Vinterstormarna hade malt sönder Vätterns is till vassa nålar, som gungade och rassIade på vågorna. Sedan veckor hade det varit omöjligt att komma över från Visingsö till fastlandet med något båtlag. Alla nyheter hade frusit in, och det kunde ha blivit både kungssorg och krig, utan att öboarna fått veta något därom.
»Ack, jaja, det är bäst så», suckade gummorna och rättade på sina bindmössor. »Från fastlandet kommer det bara tjuvar och odådsfolk. Trivsamt har bara den, som får vara i fred.» Karlarna tyckte om sådant tal, ty de kände sig förbehållsamma och misstrogna mot alla, som inte levde och bodde på Visingsö, men sinsemellan voro de helt pratsamma. »Fastlänningarna äro skälmar allihop, ja, ack ack!» pustade de, belåtna med sin ensamhet. Och så hängde de vadmalsrocken och den bredskyggiga hatten på spiken och bredde ut benen med de blå strumporna framför brasan.
Mycket var det också att språka om, både sägner och skrock. Gåtfulla gångar och grottor fanns det under jorden på deras ö, och gamla gravurnor och svärd vändes ofta i dagen av plogen. Dörren till kyrkan var fullsatt med järnnaglar, smidda av ett spjut, som trollen en julenatt hade slungat efter en ryttare, och innanför under valven fanns det mer att se, än någon kunde hinna med på en hel timme. Där skimrade och glimtade märkvärdiga beläten och dyrbarheter, och i sakristians kista förvarades den brudstass av förgyllt silver, som än i dag blir buren, var gång det firas bröllop på Visingsö.
Då barnen tröttnade att höra på de äIdres samtal, sprungo de ned till stranden och letade upp vackra små färgglänsande stenar till armband åt nådig grevinnan. På en mils avstånd kunde de se land, och där låg allt höljt i snö, men på Visingsö regnade det helt mjukt och lent. Där växte valnötsträd, och där plockades om sommaren de präktigaste stickelbär och rödpäron. Deras ö var ett litet avstängt paradis, som helst ingen främling borde få trampa. Förr hade konungar haft sin boning på ön och därifrån styrt hela Sverige. Nu regerade nådig greven därifrån över sexton socknar som Sveriges rikaste man. Det blev redan berättat, då vi talade om Kristinas dagar, hur det var brukligt att slösaktigt bortskänka kronans mark till förläningar. Därigenom kunde så stora jordagods hopas kring en enda herre. Nådig greven trodde också fullt och visst, att hans ätt ännu i långa tider skulle besitta den vackra ön> och överallt hade han låtit rista eller måla sitt namn. »Per Brahe» stod det inhugget på otaliga minnesstenar utmed vägarna. Vart man såg mot portar och valv, fick man läsa »Per Brahe» och »Per Brahe».
Nu befann sig nådig greven som bäst i Stockholm, där han satt bland de förmyndare, som hade att sköta riket åt Karl Gustavs lilla son, den elvte Karl.
En natt väcktes byfogdarna emellertid av ett sjungande läte utifrån sjön. Det var Vättern, som lade sig med fast is, och det hände inte alla år. Fogdarna sträckte på armarna och gäspade, men så måste de kvickt upp ur sänghalmen och tuta i sina lurar, så att det varnande ljöd från by till by. Begynte isen väl att bära, då var det slut med friden. Karlarna skyndade därför att samlas och rådslå hur de nu skulle kunna hålla sin kära fäderneö fri för ont från fastlandet. På gammalt välbeprövat vis allt från forna orostider utställde de att begagna n~~d ungdomen som nattvakter.
Nu föll det sig så, att Per Brahe hade inrättat en skola på ön, ty han var en välmenande och god husbonde för sitt folk och en vän av upplysning. Han hade till och med rustat skolan med eget tryckeri. Var morgon på slaget fyra väcktes djäknarna. Skolan var inrymd i en uråldrig kyrka, och där blev det för de morgonkrya gossarna att elda och tända ljus, så att läsningen kunde börja klockan fem. I vapenhuset satt den lägsta klassen och förhördes utantill i katekesen. Nästa klass hade sina bänkar i mittskeppet, men i koret läste rektor själv med högsta klassen. Och där talades det latin. Det var ett stim, så att en ovan åhörare kunde bli yr i huvudet, ty stundom satte alla till och pluggade högt på en gång. »Ba ba ba, bi bi bu!» ljöd det i allmänt sorl från porten ända upp i koret. På fritimmar fingo de till omväxling emellanåt under allvarlig psalmsång sitta och binda de ris, som sedan till god bättring skulle dansa på deras egna ryggar, när så behövdes.
Det hände då en morgon fram mot gryningen, att en av gossarna kom en hel timme för sent, och andfådd stannade han vid dörren. Allt var sig likt i den lilla kyrkan. Färglagda kartor hängde på väggarna, och under vitkalkningen i valvet framtittade som genom ett vitt dis ålderdomligt och stelt målade helgon. Deras skäggiga huvud förblevo ständigt lika bistra utan att kunna draga på munnen, fast det annars var lätt nog för den, som råkade att se mot den ena bänken vid sidan om koret. Den kallades åsnebänken. På den sutto, skamsna och långa i ansiktet, de piltar, som hade slarvat med läxorna, och var och en av dem bar en pappersmössa med en målad åsna.
»Du har försovit dig!» ropade mäster Efraim till gossen nere vid dörren. Mäster Efraim var en ung, smalaxlad lärare med slätkammat hår, och genom att gå ned och hårt gripa gossen i armen och leda honom in i sakristian avklippte han hastigt hans betraktelser. Därinne förvarades skolans åtta hundra böcker, men det var nu inte fråga om bokryggar. Genom en liten tittglugg i den järnbeslagna dörren kunde de andra förväntansfullt se allt, som tilldrog sig. Det kunde inte bli någon avbasning nu genast, det visste de. Den sparades alltid till veckans sista dag och gavs då med stor högtidlighet, alltmedan kamraterna stodo omkring och återigen uppstämde en dyster botpsalm. Men till en påminnelse om vad som väntade, tog mäster Efraim ned ett av risen, som hängde under lyktan, och fast det var gråkulet och kallt, kände den försumliga skolgossen, att det fanns ett ställe under hans bockskinnsbyxor, där det redan i förväg började hetta som en hel eldbrasa.
»En hel timme har du försovit dig!» upprepade mäster, och det tycktes honom, att mycket hade han upplevat, men väl knappast något så drumligt. Att sätta till lipen var inte lönt vid tanken på en i allo så nyttig och hälsosam tuktan. Det visste gossen. Men knäna böjde sig och darrade, och han knäppte händerna. »Var beskedlig, mäster, och låt mig få tala ut», bad han stammande. »Jag har i natt gått vakt bland de andra, och ...»
Han viskade något i örat på mäster. Genast tog mäster ett långt steg baklänges och kastade ifrån sig riset. I en blink stack han sin hand genom lyktans grepe och skyndade ut i vapenhuset och upp i tornet.
Överst var ett platt tak, från vilket stjärnbilderna brukade utforskas. Därifrån var vid utsikt över den isbelagda sjön, och högt på fastlandets branter tronade grevens lilla lustslott Brahehus. Länge hade där varit mörkt, men nu strålade fönstren som en ljuskrans. Mer behövde mäster inte veta, utan begav sig med svindlande fart tillbaka utför den branta trappan. »Det lyser på Brahehus», ropade han. »Hans höggrevliga nåde, vår riksdrots, har kommit hem från regeringsbestyren i Stockholm. Fort, fort, alla från bänkarna! När som helst kan han vara här.»
Om en stund stodo alla djäknarna uppradade vid Visingsborg, där kanonerna redan började dundra och slunga rök mot den uppgående solen. Hela befolkningen på ön var exercerad till grevligt garde, och dörren till rustkammaren gnisslade nu oavbrutet. Knektar och livdrabanter ordnade sig i två led vid hornstötar och trumslag, och omgiven av ryttare närmade sig slutligen Per Brahe som en konung.
Hans släde svängde in genom portvalvet i den yttre vallen. Där ledde järndörrarna till fängelser, ty greven hade domsrätt över sina öboar. Slottets trappgavel sprang brant i höjden, och i nischerna åt borggården blänkte förgyllda och lagerkransade bilder av grevarna Brahe. Allt samlades i den tanken, att deras ätt i århundraden skulle besitta ön. Vidsträckta trädgårdar med karpdammar och över två tusen fruktträd omgåvo slottet. Uppe i salen stod den grevliga länstolen under en himmel med fjäderbuskar. Fast greve Per inte själv hade någon son, tyckte han sig kunna se framåt i tiderna, hur ättling efter ättling av hans släkt steg upp och satte sig i den stolen.
Nöjd att vara hemma, gick han några slag över golvet. »Bondeståndet börjar att bli uppstudsigt vid riksdagen», sade han. »Det begär att få underrättelser om viktigare statsärenden. Det låter, det, men smeker du bonden, så slår han dig. Nej, vi av högadeln äro de enda, som kunna styra både kungar och bönder, så att frihet och upplysning få råda. Det är förmätet att kalla oss för undersåtar liksom de andra. Och vad är det för laglöst tal, att våra förläningar helst borde övertagas av kronan. Tag hit skrinet med mitt testamente! Jag vill diktera ännu några bestämmelser för att trygga mitt Visingsö mot alla stormar.»
Som slottsskrivaren var borta, blev det mäster Efraim, som fick sköta pennan. Då han ögnade i testamentet, såg han, hur förtänksamt allt var bestämt in i det minsta, till och med hur de regerande grevarna framdeles med sorgefanor skulle föras till den praktfulla familjegriften i kyrkan. Där stod redan på gravvården greve Per uthuggen i sten, alldeles som han gick och var med små mustascher och kloka ögon och fridsamt uttryck över sina drag.
»Mäster», sade greven plötsligt och stannade framför bordet. »Nu skola vi komma ihåg min skola med rikliga gåvor. Säg ut, hur går det med skolan?»
»Nådig herr greve», nästan viskade mäster och skakade bekymrat sitt långa hår. »Åsnebänken står sällan tom. Och ris biter inte alltid på de Iata.»
Per Brahes åldrade ansikte livades av en godlynt skälmaktighet, och han knep mäster meningsfullt i kinden. »Du har en skön handstil, mäster Efraim», sade han, »och jag behöver en ny skrivare. Du skall följa mig, då jag far tillbaka till Stockholm. Där skall du få se, att det finns en pilt i Sveriges land, som är ännu Iatare än alla tilIsammans i hela din skola.»
Mäster skyndade sig att tacksamt kyssa hans hand fast utan att kunna gissa, vem det månde vara, som han menade.
Efter en tid blevo slädarna emellertid åter förspända och så gick färden till Stockholm.
En dag blev mäster där skickad upp på slottet med ett barskt förmaningsbrev från greve Per till de två rådsherrar, som skulle sitta och övervaka den unga konungens lästimmar. Vävda tapeter täckte de höga väggarna, och mäster kände sig förlägen i de stora gemaken. Slutligen kom han till en dörr, som stod på glänt, och han hörde djupa snarkningar. Villrådig sköt han upp dörren jämnt så mycket, att han kunde sticka in sitt smala huvud.
Framför de igenslagna böckerna på bordet stod en smärt och rödblommig gosse med en gåspenna bakom örat och lekte med några små träsoldater, som han plockade upp ur fickorna. Det var den elvte Karl. På andra sidan satt läraren med armarna i kors och blundade och drog långa timmerstockar, och peruken, som var en halv aln hög, gled sakteliga bakåt på nacken.
Den unga konungen gick fram till mäster och strök honom under näsan med gåsfjädern. »Tag hit brevet, som du står och kramar!» befallde han lågmält. Men när han skulle stava igenom utanskriften, syntes det, att han var klen i att läsa, ty det gick långsamt c c] L kna ~,gli :: [. »Jaså, rådsherrarna!» fortsatte han slutligen. »Det var gästabud i natt, vet du väl. Därför voro de trötta och ha gått hem och Iagt sig.» Sedan vände han sig till läraren, som for upp och gnuggade ögonen. »Herr preceptor»> sade han med en bugning, »får jag ge mig lov : dig9 ]~eI' ä'~ i' `~s.i:t(:'rf solskensväder.»
Lärarer bugade sig och nickade gillande.
»Farväl då!», jublade den unga konungen, och därmed stötte han upp dörren, så att mäster fick en blå kila i pannan, och sprang så sin väg genom salarna. Snart därefter hördes muntert hovtramp, och i sällskap med några jämnåriga sprängde han i vild fart bort över den långa bryggan nedanför slottet.
»Här behövdes, sanna mig, ett gott ris från Visingsö», tänkte mäster, där han fundersam vankade hem till greve Per.
Men Karl brydde sig varken om den harmsna greve Per eller någon annan. Så snart han kunde trotsa sig till en ledig stund, lät han böckerna ligga och satte hellre över gärdesgårdar och diken eller jagade björn i skogarna.
Han var bara sjutton år, när han redan förklarades myndig, men på regeringsbestyren ville han inte tänka, och han blev försagd och stel bland storherrarna, som ständigt tvistade och förtalade varandra. Långt borta på prästgården i Mora svängde han hellre om i kullornas träskodans eller satte sig bland musikanterna och slog pukorna. Och då han hade utländska sändebud tIll middagen, lät han bränna av handgranater under bordet, så att elden sprakade mellan fötterna på de bleknande herrarna.
Ibland under sina långa ritter stannade konungen med sin häst på någon kulle framför en svart rundel av aska och människoben. »Vad har här skett?» frågade han en gång en ung torparson, som stod bredvid i diket och grävde.
»Här blev min egen mor bränd som häxa», svarade gossen bittert och strök över ögonen. »Skall jag berätta, vad jag minns?»
Det skall du!» svarade Karl.
Då lade gossen händerna i kors över spadskaftet och fortsatte: »En afton var det gille i den stora gården där borta. Kvinnorna sutto och talade om Blåkulla, och alla fasade, men ändå voro de lika ivriga att låta tungan gå. Blåkulla är ett kalt berg, unga herre, och överst i eldflammorna tronar Satan på en stor sten. Omkring honom svinga trollpackorna och hans tjänare i ringdans som en virvelvind. Efter en stund räcka kvinnorna så fram de små stackars barn, som de ha stulit med sig. Och då märker Satan dem med ett bett i fingret, så att han sedan skall veta, att de tillhöra honom.»
»Jag har nog hört det talet», svarade Karl med en villrådig blick.
»Nu hände det sig så den där kvällen», återtog gossen, fast mer sakta, »att det just var i påskveckan, då häxorna bruka rida ut på sina kvastskaft. Barnen i stugan lågo hela tiden halvvakna och hörde, vad de gamla berättade. Om natten drömde de sedan rysliga drömmar och jämrade: Mor, mor, en elak kvinna har fört oss med sig till Blåkulla!
Vem månne den kvinnan vara? tänkte de gamla. Det finns i bygden bara en krokryggig gumma, som ser ut som en häxa, och det är Toa. - Så hette mor min.»
Gossen teg en stund och var svår att förstå, då han åter tog till orda, så lågt talade han. »Blev jag också tusende år, aldrig kunde jag glömma, hur hon grät, när hon först fick höra, vad som mumlades om henne. Men en olycklig kan vänja sig vid allt, också vid förtalet. Det blev också en så lockande hämnd att gå omkring och fr~klas och se de andra stå och darra. Och var skärv, som lönnligt stacks i hennes förkläde till tack för någon trollgärning, behövdes så väl till klutar åt oss barn. Hon gömde en hästskalle på loftet, och tyst som en lokatt tassade hon över galgbacken. Där blåste hon i ben, så att det ven i mörkret, och när om natten ovädret riste kojan, så glindrade mors ögon. Å, jag minns det så väl.»
Ängsligt såg han sig omkring, och rösten darrade.
»Så blev mor då slutligen förd till häradets kista, en grop, övertäckt med ett galler. När jag kom dit med mat och vatten, snyftade hon ur djupet: Dyraste min son, jag är oskyldig som ett vitt lamm. - Men mästermannen bedyrade, att det var Satans stämma, och tog henne med till ån. Sjönk hon, då var hon oskyldig, men flöt hon, då hade hon Satans hjälp. Och hon flöt. Det stod flera hundra människor på bron och bland albuskarna, och alla sträckte upp händerna och skriade: Häxa, häxa! Bekänn, att du har gjort mjölkharar av stickor och lappar och låtit dem dia våra kor. Bekänn, att du har förgjort våra kalvar och getter, hästar och får! - Nå nå. Jag vet inte. Jag har väl det, sade hon, ty vattnet forsade ur hennes mun, och hon var så skrämd, att hon jakade till allt. Det enda, som hon inte kunde säga, det var, vilka trollspråk som hon hade brukat läsa över boskapen, ty hon kunde inga. Hon hade inga haft. Och då fick hon spö. När hon sedan i dagljusningen blev utförd med en halmkrans om sitt grå hår, stodo vi sina barn upp ställda runt omkring. Vi hade fått bära dit veden. Hon knäppte händerna, och just som elden började flamma, utropade hon: Gud, min Gud, tag mörkret ur deras sinnen! - Den morgonen grät jag så mycket, att jag sedan aldrig mer har kunnat fälla några tårar.»
Han tog spaden och grävde ett par tag med förtvivlans styrka, men Kart red vidare. »Det är dunkla ting», sade han, ty han var själv uppfödd i tidens vidskepelse, och han visste inte, vad han skulle svara. Det svaret fann först senare en lärd man, som hette Urban Hjärne. Han blåste ut alla häxbål i Sverige genom att frimodigt visa, att det bara var dårskap och ondskefullt förtal, som hade tänt dem. Men en mängd kvinnor hade då redan blivit brända.
»Jag märker, att det inte bara är häxor, som rida sinnena», tänkte Karl, där han färdades framåt, »utan också annat, som jag kanske bättre kan lära mig att förstå. Varför fattas alltid pengar? Varför se alla så betryckta ut, fast de på helgdagsaftnarna både dansa och sjunga? Mina förmyndare ha lämnat mig ett vanskött land.»
När han tog kvarter i någon koja, anade ingen, att den fåordiga ynglingen i den tarvliga och nedstänkta blå rocken var en konung. Men där fick han höra om folkets bekymmer.
»Det har blivit trångt för oss småkarlar», muttrade bönderna i skägget. »Nästan all jord har blivit bortskänkt till de stora. Knotar bonden, får han spö. Klagar han vid tinget, flux blinkar hans herre åt lagmannen. Och då får bonden orätt. Nu härdar han inte ut längre. I skulle gå med upp till herrgården och själv se. Rosendräll på bordet, kannor, pokaler, guldkantade glas, dans och musikanter. Stora sängar med sparlakan av guldtyg. Här får I ligga i vassa halmen. Här fägnar den steniga åkerlappen inga ögon. Men där finns det parker med långa valv av tuktad buxbom, springbrunnar och bildstoder av gips och järn. Varför sitter I här och spisar rovor i en träbunke? Varför rider I inte hellre dit? Där vankas det päron och aprikoser. Förmyndarna ha bedragit den unga kungen och gjort sig själva rika.»
»Och varför ryker det vid fallbråten där uppe i skogen?» frågade Karl.
Bönderna togo honom i armen och viskade. »Där bor det skogsgångare och rymlingar - knektar, som lupit bort från fanorna, därför att de varken fått mat eller lön, utan bara hugg och slag. Ja, till och med officerare ha vi sett fly här förbi. De hade tröttnat på att svälta i kronans rock, nådig herre. Så ha de st bra `>`kött, l<-uiile--., <`.~ kungen var ett barn. Nu vakta de sig att låta honom få veta, hur det står till. De äro rädda för efterräkningen, kan tänka. Förstår I? Sverige är en mor, som har skänkt allt sitt gods och gull åt ett av sina barn, så att hon ii"~F'jJV och de andra inte längre ha nog till att äta.»
Han häpnade över, vad han fick höra, och blev allt mer sluten och nedstämd. Hur skulle han få makt över de gamla och erfarna herrarna, som tego med allt, som de ville ha dolt? Han hade svårt att lägga sina ord. De fastnade på tungan, och han stod tyst och vred på handskarna. Det var nog gott och väl, att han kunde fälla varg med kniv och björn med spjut, men vid rådsbordet var det inte fråga om jaktäventyr. Där behövdes huvud och kunskaper, och han hade ingendera. Han påminde mer om en sträv knektpojke ur ledet än om en kungason.
Rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie däremot var en belevad och lysande herre. Bedårad av hans livlighet och fransyska förfining, hade Kristina höljt honom med förläningar, och själv strödde han ut silver och guld. För de lärda var han alltid en frikostig fader. Han drömde om att bli en ny Oxenstierna, men verklighetens mödosamma väg är inte lika gen som drömmens. Hellre än att slita arbetsstolen giiiigade Magnus Gabriel i sin förgyllda kaross bland bugande underlydande. Grevarna hade sina parker, men svenska kronan hade knappt längre en ekplanka att laga sina skepp med. Hur mycket den hederliga Per Brahe än rådde till hushållning, kunde han inte trolla fram pengar i landets tomma kassakista, och i sin nöd skickade svenskarna sina soldater i fält för utländska mutor. Det gick illa, och nu brakade kriget åter lös kring rikets knutar. Flottan måste ut, men ovant gick det både att fira och hissa segel. De murkna repen sprungo av, amiraIsskeppet Kronan tappade sitt ankare, och skeppen törnade ihop. Så illa gick det med allt. En stor del av besättningen bestod av Iösdrivare, hantverkare och gesäller, som aldrig förr hade känt ett däck gunga, utan likbleka och sjösjuka lågo utefter relingarna och gapade. Det blev en bedrövlig seglats, och i vredgat sporrsträck anlände Karl till Stockholm för att omsider söka ett svar på den gåtan. varför allt i hans land numer slutade med ynklighet ocb nederlag.
När han kom till flottans förrådshus, såg han, att tågvirket hängde där gammalt och genomruttet. »Det är nog annat, som är ännu murknare», tänkte, han och gick vidare till ämbetsmännen. »Vilja fattas oss inte», sade de, »men pengar, pengar.» Då slog han upp räkenskapsböckerna, och bestört fann han, att det kommande årets inkomster redan voro uppslukade. Sverige påminde honom om en vandrare, som hade ätit upp hela matsäcken på första dagen, men ändå måste fortsätta att gå dag efter dag. Nu förstod han, hur grymt han hade blivit vilseledd, och med tunga steg vände han tillbaka till sina rum. På ingen kunde han lita, på ingen annan än sig själv, fast han bara var en nittonårig yngling. Rådsherrarna gitte han inte längre sitta och höra på och en tarvlig man fick honom lättare att lyssna än hela raden av artiga grevar. Hädanefter var det förbi med deras solskenstid. Hjälplösheten tvang honom att vakna och växa.
I en hast letade han fram dugliga, förut 0b~0c~mä~rjkätl~v arbetade han långt in på nätterna. Missmodig och förtvivlad, önskade han sig ibland att få dö från alltsammans, och rätt nöjd kände han sig blott, när han övade sina soldater. Fubblade en officer i sitt yrke, slog han honom utan betänkande om öronen med flata klingan. Han blev allt buttrare och hårdare, men också allt starkare i viljan.
Så kastade han sig i sadeln igen och red omkring i landet, men nu inte för att knalla med jaktbössan utan för att ordna och bättra. Fienderna hotade söderifrån, och då han fick höra, att norrmännen ryckte framåt från sitt håll, var det knappt Dahlberg kunde hindra honom att genast gå emot dem med de två ensamma regementen som han hade till hands.
Från kyrktornet i Ystad fick han dock snart åse genom Dahlbergs kikare, hur hans nyrustade flotta tog upp en första dunderlek med danskarna. Efter några dagar styrde båda flottorna inåt Östersjön. Det var över hundra skepp, och en mängd holländska fartyg hade då slutit sig till de danska. Främst seglade svenskarna med spända segel och brusande skum under galjonsbilderna. Långt från stränder och skär skådades med beundran det mäktiga överamiralsskeppet Kronan, som liknade ett simmande fäste. Barlasten var knapp, så att det flöt ännu högre än annars, men var rankt och gungade. Det var hundrasjuttioåtta fot långt och fyra våningar högt och försvarades av tusen man. Ett stycke efteråt kom amiralsskeppet Svärdet med den oförskräckta Klas Uggla överst på befälsdäcket.
Det blåste friskt, och den långa raden av master och segel gled redan fram över havsytan utanför Ölands södra udde. Då lät Uggla plötsligt Svärdet vända för att anfalla de närmaste fienderna. Också Kronan skyndade att göra sammaledes, men krängde åt sidan vid vändningen, och vattnet forsade in genom de nedersta kanonluckorna, som nyss hade blivit öppnade. Där lågo de tyngsta, de trettiosexpundiga kanonerna, och besättningen brottades fåfängt mot störtfloderna utan att kunna stänga luckorna. Det ranka linjeskeppet förmådde inte att resa sig i stormbyn, u[an master och segel sänktes i vågorna. Förskräckta kastade mannen sina luntor, och snart letade sig elden utefter tjärade plankor och rep ända till krutdurken. En hög flamma slog upp med bedövande dån, och det söndersprängda skrovet sjönk genast till botten. Det var utanför Hultersta och Stenåsa kyrkor på Öland. Där står det på aderton famnars djup under det grönlysande vattnet, och fiskarna dimma in genom gluggarna.
De andra svenskarna fortsatte att styra undan hemåt, när de sågo det öde, som hade drabbat Östersjöns ståtligaste fartyg Blott Uggla hade redan blivit omringad och varken kunde eller ville fly. Tre svenska skepp hade Svärdet ännu vid sin sida, men runt om växte skogen av master. Manskapet stupade vid kanonerna, som de höllo på att ladda, och blod rann ut genom kanonportarna. De sönderskjutna masterna hängde med sitt tågvirke över relingen, men besättningen kapade dem med sina bilor, så att det nästan kantrade skeppet åter reste sig. »Giv er!» ropades det till Uggla, men därom ville han inte höra talas. Då slungades ett sådant regn av glödande kulor över Svärdet, att det började brinna i däck och bord. Allt högre blossade elden och närmade sig akterhuset, där Uggla orubbligt stod kvar med sina sista blodiga och sotiga hjältar. Det långa håret fladdrade som en kvinnas om hans bara huvud, och blek var han, men sådan var alltid hans hy. Då lågorna slutligen hunno fram till honom, kastade han sig i vågorna och omkom, men långt in på natten flammade sedan ute på havet hans brinnande skepp.
Utan vetskap om olyckan satt Karl nästa dag i Malmö kyrka och hörde på predikan. Kvinnfolken trängdes och knuffades om det förnämsta bänkrummet, som var ytterst i bänken, och käppegubben gick lugnt efter vanan omkring med sin stav för att utan nåd knacka var och en i huvudet, som råkade att slumra till. Med ens började fönsterrutorna att skallra för ett avlägset dunder från Köpenhamn. Segerbudet hade hunnit dit och hälsades med glädjesalvor.
Utanför Köpenhamn tältade emellertid den danska krigshären i ett präktigt läger, som var en fjärdingsväg långt. Den stolta änkedrottningen, som i sin ungdom hade varit nödd att fira den segrande Karl Gustav med gästabud, begav sig glad ut bland soldaterna. Med sång och smattrande spel gingo de ombord på den hemvändande flottan och begavo sig över till Sverige för att återerövra Skåne. Kom hit, kom hit, här är det inga forsar!» ropade en kvinna från den skånska stranden till sina forna landsmän på skeppen, och när kung Kristian landsteg, klättrade matroserna upp i tacklet och svingade sina hattar.
Skåningarna själva övergåvo småningom de tillbakajagade svenskarna, och i gränsskogarna började på urgammalt vis klyftor och fallbråtar åter att upplysas om nätterna av bloss och lägereldar. De vilda rövarhoparna kallades snapphanar. Olycklig den svensk, som kom inom skotthåll för snapphanarnas flintbössor. Var de spårade upp en fora, plundrades den till sista säcken. Till straff blevo de uppträdda längs ryggraden på spjut och ställda utefter vägarna, men de svenska soldaterna påstodo, att snapphanarna ännu i den belägenheten fortsatte att kasta sina skällsord efter dem och i godan ro smutta på sina tobakspipor.
En gång, när Karl som bäst satt i Åhus' prästgård och ensam och i all torftighet spisade sin gröt, omringade snapphanarna oförmodat stugorna. Kyrkoherden övertalade honom då att raskt klättra upp i skorstenen över spisen och sköt sedan igen spjället. På detta fick han stå, medan snapphanarna letade i skåp och sängar. Till sist slogo de sig ned i prästens kammare och befallde fram mat och fyllda krus. Därtill sade han heller ingalunda nej, utan trakterade dem tvärtom så rundligt, att de efter sus och dus småningom började lura in, där de sutto och gränslade på bänkarna.
Prästen gick då till det rum, där han hade dolt konungen, och hjälpte försiktigt ned honom ur hans obekväma fängelse.
Svart var han redan om händer och kläder, men prästen tyckte, att det bara var halvgjort verk. Han gned in honom med sot över hela ansiktet och hängde en korg med brännkol på hans rygg. Tillstyrd på det viset, lyckades konung Karl den elvte att smyga sig bort utan att bli igenkänd av någon.
I sådana stunder av fara tindrade hans ögon av lust och liv, men annars satt han ofta försjunken i tungsint dvala. När officerarna bönföllo honom om ett eller annat raskt beslut, teg han envist, och de stodo handfallna och rådvilla. Folket knotade. Herrarna, som han drev på dörren med värjan eller eldgaffeln, mumlade uppbragta om hans envetenhet och små själsgåvor.
Några menade, att en så oskicklig hövding helst borde befrias från omaket att vara svenskarnas konung, och de flesta, att han åtminstone skulle lockas bort från hären, så att han inte hindrade dugliga krigare att göra sitt bästa. Litet anade de, vilken besk kraftdryck det fanns på botten av den flaskan, bara rätt hand väl lyckades att bryta förseglingen. De skickade därför till honom en man, som hette Johan Gyllenstierna, för att han skulle tala förnuft med den svårmodiga och misstrogna konungen. Då ville det sig så, att just Gyllenstierna var en rådgivare efter KarIs sinne. Han var stor som en jätte, och med blotta händerna kunde han krama ihop en silverbägare eller räta ut en hästsko. Ullstrumporna sutto nedhasade i veck, och hans steg klampade. Han visade sig med flit grov i sätt och svar för att så mycket mer sticka av mot de fransyskt förfinade gamla grevarna, som han hatade. »Förrän kronan kräver igen av de storkaxarna var tum jord, som de fått eller plockat till sig, kommer aldrig Sverige på fötterna», sade han och skar för sig väldiga skivor av vildsvinssteken. Därpå tömde han två bägare öl efter vartannat och strök eftertänksamt genom sitt yviga, korpsvarta hår. Det var ord, som Karl gärna hörde, och den svenska enkelheten och den oböjligt kraftiga viljan väckte hans förtroende. Till honom lyssnade han. »Har jag sagt ett, får jag säga två», fortsatte Gyllenstierna, när han kom till tobakspipan. »Besittningarna söder om Östersjön blevo oss bara till ofred och bekymmer. Bättre vore, om vi bodde med norrmännen i ett stort, gemensamt rike bakom våra skär. Nu ha förmyndarna i sin penningnöd åter snärjt oss i ett krig. Straffa dem, då tid blir! Men hellre än att Skåne offras, ville jag se oss alla, både kung och soldater, ligga dödsskjutna i snön.»
Den harm över de lidna nederlagen, som hade gjort ynglingen dyster och förbittrad, byttes vid sådant tal till ny handlingslust. Grånade, mångbeprövade hjältar stodo omkring honom och följde honom med glädje. Efter flera strider upp ställdes hären en decemberafton till det avgörande slaget. Det var på fältet vid Lund. Månen kastade sitt ödsliga ljus över bleka och avmagrade ansikten, ty svält och frost hade länge varit soldaternas sällskap. Men till och med de sjuka släpade sig fram ur sina jordkulor för att ställa sig i ledet. Och själv satt Karl med fuktiga ögon och skrev ett avskedshrev till sin mor, beredd att segra eller dö. Hans stund var kommen, all tvekan var slut, och skuggorna över hans namn skulle nu skingras.
När månen gick ned, och mörkret bredde sig, ryckte hären framåt mot Helgonabacken. Danskarna, som stodo på mindre än en halv mils avstånd bortom diken och stenhägnader, sågo i dagningen det långa tåget av svenskar och skyndade också åt samma håll för att hinna före till höjden. På båda sidorna ilade konungarna främst, och vid höjden drabbade deras ryttare samman.
Solen gick upp över de vitgnistrande slätterna, där fotfolket ännu befann sig långt borta, men krutröken höljde ryttarnas handgemäng, och manfallet blev stort. I nödens yttersta stund störtade Nils Bielke fram med fem skvadroner av livregementet till häst, och omgiven av blödande officerare, jagade han med värjan i handen fienden tillbaka. Full av iver uppmuntrade Karl de sina med glada tillrop och sprängde in i det yraste tumultet. En kula träffade hans springare för pannan och studsade upp mot hatten, men småleende svingade han sig upp på en annan häst och fortsatte med samma dödsförakt sin ritt.
I halvdunklet fick han syn på några röda fanor. Rött var smålänningarnas färg, buren ända sedan Bländas dagar, och ditåt vände han ivrigt sin häst för att taga regementet med sig framåt.
Då uppfladdrade plötsligt i de röda dukarna det vita danska korset, och när som helst kunde han vänta en dödande kula. Han förstod sitt misstag, men utan att tappa besinningen ropade han till männen på danska, att de skulle röra spelet och gå på mot fienden. Så modigt visste den förr tafatta ynglingen nu med ens att reda sig. De trodde, att han var en dansk officer, och lydde honom. Oförmärkt sökte han under tiden åter upp sina svenska gossar, och med dem stormade han efter de slagna och flyende danskarna.
Det började lida mot kvällen, och ett helt dygn hade hans folk varit utan vila. Då kom det ett bud, att den andra delen av hären också hade dragit sig upp på Helgonabacken efter att ha kämpat en förtvivlad strid. Genast vände han om med sina ryttare, och i spetsen för livdrabanternas glesnade flock slog han sig igenom danskarnas leder. Det svenska fotfolket stod trött och modfällt, och kvällsolen började redan att sänka sig mot snöfältets rand.
»Gossar, gossar, där kommer han, där kommer kungen!» utropade plötsligt Nils Bielke och pekade mot en rad av ryttare, som närmade sig i galopp. Soldaterna lyfte då åter raskt musköten och kastade sig med ny lust i striden. Först småningom slocknade den av, när månen åter lyste över de marker, där hälften av två härar nu lågo döda, men då var Skåne räddat åt Sverige. Rörd omfamnade konungen Bielke och framstammade sitt hjärtas tack till de sista ryttarna av livregementet.
Hakvin Spegel, skalden, psalmsångaren och prelaten, steg därefter fram, och alla böjde sina knän på den blodiga snön.
»Härarnas Gud har vakat över oss och lett våra steg», sade han. »I hören ännu de sårades jämmerrop omkring eder. Haste envar, såvitt han förmår, till de olyckligas hjälp. Ingen åtskillnad vare mer på vän eller fiende, svensk eller dansk. Alla, vänner och ovänner, kända och okända, alla äro de våra medmänniskor.»
Efter den dagen vågade ingen längre se den ungdomliga konungen över axeln. Soldaterna dryftade kring den rykande fältkitteln hans äventyr i kulregnet och talade om hans mod och sega uthållighet. Bondemännen drogo en suck av lättnad, när de hörde om hans stränghet i tänkesätt, hans gudsfruktan och rättskänsla och hans kärva snäsor till de försumliga, var det än både lagmän och grevar. Bättre än någon annan märkte dock Stor-Jan som Gyllenstierna brukade kallas - hur ynglingen hade brådmognat under prövningens svåra stunder. Slugt höll han de andra rådsherrarna på avstånd, och långt in på nätterna sutto Karl och han vid var sin mugg ölost och arbetade.
Det blev också han, Stor-Jan, som nu efter freden fick hasa av sig stövlarna och de tarvliga redgarnsstrumporna för att, utklädd i sammet och silver, hämta brud åt konungen från Köpenhamn. Både hans prål och hans grovkornighet gjorde honom till ett ganska märkvärdigt sändebud. När han gav gästabud, begynte danskarna frukta, att det rent av var försåt på färde, så full var salen av beväpnade krigare. De frågade honom därför misstänksamt, om karbinerna voro laddade. Gyllenstierna steg då upp och föreslog båda konungarnas skål. Därvid tog han en av karbinerna, fyllde den förgyllda silverpipan med vin, lyfte mynningen till läpparna och drack i botten. Sedan sköt han av kulan i taket och bad danskarna att göra på samma vis, var och en på sin stol.
Ulrika Eleonora, den unga prinsessan, hade mitt under brinnande krig troget hållit fast vid ett gammalt löfte att bli KarIs drottning, Hon var blid och älsklig som en ängel och hade till och med pantsatt sin egen dyrbara förlovningsring för att hjälpa de fattiga svenskarna när hon
Ingen av krigsfångarna i den svenska änkedrottningens sällskap anlände till herresätet Skottorp utanför Halmstad. Karl var alltjämt så blyg och människoskygg, att blott några få gäster voro bjudna, och vigseln skulle firas nära på i hemlighet. För att inte bli igenkänd under vägen red Karl med kappkragen uppslagen till bröllopsgården och gick så för några ögonblick i jaktkläder upp i kammaren att betrakta och hälsa sin tillkommande. Med ett oskyldigt och ödmjukt leende gick hon honom till mötes och sänkte förvirrad sina mörkgrå, hjärtegoda ögon. Saknande och gråtande vänner hade hon nyss lämnat för alltid, och här stod hon nu för första gången framför den kalla och hårda man, som hon lovat sig att alltid lyda utan klagan. Hennes mjuka väsen föll honom knappt särdeles i tycke, ty timme efter timme vandrade han sedan surmulen omkring i parken. När vigseln sent på kvällen äntligen var över, satte han sig att spisa i sin kammare med två herrar. Bruden fick börja sitt liv i det nya landet med att i ett annat rum ensam sitta till bords med sin gamla svärmor.
Några dagar därefter red Karl i sporrsträck sin kos för att mönstra fästningar och hålla räfst med adeln och med de forna förmyndarna, som hade vanskött hans land. Mitt under rådslag och tvister sjuknade Gyllenstierna och dog. Och nu i kistan påkläddes ännu en gång den enkla och tarvliga mannen den glittrande dräkt, som han hade burit under festerna i Köpenhamn.
»Stor-Jan är borta», sade de unga junkrarna av lågadeln, som spatserade utanför Riddarhuset i Stockholm. »Men vad kungen och han ha begynt, lär därför inte vara slut. Nej, låt kungen ordentligt få göra ände på våra svenska småfurstar och deras förläningar. Är det skäligt, att några få släkter skola ha så mycken skattefri jord, och vi andra i stället få skatta dubbelt? Herrar grevar och baroner, snart ha ni knappt en daler kvar till en gästgivarskjuts härifrån. Glad åktur! Nu kan det bli en smula sittrum också för oss.»
Men tiden gick, och junkrarna började att se grågula och oroliga ut, där de kommo i snögloppet med händerna instuckna i stora muffar. Konungen fortsatte nämligen sitt nappatag med adelsmännen och sträckte sig längre, än de någonsin hade drömt. Sedan grevarna och friherrarna hade krossats, kom turen oväntat också till småjunkrarna själva. All gammal kronojord skulle åter indragas av kronan. Detta kallades reduktionen. Från konungens gemak på slottet ledde en särskild trappa ned till ämbetsrummen. Tidigt om morgnarna gick han dit ned, satte sig tvär och tyst bland de andra och granskade räkenskapsböckerna. Käppen låg bredvid, och mer än en fick smaka den. Hade det sovits under förmyndartiden, blev det nu att arbeta. Litet var fick lära, att vinterdagen började ett par timmar före solen. I ett rum stod det stora reduktionsbordet, där det dömdes över jordagodsen, och där kunde Karl sitta framför inlagor och jordeböcker från åtta till två.
Hela landet genljöd av knot och förtrytelse. Mången, som i torftighet bodde på sin lilla gård och inte ägde annat levebröd, än vad de magra tegarna hade att giva, blev kulen i hågen, när han en morgon plötsligt fick se länsmannen stiga på genom grinden. I jordeböckerna hade upptäckts, att gården en gång för länge sedan varit. kronans. »Inom månad och dag är ni härifrån med flyttlasset!» sade länsmannen. »Därpå ser ni här kungligt brev.» Så gick det till. Till och med kläder skrevos upp och togos i mät. Det var knappt någon tröst längre för de små, att det gick lika illa för de stora. Den omätligt rika Magnus Gabriel de la Gardie hade till sist bara en gård i behåll av alla de många. Han sålde ljuskronor, kostbara brädspel och silverbägare för att få penningar till det dagliga, och hans tjänare lupo omkring i husen i Stockholm och bjödo ut småsaker för att få ljus och svagdricka. Mot sin husbonde blevo de uppstudsiga och hatfulla. Övergiven av forna vänner och skyddslingar, satt den nedböjda åldringen och diktade psalmer. De lärda i Uppsala voro de enda, som med minnesgod tacksamhet för all hans frikostighet ännu i vördnad böjde sina huvud för hans kista. Men åt sina egna efterkommande hade han då intet annat arv att lämna än fattigdom.
Adelshustrur gräto med sina utblottade små i famnen, och stackars änkor letade sig i smyg till den goda drottningens garderobsdörr. Det mesta av sitt underhåll skänkte hon bort åt de olyckliga, men alltid tyst och ödmjukt och av varmt hjärta. I hemlighet lät hon inköpa bortsålda pärlband och juveler och gav dem till de forna ägarinnornas döttrar. Men ville någon kasta sig på knä för konungen, var han svår att finna. Det var förbud på att söka honom i hans rödmålade lilla stuga borta vid Kungsör, där han bäst trivdes. Och där fanns det inga gästrum. På slottet i Stockholm stängde han sig inne i veckor för att oavbrutet arbeta utan att någonsin gå ut i det fria, så att hans hälsa började lida, fast han ännu var en ung man. I mörka natten syntes dock ibland en ryttare, som i sin vida kappa med en lång huggpamp vid bältet jagade förbi i vinande fart. Merendels var den flämtande springaren rätt och slätt en klumpig skjutshäst, som byttes ut mot en ny hos nästa gästgivare. Det var svenskarnas människoskygga konung, Karl den tolvtes fader.
Emellanåt gjorde han halt en dag för att mönstra soldater, granska deras rockar och med en pennfjäder i handen pröva, att deras värjor voro skarpslipade. I frost och snö måste de exercera och råkade någon gång i en sådan stridsiver, att de sköto varandra blodiga med knappar, pinnar och småstenar. På så sätt fostrade han åt sin son de blivande karolinerna.
Soldaterna skulle nu ha torp och under fredstid själva förskaffa sig sin kaka och sina rovor. Det var en god anordning, och Karl gick omkring i deras stugor och höll husesyn, stötte med käppen i stockarna och såg efter, att det inte fanns takdropp. Hela dagar satt han och förhörde rusthållare och kronofogdar. Utan att bli igenkänd sov han sedan mången natt hos en fattig präst eller bonde med sin grå kappa till täcke och den svarta lockperuken upphängd på sängstolpen.
Slutligen gjorde han sig så gott som enväldig, och utan att våga knysta jämkade ständerna på rikets lag, så att varken de själva, eller rådsherrarna längre hade något att säga. Inte bara de lärda utan till och med predikanterna i kyrkorna fingo en gruvlig iver att prisa enväldet som det bästa av allt gott. Ingen tordes motsäga honom, utan han ledde allting själv och bestämde, som honom tycktes klokast. Ena gången reste han så långt upp i de norrländska obygderna, att bönderna där aldrig förr hade sett ett hjuldon. När han bad dem smörja hjulen på hans vagn, ströko de istret utanpå lötarna. Vid andra färder uppsökte han en ö utanför Blekinge. Där byggde han hamn åt flottan och uppstakade med den oumbärliga Dahlbergs hjälp gator och tomter till en ny stad, som fick heta Karlskrona.
Präster, som höllo kärnfulla predikningar, kunde alltid lita på hans ynnest, allra helst om de - dessemellan förstodo att slå till med något puts, så att han fick sig ett gott skratt. En gång var det en fattig präst, som en lördagsafton fick veta, att Karl skulle rida förbi. Prästen tog på sig krage och kappa, spände hästen för plogen och började plöja utefter vägkanten. I ena handen höll han tömmen och sin halvskrivna predikan. Då konungen fick syn på honom, blev han förvånad. Prästen berättade, att han för nöds skull måste gå och arbeta som sin egen dräng. Han blev då befalld att nästa dag infinna sig och predika för hovet. Det gjorde han som en hel karl, och konungen tillsade honom att komma igen också nästa söndag. Men som han bar lånta kläder, och de till på köpet voro i ett mycket bedrövligt skick, sände konungen honom till dess en splitter ny dräkt. Prästen såg dock, att inga strumpor voro med. När söndagen randades, och han väl hade dragit på sig den prydliga utstyrseln, svärtade han därför de nakna benen nedanför knäbyxorna ined tjära och sot. Pyntad på det sättet, skred han fram genom kyrkan förbi hovbänkarna till altaret, och alla tittade på hans besynnerliga ben. Konungen fick en rolig dag, och sedan gjorde han prästen till hovpredikant, så att han aldrig mer behövde ha någon sorg för strumpor.
Efter svagdricka och ölost till vardags greps konungen ibland av en oemotståndlig håg att riktigt slå sig lös. Då kunde han in på sena natten dansa svängdans uppe på bordet med både bispar och riks råd, ända till dess bordet brast i stycken, och gäster och krossade stolar rullade om varandra utefter golvet. I grunden var det oskyldiga, upptåg, och riket var och förblev målet för alla hans tankar.
I Bollhuset på andra sidan Slottsbacken blev emellertid den första svenska teatern öppnad, och redan klockan fem om eftermiddagarna gick ridån upp vid stort buller från pukor och trumpeter. Hjältinnorna i stycket talade med mansröst, och det var i god stil med den elvte Karls dagar. Alla de spelande, även de som voro klädda till kvinnor, voro nämligen studenter. Ibland hände det, att talgdankarna plockades ned ur kronorna och utbyttes mot vaxljus, och då var hovet att vänta, men konungen hade sällan tid för slika nöjen.
Liksom vid bröllopet fortsatte han att spisa i enrum med några herrar eller hos sin moder, den gamla änkedrottningen, hos vilken den store byggmästaren Tessin visade sina ritningar och kopparstick. Ulrika Eleonora fick dagen lång sitta ensam vid sin bok. Ingen hörde henne klaga över sin lott, men hon miste sin färg och tynade av, tärd av sjukdom. När hon låg på sitt yttersta, vaknade hos Karl den trogna vänskap, som årens ändå småningom hade samlat på botten av hans men då var det för sent. Hon bad honom att
att äntligen ha vunnit den förut oövervinneliga, somnade hon bort.
Svårmodig och otröstlig strövade Karl fram och åter genom hennes tomma rum, och alla gräto, både höga och låga. Folkets tankar gingo natt och dag till likrummet, och vakten trodde sig se, att hon steg upp ur likkistan och blid och stilla samtalade i fönstersmygen med en av sina hovdamer.
Många utländska prinsessor, som i nedskuret klänningsliv sutto och fläktade sig med solfjädern framför sin spegel, började dock besinna, att den svenska drottningkronan kunde vara en ganska avundsvärd huvudbonad. Genom sina förtrogna skyndade de sig därför att på avstånd påminna konungen om, att de funnos till. Det har påståtts, att de inte voro färre än tio stycken. De visste inte, att han var en fågel, som ingen tog med handen. »Vad jag har mist»> sade han, »får jag aldrig åter, och det är fullnog, om min son en gång går i brudstol.»
Men hans son, karolinernas uppväxande unga hövding, han drog ut på björnjakt med hötjugan i handen och tänkte i sitt tysta sinne: »Det hastar inte med den brudstolen. Gud frälse mig för kvinnfolk och kjortlar!»
Konungen hade blivit hatad genom sin stränga men nödvändiga räfst, och på ingen trodde han sig kunna lita. De dystra stunderna återkommo allt oftare. Redan i trettioandra året hade håret grånat, och det ständiga arbetet undergrävde hans hälsa, så att även han snart såg sina dagar räknade. Flärdlöst och enkelt, som han hade levat, ville han också bli bäddad till den sista sömnen, och han föreskrev, att han skulle svepas i ett lärft utan både krona och spira.
En dag, under det att han stod lik, skyndade änkedrottningen förskräckt till fönstret i sitt gemak. Irrade sig hennes trötta ögon, eller måste hon tro, vad hon såg? Hela den uråldriga Vasaborgen omkring henne hade råkat i brand, och rök och gnistor virvlade från gluggar och vindar. Stödd på sin femtonåriga sonsons arm, vacklade hon ned utför trapporna. Med dövande brak störtade klocka och kanoner genom golv och valv i det stora tornet, och i vinande fart klättrade flammorna ända upp till de gyllne tre kronorna på tornspetsen. Några officerare lyfte den döda konungens kropp på sina axlar och buro den ut genom röken. Det blev då början till Karl den elvtes likfärd, och under rop och snyftningar såg den kringstående mängden, hur den vördade byggnaden räddningslöst kolnade till ruiner.
Dag följde dag, och bonden plöjde sin långa åkerfåra, tacksammare än andra mot den döde, som hade varit en sträv herrekonung, men en god bondekonung. Kring Visingsö brusade svallarna sin gamla sång, men också dit hade den starka kungahanden nått och förvandlat det stolta grevskapet till kronomark. När mäster Efraim gick förbi det tomma slottet, knäppte han händerna och såg mot skyn.
»0m någon hade fått mig att tro detta, när den vanartiga och Iata kungagossen stod och strök mig över ansiktet med gåspennan», suckade han, och det ryckte i läpparna. »Men hur skulle det nu se ut bland oss svenskar, om inte elvte Karl hade satt lås på kassakistan!»
Några år därefter fingo ryska krigsfångar kvarter i det gamla öslottet. Julnatten kom, hög och stjärnljus, med sina tysta timmar, då stugdörrarna stängdes, och trollen tassade. Upplivade av förplägningen, tryckte en och annan av fångarna sitt skäggiga ansikte mot rutorna och såg ut över sjön, som bredde sig lika stjärnströdd som evighetens vida rymd där ovan. Några sömniga talgdankar kisade ännu bland muggarna på bordet, och golvet var tjockt bestrött med halm. Det var tid att gå till sömns, de sista glödande vekarna fräste mellan väktarnas fingrar och kanske föll då i halmen någon gnista.
Slottet blev mörkt. Men om en stund ljusnade plötsligt fönsterraderna, och porten stöttes upp. Det var i vådeldarnas dagar, och skenet från det brinnande Visingsborg stod slutligen som en vintrig kvällsrodnad över den långsträckta ön. De många braheska minnesstenarna och inskrifterna, de rykande borgmurarna och de i tusental utplanterade träden vittnade fåfängt om en drömd lång framtid, som aldrig kom. Inte ens den goda gamla greve Per fick någonsin sin vilostad i kyrkan, utan hans stenbild står där ännu över griftdörrern och väntar. Guil. äimnil.