rde
vi ingenting.
    Jag vet inte om han var nöjd med det mot-
tagande, som Laureatus fick. Jag vill minnas, att
den vann stor anklang; man sade, att det var
hans förnämsta verk, men jag är rädd, att det inte
var honom nog. Ingen tänkte väl på att säga, att
nu hade han skapat sitt mästerverk, det, som skulle
bära hans nam# till odödligheten. Och det var
på detta han väntade.
    Sedan hörde vi ingenting om honom förrän
efter några månader, då dödsnotisen stod i tid-
ningarna.
    Vi var inte tillsammans då, men vi genom-
fors av samma känslor av bedrövelse och sak-
nad. Det var något mycket rikt och Iysande, som
var borta. En meteor hade flugit förbi oss i
Ijus och prakt bara för att slockna.
    Vi tänkte sedan... ja, vi tänker och undrar
än i dag. Om vi inte hade varit så okunniga, om
vi hade vetat litet mer om hans förhållanden,
hur hade det då gått ? Vi hade kanske kunnat
göra honom mer nytta. Eller kanske inte just
honom själv - ty vem har makt att länka ett
människoöde?-men hans dikt, hans Laureatus,
hans storverk#dröm.
    Om vi hade haft förstånd och mod att tvinga
honom att arbeta omsorgsfullare, långsammare !
Om vi hade inpräntat hos honom, att hans dikt
verkligen kunde bli allt, som han ville ha den till,
kanske hade vi då kunnat förmå honom att skänka
den ett par år av sitt liv. Om vi hade vetat, att
detta var det sista tillfälle, som livet gav honom,


att vinna ett stort slag, då hade vi kanske kunnat
hindra honom att avsluta ett sådant verk p# ett
par månader. Detta arbete, som han älskade,
skulle ha kunnat hjälpa honom igenom den långa
finska vintern. Han skulle ha tagit bättre vara
på sig själv, om han hade haft detta att tänka
på. Och om han på så sätt verkligen hade fram-
bragt något utomordentligt, kunde det ha blivit
hans räddning, gett honom nytt livsmod, nya
uppgifter.
    Om vi hade vågat gripa in, hade vi kanskt
kunnat hindra honom från att sätta in i dikten all
denna klagan, som man ofrivilligt finner inte gå
ihop med hans själs mod och tålamod. Vi skulle
ha försökt att få honom att fullfölja det första,
raska uppslaget och inte tynga ner dikten med
sådant,'som n;låste ha varit tillfälligt och oväsent-
ligt för en så stark och rik begåvning.
    Vi hade kanske förmått honom att fullfölja
arbetet ännu några sånger, så att det hade fått
en verklig avslutning och hade förlorat intrycket
av att vara något ofullbordat.
    Men alla våra frågor är gagnlösa. Vi vet
inte om vårt ingripande hade kunnat gagna. Han
hade andra vänner, bättre och klokare rådgivare
än vi, och de kunde intet göra. Hans hjärna var
redan försvagad. Han hade formgivningens gåva
kvar, men de finaste och ömtåligaste delarna av
intelligensen tycktes vara på ett besynnerligt sätt
skadade och tjanstgjorde inte, som de borde.
    För oss återstår det blott att bära vittne om
vad han ville och säga, att vi tror, att han var
ämnad att i detta sangens Finland bestiga skalde-
tronen. Ty hos Tavaststjerna fanns dock inte så
litet av det, som utmärkte honom, som i dag firas
som Finlands störste son. Också hos Tavast-
stjerna fanns den stora hänförelsen över foster-
Iandets natur, han också var tapper och uthållig,
tålig och arbetsam, känslig, fast döljande sig
bakom humor och tvärhet, ordknapp och kvick, ett
provstycke också han på vad den finska jorden
kan alstra av stark, rik mänsklighet, då den gör
sitt bästa.
    Men hur som helst, vårt minne av Tavast-
stjerna är inte bara vemodigt. Han var en sårad
och slagen man, redan då vi träffade honom,
men det var vackert att se honom resa sig till sin
sista strid. Det var inte att vänta, att han skulle
segra, men om det finns en lager också för modet,
som vågar storverket, för viljan, som driver framåt,
ännu då allt hopp är ute, då skulle vi vilja skänka
den åt vår stackars vän Tavaststierna-Laureatus.




                  #lATHILDA WREDE




    Jag påminner mig mycket väl hurusom då jag
vintern 1912 för första gången i mitt liv besåg
Hälsingfors museum, min finske ledsagare helt
hastigt stannade framför en av målningarna.
    »Den här tavlan,» sa han, »tror jag, att vi
minst gärna ville mista av allt, som finns här på
museet.»
    D# han sade detta, kastade jag en blick på
tavlan. Det var ett porträtt av ett fruntimmer
med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk
klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte
heller vacker, och hela målningen var så utförd,
att man märkte, att artisten hade velat undvik#
att göra den på något sätt påfallande.
    »Vem föreställer den?» fragade jag, alltmedan
jag stod där och strävade att göra klart för mig
varför den hade fått ett så varmt beröm.
    »Det är Mathilda Wrede av Järnefelt,» sa
finnen, och det hördes på tonen, att han inte ansåg
sig behöva säga mer, för att jag skulle förstå.
    Jag hade emellertid aldrig förut hört talas
om Mathilda Wrede, så att namnet sade mig
ingenting. Men innan han hade talat ut, tyckte
jag, att en hinna drogs från mina ögon, så att jag
kunde se vem det var jag hade framför mig.
    Jag såg det på de magra, starka händerna
och på klänningen, som inte hade en knapp eller
ett veck -eller en bandögla mer, än som var
strängt nödvändigt. Fast först och främst såg jag
det nog på den blanka glansen i de uppåtvända
ögonen, som icke kom sig av tarar eller av något
annat jordiskt. Jag hade framför mig en av dem,
som Gud hade befallt att strida mot världens
ondskaroch elände och som aldrig tänker på sig
s jälva.
    i,Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?» sa
jag, under det att jag med all makt försökte göra
rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt rörande
över bilden av den ensamma kvinnan, som bar
sin börda med hänförelse, fastän man förstod, att
den höll på att tynga henne till marken.
    »Ja, hon är väl något i den vägen,# sa finnen.
»Hon tillbringar sin tid med att bedriva räddnings-
arbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års
människa nu, och hon har hållit på med detta
alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en gammal,
förnäm släkt, men ingenting annat finns till för
henne än de stackars brottslingarna. Dem ger hon
allt, vad hon har att ge: tid och pengar, omtanke
och vård.»
    Vl fortsatte en lång stund att tala om Mathilda
Wrede. Han berättade, att hon underhöll bekant-
skapen med sina skyddslingar, också sedan de


hade kommit ut u# fängelset, men för att kunna
med tillräckligt eftertryck förmana dem att leva
arbetsamt och ärligt hade hon själv beslutat sig
för att leva på samma summa, som en arbetare,
som har hustru och barn, kan ha att förfoga över
för sin enskilda del, det vill säga en trettiofem öre
om dagen. Hon sökte att på allt sätt hjälpa dessa
stackare till rätta också i rent praktiska ting. De
fick ga och komma hos henne, som de ville. Hon,
#m ingen annan, tog emot dem som goda vänner.
Hon var också oerhört populär ibland dem. På
huvudgatorna i Hälsingfors kunde hon gå fram,
utan att någon människa såg efter henne, men om
hon kom att passera en bakgata, så hörde man
viskas från alla håll: »Där går Fröken. Där går
Fröken.» Man kunde ju inte alltid vara så viss, att
detta skulle gälla just henne, men snart hörde man
nog ocksa ett: »Där går Mathilda,» och då var ju
inte mera något tvivel möjligt.
    På min fråga talade han också am hurudan
hon själv var. Tavlan här var i viss mån vilse-
ledande. Den angav bara hennes livs huvud-
riktning. När man i vanliga fall råkade henne
och såg den smärta gestalten och den stora, djärva
örnnäsan fick man ett annat intryck. Då tänk#,e
man snarast på att hon härstammade från en gam-
mal krigarsläkt. Hon var glad, hurtig, frispråkig
och gjorde sig inte bekymmer för något annat,
än att hon inte hade pengar tillräckligt för att
kunna lämna sina skyddslingar all den hjälp, som
behövdes. Det var liksom självfallet och ingen-
ting att berömma, att hon skulle offra sig for sina
stackars vänner, brottslingarna. Det var hennes
hantverk, och hon tyckte om det. Hon forstod
att locka fram deras bästa egenskaper, berättade
mycket gärna om dem och skildrade dem då med
lika mycken kärlek som humor.
    Till sist frågade jag om hon hade haft fram-
gång.
    »Ni ser siälv,» sa finnen och pekade på por-
trättet. »#et år nog inte så lätt att i längden
stå emot henne.»
    Några dagar senare fick jag göra personlig
bekantskap med Mathilda Wrede, men det är inte
om detta vårt sammanträffande, som jag nu vill
tala. Här skall jag endast framstålla några till-
dragelser ur hennes liv, som delvis har berättats
mig av henne själv, delvis av några bland hennes
vänner.




    Då Mathilda Wrede ännu var en ung flicka på
en adertor# eller nitton år, drömde hon flera nätter
å rad om en man, som anropade henne om hjälp.
Hon sag honom tydligt, hörde honom jämra sig
och klaga, rördes till medlidande och ville bi-
springa honom, men som det vanligen går i
drömmen, kunde hon inte utföra sin avsikt, utan
vaknade upprörd och ängslig, medan tararna
strömmade over hennes ansikte.


    Denne man, som Mathilda Wrede hade sett
i drömmen, kom hon snart nog att råka i verk-
ligheten. Hennes far, som på den tiden var
styresman över Vasa län, hade en dag låtit hämta
upp till guvernörshuset en straff#nge, som förr i
världen hade varit måleriarbetare, och uppdragit
åt honom att måla om-några gamla möbler. Medan
fången var sysselsatt med detta arbete, kom hon,
den unga guvernörsdottern, att gå förbi, och i
detsamma Iyfte han huvudet från arbetet. Hon
blev stående utan att kunna röra sig. Det var
mannen från hennes dröm. Hon kände igen hans
ansikte drag för drag. Hon blev förvånad över
att han, efter att ha kastat en likgiltig blick på
henne, böjde sig ner och återtog arbetet utan att
säga något. Hon hade iförsta ögonblickets häpnad
väntat sig, att han å sin sida skulle känna igen
henne och begagna tillfället att än en gang anropa
henne om hjälp.
    Fastän mannen ingenting sade, kunde hon i
själva verket inte komma lös från sin föreställning,
att han levde i stor ångest och att något måste
göras för honom. Han stod där helt lugn vid sitt
arbete, ingenting förrådde, att hans inre var i olag,
men hon var i alla fall övertygad, att det måste
förhålla sig så.
    Drömmen och drömstämningen kom tillbaka
med sådan kraft, att hon inte kunde göra klart
för sig, ltt de inte ågde full verklighet. Det enda
viktiga tycktes henne vara att göra något för den
fångne nu, då hon var i stånd därtill, för att inte
återigen nästa natt behöva våndas för hans skull
under sömnen.
    Nästan utan att hon visste hur det gick till,
började hon tala med honom om hans själstill-
stånd, om syndanöd och frälsning. Hon var
visserligen redan då varmt religiös, läsare eller
pietist, vad man nu skall kalla det, men hon var
också blyg och skygg, och hon skulle inte ha
kunnat företa sig något sådant en annan dag.
När hon återkom till fullt medvetande och märkte
vad hon hade inlåtit sig pa, kände hon det, som
skulle hon ha vandrat ut på en farlig is utan att
tänka på att den när som helst kunde brista under
henne.
    Hon skyndade sig att avsluta det, som hon
hade att säga, med några korta meningar. Därefter
blev hon stående tyst och kände sig ovillkorligen
rätt illa till mods. Hon undrade vad hon kunde ha
sagt. Det kändes smärtsamt, att hon hade l#tit
förleda sig att förråda denna kärlek till l(ristus,
som utgjorde hennes unga hjärtas Ijuvaste hem-
lighet. Karlen därborta gjorde kanske narr av
henne, eller kände han sig kanske harmsen över
att ett barn som hon hade försökt sig på att bringa
tröst till honom, som var en erfaren och mogen
man ?
    Hon hade helst velat skynda bort från allt-
sammans, men så tänkte hon, att det skulle vara
fegt. Vad hon nu än hade sagt, så ville hon
stå för det.
    Straffången, som hon hade talat med, förhöll


sig alldeles stilla. Han arbetade vidare långsamt
och omsorgsfullt liksom för att dra ut på tiden.
I alla fall dröjde det bara en kort stund, innan
han var färdig. Därpå sysslade han ett par minuter
med att stryka av penslarna. Först då detta var
gjort, vände han sig mot henne.
    Då såg hon, att han var rörd. Han hade
visst inte skrattat åt henne. Han hade gråtit,
medan han hade stått lutad över arbetet.
    Det såg ut, som skulle han ha genomlevat
stora ting, men han berättade henne ingenting
om detta. Till henne sade han bara ett par ord.
    »Det är skadaä) sa han med stark tonvikt,
#att inte fröken kan komma ner till fängelset och
tala med de andra cckså.»
    Därmed gick han, men hans ord verkade på
den unga flickan som en uppenbarelse.
    Allt, som hade hänt henne denna dag, tycktes
henne vara ett kungörande av den Högstes vilja
med henne. I sitt hjärta kände hon närvaron av
sin Gud, som hon älskade, och full av h#ngivenhet
och Iydnad knäppte hon sina händer.
    #Om du vill, att jag ska gå till alla dem,
som försmäktar i bojor och fängelser, och tala
med dem om dig, varför skulle jag inte göra det?»



    Det var en gammal man, som hette Lauri.
Han satt på cellfängelset i Abo, och en förmiddag
hade Mathilda Wrede varit inne hos honom i

cellen en hel timme. Hon hjälpte honom att
skriva brev till hemmet, och det var så mycket#
sonl hon skulle säga, och så mycket, som hon
inte skulle säga. Gubben talade fram och tillbaka
och blev aldrig färdig. Hon försökte vara tålig,
men han var mer än vanligt omstandlig och lång-
sam, och hon var alldeles uttråkad, innan han
äntligen hade fått tala ut.
     Denna samma dag b!ev hon inkallad till
fängelsedirektören, och hos honom blev hon uppe-
hållen ända bortemot halv tre. Hon brukade
annars gå in till staden och äta middag mellan
två och tre, men nu tyckte hon, att det var bäst
att uppskjuta middagsätningen, därfor att hon
måste vara tillbaka i fängelset redan klockan tre.
#ion hade då, vad man skulle kunna kalla, allmän
mottagning. Direktören hade nämligen upplå#t
ett rum för henne, där hon vid denna tid fick ta
emot de fångar, som önskade hennes hjälp.
     Hon kände sig rätt trött efter att ha varit
.upptagen hela dagen, och hon blev missnojd, nar
hon kom in i mottagningsrummet och fick se, att
gubben Lauri stod där och väntade på henne.
     »Nej, Lauri» sa hon, för hon tyckte sig inte
kunna stå ut med att höra på hans långtrådiga
historier än en gångä#jag har ju talat mcd Lauri en
hel timme förut i dag. Nu får inte Lauri ta
opp tiden för de andra.»
     Men Lauri frågade inte efter tillrättavisningen.
    »Fröken ska inte vara rädd» sa han. »Ja£
ska inte vara så långsam av mig denna gången.


Men ser fröken, det har fallit sig så, att jag har
haft arbete nere pa gårdsplan i dag för att snickra
lite på en vagn, och jag har inte sett fröken gå
hem, så jag kan förstå, att fröken ingen middag
har fått.#
    »Nej, det är nog sant, Lauri, men just förden-
skull . . .»
    Gubben Iyste till av belåtenhet, då han hörde,
att han hade gissat rätt.
    #Jag tänkte på fröken, när jag fick min mid-
dag,» sa han. »Och det bar så väl till, att vi fick
köttsoppa med potatis. Se, om det hade varit
ärter, då hade det varit omöjligt att gomma någe.
Men nu kunde jag komma åt att spara både potatis
och bröd åt fröken.#
    Därmed dök gubben Lauri ner i fickan och
fick upp två små potatis och ett stycke solkigt
bröd, som han räckte henne i sin våta, smutsiga
hand.
    »Se, vad solsken och blommor är för dem,
som lever fria ute i världen, det är fröken för
oss, som sitter inneä# sa gubben, »och därför så. . .
    Hon visste inte själv, nar hon tog emot gåvan,
om hon var mest rörd eller mest rädd for att
han också skulle vilja ha den njutningen att se
hur hon stillade sin hunger. Men till all lycka
gick han sin väg strax utan att begära tack en
gång.
    .Men då rusade hon efter honom. »Lauri !»
ropade hon. »Ni ska få tala hur länge ni vill
nästa gång. Ni har gett mig mer än bröd. Ni
har gett mig något, som jag kan tänka på med
glädje i hela mitt liv.»



    Juho Jokinen och hans kamrat Eino llonen
sitter en lördagskväll i Brunnsparken i Hälsing-
fors. Det är intet behagligt väder, det blåser
och småregnar, men Jokinen och llonen, som
inte har för vana att fästa mycket avseende vid
väder och vind, är i det bästa humör. Det skulle
ju också vara obilligt annars. Sitter de inte med
fickorna fulla av ölbuteljer i ett avsides hörn av
parken, färdiga att göra sig en riktigt glad kväll?
    Jokinen är gammal Hälsingforsbo, medan
llonen är tämligen nykommen till huvudstaden
och inte fullt inne i alla dess förhållanden. Han
har kommit in från landet för att bli droskkusk,
och han håller sig egentligen för god att umgås
med Jokinen, som är en för detta tukthusfånge,
men han har inte kunnat motstå lockelsen av
flaskhalsarna, som tränger upp ur Jokinens ficka.
    Medan Jokinen drar upp korkskruven och
börjar tvinga ner den i korken på den första
flaskan, prisar han ivrigt platsen, där de befinner
sig. »Säg, min gosse lilta, har du sett en bättre
belägenhet? Det är inget fel på den. Fin utsikt
över havet, du ! Och ingen polis har gått här
förbi under de sista tio årena.»
    Jokinen slår ut med handen, medan han


säger detta, och tar sig en rundblick över om-
givningen. Hela parken ligger så gott som öde.
Ett enda fruntimmer bara skymtar fram långt
borta mellan träden.
    Ilonen kan inte tänka sig någon mindre farlig,
men Jokinen börjar svära långa rader över att
just hon ska hitta på att gå i Brunnsparken, da en
stackare hade hoppats att få sig en förnöjlig
stund efter allt veckans slit och släp.
    »Vem är det, som du blir så rädd för.?»
säger llonen.
    »#änner du inte henne?» utropar Jokinen.
»Nåja, det är sant, du har ännu inte haft någe
med henne att göra. Det är en fröken, som
bruka' gå till oss i fängelset.»
    llonen skrattar föraktfullt. »Jaså, en så'n där,
som går och talar Guds ord med er, medan ni
sitter inburade. Men du ska väl inte vara nå'n
stolle, karl ? Du är ju en fri människa nu.»
    Jokinen ser sig omkring helt rådvill och
sticker buteljen bakom ryggen. »Ser du orn hon
kommer hitåt.?»
    »Ja, det tror jag att hon gör. Men ta nu
mod till dig!» säger Itonen och storskrattar. »Låt
du henne komma hit och predika bara! Jag ska
ge henne svar på- tal.#
    Han får Jokinen till besinning. Den förre
tukthusfången sätter sig till rätta igen och börjar
skruva ner korkskruven.
    »Ja, se} du,» säger han urskuldande, »hon
predikar inte. Hon är inte som de andra. På
tukthuset satt vi och räkna' dagarna, tills hon
skulle komma. Hon gick till min hustru och
hörde efter hur hon hade det, medan jag Yar borta.
Jag tyckte, att jag inte hade nå'n annan vän än
hon i hela världen. Det är som förbannat, att hGn
just ska g# törbi här i kväll.»
    #Asch,» säger Ilonenä#bry dig inte om henne!
Allt det där är bara knep, som de hittar på för
att göra er mjuka. S#'nt där folk vill omvanda
er, för att de själva ska kunna bo lugnt och
tryggt i sina fina hus.#
    »Det kan vara så med en del av dem,» säger
Jokinen. »Men inte med den här. Hon är dotter
till en guvernör, men hon bor i ett enda rum, och
hon har det inte finare, än att både du och jag
kan gå till henne och hälsa på.»
    »Nå, om du är så rädd av dig,» föreslår llonen,
»så låt oss kasta buteljerna i sjön och gå hem!»
    »Har jag sagt annat, än att det var en satans
otur, att hon skulle komma just nu ? Men inte
är jag rädd inte. Här ska du se!»
    Proppen far ur buteljen med en utmanande
knall, just som det ensamma fruntimret går förbi
dem. Hon har gått med nedb#jt huvud och inte
förut gett akt på dryckesbröderna vid vägkanten.
Nu vänder hon mot dem en lång blick, stannar
till och med en sekund, men fortsätter strax backen
uppför.
    Då hon har gått förbi, knuffar Jokinen till
llonen med armb#gen. #S#g du ögona?» frågar


han med ett nästan forskramt tonfall i sin sträva
brännvinsröst.
    Han har talat så högt, att den förbigående
mycket väl har hört honom, men hon fortsätter
sin vandring.
    Jokinen håller handen hårt om buteljhalsen.
Han vill Iyfta den och dricka, men han sätter ner
den igen.
    )#Åsch då, Jokinen !» säger llonen och vill
lägga handen på buteljen, men kamraten stöter
undan honom.
    #,Fröken !» ropar han.
    Den ti!ltalade vänder sig mot honom och
blir heksam stående.
    »Se nu hit!» ropar han och höjer buteljen.
    »Mathilda Wredes skål!» vrålar han till med
ett obeskrivligt tonfall, och i detsamma vänder
han buteljen och låter allt dess innehåll rinna ut
på marken.
    Och llonen, som mot sin vilja har blivit
gripen av detta skådespel, ser allt ölet flyta bort
utan att göra en rörelse.
    #gonblicket därefter ar Mathilda Wrede
framme hos dem.
    »Ack, Jokinen,» säger hon, »vad ni har gjort
mig glad ! Vet ni, att just i kväll var jag s#
ledsen. Jag tyckte, att allt, vad jag strävade,
tjänade till rakt ingenting. Till sist gick jag ut,
för jag tänkte, att jag skulle få lite bättre mod ute
i friska luften. Men när jag såg er sitta här,
blev jag ännu mer ledsen. Och jag var så trött, att
jag inte orkade säga något till er. Det var ju så
lönlöst i alla fall, tänkte jag. Men nu har ni
gjort mig frisk och munter, nu är jag inte alls
ledsen mer. Och nu ska ni gå med mig båda
två in till stan och dricka kaffe.»
oA, inte kan fröken gå med oss.
äJo, vad jag det kan.»
    Och Mathilda Wrede vandrar in till staden
i sällskap med Jokinen och llonen, de två stol-
taste karlarna i Hälsingfors.



    Det är en cell i fängelset i Hälsingfors. En
lång, mager dam, mycket enkelt klädd i en åt-
sittande grå klänning, har just nyss blivit in-
släppt, och dörren har stängts efter henne. Frarn-
för henne pa golvet ligger utsträckt en man i
fångkläder. Han har inte gjort den minsta
rörelse, då dörren öppnades, och förblir alltjämt
orörlig med högra armen lagd over ögonen.
    Den besökande damen foretar sig ingentir g
på en stund, utan nojer sig med att betrakta
den liggande. Det är en karl, som hon har h#rt
mycket omtalas, ingen vanlig liten tjuv eller för-
falskare, utan en stor brottsling, en skogsrovare,
som har mördat ett halvt dussin människor,
plundrat resande och gjort flera härader osäkra
därborta vid ryska gränsen. Då han nu äntligen
har blivit infångad och adömd livstids straff-
arbete, har han visat sig så stark och vild, att

bevakningsmanskapet nästan är rådlost och anser
det vara livsfarligt att gå in i hans cell. Hon, som
nu står därinne alldeles ensam och värnlös, har
måst utkämpa en hel liten strid med fängelse-
dire#rtören, innan hon har fått tillåte#se att besöka
denna #ånge.
»Halonen !» säger hon till sist med en låg,

men ganska myndig röst. »Jag kommer till er
med en hälsning från era släktingar borta i Vasa-
trakten.»

    Den liggande mannen svarar ingenting på
detta tilltal. Han sover eller låtsar sova. Hon
vet inte rätt vilketdera.

    Hon väntar en stund, därpå börjar hon som
nyss förut.

    »Jag har hälsningar till er, Halonen, fran era
släktingar.»

    Mannen envisas fortfarande att inte svara
henne. Då böjer hon sig ner och rycker till ett
litet tag i hans rockärm.

    I samma ögonblick, som hon vidrör honom,
studsar mannenj som ligger där med bojor om
både händer och fötter, upp från golvet och står
upprätt liksom genom ett under. Hon häpnar
över hans utomordentliga vighet och snabbhet,

och hon häpnar än mer över honom själv, sådan
han nu står in#ör henne. Han är den största karl,
som hon någonsin har sett, en riktig jätte, men så
välvuxen, att hon tycker honom vara själva ur-
bilden för en människa. Hans ansikte är lika
skönt som allt annat på honom, och hans håll-
ning är som en furstes.
    Den besökande hade ovillkorligen dragit sig
ett steg tillbaka, då han så plötsligt for upp från
golvet. I själva verket har hon fullt skäl att
bli rädd, för rövarns ansiktsuttryck är mer än
hotande. Han ser ut som en man, vars tålamod
blivit prövat till det yttersta och som nu vid minsta
anledning är färdig att Iyfta sina fängslade händer
till ett slag, som skulle falla tillräckligt tungt för
att döda vem helst som drabbades av det.
    Han har genast uppfattat, att han har skrämt
henne, och han ler ett föraktfullt leende.
    »Vad är ni för en?# säger han med en min,
som om han talade till en krypande myra på
skogsstigen.
    Hon nämner sitt namn, och hon upprepar, att
hon kommer till honom med hälsningar. Hon
är ond på sig själv, därför att hon märker, att
hon talar i en betryckt ton. Hon har dock redan
övervunnit det första, ögonblickliga intrycket av
rädsla. Det hon nu känner är en nedslående
hopplöshet. Hon tycker, att hon har kommit in
i buren till ett skönt skogens djur, som hon inte
känner sig i stånd att tämja och behärska.
    Rövarn bryr sig allt fortfarande inte om hennes
hälsningar, men han fäster sig vid hennes namn.
    »Mathilda Wrede,» säger han. »Då är ni kanske
släkt med generaln i Vasa?#
    »Min far var general och guvernör i Vasa.
I#ände Halonen honom? Han är död nu.»

    Den store, ståtlige fången mäter henne med
ett ringaktande ögonkast.
    #Generaln var en grann karl. Det är skada,
att ni inte är lik honom.))
    Då han har sagt detta, drar sig hans l;ropp
samman till språng, och hans ögon glittrar elakt.
Man skulle kunna tro, att han försöker reta sin
gäst till att ge honom ett ovänligt eller beskaffande
svar för att få anledning att angripa henne. Medan
Mathilda Wrede ännu tvekar om hon skall svara
något pa den sista anmärkningen, möter hennes
ögon hans, och hon uppfattar snabbt den mordiska
glimt, som lurar i ögonvrån. Hon ser, att hennes
liv är i fara, men detta väcker helt plötsligt
hennes särskilda begåvning, den intuition, som
lär henne hur hon skall behandla brottsliga och
förtappade människor. Därmed återvänder hela
hennes säkerhet, och hon känner sig till och med
road av den otämjde skogsmannens påtagliga
övertygelse om sin överlägsenhet till trots för
det elände, vari han råkat.
    #AIIa kan inte vara så vackra som Halonen
och min farä# svarar hon käcktä#men vi måste
ju försöka leva i alla fall.#
    Spänningen i rövarns hållning slappas, och
han rätar ut sig. Detta är inte rätta tillfället
att slå till. Hennes svar har avväpnat honom.
    »Ni är ju en förståndig människa,» säger han
och skrattar till. #Jag trodde, att ni bara kom
hit för att predika.»
    Ater är den elaka glimten framme i ögat.
I allt han säger ligger en fälla. Han vill reta henne
att ge honom detta skarpa svar, som skall ge
honom anledning att kasta sig över henne.
    Hennes svar kommer värdigt och med osvik-
lig säkerhet.
    »Om Gud en dag tillåter Halonen att närma
sig honom, så ska jag bli glad att fa visa er
vägen fram till hans tron. Till dess är det bättre,
att vi talar om annat.#
    Rövarn tycks inte vilja förstå henne.
    #Varför kommer ni hit, om ni inte vill
predika ?» frågar han strängt.
    #Jag kommer till Halonen liksom till de andra
här i fängelset för att ge er all den hjälp, som står
i min makt. Jag kan skriva brev åt er. Jag kan
skaffa er underrättelser från era närmaste, och om
det finns någon kvinna eller något barn därborta i
skogen, som lider nöd nu, då Halonen har blivit
tillfångatagen, så kan jag sända hjälp till dem.»
    »Det är bara undanflykter,» utropar rövarn.
»Det går ändå inte ut på annat än bot och om-
vändelse. Ni har kommit hit för att få mlg att
ångrå mig. Men jag vill inte. Jag har gjort
alldeles för mycke ont för att kunna ångra.»
    Han hetsar upp sig själv, medan han säger
detta. Han rodnar av vrede, och han hasar sig
tätt intill henne och skakar sina knutna nävar
frarilför hennes ansikte.
    Hon förstår, att han söker sak med henne,
men mitt under det att hon känner sitt liv i allt
större fara för varje ögonblick, som går, fore-

ställer hon sig i vilket uppheisningstillstånd denna
vildmarksmänniska maste befinna sig. Hon förstår
hur denne man, som har yvts över sin kraft
och skönhet, som har känt sig som en stormakt
på sin ort, måtte plågas av att vara en föraktad
fånge. Hon känner det instinktmässiga medlidan-
det med den fångna kungsörnen.
    Det är detta, som gör, att hon inte låter sig
varken retas eller skrämmas. Hon svarar med
samma saktmod som forut:
    »Jag är inte här för att skada er, Halonen.»
    Törhända beröres han ångenämt av en skälv-
ning av medkänsla i rösten. Något dylikt har
inte mött honom, sedan hans elände började. Han
sänker åter sina händer, hasar sig ett par slag
fram och tillbaka över golvet och sätter sig sedan
på en smal bänk, den enda sittplatsen i cellen.
    »Törs ni #omma hit och sätta er bredvid mig?#
    Det är naturligtvis en ny snara. Han spanar
girigt efter nagot tecken till tvekan hos henne.
Med flit har han satt sig så, att han kommer
mellan henne och dörren.
    Hon förstar ögonblickligen vad som är minst
farligt att göra, och hon går och cätter sig bredvid
honom.
    »Jag skulle vilja tala om något för erä# säger
hanä#men ni berättar väl alltsammans för dem
därute.»
    Hon gor en harmsen rörelse. #Tror ni, att jag
talar om något, som en fånge har sagt mig i
förtroende ?»
    Han tiger nu ett ögonblick, därpå börjar han
helt oförmodat tala med henne om skogen och
ödemarken. Han beskriver för henne solupp-
gångar och stormnätter, stora, sköna träd, som
han älskar, hemlighetsfulla insjöar, starka, listiga

djur, vilkas levnadssätt han tycks vilja efterhärma.
Han talar om allt detta vackrare än någonsin en
skald och därtill med den mest ingående kunskap.
#lon hör på honom med sådant inkesse, att hon
nästan glömmer vem det är, som hon Iyssnar till.
    Plötsligt springer han upp så häftigt, att
bojorna skramlar, och han säger med lidelsefull
längtan: »#an ni förstå, att den, som har levat
därborta, inte kan stå ut här i ett sådant hål?
Man måste göra sig fri på något sätt.»
    »Jag förstår nog, att Halonen längtar,» säger
hon.
    Han står nu borta vid väggen och stöder
sig mot den. Hans ansikte har blivit kallt och
obevekligt, och med ett olycksbådande lugn för
klarar han:
    #,Jag vill tala om för er vad det var jag
låg och tänkte på nyss, då ni kom in. Jo, jag
svor en dyr ed till mig själv, att den första män-
ni,ka, som kom in i min cell, skulle jag slå ihjäl.»
    Han håller sig tyst ett ogonblick, men då hon
sitter helt stilla och ingenting svarar, fortsätter
han.
    »Jag måste göra mig fri #å ett eller annat
sätt, det kan ni väl förstå. Jag trodde, att jag redan
hade mördat så pass många, att det skulle ha räckt


till för ett dödsstraff, men det gjorde det inte.
Därför ar ja# tvungen att slå ih jäl en eller två
eller tre till, så många, som behövs för att få
ett slut. Jag försökte i går, men det Iyckades inte.»

    »#et är således Halonens mening,#, s#ger hon,
alltjämt utan att stiga upp från bänken eller ge
något tecl#en åt fångvaktarn, som otvivelaktigt
stod utanfö# dörren och gav akt på den farlige
fångens uppförande, »att tala om för mig, att
Halonen ämnar slå ihjäl mig?»

    »Det har varit min mening hela tiden,» säger
hanä#men jag tänker nu på att det egentligen
var en karl, som jag menade, då jag gjorde det
där löftet. DärfBr kan ni få lov att gå er väg
oskadad, men då måste ni göra det strax.
    »Och om jag inte vill gå, Halonen.#»

    »Det är inte tid till något gyckel nu, fröken.
Jag har sagt mitt sista ord. Om ni vill gå strax,
ska ni slippa undan.»

    Han väntar, att hon skall avlägsna sig, men
hon gör inte en rörelse.

    »Ni ska ge er i väg kvickt, annars så...»
    Hon riktar blicken lugnt frågande på #onom.
    »Halonen ämnar alltså slå ih jäl den förste,

som kommer in, sedan jag har gått min väg?»
»Det har jag ju sagt.»
    »Då förstår väl Halonen, att jag måste bli
kvar.»
    »Måste fröken bli kvar ?»
    »Jag kan inte rädda mig på en annans bekost-
nad, Halonen. Om någon måste dö, varfor skulle
det inte bli jag?»
    Hon vänder sig litet från honom, knäpper sina
händer till bön och fördjupar sig i denna uhn
att mer se åt hans håll. I detsamma antar hennes
ansikte ett uttryck av längtan och av strålande,
förhoppning. Det är frigörelsens ögonblick, s#m
har kommit. Det är slut äntligen med denna
vandring bland ondska och elände, slut med all
trötthet, med allt misslyckande, slut med en kamp,
som aldrig kan föras till någon avgörande seger.
Nu väntar henne endast frid, frihet, frälsning från
ondo.
    Hon hör mannen borta vid väggen skramla till
med bojorna ett par gånger. Hon hör honom
dra tungt efter andan. Antligen kommer han
henne närmare. Hon hör ett rått, vilt skrik ur
en ångestfullt sammanpressad strupe.
    Men därpå följer inte något dråpslag over
hjässan, som hon har väntat, utan rövarn stortar
med ens ner på golvet och ligger framför hennes
fötter gråtande, hejdlöst, smärtsamt, utan kraft
att behärska sin rörelse.
    Hon böjer sig ner över honom med en suck.
Räddad alltså! Räddad för att vandra vidare pa
tröttsamma stigar bland stickande törnen och
giftormar.




INNEHÅLL.

Monarkmotet .





Gammal #abodsJgen ..........

Tj5nsteannen

Vattnet i Kyrl#riken ................

Slänerl#arlarna på Ekolsund .

Den heliga bilden i Lucca ...........

Vagen mellan himmel och jord

T# spådomar ..................

Tal rid Nobel#esten lo december Igog ........

Hem och stat ..................

Anders Fry#ell ...........

Taraststjernas sisla sommar ............