Torgrim var den största bonden i Roslagen, och en afton satt han och språkade med sina gäster. De kluvna och tända torrvedsstickorna, som voro instuckna i väggen, brunno småningom ut, men månen sken in genom taköppningon och bredde glatt och vänligt sitt ljus över bordet och högsätet. Stora år hade randats för både svear och götar, och det talades om bragder och äventyr, ty gästerna i bondetjället voro nyss hemvända från härfärd.
Då kom en träl inspringande i salen och satte en hjälm mitt på bordet framför Torgrim. Den var prydd med fyra uddar och stod på dem som en gryta på sina fötter. I hjälmen låg ett nyfött och naket litet flickebarn och slog med armarna och sparkade och grät.
»Du har vidsträckta marker, husbonde», sade trälen. »Vem skall ärva och sköta dem? Hittills var du barnlös, men i afton är dig fött ett flickebarn. Ve oss, att det inte blev en son!»
Gästerna begynte skratta, och hjälmen blev skickad utefter bordet, så att var och en fick se på barnet och taga om de små händerna. »Javäl, Torgrim», sorlade de muntra rösterna, »här får du just en, som kan styra plogen! Det här blir något för dig att kläda och pynta och sitta och klema med. Men stor nytta lär du väl inte kunna få av henne i alla hennes dagar.»
När hjälmen hade vandrat från hand till hand ända ned till bordshörnet, där månljuset inte nådde fram, utan det var mörkt, tog trälen den under sin arm och gick mot dörren.
»Bonde», sade han, »det är väl klokast, att jag sätter ut barnet i skogen och låter det omkomma.»
Men därvid råkade han att ännu en gång bära den lilla genom månstrimman, så att Torgrim kunde se henne.
»Nej, goda gäster i bondetjället», utropade han och sprang upp. »Helt annat skola ni nu få varsna. Blev flickan mig räckt i den hjälm, som jag själv så ofta bar i min ungdom, när jag stod i eget skepp, då lyfter jag nu också ned min sköld och mitt askspjut och lägger hos henne. Två henne i snö, du träl, och lägg en bit björnmärg mellan läpparna, så blir hon lugn. Dotter, här under den klara månen namnfäster jag dig, och du skall heta Hjälmdis.»
Hornen blevo då på nytt fyllda, och de glada gästerna drucko barnsöl i månglittret.
Modern var en trälkvinna. Hon dog snart, och Hjälmdis fick växa upp i ensamhet hos fadern. Hon följde honom, när han gick till skogen med sin vedyxa och satt gränsle framför honom, när han red till köpstämma i byarna. Under de långa vinterkvällarna, när hon kom fram till honom och leka med hans buskiga skägg, lärde han henne att sno bågsträngar och skäfta pilar. Hon hade ingen glädje med att sy ihop dockor av tyglappar som andra mör, utan hennes högsta fröjd var att få sitta på skinnfällen vid elden och vända på faderns svärd, som var ett gott stycke längre än hon själv.
Men ödesdiserna äro gåtfulla i sin makt. Fast Torgrim alltid var god mot henne, förmörkades han allt mer av sorg över att inte ha någon son, som skulle ärva hans stridsvapen och gård och göra ätten heder. Han satt och ruvade på sina svårmodiga tankar. Trälarna sörjde med honom, och han hade inte längre någon ro hemma.
En dag tog han sin yxa som vanligt och gick ut i skogen, och dottern följde honom. De kommo då in i ett björksnår, som var så tätt, att hennes hår fastnade i grenverket. Solen sken så vackert både genom björklövet och hennes rika, ljusa hår, som hon höll på att lösa från kvistarna, att allt borde ha kunnat dansa av glädje. Men Torgrim gick förut utan att se sig om. När hon ropade efter honom, fick hon inte något svar, och från den stunden blev han borta för alltid.
Hon fortsatte att ströva omkring som förut och badade sig i snö för att bli stark. En av de muntra gästerna, som hade suttit med i ringen, då hon bars in i hjälmen, hette Torvald Hjaltesson. Det var en sagoberättare från det fjärran Island, och fast han inte själv kunde kväda, var han mäkta lärd. En dag kom han vandrande igen till gården, och han slog sig ned och talade länge med henne om fadern och skuggorna i underjorden. »Jag skall söka honom ända nere bland de döda», svarade hon Torvald, då han tystnade, och skyndade så ut igen i skogen.
När hon hade gått hela dagen, plockade hon bär för att stilla den värsta hungern, men ändå tänkte hon inte på att vila. Hon kom allt längre bort från de levandes boningar; till och med träden växte inte längre med liv, utan stodo grå och mariga. Ingen mossa gjorde det längre mjukt att sitta på stenarna, marken täcktes av sand, och klippblocken lågo kringkastade. Men då märkte hon, att hon gick omgiven av en blek skara, och luften omkring den var sval som över en källa. »Ni äro de döda», viskade hon och började darra.
Nu gällde det att stiga utför, beständigt utför mellan de fuktiga klipporna. De nedersta trappstegen lågo i en vid ring, höga som bänkar, och på dem satte sig de bleka för att rannsakas och dömas. Ännu djupare ned dånade en skräcksvart flod med fräsande skum, och på andra sidan var det trängsel av skuggor och hjässa vid hjässa, så långt det var möjligt att urskilja något i halvskymningen. Likväl kände hon sig ännu inte alldeles hjälplös, ty bredvid henne gick en god kvinna med vänlig blick, som påminde om månglittret i Torgrims sal.
»Ett så litet barn är ingenting att döma över», sade hon och sköt Hjälmdis framåt förbi bänkraderna och in i en flock av andra barn. »Se här, hon är ännu rödblå på fingrarna och om munnen efter bären, som hon nyss gick och plockade.»
Barnens blekhet skrämde henne i början. Men det var ett sken av skuldfri lycka, som lyste ut från deras väsen, och snart började hon leka med dem och klappa dem med sina hallonfärgade fingrar. »Vad heter du?» frågade hon den, som hon höll i handen. Hon svarade: »Kanske heter jag Glömd.» och den, som stod närmast, svarade också: »Jag heter väl Glömd.»
Vit som krita red nu Hel, den grymma underjordsdrottningen, utefter andra stranden på sin trebenta häst. »Jag har skarpare ögon än de andra», ropade hon över vattnet, »och jag ser nog, att du inte hör hit, barn lilla. Vem söker du? Är det din far, så sitter han hos Oden, om han har fallit för svärd eller kastat sig utför ättestupan, och till Valhall är det svårt för kvinnor att hitta upp. Men antingen han nu är hos Oden eller mig, hoppas jag på en sak. Det är, att han snart skall få heta Glömd, han också.»
Och så skrattade Lokemön, så att genljudet rullade genom grottorna.
Hjälmdis hade gömt sitt huvud i kläderna hos den goda kvinna, som ännu stod kvar bredvid henne, men nu släppte hon dem förfärad och flydde uppför trappstegen. Hon hukade och sprang och kände de mötandes svala kappor och dukar svepa över ryggen. Ingen hindrade henne, ty hon var ju bara ett barn. Obemärkt letade hon sig upp till träden under den fria himmeln.
Natten var inte mörkare, än att hon kunde hitta, men det blev full dager, innan hon kom fram till gården. Trälen satt på tröskeln med en mjölkbunke och matade tomtormen, som hade sitt bo under husknuten och ofta brukade ringla fram ända till härden.
Då trälen en stund hade lyssnat till Hjälmdis, sade han till ormen liksom halvsjungande: »Kloka djur, barnet här har råkat somna i skogen och drömt om det myckna lärda, som den där isländaren satt och spann ihop i går. Fast vem vet? Kanske var det mer än bara drömmar. Därom törs en stackars fåkunnig träl som jag inte säga något. Och visst känns det tungt, att en så god husbonde som Torgrim snart skulle glömmas för alltid.»
Isländaren hörde hans ord, och barhuvad kom han med raska steg ur salen och svarade: »Du talar efter ditt förstånd, kära husträl. Nu äro runorna komna till oss genom Oden, och de äro det visaste och största av allt, som han skänkt. Mot dem äro guldet och järnet ingenting. Tomma bautastenar stodo här många, men runorna skola sira stenen som lövet grenen, och nu kunna till och med de döda tala med oss. Segerrunor, lagrunor, skalderunor, ätterunor, hell er, ty ni ha dräpt glömskan!»
Han tog trälen med sig, och under hängbjörken vid vattnet uppställde han en sten till Torgrims minne. Efter att ha ristat de runor, som han tyckte passade, kysste han så Hjälmdis på pannan och gick sina färde.
Sedan satt hon gärna om kvällarna i gräset vid minnesstenen, och när hon började förstå runornas makt, måste hon gråta av glädje. Det var när vägfarare stannade och läste med hög röst: »Hjälmdis reste stenen åt sin fader Torgrim, den vördade bonden.. Envar, som går förbi, må läsa hans namn och minnas det.»
När Hjälmdis blev fjorton år, satte hon faderns hjälm på huvudet och tog hans sköld och spjut och red till Uppsala.
På en av de gräsbevuxna ättehögarna satt där en yngling, som såg ut att vara ungefär lika gammal som hon. Han hade ett hårt och trotsigt utseende, och under en lek hade han fått ett slag av ett dryckeshorn, som lämnat ett ärr över näsan.
»Godmorgon, sköldmö», hälsade han. »Har inte heller du ett vänligt ord för den, som sitter på sin faders gravhög och ropar efter en arvsrätt? Min fader Olov och hans broder Erik voro samkonungar över alla svears rike.»
»Vem är då nu konung, om det inte är du?» frågade hon.
»Jag är Styrbjörn, och mig vilja de inte lyfta på sköldarna och hylla», framsuckade han bittert. »Med stenar och hugg blev jag nyss driven från tinget, därför att de inte ville ha en så ung konung.»
»Är Erik vis och segersäll?» frågade hon och lade spjutet på tvärn över hästryggen och väntade. Styrbjörn svarade ingenting, men hatet blodfärgade hans panna, och han sprang upp med knutna händer. Då sade hon: »Jag ser att Erik är vis och segersäll, och därför är han också rätt man att styra över oss, men du är högmodig och grym. Bättre är det därför, att du ber honom om några av hans största skepp och drar på vikingafärd.» Därefter red hon vidare fram till kungsgården.
Styrbjörn lydde hennes råd. Om kvällen, när alla voro samlade, steg han in i salen. Erik Segersäll satt i högbänken, brunhyad, reslig och manligt fager, och med frimodigt tal lovade han Styrbjörn sextio fullrustade skepp. Likväl hade Styrbjörn inga tackord till svar, utan dröjde lika mulet på avstånd.
Längst borta vid gavelväggen stodo tolv utvalda sköldmör. Hjälmdis hade redan blivit upptagen i skaran som den tolvte och yngsta. Mången bister bärsärk ljusnade, när han såg på de väna ansiktena, men sköldmörna gåvo ingen akt på kämparna, utan talade glättigt sinsemellan om sina vapen och hästar, som stampade utanför i stallet.
När Styrbjörn utan att bjuda någon farväl gick mot dörren och kom framför sköldmörnas glimmande rad, vände han sig till Hjälmdis och sade: »Dystert blir det för en bortdriven kungason att sitta ensam ute på det stormande saltet. Följ mig du, spjutbärerska!»
Men då begynte sköldmörna att skratta, så att det klingade som en fors om våren, när isstyckena slå samman.
»En sköldmö följer ingen», svarade Hjälmdis utan att kunna sluta att storle. »Också jag hade en fader. Om han än vore död tio gånger, skall han en dag få höra, att jag har skött hans enkla bondespjut med lika så stor heder, som om han haft en son. Påkläd dig du din fädernerustning, Styrbjörn, och låt dig inte utskämmas av kvinnor!»
Styrbjörn gick då ned till sina skepp vid åmynningen, och i gryningen lade han ut. På de förnämsta skeppen voro seglen klädda med gul och röd päll, och stilla och högtidligt gledo de fram mellan vassarna. När flottan svängde ut på Mälaren bland de lövade holmarna, där boskapen stod och stirrade, kom det motvind. Men trettio par åror stuckos ut från vart av skeppen och drevo dem med rask fart bort mot det obekanta fjärran. Styrbjörn vände sig då om och såg över stränderna och sade till sina män: »Blir jag inte en dag konung över det landet, vill jag inte leva.»
Han seglade nu omkring och vann borgar och land och fick tillnamnet Starke. Så kom han då till ön Wollin i Östersjön, där Jomsvikingarna hade sitt berömda fäste, Jomsborg.
Det ansågs ointagligt, och sagorna berätta, att det innanför murarna fanns en så stor hamn, att två hundra långskepp kunde ligga där med reling vid reling. Styrbjörn utspejade, att hövdingen var borta, och manade sitt folk att ro på. Tvärs över inloppet till hamnen var ett murat valv, krönt med ett torn. Från gluggarna regnade stenar och brinnande beck över alla, som försökte närma sig, och järnbeslagna portar stängde ingången. Med ett rungande härskri kastade sig roddarna bakåt på en gång, och Styrbjörns skepp ven fram genom skummet. Brakande, som hade ett hälleberg kluvits, krossades bommarna, och portarna flögo upp, men också själva skeppet rämnade för stöten. Kämparna lade sig då över årorna och simmade in i borgen. Och där tvungos de vilda och stolta Jomsvikingarna att taga Styrbjörn Starke till hövding.
Ingen blev upptagen i Jomsvikingarnas skara, som var yngre än femton år eller äldre än femtio. Han skulle vara härdad och frimodig och inte frukta att strida ensam mot två. För slika ynglingar och män bar det en glädje att få följa en anförare som Styrbjörn. Han låg också nästan beständigt ute i härnad. Som Jomsviking fick han aldrig visa sig oglad eller klaga och kvida, vad än hände, och bland vapenlekar och vågor blev det heller sällan tid därtill. Men roddmännen hörde om nätterna, hur han kastade sig av och an på bädden, plågad av sömnlöshet. Makt och rykte och allt, som en sjökonung kunde åtrå, hade han förvärvat, blott inte det enda, som han natt och dag drömde om: att få stå på sin faders hög i Uppsala, hyllad som sveakonung.
Harald Blåtand i Danmark, som behövde hans hjälp, gav honom sin dotter till äkta. Men ännu tänkte Styrbjörn ofta på den stolta spjutbärerskan i Erik Segersälls sal, och han blev allt hårdare till sinnet. Hotande tvang han Harald Blåtand att själv infinna sig, rustad med två hundra skepp.
Inte ens den stora hamnen i Jomshorg kunde till sist rymma alla de samlade flottorna, och med tolv hundra drakar seglade nu Styrbjörn uppåt Östersjön mot allt ljusare nätter och allt skogigare skär.
Så snart han hade landsatt sina män vid inloppet till Mälaren, brände han trotsigt sina fartyg. Men när Harald Blåtand såg lågorna, vände han plötsligt sina skepp med vinden och flydde hem till Danmark. Styrbjörn fällde ändå inte modet, utan högg upp vägar genom skogarna och tågade till Fyrisvall. »Antingen skall jag snart sitta i högsätet i Uppsala», mumlade han, »eller också i en gravhög av den jord, som borde ha varit min.»
Erik Segersäll, som var en vaksam och stridshågad storkonung, hade redan skickat ut budkavle och samlat hela sveahären. I två dagar kämpades på slätten, utan att någon av härarna kunde förmås att vika.
När det led mot natten den andra dagen, offrade Styrbjörn till Tor. I rökskyarna visade sig ett ögonblick en rödklädd och rödskäggig man, som svårmodigt betraktade honom. »Jag ser, att du tillsäger mig döden», sade Styrbjörn och sänkte huvudet. »Mycket gav du mig, blott inte det, som jag mest längtade efter. Det är människokött.»
Under tiden gick Erik Segersäll in i offerlunden till det stora gudahovet. Utomkring var det sirat med en list, som liknade en kedja av guld, men inne i huset var det skumt, och marken sänkte sig flera trappsteg ned till gudabilderna liksom ned till underjorden. »Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig, Oden, om du ger mig seger», framviskade han sakta. Och som han talade, stod framför honom en man med neddragen hatt och enögd. »Så hören I mig då alla till», sade skepnaden, räckte honom ett spjut och var åter försvunnen.
När dagen bräckte, steg Erik Segersäll upp på den närmsta sandåsen, troget följd av Torgny Lagman, som i många strider stått vid hans sida med kloka råd. Lurarna blåste härblåsning, och på ättehögar, åsar och vägar upprevs sanden av fotsteg och hovslag. »Alla åt Oden!» ropade då Erik Segersäll och kastade sitt spjut, och vid det tecknet sprang ett regn pilar från bågarna.
När sandmolnet närmade sig över slätten, trodde Styrbjörn och hans vikingar, att det var ryttare, och höllo ut sina spjut för att hejda dem. Men ur det gula töcknet rusade tjurar och hästar, som voro sammanokade flera i bredd, och oken voro fullklädda med knivblad, spjutspetsar och krokar. Tjurarnas bölande blandades med vapenklirret, och gräset beströddes av blödande. Styrbjörn, som mindre fruktade att dö, än att hans sista trogna skulle fly med skam, stötte sitt märke hårt i marken och försvarade det, fast han redan segnade på knä under sina får. Då såg han, att det glimmade till iiiue i sandvirvlarna som facklor. Det var sköldmörnas lysande flock, som sprängde fram med lyfta spjut, och han kände igen Hjälmdis på hennes fladdrande hår. Han ropade till henne, att hade hon följt honom, skulle de båda på samma dag nu ha fått rida till Odens salar. Hon svarade, att det väl ändå skulle ske så, och att hon där kanske skulle bli honom blidare. Men snart kunde ingen längre höra den andra, och Styrbjörn stupade för pilarna.
Erik Segersäll väntade ännu på sandåsen och höll på armen sin lilla son, hävdernas Olov Skötkonung. Nedanför bland hovfolket stod isländaren Torvald Hjaltesson. Hastigt ryckte han till sig en harpa och skyndade upp på höjden med tillbakakastat huvud och strålande ögon. Han, som aldrig förr kunnat dikta, undfick för en enda stund av Oden den hänförelse, som är skaldekonstens källa. Erik Segersäll strök den bredaste guldringen från sin arm för att räcka honom den till lön. Men Torvalds blick var långt borta, och vid allt djupare harpslag sjöng han sitt livs enda sång, en dånande drapa om slaget på Fyrisvall.
Sången ljöd över det stilla fältet, där korpflockarna redan visade, var valkyriorna ledde fram sina hästar för att hämta de bleknade. Med ett drag av stolt och glad förväntan lågo där många berömda kämpar och valkyriorna, de allvarliga dödsjungfrurna, lyfte dem som systrar i sina armar framför sig på hästen. Slutligen kommo de till det ställe, där pilregnet hade fallit tätast. De måste stanna ett ögonblick och beundra, ty där lågo alla de tolv sköldmörna stupade sida vid sida, ännu lika fagra i döden.
En av valkyriorna lyfte upp Hjälmdis på sin häst och sprängde bort uppför regnbågens bro. Det förfärliga hovdundret väckte Hjälmdis, och när hon slog upp ögonen, såg hon skenet från Frejas glanssal och från Tors rödaktiga klippfäste, där det flämtade och mullrade. Så blev hon införd i Odens sal.
Väggarna voro där av spjutskaft och täckta med guldsköldar, och från de brynjeklädda bänkarna reste sig enhärjarna för att bland de svärdfallna omfamna söner och gamla stridsbröder och höra nytt från jorden. Men längst bort satt en gammal ensam man utan att akta på de andra. »Jag har ingen att vänta på», suckade han tungt. »Mitt enda barn var ett flickebarn, och den skammen tog mig så hårt, att jag tyst gick bort och kastade mig utför en ättestupa.»
Hjälmdis skuggade över ögonen. Nu såg hon, att det var Torgrim. Hon sprang fram och lindade armarna om hans axlar och snyftade: »Fader, så har jag då äntligen funnit dig! Här kommer jag för att lämna dig igen dina vapen. Stor nytta hade jag av dem, ända till dess jag själv stupade under svärdshuggen.»
Det rosslade i den gamles bröst, och han drog henne till sig. Men runt om i salen hade det blivit stilla, ty det avlägsna strängaspelet från Fyrisvall hördes ända hit upp, och alla ville lyssna. Då lutade sig valkyriorna till varann, där de stodo i dörren med sina korpvingade hjälmar, och viskade: »Glädjas skall väl nu Torgrim, den goda bonden, att han hade en dotter!»