Inscannad av Magnus Bondesson
Denna elektroniska utgåva är under framställning.
Normalt publicerar Projekt Runeberg inte ofärdigt råmaterial av det här slaget, men just nu i slutet av 1995 befinner vi oss i en speciell situation, som förklaras på vår nya framsida. Det är viktigt för oss att bevisa att vi före nyår gjort väsentliga förberedelser för publicering av verk med författare som dog 1926 - 1944.
Anmärkning: Inskanning har på grund av tidspressen gjorts från en upplaga daterad 1962 på Bonniers förlag. En hastig jämförelse visar på följande avvikelser från första upplagan 1914:
1. Kattrinna stavas numera Kattrina.
2. I flera citat står nu mä i stället för med.
3. Citationstekniken görs numera med tankstreck i stället för med med citationstecken. Personligen inser jag inte vitsen med detta och det är tydligt att det görs inkonsekvent.
4. Uppdelning i stycken har ökats.
5. Fyra teckningar av Albert Engström till var och en av bokens fyra avdelningar saknas numera.
6. Agust används av Jan på fyra platser i BREVET i stället för August.
Det är svårt att tro att dessa ändringar gjorts utan Selma Lagerlöfs medverkan, varför upplagan i praktiken torde vara väsentligt äldre. Är det önskvärt kan jag nog med litet arbete (krävs bara motläsning) bearbeta till originalupplagan och ta med teckningarna. Det borde inte heller vara omöjligt att ta reda på när och varför dessa för- ändringar gjorts.
Inskanningsfelen har korrigerats genom min egen motläsning, men det finns säkert några som jag har missat.
Mellan stycken finns en tom rad. Nytt stycke inleds med två blanka bortsett från direkt efter nytt kapitel.
Selma Lagerlöf
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
En värmlandsberättelse
INNEHÅLL.
I.
Det klappande hjärtat
Klara Fina Gulleborg
Dopet
Vaccineringen
Födelsedagen
Julmorgonen
Scharlakansfebern
Besöket i bondgården
Skolexamen
Skoltävlan
Fiskafänget
Agrippa
Den förbjudna frukten
II.
Lars Gunnarsson
Den röda klänningen
Den nya ägarn
Storsnipa
Reskvällen
På bryggan
Brevet
August Där Nol
Den första oktober
Drömmen börjar
Arvklenoderna
Klädd i siden
Stjärnor
I väntan
Kejsarinnan
Kejsaren
III.
Kejsarvisan
Den sjuttonde augusti
Jan och Kattrina
Begravningen
Det döende hjärtat
Avsättning
Husförhöret
Ett gammalt troll
Söndagen efter midsommar
Sommarnatt
Kejsarhustrun
IV.
Välkomsthälsningen
Flykten
Kvarhållen
Avskedsorden
Kattrinas död
Kejsarns jordafärd
I.
DET KLAPPANDE HJÄRTAT.
Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i
Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då
den lilla flickan hans kom till världen.
Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat
barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela
förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på
huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att
vänta.
Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och
det var inte utan, att han fick sin del med av regnvädret,
fast det skulle heta, att han satt under tak. Det kom in till
honom som fukt genom de otäta väggarna och som dropp
från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten
in över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjuls-
öppningen.
Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å
ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med
detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den
flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta
olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrina
å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som
dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta föttera under
eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.
Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Det
var klart, att köld och väta och den långa, ledsamma väntan
gjorde sitt till att försätta honom i dåligt humör, men det
var långtifrån hela orsaken. Det var riktigt allvar med hans
klagan.
"Arbeta", tänkte han, "arbeta får jag göra alla dar från
morron te kväll, men tess nu har jag teminstingen fått fred
om nättera. Nu kommer väl barnungen te å skrika, så jag
inte får nån ro då heller."
Efter detta kom en än starkare förtvivlan över honom.
Han tog händerna från ansiktet och vred dem om varandra
så att det knakade i knogarna.
Ända tess nu har det gått bra ihop för oss, därför att
Kattrina har kunnat gått bort på arbete, ho som jag. Men
nu blir ho ju tvungen te å sitta hemma å se efter barnet.
Han stirrade framför sig så mörkt, som om han hade sett
hungersnöden komma smygande över gårdsplanen för att
tränga in i stugan.
Ja, sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot
huggkubben för att bestyrka sina ord, jag säjer bara det,
att om jag hade vetat den gången, när Erik i Falla kom te
mej å erbjöd mej te å få bygga på hans mark å gav mej
lite skräptimmer te å sätta opp stuga mä, om jag hade
vetat då, att detta här skulle bli följden, sa hade jag hellre
sagt nej te alltsammans å bott kvar på stallkammarn i Falla
i all min tid.
Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade
ingen lust att ta dem tillbaka.
Om det hände nån slags , började han, för nu
hade det gått så långt med honom, att han ville säga, att det
inte skulle vara honom emot, om barnet på något sätt
förolyckades, innan det kom till världen. Men han hann aldrig
tala ut. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra
sidan väggen.
Vedskjulet var sammanbyggt med stugan, och när han nu
hörde efter, kom det ena pipandet efter det andra därinifrån.
Han begrep förstås genast vad detta betydde, och nu blev
han sittande tyst en lång stund utan att visa varken sorg eller
glädje. Till sist ryckte han litet på axlarna.
Ja, nu är det kommet då, sa han, å nu måtte jag väl i
Guds namn få slippa in i stuga å värma mej.
Men den lindringen kom inte så snart heller, utan det blev
återigen att sitta och vänta timme efter timme.
Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till,
och fastän det bara var i slutet av augusti, kändes det lika
ruskigt som en novemberdag.
Till råga på allt kom han om en stund in på något annat,
som gjorde honom än mer bedrövad. Han började på att
känna sig ringaktad och tillbakasatt.
Det är tre hustrur utom barnmorska där inne hos
Kattrina, sa han halvhögt. Di kunde väl ändå ha gjort sej
besvär, nån av dom, te å komma å säja mej om det är pojke
eller tös.
Han satt och lyddes efter hur de gjorde upp eld i spisen.
Han såg, att de sprang till källan efter vatten, men att han
fanns till, låtsade ingen om.
Rätt som det var, slog han händerna för ögonen och
började vagga fram och tillbaka.
Min snälla Jan Andersson, sa han, vad är det för fel
mä dej? Varför går allting så illa för dej? Varför har du
alltid så lessamt? Å varför fick du inte gifta dej mä e
vacker ung flicka i stället för mä den gamla
Lagårds-Kattrina hos Erik i Falla?
Han var så genombedrövad. Det trängde till och med ett
par tårar fram mellan fingrarna.
Varför är du så lite ansedd i socken, min snälla Jan
Andersson? Varför blir du alltid tebakasatt för andra? Du
vet, att det finns di, som är likaså fattiga som du å likaså
klena te å arbeta, men ingen blir så förbisedd som du. Vad
kan det vara för fel på dej, min snälla Jan Andersson?
Detta var en fråga, som han hade gjort sig ofta förr, fast
förgäves. Han hade nog inte något hopp, att han skulle finna
svaret på den nu heller. Kanske det inte var något fel på
honom, när allt kom omkring? Kanske rätta förklaringen
var den, att både Gud och människor var orättvisa mot
honom?
När han hade kommit in på den tanken, tog han händerna
från ögonen och försökte ge sig en morsk uppsyn.
Om du nånsin mer får komma in i din stuga igen, min
snälla Jan Andersson, sa han, så ska du inte så mycke som
se åt barnungen. Du ska bara gå fram te spisen å ställa
dej där å värma dej utan å säja ett ord.
Eller tänk, om du skulle ta å gå din väg! Du behöver
ju inte sitta här längre nu, när du vet, att allt är överståndet
Tänk, om du skulle visa Kattrina å di andra kvinnfolkena
att du är karl för din hatt
Han skulle just till att resa på sig, då mor i Falla visade
sig i vedskjulsöppningen. Hon neg så vackert och bad, att
han skulle komma in i stugan och se på barnet.
Om det inte hade varit mor i Falla själv, som hade
framfört bjudningen, så är det ovisst om han hade gått in, så
ond som han var. Men henne följde han ju med, fast utan
att göra sig någon brådska. Han bjöd till så gott han kunde
att ta på sig den uppsynen och den hållningen, som Erik i
Falla hade, när han gick över sockenstugugolvet för att lägga
sin sedel i valurnan, och det lyckades honom ganska bra att
se lika högtidlig och sur ut.
Var så god, Jan! sa mor i Falla, och därmed slog hon
upp dörrn till stugan. På samma gång steg hon åt sidan för
att låta honom gå före.
Vid första blicken såg han, att det var fint och uppstädat
där inne. Kaffepannan stod ytterst på spishällen för att
svalna, och på bordet vid fönstret var det dukat med mor i
Fallas kaffekoppar på en snövit duk. Kattrina låg i sängen.
och två andra hustrur, som hade varit där för att hjälpa
till, stod och tryckte sig upp mot väggen, för att han skulle
ha fri utsikt över alla anordningarna.
Mittframför kaffebordet stod barnmorskan med ett bylte
på armen.
Han kunde inte låta bli att tycka, att det såg ut, som om
han den här gången skulle vara den förnämsta i laget.
Kattrina såg bort till honom med en mild blick, som ville
hon fråga om han var nöjd med henne. Alla de andra vände
också ögonen mot honom, liksom väntade de beröm för allt
det besvär, som de hade gjort sig för hans skull.
Men det går inte så lätt att bli glad, när man har suttit
och varit ond och frusen en hel dag. Han kunde inte få bort
Erik i Fallas min ur ansiktet och blev stående utan att säga
ett ord.
Då tog barnmorskan ett steg framåt. 0ch stugan var inte
större, än att hon med det enda steget kom alldeles intill
honom och kunde lägga barnet i armarna på honom.
ÊHär ska Jan få se på e lita jänta, å det e, som heter
duga, sa hon.
Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting,
som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal.
Schalen var så pass undanviken, att han såg det lilla
rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och
undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till
med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på
honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet
skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om
den gick från den lilla flickan över till honom eller från
honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut
för sig.
Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom,
såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma
var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledscn
och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det
enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa
varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på
honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller
klättrat i branta berg.
Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg hanna här,
å känn efter! Jag tycker, att hjärtat slår så konstigt.
Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske
att ni brukar ha så ibland?
Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han.
Aldrig på det här sättet.
Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?
Nej, det hade han ju inte.
Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med
honom.
Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.
Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämnna
från sig.
Nej, låt mej ha kvar den lilla flicka! sa han.
Med detsamnna måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen
på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem
glada, för barnmorskan drog på munnen, och de andra rentav
storskrattade.
Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni
har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.
Nääj, sa Jan.
Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade
satt hjärtat i gång på honom. Och inte nog med det, utan
han började också ana vad som hade varit felet med honom
i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta
varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som
en riktig människa.
KLARA FINA GULLEBORG.
Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn
och väntade med den lilla flickan på armen.
Det var en lång väntan, detta med, men nu var allt så
annorlunda mot i går. Nu stod han där i så gott sällskap,
att han varken kunde bli trött eller utledsen.
Han kunde inte beskriva hur gott det kändes att hålla den
lilla varma kroppen tryckt intill sig. Han tyckte, att han allt
hittilldags hade varit rätt osmaklig och bitter också för sig
sJälv, men nu fanns det bara salighet och sötma inom
honom. Han hade aldrig vetat om, att man kan bli så
förljuvligad av att tycka riktigt om någon.
Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende,
som man kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle
söka att få avgjord, medan han stod där.
Hela förmiddagen hade han och Kattrina försökt att
välja namn åt barnet. De hade hållit på både länge och väl,
men de hade inte kunnat bestämma sig.
Jag ser mej ingen annan råd, än att du får ta jänta å
ställa dej på tröskeln mä'na, hade Kattrina sagt till sist.
Å så får du fråga det första kvinnfolk, som går härförbi,
vad ho heter. Det namnet, som ho då nämner, får vi ge
flicka, vicket det så är grovt eller fint.
Men nu låg ju stugan litet avsides. Det var inte så vanligt,
att någon gick förbi hos dem. Jan fick stå både länge och
väl i dörröppningen, utan att det kom någon. Det var en
gråvädersdag nu också, men det föll inte något regn, och det
var inte blåsigt och kallt, utan snarast litet kvalmigt.
Om inte Jan hade stått med den lilla flickan i sina armar,
så skulle han ha misströstat om alltsammans.
Min snälla Jan Andersson, skulle han ha sagt till sig
själv, kommer du inte ihåg, att du bor borta vid Duvsjön i
Askedalarna, där det inte ligger mer än en enda riktig
bondgård å annars bara små backstugor å fiskarkojor? Vem finns
det här, som har ett så fint namn, att du vill ge det te den
lilla flicka?
Men när det nu gällde dottern, så tvivlade inte Jan på
att allt skulle gå bra. Han stod och tittade neråt Duvsjön
utan att vilja se hur avstängd från hela bygden den låg i
sin bergkittel. Det kunde ju ändå hända, att det skulle
komma någon herrskapsmänniska med ett grant namn roende
från Duvnäsbruket där nere vid södra ändan av sjön. Bara
för den lilla flickans skull var han nästan säker på att det
skulle gå så.
Barnet sov hela tiden, så för den delen kunde han stå där
och vänta, hur länge han ville. Men värre var det med
Kattrina. Hon undrade och frågade gång på gång om ingen
kom. För nu gick det väl inte an, att han stod ute längre
med jäntan.
Jan vände ögonen uppåt Storsnipa, som steg rakt upp ur
de små hagarna och åkertäpporna i Askedalarna och vaktade
över dem som ett fästningstorn för att hålla alla främmande
på avstånd. Det kunde ju ända hända, att några fina
fruntimmer, som hade varit uppe på berget och sett på den
granna utsikten, kunde gå vilse på nervägen och förirra sig
bort till Skrolycka.
Han lugnade Kattrina så gott han kunde. Det gick ingen
nöd varken på honom eller barnet. När han nu hade stått
där så länge, ville han gärna vänta en stund till.
Inte en människa syntes, men han var viss om att bara han
höll ut, så skulle han få hjälp. Det var inte möjligt annat.
Det skulle inte ha förundrat honom, om en drottning hade
kommit farande i guldkaret genom berg och snår för att
ge sitt namn åt den lilla flickan.
Det led om än en stund, men nu kände han på sig, att
det snart var kvällsdags, och då kunde han inte få stå där
längre.
Kattrina kunde se på klockan inne i stugan, och hon
gav sig återigen till att be honom komma in.
Ge dej bara te tåls ett ögonblick! sa han. Jag tycker
att det skymtar fram nånting borta i väster.
Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden
hände det, att solen bröt fram ur molnen och sände ett par
strålar ner till barnet.
Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag
innan du går ner, sa Jan till solen. Ho är allt värd å
titta på.
Solen bröt fram allt skarpare och kastade ett rött sken
över både barn och stuga.
Kanske att du te å mä vill vara gudmor åt'na? sa
Jan i Skrolycka.
Solen svarade just ingenting på detta. Hon lyste fram stor
och röd än en gång, men så drog hon molnslöjan över sig
och försvann.
Då hördes Kattrina återigen.
Var det nån där? Jag tyckte, att du talte ve nån. Du
får allt komma in nu.
Ja, nu kommer jag, sa han och trädde in med
detsamma. Det var e så fin herrskapsmänniska, som gick förbi.
Men det var så brått för'na, så jag hann knappt säja go'dag,
förrn ho var borta igen.
Kära då! Det var bra förargligt, när vi nu har väntat
så länge. Du hann väl inte å fråga'na vad ho hette?
Jo, ho hette Klara Fina Gulleborg, så mycke fick
jag ur'na.
Klara Fina Gulleborg! Det blir väl ett för grant namn,
det, sa Kattrina, men hon gjorde ingen vidare invändning.
Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som
hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till
gudmor. Ja, han hade blivit en annan människa i det
ögonblicket, då den lilla flickan blev lagd i armarna på honom.
DOPET.
När den lilla flickan från Skrolycka skulle till prästen för
att döpas, bar sig Jan, far hennes, så dumt åt, att han
höll på att få bannor både av Kattrina och gudföräldrarna.
Det var Erik i Fallas hustru, som skulle bära barnet till
dopet. Hon åkte till prästgården med den lilla flickan i sina
armar, och Erik i Falla själv gick bredvid kärran och körde.
Den första vägbiten ända fram till Duvnäs bruk var ju så
dålig, att den knappt kunde kallas för väg, och Erik i Falla
ville vara försiktig, då han hade det odöpta barnet att
köra för.
Jan i Skrolycka hade stått och sett på avfärden. Han hade
själv hämtat ut barnet ur stugan, och ingen visste bättre än
han vad det var för ett präktigt folk, som nu tog hand om
det. Han visste, att Erik i Falla var likaså säker som körkarl
som i allt annat, och om mor i Falla visste han, att hon hade
fött och vårdat sju barn, så att han borde inte ha känt den
minsta oro.
Men när de väl var borta och Jan igen hade tagit till med
dikningen på Erik i Fallas träde, då kom det en sådan
förskräcklig ängslan över honom. Tänk, om Erik i Fallas häst
skulle skena, eller tänk, om prästen skulle tappa barnet, när
han tog emot det av gudmodern, eller tänk, om mor i Falla
skulle lägga för många schalar omkring den lilla flickan, så
att hon vore kvävd, när de kom fram till prästgården med
henne!
Han sa till sig själv, att det var orätt, att han gjorde
sig sådana bekymmer, då han hade Erik i Falla och hans
hustru till gudfolk. Men oron ville inte ge med sig. Och
rätt som det var, satte han ifrån sig spaden och gav sig i
väg till prästgården, just sådan som han gick och stod. Han
tog genvägen över höjden, och han skyndade sig så, att när
Erik i Falla kom körande in på stallgården hos prästens, så
var Jan Andersson i Skrolycka den första, som hans ögon
mötte.
Det är ju inte alls passande, att far eller mor är med, då
barn ska döpas, och Jan såg strax, att de i Falla blev
misslynta över att han hade sprungit till prästgården. Erik
vinkade inte fram honom för att få hjälp med hästen, utan
spände själv ifrån, och mor i Falla lyfte barnet högt på
armen, och utan att säga ett ord till Jan gick hon uppför
backen in i prästgårdsköket.
När gudföräldrarna inte ville låtsa om honom, tordes Jan
inte närma sig dem. Men han hörde ett litet pip ur byltet,
när grannmoran gick förbi, så att han fick åtminstone veta,
att barnet inte hade blivit kvävt på vägen.
Han tyckte själv, att han bar sig dumt åt, som inte gick
hem med detsamma, men nu kände han sig så säker, att
prästen skulle tappa barnet, så att han blev nödsakad att
stanna.
En stund väntade han på stallgården, sedan gick han upp
till manbyggningen och trädde in i förstugan.
Det är så opassande, som något kan vara, att fadern
kommer med in till prästen, framför allt då han har sådant
gudfolk för sitt barn som Erik i Falla och Erik i Fallas
hustru. Och när dörrn till prästens ämbetsrum gick upp och
Jan Andersson i Skrolycka i sina dåliga arbetskläder sakta
sköt sig in i rummet, strax efter att prästen hade börjat
läsningen, så att det inte var någon möjlighet att köra ut den
inträdande, då lovade sig båda gudföräldrarna, att bara de
kom hem, skulle han få veta hur illa han hade burit sig åt.
Det gick med dopet, som det skulle, utan det minsta
tillbud till olycksfall, och Jan Andersson hade alls ingenting
för, att han hade trängt sig in. Strax innan akten var slut,
öppnade han dörrn och sköt sig sakta ut igen i förstugan.
Han såg ju, att allt gick lyckligt och väl honom förutan.
Om en liten stund kom Erik i Falla och hans hustru också
ut i förstugan. De skulle gå över till köket, där mor i Falla
före dopet hade klätt av barnet alla överflödiga schalar.
Erik i Falla gick före och öppnade köksdörrn för hustrun,
men som han detta gjorde, kom två kattungar rusande ut i
förstugan och tumlade över varandra rätt framför fötterna
på mor i Falla, så att hon kom att snava över dem och höll
på att falla framstupa. Hon hann just tänka: "Nu faller jag
mä barnet, å det slår ihjäl sej, å jag blir olycklig i alla
mina dar", då en kraftig hand fick fatt i henne och höll
henne uppe. Och när hon såg sig om, så fann hon, att
hjälparen var Jan Andersson i Skrolycka, som hade stannat
i förstugan, alldeles som om han visste, att här skulle han
komma att behövas.
Innan hon hann att sansa sig och säga något till honom,
var han borta. Och när hon och hennes man kom
hemkörande, stod han igen och dikade.
Han hade känt på sig, att då det där olyckstillbudet var
tillbakaslaget, kunde han tryggt gå hem.
Men varken Erik eller mor i Falla sade något till honom
om att han hade burit sig opassande åt. I stället bjöd mor i
Falla in honom på kaffe, just så lerig och nersmord som
han gick där ute på det höstsura trädet.
VACCINERINGEN.
När den lilla flickan från Skrolycka skulle vaccineras, var
det ingen, som satte i fråga annat, än att Jan, far
hennes, skulle få gå med, då han själv så ville.
Vaccinationen skulle försiggå en kväll långt fram i augusti,
och det var så mörkt redan, när Kattrina gick hemifrån, att hon
var glad att ha någon med sig, som kunde hjälpa henne
över stättor och diken och alla andra svårigheter på den
eländiga vägen.
Det var vaccineringsmöte hos Erik i Falla, och mor i Falla
hade lagt ett så stort bål på spisen, att hon säkert ansåg,
att hon inte behövde bestå annan upplysning, förutom ett
smalt talgljus, som brann på ett litet bord, där klockarn
skulle hålla till med sitt arbete.
Folket ifrån Skrolycka tyckte som alla andra, att det var
ovanligt ljust i rummet, men i alla fall var det inte bättre
beställt, än att mörkret stod som en gråsvart mur längs med
väggarna och gjorde stugan mindre, än den var. Och i detta
mörker skymtade fram en hop kvinnor med barn, som inte
var mer än årsgamla, och som måste bäras på armen, gungas
och matas och skötas om på alla möjliga sätt.
De flesta höll på att rulla fram sina småttingar ur schalar
och höljen. Sedan drog de av dem deras brokiga sitströjor
och löste upp banden, som höll ihop skjortan, för att det
skulle gå lätt att blotta deras överkropp, när klockarn
kallade fram dem till vaccineringsbordet.
Det var märkvärdigt tyst i rummet, fastän det fanns så
många små skrikhalsar samlade på ett ställe. De tycktes ha
så roligt av att se på varandra, att de glömde bort att väsnas.
Mödrarna återigen var tysta för att bättre höra vad klockarn
sa. Han höll på ooh småpratade hela tiden.
Det kan väl inte finnas något roligare än att fara
omkring å vaccinera å titta på alla de vackra småbarnen, sa
klockarn. Nu ska vi se om det är en fin årgang, som ni har
att bjuda på.
Han var inte bara klockare, utan också skollärare och
hade bott i socknen all sin tid. Han hade vaccinerat
mödrarna, läst med dem, sett dem konfirmeras och vigas, och
nu skulle han vaccinera deras barn. Det var det första, som
de små fick att göra med honom, som sedan skulle spela en
så stor roll i deras liv.
Det tycktes vara en god början. Den ena modern kom
fram efter den andra, satte sig på en stol bredvid bordet
och höll sitt barn så, att ljusskenet föll på den nakna vänstra
armen. Alltmedan klockarn pratade, satte han därpå in de
tre skårorna i det blanka, vita skinnet, utan att den lille
gav ett ljud ifrån sig.
Sedan gick modern fram till spisen med barnet och
stannade i närheten av brasan, för att vaccinen skulle torka
in. Under tiden tänkte hon på vad klockarn hade sagt till
henne om hennes barn: att det var stort och vackert och
skulle göra heder åt gården, bli lika duktigt som far och
farfar, ja, kanske än bättre.
Så fortsatte det i lugn och ro, ända tills turen kom till
Kattrina i Skrolycka att sätta sig vid vaccinationsbordet
med sin Klara.
Den lilla flickan ville rakt inte veta av någon vaccinering.
Hon skrek och slog och sparkade. Kattrina hyssjade på
henne, och klockarn talade milt och vänligt till henne, men
hon var lika ostyrligt rädd.
Kattrina måste bära bort henne och försöka att få henne
lugn. En stor, stark pojke blev därpå vaccinerad utan att
låta höra ett enda skrik, men då Kattrina återigen kom
fram med flickan, blev det samma elände. Hon kunde inte
förmå barnet att hålla sig stilla så länge, att klockarn fick
göra ett enda stick.
Det var ingen mer kvar nu att vaccinera utom Klara ifrån
Skrolycka, och Kattrina var alldeles över sig given för att
hennes barn skulle bära sig så illa åt. Hon visste inte vad
hon skulle ta sig till, då Jan helt hastigt kom fram ur
mörkret vid dörrn.
Han tog barnet i sina armar, och Kattrina steg upp från
stolen och lämnade platsen åt honom.
Ja, försök du, om det går bättre för dej! sa hon med
litet försmädlig röst, för hon var inte den, som tyckte, att
den lilla utslitna drängen hos Erik i Falla, som hon hade
gift sig med, var bättre än hon själv på något sätt.
Men innan Jan satte sig ner, kastade han tillbaka tröjan,
och nu visade det sig, att han hade kavlat upp skjortärmen
där borta i mörkret, så att vänstra armen var bar.
Han ville så gärna bli vaccinerad, sa han. Han hade aldrig
blivit vaccinerad mer än en gång, och det fanns ingenting i
världen, som han var så rädd för som för smittkoppor.
- I detsamma som flickan såg den nakna armen, blev hon
stilla och stirrade på fadern med stora, kloka ögon.
Hon följde helt uppmärksamt med, då klockarn satte in
de tre röda strecken i armen. Hon såg från den ena till den
andra, och hon märkte väl, att fadern inte for så värst illa.
När Jan Andersson var färdig, vände han sig till klockarn.
Nu är jänta så stilla, så klockarn kanske kan försöka
sej på'na.
Ja, klockarn försökte, och denna gången gick det bra.
Flickan satt med samma förnumstiga min hela tiden och lät
inte höra ett enda rop.
Klockarn var också tyst, ända tills han hade slutat sitt
arbete.
Om Jan gjorde det där bara för att lugna barnet, sa
han, så kunde vi ju ha låtsats
Men då sa Jan:
Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns
inte maken te barn. Det är inte te å tänka, att en ska få'na
te å tro på någe, som inte är vad det ger sej ut för å vara.
FÖDELSEDAGEN.
Den dagen, då den lilla flickan fyllde året, gick Jan, far
hennes, och dikade på Erik i Fallas träde.
Han försökte påminna sig hur det var förr, då han inte
hade någon att tänka på, medan han arbetade ute på åkern,
då han ännu inte hade det klappande hjärtat i bröstet, då
han aldrig längtade och aldrig var orolig.
Tänk, att e människa kan leva på det sättet! sa han
och föraktade sig själv.
Ja, fortfor han, det är det enda, som det kommer an
på. Om jag vore rik som Erik i Falla eller stark som Börje,
som går här breve på åkern å dikar, så betydde det
ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet.
Han såg bort till sin kamrat, som var en ofantligt stark
karl och kunde arbeta ungefär dubbelt så mycket som han
själv. Därvid kom han att märka, att Börje den här dagen
inte hade hunnit undan så raskt med dikningen, som han
brukade.
De arbetade på beting. Börje åtog sig alltid mer än han
och blev ändå alltid färdig ungefär samtidigt. Men i dag
hade det gått långsamt för Börje. Han höll sig inte en gång
jämsides, han hade blivit långt efter.
Men Jan hade också arbetat av alla krafter för att snart
komma hem till den lilla flickan. I dag längtade han allt
efter henne mer än vanligt. Hon var kvällssömnig, så att om
han inte skyndade sig, kunde det hända, att hon hade somnat
in för natten.
När Jan var färdig, såg han, att Börje knappast hade sitt
beting halvgjort. Något sådant hade inte hänt på alla de år,
som de hade arbetat tillsammans, och Jan blev så förvånad,
att han gick fram till honom.
Börje stod nere i diket och strävade med att lossa en
jordtorva. Han hade trampat på en glasbit och fått en djup skåra
under foten. Han kunde inte uthärda att ha stöveln på sig,
och man kan förstå ett sådant elände det skulle vara att stå
och tvinga ner spaden i jorden med en sårig fot.
Ska du inte ge dej mä det där? frågade Jan
Skrolycka.
Jag är tvungen å bli färdig i dag, sa den andre. Jag
får inte ut nån säd av Erik i Falla, innan betinget är klart.
Det är slut mä rågmjölet för oss.
Ja, go natt i dag då! sa Jan.
Börje svarade inte. Han var så trött och förbi, att han inte
en gång orkade säga ut den vanliga kvällshälsningen.
Jan i Skrolycka gick till kanten av åkern, men där
stannade han.
Vad gör det den lilla flicka, om du kommer hem te
hennes födelsedag? sa han till sig själv. Hon har det lika
bra utan dej. Men Börje har sju barn hemma å ingen mat
åt dom. Ska du låta dom svälta, för att du ska få komma
hem å leka mä Klara Gulla?
Han ställde sig att arbeta bredvid Börje, men han var bra
trött redan förut, så att det gick inte fort för honom. Det
var närapå mörkt, innan de var färdiga.
"Nu sover Klara Gulla för länge sen", tänkte han, då han
äntligen tog det sista spadtaget.
Go natt i dag! ropade han till Börje för andra gången.
Go natt, sa Börje, å tack för hjälpen! Nu går jag å
tar ut råg genast. Å jag ska ge dej ett handtag en annan
gång, var säker på det!
Jag vill ingen betalning ha. Go natt nu!
Vill du inte ha någe för att du hjälpte mej? Vad är
det åt dej, som är så schangtil?
Å, det är ... det är jäntas födelsedag i dag.
Å för det får jag hjälp mä dikninga?
Ja, för det å för e anna sak också. Ja, go natt!
Han gick hastigt bort för att inte bli lockad att förklara
vad detta andra var. Det brände honom på tungan att säga:
"Det är inte bara Klara Gullas födelsedag, det är också
mitt hjärtas."
Men det var väl, att han inte kom att säga det, för Börje
skulle säkert ha trott, att han hade blivit tokig.
J U L M O R G O N E N.
När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal,
tog Jan Andersson i Skrolycka henne med sig till
kyrkan på julmorgonen.
Kattrina, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för
att komma till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta
till att skrika, såsom hon hade gjort på vaccineringsmötet.
Men mannen fick sin vilja fram, eftersom det ändå var
brukligt, att småbarnen följde med till julottan.
De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på
julmorgonen. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck,
men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles
stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av
december.
Till att börja med hade de att gå en liten trång stig
mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa
den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter
kom de in på ordentlig väg.
Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda
fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka,
att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Där träffade
de på några av grannarna, som hade gjort i ordning bloss
på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Var
blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor.
De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte
sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en
stjärna, för att söka den nyfödda judakonungen.
När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå
förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat
mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka
hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på
Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen
som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under
natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare och att
trollen hade ätit och druckit och dansat under den.
Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på
julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrina för att se om
hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Kattrina
gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av
grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för
en farlig plats.
Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden.
Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora
snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka,
att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte
var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna
och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka
snövantarna.
Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk,
om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig
någon, som gick förbi! De vuxna och gamla var det väl inte
så farligt för, men Jan hade alltid hört, att trollen hade en
stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju bättre.
Han tyckte allt, att Kattrina höll den lilla flickan bra
bekymmerslöst. Det var ingen konst alls för de stora,
klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Inte
tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mittpå det
farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra
på sig.
Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet
till det andra. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de
skulle försöka sätta sig i rörelse.
Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det,
som han såg. Det kunde ha varit just den frågan, som hade
satt liv i trollpacket.
I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. Han
började sjunga en psalm i skogen.
Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så
att någon hade hört det. Han var så klen att hålla tonen,
att han inte en gång vågade sjunga i kyrkan, men nu måste
han däran, det fick gå, hur det ville.
Han såg, att grannarna blev litet förvånade. De, som gick
före, stötte till varandra och såg sig om. Det fick inte hindra
honom, utan han måste fortsätta.
Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom:
Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er! Och så tog hon
upp julpsalmen med rätt melodi och rätt ton.
Det ljöd vackert i natten mellan träden. De andra kunde
inte låta bli, utan de stämde in, de också. "Var hälsad,
sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss
bebådad vorden!"
Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen
De sköt ner snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga
trollögonen, och de drog tillbaka de utsträckta klorna under
granbarr och snö. När första versen hade klingat ut, var
ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga gamla
ofarliga granträd på skogshöjden.
*
Stickblossen, som hade lyst folket från Askedalarna över
skogen, var utbrända, när de kom till landsvägen Men här
gick man fram med ledning av de upplysta bondstugorna.
När ett hus kom ur synhåll, strax glimmade ett annat fram
på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att
visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.
Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde
se kyrkan. Den låg där, med ljusskenet strömmande ut genom
alla fönster, som en jättestor lykta. När de vandrande fick
syn på den, blev de tvungna att stanna och dra efter andan.
Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade gått
förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så
förunderligt lysande.
Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på
ett fattigt folk i Palestina, som en natt hade varit ute och
gått och burit med sig ett litet barn, deras enda tröst och
glädje. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå till Jerusalem,
därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Men de
var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför
att det var många, som stod efter det barnets liv.
Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att
hinna fram före dem som åkte, men i närheten av kyrkan blev
de dock upphunna av dessa. De kom med frustande hästar
och klingande bjällror och for förbi i flygande fläng, tvingande
de stackars fotgängarna att ge sig upp i den höga snön.
Nu var det Jan, som bar barnet. Han måste oupphörligen
springa undan för de åkande. Vandringen blev svår på den
mörka vägen, men framför dem låg det strålande templet,
och bara de kunde komma dit, var de trygga och bärgade.
Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och
hästtramp. Det kom en stor släde, förspänd med parhästar.
I sitsen satt en ung herreman i svart päls och hög
pälsmössa med sin unga fru vid sidan. Han körde själv, men
bakom honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen.
Han höll det högt i luften, lågan kastades bakåt av
luftdraget och lämnade efter sig en lång svans av gnistor
och rök.
Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen.
Det såg vådligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligen djupt
ner i drivan, och han var nära att falla. Den åkande herrn
drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som han hade
kört från vägen.
Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkanl
sa han vänligt. Det är farligt att gå å bära en liten, när det
är så många åkande ute.
- Tack! sa Jan Andersson. Men det går nog bra
- Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan, sa den unga
frun.
- Tack! Men det får vara.
Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej? sa den
åkande och for skrattande vidare.
Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt
farligare och besvärligare. Släde följde släde. Det fanns inte
en häst i socknen, som inte var ute och skjutsade på
julmorgonen.
Du kunde ha låtit dom tatt jänta, sa Kattrina. Jag är
rädd för att du faller mä'na.
Skulle jag ha låtit dom tatt barnet? Du vet inte vad
du säjer. Såg du inte vem det var?
Vad skulle det ha vart för farligt å låta'na åka mä
brukspatrons på Duvnäs?
Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade
Var det brukspatrons på Duvnäs? sa han och såg ut,
som skulle han ha vaknat ur en dröm.
Visst var det han! Vem trodde du att det var?
Ja, var hade Jan varit med sina tankar? Vad var det för
ett barn, som han hade gått och burit på? Vart hade han
ämnat sig? I vilket land var det, som han hade vandrat?
Han strök sig över pannan med handen och såg litet
förlägen ut, då han svarade Kattrina.
Jag trodde, att det var kung Herodes av Judaland och
Herodias, hans hustru!
SCHARLAKANSFEBERN.
När den lilla flickan i Skrolycka var så där en tre år
gammal, fick hon en sjukdom, som nog tör ha varit
scharlakansfeber, för hon var röd över hela kroppen och
brände som eld, när man tog i henne. Hon ville ingenting
äta och kunde inte heller sova, utan låg bara och yrade.
Jan var inte i stånd att gå hemifrån, så länge som hon var
sjuk, utan satt kvar i stugan dag efter dag, så att det såg
ut som om Erik i Fallas råg skulle bli otröskad det året.
Det var Kattrina, som skötte tösen, som bredde över
henne täcket, var gång hon hade kastat av sig det, och gav
henne att dricka litet utspädd blåbärssaft, som hon hade fått
låna av mor i Falla. När den lilla flickan var frisk så var
det mestadels Jan, som tog hand om henne. Men i samma
ögonblick hon blev sjuk, tordes han inte komma nära henne.
Han var ängslig, att han skulle göra henne illa och inte ta
nog varligt på henne.
Men ut ur stugan gick han inte, utan han satt i vrån vid
spisen och stirrade bort till den lilla sjuklingen.
Hon låg i egen säng, men hon hade bara ett par halmdynor
under sig och inga lakan. Det var nog strävt och svårt
för den lilla fina kroppen, som hade blivit ömtålig av
utslag och svullnad, att ligga på de grova
blångarnsöverdragen.
Det var så eget, att var gång Jan såg hur hon kastade sig
fram och tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste
han ägde i denna världen, som var hans söndagsskjorta.
Han ägde inte mer än en, som var av vitt, blankt lärft och
hade styvt skjortbröst. Den var så väl sydd att den kunde
ha dugt åt brukspatronen på Duvnäs, och Jan höll den högt
i vördnad. De andra plaggen, som han begagnade, var likaså
grova som dynöverdragen, som den lilla flickan låg på.
Men det var bara galet att tänka på den där skjortan.
Kattrina skulle aldrig i världen gå in på att han fick
förstöra den, för det var hon, som hade gett den till honom i
brudgumsgåva.
Kattrina gjorde nog ändå allt, vad hon förmådde. Hon
lånade sig häst av Erik i Falla, lindade in den lilla flickan i
schalar oh täcken och for till doktorn med henne. Det var
duktigt gjort av Kattrina, men Jan kunde inte se, att det
var till någon nytta. Inte kom det någon hjälp ur den stora
droppflaskan, som hon hade med sig från apoteket, och inte
heller från någon annan av doktorns ordinationer.
Det var kanske så, att man inte kunde få behålla en så
märkvärdig gåva, som den lilla flickan var, om man inte var
färdig att offra för henne det, som man hade bäst. Men det
var inte så lätt att få en sådan människa som Kattrina att
förstå detta.
Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan
flickan låg sjuk. Hon förstod sig på att bota sjukdom hos
djur, som alla av finnras, och hon var inte heller så bet
att trolla bort stolsteg och bölder och onda bettet. För andra
sjukdomar ville man just inte anlita henne. Det var liksom
inte rätt att begära hjälp av en trollkäring för annat än
småkrämpor.
När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg
sjukt, och Kattrina talade om för henne, att det hade
scharlakansfeber, men det var ingen, som bad henne om ett
gott råd.
Att föräldrarna var ängsliga och oroliga, det kunde hon
nog se i alla fall, och när hon hade blivit fägnad med kaffe
av Kattrina och Jan hade gett henne en bit rulltobak, så
sa hon alldeles av sig själv:
Den här sjukdomen går det över mi makt å bota.
Men så mycke ska jag lära er, att ni kan ta reda på om
det bär mot liv eller död. Håll er vakna te klocka tolv i
natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra hanna
som e ögla, å se igenom den bort te flickungen! Ge då akt
på den, som ligger breve'na i sängen, så får ni veta vad ni
har å vänta!
Kattrina tackade henne så vackert, för det är bäst att
hålla sig väl med sådant folk. Men inte ett ögonblick ämnade
hon göra, som hon var tillsagd.
Jan fäste ingen vikt vid rådet, han heller. Han tänkte inte
på något annat än skjortan. Om han bara tordes för
Kattrina! Men det var ju omöjligt att be henne om att få
riva sönder brudgumsskjortan. Inte kunde det göra den lilla
flickan bättre, det förstod han ju, och om hon i alla fall
skulle dö, så var det ju rent bortkastat.
När det blev kväll, gick Kattrina och la sig vid vanlig
tid, men Jan hade inte ro att sova, utan satt uppe i sin vrå,
som han brukade. Han såg hur Klara Gulla låg och våndades
Det var för grovt och för hårt, det, som hon hade
under sig. Han tänkte, att det skulle vara ljuvligt att få
bädda henne en bädd, som var kall och fin och glatt.
Skjortan låg nytvättad och obegagnad borta i klädkistan.
Det gjorde ont i honom att veta den ligga där, men det var
ju inte rätt gjort mot Kattrina heller att använda hennes
gåva till lakan åt den lilla flickan.
Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och
Kattrina sov som djupast, gick han bort till kistan och tog
fram skjortan. Först rev han ur den det styva skjortbröstet,
och sedan slet han den i två delar. Den ena smög han under
den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan
flickan och det varma, tjocka täcket, som hon hade över sig.
- Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne
som förut. Han hade inte suttit länge, förrän klockan slog
tolv. Nästan utan att tänka på vad han gjorde höll han då
upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför
ögonen och såg mot sängen.
Och se! Då satt där en liten naken Herrans ängel på
sängkanten. Han var rispad och stucken av de grova
sängkläderna, och han hade visst ämnat gå sin väg från
alltsammans. Men nu vände han sig om och kände på den fina
skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt
som det var, svängde han benen inom sängkanten och la
sig ner igen för att vaka över barnet.
Men uppför den ena sängstolpen kom det på samma gång
krypande något, som var svart och hemskt, och när det såg,
att Herrans ängel var på väg att ge sig av, stack det upp
huvudet över sänggaveln och grinade av glädje över att det
skulle få krypa upp i sängen och lägga sig på hans plats.
När det sedan såg, att Herrans ängel tog igen vakten, vred
det ihop alla sina lemmar, som skulle det lida avgrundens
skarpaste kval, och så drog det sig tillbaka ner mot golvet.
Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och
Kattrina blev så glad över att sjukdomen gav med sig, att
hon inte hade hjärta att säga någonting om den förstörda
brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att hon tyckte, att
hon hade en stolle till man.
BESÖKET I BONDGÅRDEN.
När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte
året, tog Jan Andersson henne vid handen en
söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen
De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars
brukade slå sig ner. De gick förbi smultronbacken, ja, de
gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken
utan att stanna.
De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom
för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem.
De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men
de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till
synes i en skogsbacke ovanför Lobyn.
Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg
korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli
tydligt vart de ämnade sig.
Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte
så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln.
De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan
omöjligt att förstå vart de skulle ta vägen. För det kunde
väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som
de ville göra en påhälsning?
Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var
halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med
de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn
Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men
hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var
knappt, att han hade talat om för Kattrina en gång, att han
hade så hög släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn
Hindriksson. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan
brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand.
Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter,
var han inte bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt
att visa och ett blomster att pryda sig med. Nu var han rik
med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han rätt
fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons
för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i
sitt liv.
*
Det blev inte något långt besök i bondgården. Inom
mindre än en timme gick Jan och den lilla flickan återigen
över gårdsplanen fram mot grinden.
Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och
såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en
gång till.
Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått
dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn
Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det
blåmålade skåpet, som stod mittpå långväggen, och gett
henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson
själv hade hört efter hur gammal hon var och vad hon hette,
och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han
bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver.
Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster
hade frågat efter Kattrina och undrat om de hade ko eller
gris, om stugan var kall om vintern och om han fick så
mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva
på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.
Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde
Jan bekymmer. När han hade suttit och talat med Björn
Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån och det var
inte annat än rätt, det heller , att de var bortbjudna på
kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme.
Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra
sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.
Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet,
plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med
gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans
till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet.
Det var en liten förning till Kattrina, sa hon. Hon skulle
väl ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset
Det var detta knyte, som Jan stod och funderade på.
Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott
och präktigt, sådant, som de längtade efter vid vartenda mål
i Skrolycka, men det kändes liksom en orätt mot den lilla
flickan att ta emot det.
Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som
tiggare, utan for att hälsa på släkten. Han ville inte, att de
skulle missta sig om den saken.
Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men
respekten för Björn Hindriksson och hans hustru var så stor
hos honom, att han inte hade annat vågat än att ta emot
knytet.
Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid
stallknuten, där husfolket jämt gick förbi, så att de inte
kunde undgå att se det.
Det gjorde ont i honom att lämna det. Men den lilla
flickan var ingen tiggartös. Ingen fick tro om henne och
hennes far, att de gick omkring och begärde.
SKOLEXAMEN.
När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i
Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus för att höra
på skolexamen.
Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor
tyckte, att det var bra roligt, att det hade kommit till stånd.
Förut hade klockar Svartling inte haft annan utväg än att
vandra omkring från gård till gård med sina lärjungar.
Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade
han fått byta om skolsal var fjortonde dag, och många
gånger hade han och hans små skolbarn måst sitta i ett
rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin
hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen
kvar hela dagen och hönsen hade sin lilla bur under
långbänken.
Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall,
för klockar Svartling var en man, som kunde hålla respekten
uppe i alla väder, men nog måtte det ha känts ljuvligt för
honom att få arbeta i ett rum, som inte skulle användas till
annat än skolsal. Här skulle inte väggarna betäckas med
sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Här skulle det
inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret,
där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru
komma in för att språka och dricka kaffe mittunder
skoltimmarna.
Nej, här fick han klä väggarna med bilder ur bibliska
historien och med djurtavlor och porträtt av svenska
konungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga
bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga
slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med
bordsskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder
med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora
betygsböcker och där han satt och såg helt annorlunda
myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången
gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en
god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen
på golvet. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan
och hängare för kartor och tabeller och behövde inte ställa
upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade
måst göra.
Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde
han komma åt att lära barnen att rita raka streck och ovaler,
så att hela socknen skulle bli lika skönskrivande som han
själv. Och nu var det möjligt att lära barnen att resa sig på
en gång och gå ut i jämna led som soldater. Det var ingen
ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan
skolhuset var färdigt.
Så glada som alla människor var åt skolhuset, var det
ändå inte utan, att föräldrarna kände sig litet främmande
för barnen, sedan de hade börjat gå där. Det var, som om
de hade kommit in i något nytt och förnämt, dit de gamla
inte hade tillträde. Men det var ju bara orätt att tycka så.
De måste ju vara nöjda med att barnen fick åtnjuta så
mycket gott, som de själva inte hade fått del av.
Den dagen, då Jan i Skrolycka gick till skolexamen,
vandrade han och den lilla Klara Gulla hand i hand, som
de alltid brukade göra, hela vägen och var goda vänner och
kamrater. Men när Klara Gulla kom i närheten av skolhuet
och såg barnen, som stod samlade därutanför, drog hon sin
hand ur hans och gick över på andra sidan vägen. Och så
snart som de var framkomna, övergav hon honom alldeles
och sprang och sällade sig till en barnflock.
Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol helt nära
skollärarns kateder ända uppe bland herrskaper och
skolrådsledamöter. Han var tvungen att ta den platsen, annars
hade han inte fått se annat än nacken på Klara Gulla, som
satt på allra främsta bänken till höger om katedern, där de
minsta var placerade. Han skulle aldrig ha satt sig så högt
upp förr i världen, men den, som var far till en sådan liten
flicka som Klara Gulla, behövde inte känna sig sämre än
någon annan.
Det var omöjligt, att Klara Gulla inte skulle se fadern
där hon satt, men hon gav honom inte en blick. Det var,
som om han inte fanns till för henne.
Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Han
höll på att förhöra de stora barnen, som hade sin plats till
vänster om katedern. De fick läsa innantill och peka ut
länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan, och
han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan.
Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om Klara Gulla
hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket
som vände huvudet åt hans håll.
En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma
satt. De satt med sina små klara ögon riktade mot skollärarn.
Och de små kräken låtsade, som om de förstod, när han sa
något kvickt, för då stötte de till varandra med armbågarna
och skrattade.
Det var nog en överraskning för föräldrarna att barnen
skickade slg så väl, som de gjorde på examen. Men klockar
Svartling var en märkvärdig man. Han kunde få dem till
vad som helst.
Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både
förlägen och ängslig. Han visste inte längre om det var hans
egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans
barn. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen
bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.
Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt
och nu kom turen till de små, de, som nätt och jämnt hade
lärt att läsa rent. Det var inte stora kunskapsförråd, som de
satt inne med, men några frågor skulle de väl ha, de också.
Och så skulle de göra litet reda för skapelsehistorien.
Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade
världen, och den kunde de klara, men sedan föll det sig till
all olycka så, att skollärarn frågade om de visste någon
annan benämning på Gud.
Då blev de bet, alla de små abcdarierna. De blev heta i
kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet, men det var
omöjligt för dem att tänka ut svaret på en sådan
förståndsfråga.
I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett
viftande med händerna och ett viskande och ett fnissande.
Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnarna och fick
inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och inte någon av de
andra heller.
Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag, sa
skollärarn. Huru kalla vi Gud där?
Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod, att skollärarn
ville, att de skulle svara, att de kallade Gud för fader, och
så sträckte hon upp handen.
Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla? sa skollärarn.
Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande
kinder och den lilla snärten till fläta bak i nacken stående
rätt ut.
Vi kallar honom Jan, svarade hon med hög och tydlig
röst.
Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela
skolhuset. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar
och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med
skollärarn såg road ut.
Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men
skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade:
Tyst! Sedan sa han ett par ord för att förklara saken.
Det var väl far, som Klara Gulla ville säga, sa han,
å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter
Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan,
ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som
har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här å
vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har
sett honom komma bärande med henne till skolan, då vi ha
haft yrväder å vägen har varit full av snö. Man får inte
undra på att hon säger Jan, när hon ska nämna det bästa
hon vet.
Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och
människorna skrattade och var rörda på samma gång.
Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle
göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för
han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan,
hon var alltjämt hans och ingen annans.
SKOLTÄVLAN.
Det var konstigt med den lilla flickan från Skrolycka
och hennes far. Det såg ut, som om han och hon
var så skurna ur ett stycke, att de kunde läsa varandras
tankar.
I Svartsjö fanns det en skollärare, som var en gammal
soldat. Han undervisade långt borta i socknen och hade inte
något skolhus som klockarn, men var alldeles ofantligt
älskad av alla barn. De visste inte själva om, att de gick i
skola för honom. De trodde, att de bara var
tillsammans och lekte.
Det rådde den allra största vänskap mellan de två
skolmästarna, men det hände ibland, att den yngre sökte förmå
gubben att följa med sin tid och ville sätta honom in i
ljudmetod och andra nymodigheter. Gubben fördrog sådant med
lugn för det mesta, men hur det nu var, så blev han ond en
gång.
Du är så stor på dej, du Svartling, för att du har fått
skolhus, sa han. Men jag ska säja dej, att mina barn läser
lika bra som dina, fast vi bara har bondstugor å sitta i.
Ja, sa klockarn, det vet jag, å jag har aldrig annat
sagt. Jag menar bara, att om barnen kunna lära en sak med
mindre besvär
Ja, vad så? sa gubben.
Klockarn hörde på rösten, att han hade sårat honom, och
han försökte dra sig tillbaka.
Du gör det ju i alla fall så lätt för dina barn, så de
klaga aldrig över några läxor.
Kanske att jag gör det för lätt för dom? Kanske att
jag inte lär dom någe? sa gubben och slog handen i bordet.
Vad i all världen går det åt dej i dag, Tyberg? sa
klockarn. Du blir ju ond för allt, vad jag säger.
Ja, du gör jämt så många anspelningar.
Folk kom nu till, och det blev utjämnat mellan
skolmästarna, så att de var lika goda vänner som vanligt, då de
skildes åt. Men när gubben Tyberg blev ensam på hemvägen,
kom klockarns ord igen upp i hans tankar, och han blev
nästan mer ond än förut. "Varför ska den där pojkvaskern
komma å säja, att jag kunde lära barna mera, om jag följde
mä min tid?" tänkte han. "Han tycker nog, att jag är för
gammal, fast han inte vill säja't mä rena ord."
Han kunde inte glömma sin förtret, och när han kom
hem, talade han om alltsammans för hustrun.
Inte ska du ta dej åv vad klockarn pratar, sa hon.
Yngre är lättare, men äldre är rättare, plär jag säja. Ni är
bra skolmästare, både du å klockarn.
Ja, vad hjälper det, att du säjer så? svarade mannen.
Di andra tror vad di tror i alla fall, di.
Han gick där ett par dar och såg så mörk ut, att hustrun
fick riktigt ont av honom.
Kan du inte visa dom, att di har orätt då? sa hon.
Visa dom vad? Vad menar du nu?
Jag menar, att om du vet, att dina skolbarn är likaså
styva som klockarns
Visst vet jag det.
Ja, då borde du begära, att era barn fick prövas på
samma gång.
Gubben låddes, som om han inte brydde sig om vad hon
sa, men det var nog ändå så, att tanken slog an. Om några
dagar fick klockarn ett brev, däri skolmästarn föreslog, att
barnen från de två skolorna skulle få mäta sina krafter med
varandra.
Ja, inte hade klockarn något emot den saken, men han
önskade, att tävlingen skulle äga rum under jullovet, för då
kunde man göra den till en liten rolighet för barnen och
behövde inte begära tillåtelse av skolrådet.
"Det var riktigt bra påhittat, det här", tänkte klockarn.
"Nu ska jag slippa att ge några bakläxor på den här ter-
minen."
Och det slapp han också. Det var alldeles förskräckligt
vad det lästes och knogades i de två skolorna.
Annandag jul på kvällen skulle den stora tävlingsstriden
försiggå. Skolsalen var klädd med granar, och i dem strålade
alla de ljus, som hade blivit över i kyrkan efter julottan.
Det fanns äpplen så många, att det skulle räcka till ett par
åt vart barn, och det viskades om att föräldrar och målsmän,
som hade kommit för att höra på barnen, skulle bli bjudna
på kaffe.
Men det var då i alla fall den stora tävlingen, som var
det förnämsta. På ena sidan av skolsalen satt Tybergsbarnen,
och på den andra satt klockarbarnen. Och nu gällde det för
lärjungarna att försvara sina lärares anseende, för det var
skolmästar Tyberg, som skulle förhöra klockarbarnen, och
klockarn, som skulle förhöra Tybergsbarnen. Om det var
några frågor och tal, som den ena skolan inte kunde reda
sig med, så fick de gå till den andra. Och varenda sådan
fråga skulle räknas, så att man kunde avgöra vilken skola
som var den förnämsta.
Klockarn fick börja, och det märktes nog, att han gick
fram varsamt i förstone, men så snart han kom underfund
med vad det var för kunniga barn, som han hade att göra
med, satte han åt dem värre och värre. Det var riktigt grant
att höra Tybergsbarnen. De var så bergfasta, att de inte lät
en enda fråga gå ifrån sig.
Sedan blev det Tybergsgubbens tur att förhöra
klockarbarnen.
Gubben var inte ond nu längre, och då hans barn redan
hade visat, att de kunde sina stycken, så flög skälmen i
honom. Han gjorde klockarbarnen några ordentliga frågor
till att börja med, men länge kunde han inte hålla sig
allvarsam, utan han blev likaså munter, som han brukade vara i
sin egen skola.
Ja, jag vet ju, att ni har läst mycke mer än vi, som
kommer ifrån en avkrok i socken, sa han. Ni har läst både
naturlära å annat. Men jag undrar om det finns nån ibland
er, som kan säja mej hurudana stenarna är i Motala ström.
Det var inte ett av klockarbarnen, som satte upp handen,
men på den andra sidan for det upp hand vid hand.
Där satt då på klockarsidan Olof Olsson, han, som visste,
att han hade det bästa huvudet i socknen, och August Där
Nol av den goda bondeätten, och de kunde ingenting säga.
Och där satt Karin Svens, den raska tösen från
soldatbostället, som inte hade försummat en dag i skolan, och hon
som de andra kunde bara undra och tänka, att det var
besynnerligt, att klockarn inte hade lärt dem vad det var för
märkvärdigt med stenarna i Motala ström.
Och där satt Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, som
var uppkallad efter själva solen, och i hennes hjärna var det
lika mörkt som i alla de andras.
Skolmästar Tyberg stod och såg allvarsam ut, och
klockarn satt och stirrade ner mot golvet i djupt bekymmer.
Det blir visst inte någe annat, än att denna frågan får
gå ifrån er, sa skolmästarn. Tänk, att så många klipska
pojkar å töser, som här sitter, inte ska kunna svara på e
så lätt sak!
Det var i sista minuten, som Klara i Skrolycka vände sig
om och såg bort till Jan, som hon var van att göra, när hon
inte visste sig någon annan råd. Jan stod så långt bort från
Klara Gulla, att han inte kunde viska svaret till henne, men
när Klara Gulla hade mött faderns blick, så visste hon vad
hon skulle säga.
Hon satte inte bara upp handen. Hon reste sig upp, hela
ungen, så ivrig var hon.
De vände sig mot henne, alla kamraterna, och klockarn
såg glad ut över att inte frågan skulle gå ifrån hans barn.
Di är blöta! skrek hon utan att vänta på att frågan
skulle ges henne, för det var det ju inte tid med.
Och i den nästa stunden tänkte hon, att hon hade svarat
något så dumt, så att nu hade hon fördärvat saken för dem
allihop. Hon sjönk ner igen på bänken, och hon nästan kröp
ihop under pulpeten, för att ingen skulle se henne.
Ja se, det var rätt svarat, det, min tös, sa skolmästarn.
Det var väl för er klockarbarn, att det fanns en ibland er
som kunde svara, för nu höll ni på å bli bet, så morska ni
än vill vara.
Och det blev ett sådant skratt ibland barnen på bägge
sidor och ibland de stora med. Det var barn, som fick ställa
sig upp för att riktigt kunna skratta ut, och det var andra,
som måste lägga sig ner med ansiktet mot bänken, och det
var slut med all ordning.
Ja, nu tror jag vi flyttar ut bänkarna å tar oss en
sväng kring julgran, sa Tybergsgubben.
Och så roligt hade de aldrig förr haft i skolhuset och inte
sedan heller.
FISKAFÄNGET.
Det var omöjligt förstås för någon människa att tycka
lika mycket om den lilla flickan i Skrolycka, som
hennes far gjorde. Men nog kan man säga så mycket, som
att hon hade en riktigt god vän i den gamla Notbindar-Ola.
Vänskapen mellan dem började på det sättet, att Klara
Gulla en vår hade tagit sig för att lägga ut ståndkrok i
Tvättbäcken för de små laxöringarna, som drev fram där.
Det gick bättre för henne, än man skulle ha tänkt sig. Hon
kom hem med ett par fiskpinnar redan första dagen.
Hon var styv på saken, som man kan förstå, och hon fick
beröm till och med av mor sin för att hon kunde dra hem
mat till huset, då hon inte var mer än åtta år gammal. Och
för att uppmuntra henne lät Kattrina henne rensa fisken
och steka den, och Jan åt av den och sa, att maken till
fisk hade han aldrig smakat. Detta var säkert rena sanningen,
för fisken var så benig och torr och nerrökt, att den lilla
flickan själv knappast kunde få ner en munsbit.
Men hon var lika ivrig med fiskafänget fördenskull. Hon
steg upp vid samma tid på mornarna som Jan själv. Hon
tog en korg på armen för att bära hem fisken i, och mask
till att sätta på de avätna krokarna förde hon med i en liten
blecklåda. På det sättet rustad gick hon uppåt Tvättbäcken,
som kom dansande ner ifrån höjden med många branta fall
och långa forsdrag, men däremellan också hade mörka, still-
samma dödvatten och klara ställen, där vattnet flöt sakta
och genomskinligt över sand och släta hällar.
Men tänk, att det tog slut med fiskelyckan efter den första
veckan! Masken var borta för det mesta från alla krokarna,
men ingen fisk hade fastnat på dem i dess ställe. Hon
flyttade sina don från forsar till dödvatten och från
dödvatten till branta fall, och hon bytte om krokar, men det
blev ingen bättring.
Hon frågade pojkarna hos Börjes och hos Eriks i Falla
om det var de, som steg upp i ottan och tog bort fisken för
henne, men de ville knappt svara på en sådan fråga, för
det var ingen pojke, som nedlät sig till att ta fisk i
Tvättbäcken. De hade ju hela Duvsjön att meta i. Det var lagom
för småjäntor, som inte fick gå ner till sjöstranden, att
springa och leta efter fisk i skogsbackarna.
Men hur sturskt än pojkarna svarade, så trodde hon dem
inte mer än jämnt. Det fick väl i all världen lov att vara
någon, som tog fisken av krokarna, för det var riktiga krokar
och inte bara krökta knappnålar, som hon la ut i
Tvättbäcken.
För att få klarhet i saken steg hon till sist upp en morgon
tidigare än både Jan och Kattrina och sprang bort till
bäcken. När hon kom nära den, saktade hon farten, gick
med små, små steg och aktade sig för att halka på stenar
och rassla i buskar.
Och tänk bara! Hon tyckte, att hon blev stel i hela
kroppen, när hon kom fram till bäckkanten och såg, att hon
hade haft rätt. Det stod en tjuvfiskare just på det stället,
där hon hade lagt ut sina krokar förra morgonen, och
vittjade dem.
Det var ingen av pojkarna, såsom hon hade väntat, utan
det var en vuxen karl. Han stod lutad över vattnet och drog
just upp en fisk. Hon såg hur den blänkte till, när han tog
den av kroken.
Klara Gulla var inte mer än åtta år, men rädd var hon
aldrig, och nu rusade hon fram och tog tjuven på bar
gärning.
Jaså, det är ni, som går här å tar min fisk! sa hon.
Det var då väl, att jag kom på er en gång, så att det kan bli
slut på detta tjuveriet.
Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se
hans ansikte. Det var den gamla notbindarn, som bodde i
en av grannstugorna.
Jag vet allt, att det är dina don, di här, sa han alldeles
lugnt utan att bli förargad och häftig, som folk eljest
brukar bli, när man kommer på dem med något orätt.
Men hur understår ni er å ta någe, som inte är ert? sa
flickstackarn.
Då såg karlen på henne, och den blicken glömde hon
aldrig. Hon tyckte, att hon såg ner i två tomma, öppna svalg,
där det låg ett par halvslocknade ögon, som var utanför
både sorg och glädje.
Jo, ser du, jag vet, att du får vad du behöver åv
föräldrarna dina, å att du fiskar bara för ro skull. Men hemma
hos mej håller vi på å svälta ihjäl.
Den lilla flickan blev röd över hela ansiktet. Hon begrep
inte hur det kom sig, men nu var det hon, som skämdes.
Notbindarn sa inte något mer. Han tog upp mössan,
som hade fallit av honom, medan han hade böjt sig över
krokarna, och gick sin väg.
Klara Gulla sa ingenting, hon heller. Det låg ett par
fiskar och sprattlade på stranden, men hon tog inte upp
dem. När hon hade stått och sett på dem en stund, sparkade
hon till dem med foten, så att de for ut i vattnet tillbaka.
Hela den dagen kände sig den lilla flickan missnöjd med
sig själv, utan att hon förstod varför. Det var ju i alla fall
inte hon, som hade gjort orätt.
Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna.
Folk sa om honom, att han hade varit rik en gång i tiden.
Han skulle ha ägt sju gårdar, som var för sig var lika
mycket värda som Erik i Fallas. Men han hade gjort av
med alltsammans på något märkvärdigt sätt, så att nu var
han utfattig.
Nästa morgon gick hon allt ändå till Tvättbäcken och såg
efter sina krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem,
utan hon fann fisk på varenda en. Hon lossade fiskarna
från krokarna och la dem i korgen, men hon gick inte
hem med dem, utan hon vandrade raka vägen till
notbindarns.
Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved, när
Klara Gulla kom gående med sin korg. Hon stannade vid
stättan och såg på honom, innan hon steg över. Han var bra
fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett far sin se ut
på det sättet.
Hon hade hört sägas, att det fanns välbärgat folk, som
hade bjudit honom att bo hos dem ända till döddagar. Men
han hade i stället flyttat till en sonhustru, som bodde här i
Askedalarna, för att hjälpa henne så gott han kunde. Hon
hade många små barn, och mannen hade givit sig av bort
för länge sedan och skulle nu vara död.
Det var allt fisk på krokarna i dag! ropade den lilla
flickan, där hon stod på stättan.
Jaså, du, sa notbindarn, det var bra, det, du.
Jag vill gärna ge er all fisk, som jag får, om jag bara
får sköta om fiskninga själv, sa den lilla flickan.
Hon kom fram till honom och tömde ut korgen på marken
bredvid honom, och hon väntade sig, att notbindarn skulle
bli glad och berömma henne, såsom hon var van, att Jan,
far hennes, blev glad över allt, vad hon sa eller gjorde.
Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.
Behåll du det, som är ditt! sa han. Vi är så vana å
svälta här, så nog kan vi undvara ett par småfiskar.
Det var något eget med den här gamla fattiga karlen.
Klara Gulla kunde inte ge sig med mindre än att han skulle
tycka om henne.
Ni får ta fisken åv krokarna å sätta på mask, ni får
ta alltsammans, erbjöd hon.
Nej, du, jag vill inte ta den roligheta ifrån dej, sa
gubben.
Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå sin väg,
förrän hon hade funderat ut ett sätt att få honom nöjd.
Vill ni, att jag ska komma hit å hämta er var morron,
å att vi ska ta opp krokarna tesammans, å att vi ska ta
hälften var åv fisken? frågade hon.
Då slutade gubben upp att hugga. Han vände de besynnerliga,
slocknade ögonen mot henne, och skymten av ett leende
for över hans ansikte.
Ja, nu fick du napp te sist, sa han. Det förslaget ska
Jag inte säja nej te.
AGRIPPA.
Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte
mer än tio år, när hon kunde reda sig med självaste
Agrippa Prästberg.
Om man bara tänker på hur han såg ut, med de gula,
rödkantade ögonen under de buskiga ögonbrynen, med den
förskräckliga näsan, som slog bukt på bukt, med det stora,
toviga skägget, som stod ut omkring munnen som resta borst,
med de djupa rynkorna i pannan, med den långa, skrangliga
kroppen och med den trasiga soldatmössan på huvudet, så
får man medge, att vem som helst kunde bli rädd för att
komma i delo med honom.
Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam
på den flata stenhällen utanför stugdörren och åt sin
aftonvardssmörgås.
Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen,
och det dröjde inte länge, förrän hon kände igen, att det
var Agrippa Prästberg.
Men hon tappade inte besinningen fördenskull. Utan för
det första bröt hon ihop smörgåsen och la skivorna på
varandra, så att de inte skulle smeta av sig, och så stoppade
hon in dem under förklädet.
Och sedan varken sprang hon sin väg eller försökte
bomma igen stugan, för det visste hon inte skulle ha tjänat
något till med en sådan karl, utan hon blev sittande. Det
enda hon gjorde, det var, att hon tog strumpstickningen,
som Kattrina hade lämnat efter sig på stenhällen, då hon
gick bort till Jan med hans aftonvard för en liten stund
sedan, och började på att sticka, så att det skramlade i
spetorna.
Hon satt, som om hon skulle vara riktigt lugn och
belåten, hon, men hon tittade allt i smyg bort till grinden.
Jo då, det slog inte fel, att han ämnade sig in till dem. Han
höll just på att lyfta av kroken.
Hon flyttade sig litet högre upp på stenen och bredde ut
kjolarna, för nu kände hon på sig, att det var hon som fick
lov att ta vård om hemmet.
Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg,
att hon visste, att han inte var sådan, att han stal, och
inte heller var han sådan, att han slogs, om man bara inte
kallade honom för "Greppa" eller bjöd honom på smörgås.
Inte heller stannade han länge på vart ställe, om det inte
var så olyckligt, att man hade en dalkarlsklocka i huset.
Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom
han in i en stuga, där han såg ett av de gamla, höga
klockfodralen, så gav han sig inte, förrän han fick lyfta ner
urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det
alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan.
Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den
hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och
föda honom.
Det värsta med detta var, att om Prästberg väl hade fått
hand om en klocka, så ville den sedan aldrig gå så bra som
förut. Och minst en gång om året måste man låta Prästberg
ta vård om den, annars slutade den upp att gå. Gubben
försökte nog att göra sitt arbete samvetsgrant och ärligt, men
det stod inte att hjälpa: klockorna blev förstörda.
Därför var det det bästa, om han aldrig kom i håll med
ens klocka. Det visste Klara Gulla väl, men hon såg sig inte
någon utväg att rädda dalkarlsuret, som stod och tickade
inne i stugan. Prästberg hade reda på att det fanns där, och
han hade länge lurat på det, men de andra gångerna, då
han hade visat sig där, hade Kattrina varit hemma och
hindrat honom.
När gubben kom till stugan, stannade han mittframför
den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:
Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig
majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut
å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån
hemma?
Klara Gulla behövde ingenting svara. Han tågade förbi
henne rätt in i sturan och styrde genast sina steg mot den
stora dalkarlsklockan.
Flickan sprang in efter honom och försökte tala om för
honom hur bra den gick. Den varken drog sig efter eller
före. Den behövde rakt inte lagas.
Hur ska e klocka kunna gå rätt, som inte Johan
Utter Agrippa Prästberg har skött om? sa gubben.
Han var så lång, att han kunde öppna klockfodralet utan
att stiga upp på en stol. I nästa ögonblick hade han lossat
urtavlan och verket och satt dem på bordet. Klara Gulla
knöt ihop näven under förklädet och fick tårarna i ögonen
men inte hade hon makt att hindra honom.
Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel
med klockan, innan Jan eller Kattrina skulle komma hem
och säga, att den ingen lagning behövde. Han hade med sig
ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han rev upp
detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del
av innehållet föll till golvet.
Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade
fallit. Och vem helst, som har sett Agrippa Prästberg,
förstår nog, att hon inte tordes göra annat än lyda. Hon la
sig ner på golvet och räckte honom en liten såg och en
mejsel.
Är det någe mer? röt gubben. Du ska vara glad, att
du får passa opp kunglig majestäts å kronans trumslagare,
din förbaskade torparunge.
Nej, inte som jag ser, sa tösen och var så betryckt och
olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon,
åt far och mor, och så gick det på detta vis.
Nå, än glasögona då? frågade Prästberg. Di måtte ha
fallit, di mä.
Nääj, sa flickan, här finns inga glasögon.
Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom
henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan
utan glasögon! Tänk, om de var bortkomna för honom!
Just då fick hon syn på glasögonsfodralet. Det hade
kommit att ligga bakom bordsbenet.
Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul
och fjädrar, som han hade i knytet. Kanske att det skulle
gå så lyckligt, att han inte fann reda på glasögonen?
Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv
på golvet å leta, sa han. Opp mä dej, torparunge!
Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick
fatt i glasögonsfodralet och stoppade in det under förklädet.
Kom opp mä dej! brummade gubben. Jag tror dej inte
mer än jämnt. Vad är det, som du håller under förklät? Fram
mä't, säjer jag dej!
Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade
hon hela tiden hållit under förklädet. Nu måste hon visa
den också, och så fick han se smörgåsen.
Usch! Jag tror, att det är smörgås, sa Agrippa
Prästberg och for tillbaka, som om tösen hade gått och burit på
en huggorm.
Jag satt å åt på'na, när ni kom, å jag stack'na undan,
för jag vet ju, att ni inte tycker om smör.
Gubben la sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han
fann ingenting.
Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist, sa Klara
Gulla.
Detsamma hade han själv tänkt på, fast han inte ville tro,
att det var så.
Men i alla fall kunde han inte komma någon väg med
klockan, då glasögonen var borta. Det var inte annat att
göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet
igen.
Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan
glasögonen tillbaka in i knytet.
0ch där fann han dem, då han hade gått till Lövdala
herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem.
Han hade löst upp knytet för att visa, att de inte fanns där,
och då var glasögonsfodralet det första han såg.
Nästa gång han fick se Jan och Kattrina på talbacken
vid kyrkan, gick han fram till dem.
Den dära jänta era, sa han, den dära lilla behändiga
jänta era, den kommer ni allt te å få glädje åv.
DEN FÖRBJUDNA FRUKTEN.
Det var många, som spådde Jan i Skrolycka, att han skulle
få glädje av den lilla flickan, när hon blev stor. Folk
begrep visst inte, att hon allaredan nu gjorde honom lycklig
var dag och var stund, som Gud gav. Det var bara en enda
gång under hela hennes uppväxttid, som han blev både
förargad och skamsen för hennes skull.
Den sommarn, då den lilla flickan var elva år, vandrade
Jan och hon över höjden till Lövdala den sjuttonde augusti,
som var ägarns, löjtnant Liljecronas, födelsedag
Den sjuttonde augusti var en sådan glädjens dag, att man
längtade efter den året runt både i Svartsjö och Bro. 0ch
det inte bara bland herrskaperna, som fick vara med om
all firningen, utan också bland barn och ungdom ute på
bondbygden. De strömmade i stora skaror till Lövdala för
att se på grannklätt folk och höra på sång och dansmusik.
Det var allt en sak till, som gjorde det rätt lockande för
de unga att vandra till Lövdala den sjuttonde augusti och
det var allt det goda, som fanns i trädgården vid den tiden.
De var nog upplärda till sträng ärlighet i alla andra fall,
men av sådant, som hängde på buskar och träd ute i det
fria, kunde man då plocka till sig så mycket man ville, om
man bara aktade sig för att bli ertappad.
När nu Jan och Klara Gulla kom in i trädgården, så
märkte han nog hur storögd den lilla flickan blev, då hon
fick se alla de vackra äppleträden, som stod fulla av grön,
svällande kart. 0ch Jan skulle ju visst inte ha nekat henne
att smaka på den, om han inte hade sett, att rättar
Söderlind och ett par till av gårdsfolket gick och vaktade under
träden, för att det inte skulle ske någon åverkan.
Han tog Klara Gulla med sig till gårdsplanen, där det
inte fanns något, som frestade. Men han märkte allt, att hon
hade sina tankar kvar hos krusbärsbuskar och äppleträd.
Hon såg varken åt den finklädda herrskapsungdomen eller
åt de granna blomsterrabatterna. Han kunde inte få henne
att höra på de vackra talen, som hölls för löjtnant Liljecrona
av prosten i Bro och av ingenjör Boreus på Borg. Ja,
inte en gång klockar Svartlings gratulationsvers ville hon
lyssna till.
Anders Östers klarinett hördes inifrån rummen. Den
spelade en dansmusik så munter, att det var svårt att hålla
sig stilla. Men den lilla flickan hon sökte bara att hitta på
en förevändning att få komma tillbaka till trädgården.
Jan höll henne troget i handen hela tiden. Han släppte
inte taget, vad hon än fann på för att slippa lös. Det gick
också bra för honom, ända till dess att det blev mörkt fram
på kvällssidan.
Då sattes det ut kulörta lyktor inte bara uppe i träden
utan också nere på marken inne bland blommorna och i de
yviga rankorna, som slingrade sig uppför husväggen. Det
blev så vackert, att Jan, som aldrig förr hade sett något
sådant, blev yr i huvudet och inte visste om han var kvar
på Jorden.
Men han höll fast i den lilla handen i alla fall.
Handelsmannen nere vid kyrkan och hans bror och Anders
Öster och hans brorson ställde sig att sjunga, då lyktorna
var tända, och medan de sjöng, kände Jan, att det strömmade
fram en besynnerlig glädje genom luften. Den tog bort allt,
som tyngde en och gjorde en bekymrad. Den kom så stilla
och ljuvlig i den ljumma natten, att Jan inte kunde stå emot
den. Och på samma sätt var det med allihop. De var så
lyckliga över att de fanns till och hade en så vacker värld
till att leva i.
Ja, nu märks det, att det är den sjuttonde augusti,
viskade de omkring honom.
Så här kändes det väl för dom, som bodde i paradiset,
sa en ung karl och såg riktigt högtidlig ut.
Jan tyckte som de, men ännu hade han så pass besinning
kvar, att han inte släppte den lilla barnhanden.
Efter sången kastades det upp några raketer. Och när de
små eldkulorna for rakt upp i den djupblåa natthimlen och
sedan föll sönder i ett regn av röda och blåa och gula
stjärnor, då blev Jan så försagd och så upplyftad på samma
gång, att han för ett ögonblick glömde bort Klara Gulla.
Och när han kom till sig själv igen, så var hon försvunnen.
"Ja, det är det inga råd mä", tänkte Jan. "Vi ska väl
tro det går bra för'na, som det plär göra, å att varken
rättar Söderlind eller nån åv di andra vaktkarlarna får
tag i'na."
Det var inte lönt för honom att försöka leta reda på
henne i den stora, mörka trädgården. Det klokaste han kunde
göra var att stå kvar på samma ställe och vänta på henne
Det blev inte heller någon lång väntan. Det sjöngs än en
sång, och nätt och jämnt var det slut på den, då han fick
se rättar Söderlind komma gående med Klara Gulla på
armen.
Löjtnant Liljecrona stod med flera andra herrar på översta
steget av förstutrappan och hörde på sången. Rättar
Söderlind stannade framför honom och satte ner den lilla flickan
på marken.
Klara Gulla varken skrek eller gjorde något försök att fly.
Hon hade plockat förklädet fullt av äpplekart, och hon
tänkte inte på något annat än att hålla upp det med ett
säkert grepp, så att ingenting föll ur.
Den här ungen satt oppe i ett äppleträ, sa rättar
Söderlind. Å löjtnanten sa ju, att om jag fick fatt i nåra
äppletjuvar, så ville löjtnanten själv tala mä dom.
Löjtnant Liljecrona såg på den lilla flickan, och så
började det på att rycka i smårynkorna omkring ögonen, så att
man inte kunde veta om han skulle komma att skratta eller
gråta i nästa sekund.
Han hade väl tänkt, att han skulle säga ett par allvarsord
till den, som stal hans äpplen, men när han nu såg hur
tösen knep ihop händerna om förklädet, fick han i stället
en sådan innerlig medkänsla med henne. Han visste bara
inte hur han skulle kunna ställa det så, att hon fick ha kvar
sina äpplen. För släppte han henne lös utan vidare, så kunde
det leda till att hela hans trädgård blev ödelagd.
Jaså, du har varit oppe i äppleträna, du, sa han. Du
har ju gått i skolan å läst om Adam å Eva, så du skulle
väl veta hur farligt det är å stjäla äpplen.
I detta ögonblicket kom Jan fram och ställde sig bredvid
Klara Gulla. Han var riktigt missnöjd med henne för att
hon hade stört glädjen för honom, men han fick ju lov att stå
henne bi i alla fall.
Gör inte någe åt den lilla flicka, löjtnanten! sa han.
För det var jag, som gav'na lov te å kliva opp i trät efter
äpplena.
Knappt var det sagt, förrän Klara Gulla gav fadern en
harmsen blick och bröt sin tystnad.
Nej, det är inte sant, sa hon. Det var jag, som ville
ha äpplena. Far har stått å hållt mej i hand hela kvälln,
för att jag inte skulle få ta ner dom.
Nu blev löjtnanten stornöjd.
Se, det var rätt, det, flicka mi, sa han. Det var rätt,
att du inte lät far din ta skulden på sej. Se, du vet, att när
Vår Herre blev så ond på Adam å Eva, så var det inte därför,
att di stal äpplen, utan därför att di var fega å skyllde
undan, den ena på den andra. Du får gå din väg å ta äpplena
med dej, därför att du inte var rädd för å säja sanningen
Därmed vände han sig till en av sönerna sina.
Ge Jan ett glas punsch! sa han. Vi ska skåla med
honom, därför att hans tös svarade bättre för sej, än moder
Eva gjorde förr i världen. Det hade varit väl för oss alla,
om Klara Gulla hade stått i paradisets lustgård i hennes
ställe.
II.
LARS GUNNARSSON.
Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag
uppe i storskogen och högg timmer.
De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att
falla, och de drog sig åt sidan för att inte komma under
grenarna, när det störtade till marken.
Akta er, husbond'! sa Jan. Jag tror, att ho kommer åt
ert håll.
Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan
granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så
många träd i sitt liv, att han tyckte, att han borde förstå
sig på saken bättre än Jan, och han blev stående på samma
fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med
granen över sig.
Han gav inte ett ljud ifrån sig, när han föll, och
grangrenarna låg så täta över honom, att han var alldeles skyld
av dem. Jan stod och såg sig omkring och visste inte vart
husbonden hade tagit vägen.
Då hörde han den gamla rösten, som han hade lytt i alla
sina dar, men så svag, att han knappt kunde bli klok på
vad den sa.
Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli hemkörd!
Ska jag inte hjälpa fram er först? frågade Jan. Har
ni det inte svårt där ni ligger?
Gör, som jag säjer, Jan! sa Erik i Falla. Och Jan
visste ju, att husbonden var sådan, att han först och främst
ville bli åtlydd, så han gjorde ingen mera invändning.
Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var
honom möjligt. Men det låg just inte nästgårds, utan han
behövde en rundlig tid för att komma dit.
Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson,
som var gift med Erik i Fallas äldsta dotter och var
utsedd till att överta gården, då den gamla husbonden fölle
ifrån.
Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan
befallning att gå in i huset till matmodern och tala om för
henne hur det stod till. Sedan skulle Jan gå och båda
drängpojken. Lars själv skulle springa till stallet och sela på en
av hästarna.
Det är väl inte så noga mä å tala om olycka för
kvinnfolkena nu genast, sa Jan. Det blir så lätt dröjsmål, när
di börjar på te å gråta å ängslas. Han lät så svag i rösten,
han Erik, där han låg, så det är bäst, att vi skyndar oss.
Men Lars Gunnarsson hade varit noga med att sätta sig i
respekt, alltsedan han kom till gården. Han tog likaså litet
tillbaka en befallning, han, som svärfadern.
Gå du genast in te mor! sa han. Begriper du inte, att
di behöver göra i ordning sängen, så att vi har någe te å
lägga ner'en i, när vi kommer tebaka mä'n?
Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket
han än skyndade sig, sa tog det sin tid att berätta för henne
vad som hade skett och hur det hade gått till.
När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars
dundrade och svor i stallet. Lars hade en dålig hand med
djur. Hästarna slog, bara han kom i närheten av dem. Nu
hade han inte varit i stånd att få någon av dem ut ur spiltan
på hela den tiden, som Jan hade talat med mor i Falla.
Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa
honom, det visste han, så att han gav sig i stället av i det
andra ärendet och hämtade drängpojken. Det var rätt
besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett honom säga till
Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i närheten,
utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade
ungträd borta i björkhagen ett gott stycke från gården.
Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på
Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden. Den var inte
så befallande mer nu, utan den tiggde och bad, att han
skulle hasta.
Jag kommer, jag kommer, viskade Jan tillbaka, men
han hade densamma känslan över sig, som då man ligger i
en mardröm och gör allt, vad man kan, för att skynda sig
men inte kommer ur fläck.
Nu hade Lars fått hästen försatt, men så kom kvinnfolken
och sa åt honom att ta med sig halm och täcken, och det
var ju rätt och bra, men det blev förstås nytt dröjsmål,
innan detta var ordnat.
Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och
drängpojken, men de kom inte längre än till skogsbrynet, förrän
Lars stannade hästen.
En blir som vilsen, när en får så'na här nyheter, sa
han. Inte förrän nu kommer jag å tänka på att vi har Börje
stående på logen.
Ja, sa Jan, det hade vart gott å ha honom mä. Han är
dubbelt så stark som nån av oss andra.
Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner
till gården och hämta Börje, och det blev ny väntan.
Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte
han, att inom honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande
kallt svalg, som var mörkt och hemskt att se ner i. Men på
samma gång var det inte något svalg, utan bara den
vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.
Börje och pojken kom till sist springande med andan i
halsen, och nu fick de då köra in i skogen.
Men det gick inte fort för dem. Lars hade tagit den gamla
stelbenta Bruningen och satt för släden. Det måtte visst vara
sant, som han sa, att han var vilsen i huvudet.
Det visade sig snart på nytt, att han inte var redig. Rätt
som det var, ville han ta av på galen väg.
Nej, om ni far åt det hållet, kommer vi opp på
Storsnipa, sa Jan, å vi ska te skogen ovanför Lobyn.
Ja, det vet jag, sa Lars, men det finns en avväg längre
opp, som är bättre å köra.
Vad skulle det vara för en avväg? frågade Jan. Den
har jag aldrig sett.
Vänta bara, så ska du få se'n!
Han ville prompt fortsätta uppåt berget. Men Jan fick
medhåll av Börje, och då måste Lars ge med sig. Det hade
i alla fall dragit ut en stund, medan de tvistade med honom,
och Jan kände hur den svarta tomheten spred sig genom
hela kropper. Han tyckte, att armar och händer blev så
ihåliga och valna, att han inte kunde röra dem. "Detsamma
gör det", tänkte han. "Vi kommer för sent. Erik i Falla
behöver ingen hjälp åv oss, när vi kommer fram."
Den gamla hästen stretade framåt skogsvägen så gott den
kunde, men den hade inte krafter nog för en sådan färd.
Den var illa skodd och snavade gång på gång, och när det
bar uppför, måste karlarna stiga av och gå. Då de skulle
ge sig in på obanad mark i storskogen, var Bruningen nästan
mer till hinder än till gagn.
De kom ändå fram till sist, och då fann de Erik i Falla
så tämligen välbehållen. Han var varken krossad eller bruten.
Ena låret hade blivit uppfläkt av en kvist, och där hade han
ett svårt sår. Men det var ingenting, som han inte kunde
repa sig efter.
Nästa morgon, då Jan kom till arbetet, fick han höra, att
Erik låg sjuk i stark feber och svåra plågor.
Han hade förkylt sig medan han hade legat på marken
under den långa väntetiden. Det blev lunginflammation, och
fjorton dagar efter olyckshändelsen var han död.
DEN RÖDA KLÄNNINGEN.
När den unga flickan ifrån Skrolycka ar sjutton år
gammal, så hände det sig, att hon kom gående till
kyrkan en sommarsöndag i sällskap med bägge föräldrarna.
Medan hon gick på vägen, hade hon över sig en schal,
som hon la av, när hon kom i kyrkbacken, och då fick
man se, att hon var klädd i en klänning, som ingen i socknen
hade sett make till.
En av de där köpmännen, som går omkring med stora
säckar på ryggen, hade letat sig fram ända till Askedalarna,
och när han hade fått se Klara Gulla i hennes friska
ungdomsprakt, hade han tagit fram ett tyg ur påsen, som han
ville förmå föräldrarna att köpa åt henne. Det var rött, och
det gick i skiftningar, och det var nästan som siden.
Tyget var likaså dyrt, som det var vackert, och det fanns
ingen möjlighet för Jan och Kattrina att köpa tösen en
sådan klänning, fast nog kan man förstå, att åtminstone Jan
inte skulle ha begärt bättre.
Men tänk, att när handelsmannen hade trugat och bett dom
förgäves en lång stund, så blev han rent ifrån sig över att
han inte fick sin vilja fram! Han hade satt sig i sinnet,
sa han, att deras dotter skulle ha tyget. Han hade inte
sett någon i hela trakten, som det skulle bli så vackert på
som på henne.
Och därpå tog han och mätte av så mycket tyg som
behövdes till en klänning, och gav det till Klara Gulla. Han
brydde sig inte om någon betalning. Han begärde bara, att
han skulle få se henne klädd i den röda klänningen, nästa
gång han kom till Skrolycka.
Sedan hade klänningen blivit sydd av den bästa
sömmerskan, som fanns i socknen, hon, som annars brukade sy åt
mamsellerna på Lövdala. Och när Klara Gulla fick den på
sig, blev de så vackra ihop, hon och den, att man kunde tro,
att de hade vuxit fram ur en av de sköna nyponbuskarna
uppe i skogsbacken.
Den söndagen, då Klara Gulla skulle visa sig med den
nya klänningen vid kyrkan, hade varken Jan eller Kattrina
kunnat stanna hemma, så nyfikna var de att få höra vad folk
skulle komma att säga.
Och det gick så, att alla människor la märke till den
röda klänningen, och när de hade sett på den en gång, så
vände de sig om och såg på den en gång till. Men andra
gången såg de inte bara på klänningen, utan också på den
unga flickan, som bar den.
Somliga hade hört talas om klänningen redan förut, och
andra ville veta hur det kom sig, att en stackars backstutös
stod så grann på talbacken utanför kyrkan. Jan och
Kattrina fick berätta historien med köpmannen om och om
igen. Och när då folk fick veta hur det hängde ihop, så
kunde de inte förarga sig längre. De blev glada allesammans,
att lyckan hade hittat på att göra en titt in i det fattiga
hemmet borta i Askedalarna.
Det var hemmansägaresöner, som sa rent ut, att om denna
flickan hade varit av sådan ätt, att det hade gått an för dem
att gifta sig med henne, så skulle hon ha varit förlovad,
innan hon kom från kyrkan.
Och det var hemmansägaredöttrar till och med av dem,
som var "e'arva", som sa för sig själva, att de inte skulle
ha tvekat att ge ett helt trädeslag i mellangift, om de hade
kunnat byta sig till ett ansikte, som var så skinande rosigt
och så strålandc av ungdom och hälsa.
Men nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten
i Bro, som skulle predika i Svartsjö, och inte den vanliga
prästen. Och prosten var en sträng och gammaldags man,
som blev förargad över allt slags överflöd både i klädedräkt
och annat.
När han fick se den unga flickan i den röda klänningen,
blev han visst rädd för att detta kunde vara siden, och han
lät klockarn gå efter både flickan och föräldrarna, så att
han skulle få tala med dem.
Han såg nog, han med, att klänningen och flickan passade
bra ihop, men han tyckte lika illa om saken fördenskull.
Hör du, min flicka, jag ska säja dej en sak, sa han
till Klara Gulla och la handen på hennes axel. Det är
ingenting, som hindrar mej ifrån att klä mej som en biskop
med guldkors om halsen, om jag så vill. Men det gör jag
inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma
sätt ska inte du klä dej så grann som en herrgårdsmamsell,
när du bara är dotter till en fattig backstusittare.
Detta var stränga ord, och Klara Gulla blev så bestört,
att hon ingenting kunde svara. Men Kattrina skyndade sig
att tala om, att flickan hade fått tyget i present.
Ja, det kan ju väl hända sa prosten. Men förstår ni
da inte, ni föräldrar, att om ni låter er dotter styrs ut sej
på det där sättet en gång eller par, så får ni henne sedan
inte att sätta på sej sådana tarvliga kläder, som ni kan
skaffa henne?
Han vällde sig bort ifrån dem, för nu hade han sagt sin
mening med tydliga ord. Men Jan var färdig med ett svar,
innan han kom ur hörhåll.
Om den här lilla flicka skulle vara klädd på ett
passande sätt, sa han, då skulle ho vara fin som sola, för
e sol å e glädje har ho vart för oss, alltsen ho föddes.
Prosten kom tillbaka och betraktade dem tankfullt alla
tre. Både Jan och Kattrina såg gamla och slitna, men
ögonen lyste i de fårade ansiktena, när de vände dem mot
den strålande ungdomen, som de hade emellan sig.
Då sade säkert prosten till sig själv, att det var synd att
störa det gamla folket i deras belåtenhet.
Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för
dina fattiga föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder,
sa han med mild röst. För ett barn, som kan skaffa lycka
till far å mor, det är det bästa, som vi ser för våra ögon.
DEN NYA ÄGARN.
När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma
söndagen, som prosten hade sagt de vackra orden till
Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på gärdsgården tätt
invid grinden.
Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt
husbondeväldet efter Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt
från en handel i Broby, där Kattrina brukade köpa socker
och kaffe.
De såg så likgiltiga och obekanta ut, där de satt, så att
Jan knappt kunde tro, att de hade ärende till honom. Han
bara lyfte på mössan och gick förbi dem in i stugan utan
att säga något.
De satt kvar på samma ställe, och Jan önskade, att de
snart skulle slå sig ner på någon annan plats, där han slapp
att se dem. Han kände på sig, att Lars Gunnarsson hade ont
i sinnet mot honom alltsedan den där olycksdagen i skogen.
Flera gånger hade han hört honom kasta fram en antydan
om att Jan höll på att bli gammal och inte rätt länge kunde
göra nytta för dagspenningen.
Kattrina satte fram middagsmaten, och det blev raskt
undanstökat med ätningen. Lars Gunnarsson och
bodbetjänten dröjde kvar på gärdsgården i muntert samspråk. Jan
tyckte, att de satt där som ett par hökar. De bidade sin
behagliga tid och gjorde sig lustiga över småfåglarna, som
trodde, att de skulle kunna undgå dem.
Nu klev de ändå ner ifrån gärdsgården, öppnade grinden
och gick fram mot stugan. Det var alltså till honom de hade
ärende.
Han fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom
illa, och han såg sig omkring liksom för att söka en vrå,
där han kunde gömma sig undan. Men så föll hans ögon på
Klara Gulla, som satt och såg ut genom fönstret, hon med,
och då fick han sitt mod tillbaka.
Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan
dotter? Hon var klok och rådsnar och inte förskräckt för
någonting. Och lycka hade hon med sig i allt, vad hon
företog sig. Det skulle inte bli lätt för Lars Gunnarsson att få
bukt med henne.
Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså
likgiltiga och främmande som nyss förut. Lars sa, att de
hade suttit så länge på gärdsgården och sett på den lilla
nätta stugan, att de till sist hade fått lust att gå in.
De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan
och Kattrina borde vara bra tacksamma mot Erik i Falla,
för det var väl han, som hade ställt om, både att stugan
hade blivit rest och att de hade blivit gifta.
Jag kommer å tänka på en sak, sa han strax därefter
och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg
på Jan eller Kattrina. Erik i Falla var väl så förståndig,
att han gav er papper på att marken, som stugan står på,
skulle bli er tillhörighet?
Varken Jan eller Kattrina svarade ett ord. De förstod
strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville
tala med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara
sig med all tydlighet.
Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas, sa
Lars, men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. För
då är det möjligt, att hela stugan tillfaller den, som äger
marken.
Jan sa ännu ingenting, men Kattrina blev så ond, att hon
inte kunde tiga längre.
Erik i Falla har gett oss den här tomten, som stuga
ligger på, sa hon, å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.
Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn
med försonlig röst. Han ville bara, att allting skulle bli
ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom
hundra riksdaler till oktobermarknaden
Hundra riksdaler! utbrast Kattrina, och rösten gick
nästan över i ett skrik.
Lars sa inte något vidare. Han bara drog huvudet bakåt
och knep ihop munnen.
Du säjer inte ett ord, du Jan! sa Kattrina. Hör du
inte, att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?
Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut mä
hundra riksdaler, sa Lars Cunnarsson. Men jag får ju lov te
å veta vad som är mitt.
Å därför ska ni stjäla vår stuga? skrek Kattrina.
Nej, det vill jag visst inte. Stugan den är er. Det är
bara marken jag vill åt.
Ja, då ska stuga också bort från er mark, sa Kattrina.
Men det är kanske inte lönt, att ni gör er besvär mä
å flytta en sak, som ni ända inte kan behålla.
Jaså, sa Kattrina, ni vill ändå lägga vantarna på'na?
Lars Gunnarsson slog ifrån sig med handen.
Nej, inte ville han lägga beslag på stugan, bevars nej,
det hade han ju sagt att han inte ville. men det var så, att
handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några
räkningar, som han inte hade fått betalt för.
Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrina sköt
dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det
gick till.
Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var
skyldiga, och Kattrina blev alldeles blek där hon satt.
Jag ser, att meninga är, att vi ska gå från hus a hem,
sa hon.
Å nej, svarade Lars, det är det visst inte, om ni bara
betalar vad ni är skyldiga
Ni borde allt tänka på era egna föräldrar, ni Lars, sa
Kattrina. Di hade det inte för gott, di, innan ni blev måg
te en hemmansägare.
Det var Kattrina, som förde ordet hela tiden. Jan sa
ingenting. Han satt och såg på Klara Gulla, såg och väntade.
Det blev så tydligt för honom, att allt detta var tillställt för
hennes räkning, för att hon skulle få visa vad hon dugde till.
När di tar stuga ifrån den fattige, då är det slut mä
honom, jämrade sig Kattrina.
Jag vill ju inte ta stugan, försvarade sig Lars
Gunnarsson. Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse.
Men Kattrina hörde inte på honom.
Så länge som den fattige har e stuga, känner han sej
likaså god som alla andra. Men den, som inte har sitt eget
hem, han känner sej inte som e människa.
Jan tyckte, att Kattrina hade rätt i allt, vad hon sa.
Stugan var byggd av skräptimmer och var kall om vintern,
den stod och lutade på sin dåliga grund, och trång och liten
var den, men det var ändå, som om det skulle bli slut med
dem, om de miste den.
Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle
gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det
började glänsa i ögonen på henne. Snart skulle hon säga ett
ord eller göra en gärning, som skulle driva bort dessa
plågoandar.
Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut, sa den
nya ägarn. Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första
oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full
betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten!
Kattrina satt och vred sina gamla arbetsnötta händer.
Hon var så ifrån sig, att hon talade för sig själv utan att
bry sig om vem som hörde på henne.
Hur ska jag kunna gå te körka, å hur ska jag kunna
visa mej bland folk, när jag får det så dåligt, att jag inte
en gång har egen stuga?
Jan tänkte på annat. Han kom ihåg alla de vackra minnen,
som hängde ihop med stugan. Det var här, som barnmorskan
lämnade honom barnet. Det var där i dörröppningen, som
han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge flickan
namn. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla
och Kattrina. Den kunde inte gå ifrån dem.
Han såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon
skulle nog komma dem till hjälp nu snart.
Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot
dörrn. De sa adjö, då de avlägsnade sig. Men ingen av dem,
som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka.
Så snart som de var gångna, gjorde den unga flickan ett
stolt kast med huvudet och steg upp.
Om ni ville låta mej fara ut i världen! sa hon.
Kattrina slutade med att mumla och vrida händerna. Orden
hade väckt ett svagt hopp hos henne.
Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två
hundra riksdaler te den första oktober, sa Klara Gulla. Vi
har ju nyss haft midsommar, så att det är tre månar dit.
Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, så lovar
jag er, att stuga ska bli kvar i er ägo.
När Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa ord, bleknade
han bort, och huvudet sjönk bakåt, som om han skulle
svimma av.
Det var så vackert av den lilla flickan. Det var på detta
han hade väntat hela tiden. Men hur, hur skulle han kunna
leva, om hon for bort ifrån honom?
STORSNIPA.
Jan i Skrolycka kom gående på samma skogsstig, där han
och hans kvinnfolk hade vandrat fram glada och lyckliga
för ett par timmar sedan på hemväg från kyrkan.
Kattrina och han hade haft en lång rådplägning, och
de hade kommit överens om att innan de skickade bort
dottern eller gjorde något annat vid saken, skulle Jan gå
och fråga riksdagsman Karl Karlsson i Storvik om Lars
Gunnarsson hade rätt att ta stugan ifrån dem.
Ingen hade så bra reda på lagar och förordningar i hela
Svartsjö socken som riksdagsman i Storvik. Den, som bara
var nog klok att ta honom till hjälp vid skifte och köp, vid
bouppteckning och auktioner och uppsättande av testamente,
den kunde vara viss om att allt blev lagenligt och riktigt,
och att det inte gavs någon möjlighet efteråt att ställa till
med bråk och processer.
Men riksdagsmannen var en sträng och myndig karl med
ett barskt utseende och en hård röst, och Jan var just inte
glad åt att behöva komma till tals med honom. "Det första
han gör, när jag kommer te'n, blir, att han håller en
straffpredikan, därför att jag inga papper har", tänkte han. "Det
är många, som han har skrämt så illa i första början, att
di aldrig våga sej fram mä det, som di ville fråga'n te
råds om."
Jan hade kommit i väg hemifrån med sådan fart, att han
inte hade haft tid att tänka på vilken fruktansvärd man han
skulle möta. Men när han gick genom hagarna i Askedalarna
upp mot storskogen, kom den gamla rädslan över honom.
Det var dumt, att han inte hade tagit Klara Gulla med sig.
Han hade inte sett till flickan, när han gick hemifrån. Hon
hade kanske gått och satt sig på en ensam plats i skogen
för att gråta bort sorgen. Hon brukade aldrig vilja visa sig
för någon, när hon var bedrövad.
Just som Jan skulle vika av inåt skogen, fick han höra
någon, som trallade och sjöng uppe i berget till höger om
honom.
Han blev stående och lyssnade. Det var ett kvinnfolk, som
sjöng. Men det var väl aldrig möjligt, att det kunde vara
den rösten, som han tyckte att det liknade?
I alla fall ville han ha reda på hur det förhöll sig, innan
han gick vidare. Sången hörde han klart och tydligt, men
skogen skymde bort sångerskan. Han vek av från vägen och
trängde sig fram genom några snår för att kunna genskjuta
henne.
Men hon var inte så nära, som han hade trott. Hon stod
inte stilla heller, utan hon flyttade sig längre och längre
bort, alltsom han kom efter. Längre bort och högre upp;
ibland tyckte han, att sången hördes rätt uppöver honom.
Det måtte visst vara så, att hon, som sjöng, höll på att
gå upp till Storsnipa.
Han förstod. att hon hade tagit en väg, som slingrade
uppför berget, där det var nära nog tvärbrant. Den var
kantad av ungbjörk så tätt, att det var helt naturligt, att
han inte kunde se henne. Men hur brant än vägen var gick
det lika raskt uppåt för henne. Han tyckte, att hon höjde sig
med en fart som en flygande fågel, och sjöng gjorde hon
hela tiden.
Jan åter gick mera snett uppåt berget. Men han hade
kommit bort från vägen i sin iver och hade hindrande skog
att bana sig fram genom, så att det var inte underligt, att
han blev långt efter. Därtill kom också, att han fick en svår
tyngd över bröstet och kände det mer och mer omöjligt att
andas, medan han gick och lyssnade efter sången.
Till sist skred han fram så långsamt, att det knappt
märktes, att han rörde sig.
Men det är inte så lätt att känna igen röster, och i skogen
är det svårare än annanstans för det är så mycket där, som
prasslar och susar och liksom sjunger med. Det var
nödvändigt, att han kom så långt, att han fick se den ungdomen.
som var så glad, att hon nästan flög uppför den branta
höjden, annars skulle han gå i tvivel och misstankar i alla
sina dagar.
Han visste ju också, att han skulle få klarhet, bara han
kom upp på bergshöjden, för den var alldeles kal och tom,
och där kunde hon inte mer undgå honom.
Det hade nog varit skog på Storsnipa också en gång, men
för några och tjugu år sedan hade det gått skogsbrand över
den, och sedan stod det breda bergtaket naket. Ljung och
kråkris och islandsmossa hade så sakteligen krupit fram över
hällarna, men inte ett skymmande träd hade ännu vuxit upp
där.
Det var grann utsikt där uppe, sedan skogen hade kommit
bort. Där såg man hela den långa sjön Löven, hela den
gröna dalen, som omgav sjön, alla de blå bergen, som
skyddade dalen. När ungdomen från Askedalarna ur sin
trånga däld klättrade upp till Snipahöjden, tänkte de på det
berget, dit frestaren förde Vår Herre för att visa honom alla
riken i världen och deras härlighet.
När Jan äntligen hade skogen bakom sig och kom ut i
det fria, såg han genast den sjungande. På den allra högsta
klinten, där utsikten var vidast, var upplagt ett gränsröse av
sten, och på översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin
röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka
aftonhimlen, och om folk nere i dalar och skogar djupt
under henne hade haft sina ögon riktade mot Storsnipa,
borde de ha kunnat se henne, där hon stod i sin lysande
dräkt.
Hon blickade ut över mil och mil av land. Hon såg vita
kyrkor på branta kullar vid sjöstränderna, bruk och
herrgårdar, inbäddade i parker och trädgårdar, bondgårdar i en
lång, tät rad utmed skogsbrynet, åkerfältens rutor, långa,
slingrande vägar, skogar utan gräns och slut.
I början sjöng hon, men hon tystnade snart och tänkte
endast på att se ut över den vida, öppna världen framför
henne.
Till sist slog hon ut med armarna. Det var, som om hon
ville ta allt detta i famn, allt detta stora, mäktiga, rika,
som hon hade varit avstängd från ända till denna dag.
*
Det dröjde långt in på natten, innan Jan kom hem, och
när han kom, kunde han inte göra reda för någonting. Han
påstod, att han hade varit hos riksdagsmannen och talat med
honom, men vad han hade rått dem att göra, det mindes
han inte.
Det lönar sej inte te å göra någe, sa han gång på gång.
Det var det enda besked Kattrina kunde få.
Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han
mossa och jord. Kattrina frågade om han hade fallit och
slagit sig.
Nej, det hade han inte, men han hade visst legat på
marken en stund.
Då var han väl sjuk?
Nej, inte det heller. Det var bara någonting, som hade
stannat.
Men vad det var, som hade stannat i det ögonblick, då
han förstod, att den lilla flickan hans hade erbjudit sig att
rädda stugan åt dem, inte av kärlek, utan därför att hon
längtade bort från dem ut i världen, det ville han inte säga.
RESKVÄLLEN.
Kvällen innan Klara Gulla i Skrolycka skulle resa till
Stockholm, kunde Jan, far hennes, aldrig bli färdig med
allt det, som han hade att ombestyra. Strax han kom hem
ifrån dagsverket, måste han gå uppåt skogen och söka efter
ved. Sedan grep han sig an med att laga en spjäla i grinden,
som hade hängt avbruten ett helt år, och när detta var gjort,
började han på att plocka och ordna med sina fiskedon.
Hela tiden tänkte han på hur besynnerligt det var, att han
inte kände någon riktig sorg. Nu var han densamma, som
han hade varit för aderton år sedan. Han kunde inte bli
glad, och han kunde inte bli ledsen. Hjärtat hade stannat
som ett urverk, som får en häftig stöt, då han hade sett
Klara Gulla uppe på Snipaberget sträcka ut armarna och
ta hela världen i famn.
Detta var som en gång förr. Då ville folk, att han skulle
vara glad över att den lilla flickan kom till honom. Men
han hade inte frågat efter det ett grand. Och nu väntade
de allesammans, att han skulle vara förtvivlad och bedrövad.
Men det var han heller inte.
Inne i stugan var det fullt med folk, som hade kommit
för att säga adjö till Klara Gulla. Han var rentav skamsen
att gå in och visa dem, att han varken grät eller klagade.
Det var bäst, att han stannade utanför.
I alla fall var det väl för honom, att det hade gått så här.
Om allt hade varit som förut, så visste han inte hur han
skulle ha stått ut med all längtan och sorg.
När han gick förbi fönstret nyss, hade han sett, att det
var lövat i stugan. Och på bordet hade det stått kaffekoppar
alldeles som den dagen han tänkte på. Kattrina hade velat
ställa till en liten högtid för dottern, som skulle dra ut i
världen och frälsa hemmet.
De grät visst där inne både de, som hade kommit för att
säga adjö, och hemfolket. Han hörde Klara Gullas gråt ända
ut på gården, men det gjorde honom ingenting.
Mina snälla människor mumlade han där han stod,
detta är ju, som det ska vara. Se på fågelungarna! Di blir
utkastade ur boet, om di inte går godvilligt. Och har ni sett
en gökunge? Det finns väl inte någe värre än å se honom,
där han ligger tjock å fet i reden å bara skriker efter mat,
medan fosterföräldrarna får slita ut sej för hans skull.
Nej, det är allt så bra, som det är. Di unga, di kan
inte bli sittande hemma å ligga oss gamla te last. Di får
lov å ut i världen, di, mina snälla människor.
Till sist blev det stilla i stugan. Nu var visst alla
grannarna borta, och han kunde våga sig in.
Men han gick och ställde med fiskedoningen än en stund.
Helst ville han, att både Klara Gulla och Kattrina skulle
ha lagt sig och somnat, innan han steg över tröskeln.
När han inte hade hört något buller på aldrig så länge,
smög han sig upp till stugan så sakta som en tjuv.
Men kvinnfolken hade ännu inte gått till sängs. När han
gick förbi det öppna fönstret, såg han Klara Gulla. Hon satt
med armarna framsträckta över bordet och hade lagt ner
huvudet på dem. Det såg ut, som om hon grät.
Kattrina stod längre in i rummet. Hon höll på att svepa
sin stora schal omkring Klara Gullas klädpacke
Ni kan sluta opp mä det där, mor, sa den unga
flickan utan att lyfta huvudet. Ni ser väl, att far är ond på
mej för att jag reser.
- Han får väl bli god igen, sa Kattritla lugnt.
Ja, det säjer ni, för ni bryr er inte om honom, fortfor
Klara Gulla under snyftningar. Ni tänker bara på stuga.
Men, ser ni, far å jag vi är ett. Jag reser inte ifrån honom.
Men stuga då? sa Kattrina.
Det får gå mä stuga, hur det vill, bara far vill tycka
om mej igen.
Jan gick sakta bort ifrån dörrn och satte sig på tröskeln.
Han trodde inte, att Klara Gulla skulle stanna hemma. Nej,
han visste bättre än någon annan, att hon måste resa sin väg.
Men ändå var det, som hade det lilla mjuka byltet blivit
lagt i hans armar på nytt. Och hjärtat hade kommit i gång
igen. Det slog med en fart, som om det hade stått stilla i
åratal och behövde ta igen så mycken förlorad tid.
Med detsamma kände han, att nu var han utan skydd
och värn.
Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som
svarta skuggor borta under träden.
Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han
fick ett lyckligt leende över ansiktet.
Välkomna, välkomna, välkomna! sa han.
PÅ BRYGGAN.
När ångbåten "Anders Fryxell" la ut från bryggan på
Borgs udde med Klara Gulla från Skrolycka ombord,
stod Jan och Kattrina och stirrade efter den, ända tills de
inte mer såg en skymt varken av båten eller av flickan. Alla
andra människor, som hade haft något att beställa nere vid
bryggan, gick sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde
magasinet, men de blev stående kvar.
Det var väl naturligt, att de skulle stå där, så länge som
de inbillade sig, att båten syntes. Men varför de sedan inte
gick sin väg, det visste de väl knappast själva.
Kanske att det var så, att de var rädda för att komma
hem och stiga in i den tomma stugan i varandras sällskap.
"Nu är det bara honom jag ska laga mat åt", tänkte
Kattrina, "bara honom jag har te å vänta på. Men vad
bryr jag mej om honom? Han kunde likaså gärna ha rest,
han mä. Det var jänta, som förstod sej på honom å hans
pjoller, men inte jag. Det vore bättre å vara ensam."
"Det vore lättare å gå hem mä si sorg. om jag inte hade
den gamla sura Kattrina sittande i stuga", tänkte Jan.
"Flicka kunde så väl mä'na, så att ho fick'na både mild å
glad. Men nu lär en aldrig mer få höra ett vänligt ord från
det hållet."
Bäst som det var, ryckte Jan till. Han böjde sig framåt
och slog sig på knäna i förvåning. Ett nytt liv tändes i
ögonen på honom, och han sken och strålade över hela
ansiktet.
Han höll blickarna fästade på vattnet, och Kattrina
kunde inte låta bli att tro, att han såg något märkvärdigt
där, fastän hon, som stod bredvid, ingenting kunde varsna.
Hon såg ingenting alls, hon, utom de små grågröna böljorna,
som jagade varandra över vattenytan, utan att det någonsin
kom till något slut på leken.
Jan sprang så långt ut på bryggan, som han kunde, och
där lutade han sig ner mot vattnet med det utseendet, som
han alltid hade, när Klara Gulla kom emot honom, och som
han aldrig kunde få på sig, när han talade med någon annan.
Munnen öppnade sig, och läpparna ryckte, men inte ett
ord hördes fram till Kattrina. Det ena leendet efter det
andra gick fram över ansiktet, alldeles som när flickan stod
och raljerade med honom.
Men, Jan, sa Kattrina, vad är det åt dej?
Han svarade inte, bara tecknade åt henne med handen, att
hon skulle vara tyst.
Strax därefter reste han litet på sig, och det märktes, att
han med blicken följde någonting, som begav sig bort över
de små gråa vågorna, vad det nu kunde vara.
Det drog hastigt sin väg åt samma håll som ångbåten nyss.
Snart stod Jan inte mer framåtböjd, utan helt upprätt och
skyggade ögonen med handen för att kunna se bättre.
Så stod han, till dess det inte måtte ha varit något mer
att se. Då vände han sig mot Kattrina. Han gick till och
med ända fram till henne.
Du kanske inte så nånting, du? sa han.
Vad skulle det vara å se här annat än sjön å vågorna?
frågade hon tillbaka.
Det var den lilla flicka, som kom roende, sa han
och sänkte rösten med detsamma, så att han bara viskade.
Ho hade fått låna båt åv kapten. Jag såg, att den var märkt
på samma sätt som ångbåten. Ho sa, att ho hade glömt e
sak, när ho for. Det var nånting, som ho ville tala mä
oss om.
Käre du, du vet väl inte vad du säjer! sa Kattrina.
Om flicka hade kommit tebaka, så skulle jag väl ha sett'na,
jag också.
Tyst nu, ska du få höra vad ho ville oss! viskade Jan
lika hemlighetsfullt och högtidligt. Jo, det var så, att ho
hade blitt bekymrad för hur vi två nu skulle få det. Förr i
väla, sa ho, hade ho gått mellan oss mä mej i den
ena hanna å dej i den andra, å på det sättet hade allt gått
bra. Men när ho nu inte gick där å höll oss samman, så
visste ho inte hur det skulle gå. "Nu kommer far å mor
kanske te å gå åt var sitt håll", sa ho.
Kors, att ho kunde tänka på detta! sa Kattrina. Hon
blev så gripen av orden, därför att det var hennes egna
tankar, som gick igen i dem, att hon glömde, att dottern
omöjligt kunde ha kommit roende till bryggan och talat vid
mannen, utan att hon skulle ha märkt det.
"Så nu har jag kommit tebaka för te å lägga era
händer i varandras, å ni får inte släppa taget, utan hålla
fast för mi skull, te dess jag kommer igen å tar en åv er
i vardera hanna som förr i väla", sa ho. Å så snart som
ho hade sagt detta, rodde ho bort igen.
Det blev tyst en liten stund där på bryggan.
Å här är nu mi hand, sa Jan med osäker röst, som
om han var både blyg och ängslig, och räckte fram en hand,
som alltid höll sig besynnerligt mjuk, hur styvt han än
arbetade. Det är därför, att flicka vill'et, la han till.
Ja, å här är mi, sa Kattrina. Jag förstår inte vad det
kan ha varit, som du såg, men om du å flicka vill, att vi ska
hålla ihop, så nog vill jag.
Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.
BREVET.
När Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par
veckor, gick Jan, far hennes, en förmiddag och lagade
en gärdsgård i beteshagen närmast storskogen. Den var inte
längre borta, än att han hörde gransuset, och han kunde se
tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad av
ungar efter sig.
Han var närapå färdig med arbetet, då han fick höra ett
starkt vrålande uppifrån höjden. Det lät så hemskt, att han
rentav höll på att bli rädd.
Han stod stilla och lyddes, och snart hördes det på nytt.
Men då det kom igen andra gången, förstod han, att det inte
var någonting att bli rädd för. Tvärtom var det säkert någon,
som ropade på hjälp.
Han kastade vidjor och störar ifrån sig och gav sig i väg
genom björkhagen in i svarta granskogen. Där behövde han
inte gå så värst långt förrän han såg vad som stod på. Det
låg en stor och farlig myr här uppe, och det förhöll sig,
just som han hade trott. En av Deras i Falla kor hade gått
ner sig i ett gungfly.
Det var den bästa kon, som fanns i lagården, det såg han
strax, en, som Lars Gunnarsson hade varit bjuden tvåhundra
riksdaler för.
Hon var djupt nersjunken i gyttjan och var så skrämd nu,
att hon låg stilla och bara gav till ett svagt råmande med
långa mellanrum. Men han kunde se hur hon hade arbetat.
Hon var överstänkt med dy ända upp till hornen, och de
gröna mosstuvorna var upprivna både vitt och brett
omkring henne.
Hon hade råmat så, att Jan tyckte, att det borde ha hörts
över hela Askedalarna. Men det var ingen mer än han, som
hade kommit upp till myren. Han dröjde inte ett ögonblick,
utan bara han hade fått klart för sig hur det stod till, sprang
han ner till gården för att skaffa hjälp.
Det blev ett långsamt arbete med att lägga ut bräder och
stänger på myren och få rep under kon for att hissa upp
henne. Hon hade sjunkit ner ända till ryggen och höll bara
huvudet över gyttjan, när de kom fram till henne.
Sedan de äntligen hade henne på fast mark igen och hade
fraktat ner henne till Falla, kom det bud ifrån matmodern,
att de, som hade strävat med kon, skulle gå in och få sig
kaffe.
Det var ingen, som hade varit så ivrig med räddningsarbetet
som Jan i Skrolycka. Hela förtjänsten av att kon var
bärgad den var hans. Och tänk, att det var en ko, som var
värd minst tvåhundra riksdaler!
Det var allt en ofantlig tur, detta, för Jan, för man kunde
då inte tänka sig, att det nya husbondfolket inte skulle låtsa
om en sådan bedrift.
En gång hade det hänt något liknande i den förra
husbondens tid. Då var det en häst, som hade rivit sönder sig
på en gärdsgård Han, som upptäckte hästen och ställde om,
att den blev hemförd, hade fått tio riksdaler av Erik i Falla,
och det fastän den hade varit så svårt skadad, att Erik hade
måst skjuta den.
Men den här kon, hon levde ju och hade inte tagit skada
på något sätt. Det var klart, att nästa dag skulle Jan få gå
till klockarn eller till någon annan skrivkunnig och be
honom skriva ett brev till Klara Gulla för att kalla hem
henne.
När Jan kom in i storstugan i Falla, så var det inte utan
att han sträckte på sig. Det var gammalmoran, som gick
omkring och slog i kaffe, och han undrade inte på att hon
räckte honom hans kopp, till och med innan Lars Gunnarsson
hade fått sin.
Under kaffedrickningen talade alla om hur rask Jan hade
varit. De enda, som inte sa något, var husbondfolket. Varken
den nya ägarn eller hans hustru öppnade sin mun för att
säga ett ord till beröm.
Men då nu Jan så väl visste, att den onda tiden var förbi
och lyckan på hemfärd, så föll det sig inte svårt för honom
att finna tröstegrunder.
Det kunde ju hända, att Lars teg, bara därför att det, som
han hade att säga, skulle komma att märkas så mvcket
bättre.
Han dröjde allt bra länge, innan han kom fram med
berömmet. De andra blev också tysta och såg litet förlägna ut.
När den gamla matmodern i Falla bjöd omkring påtårn,
var det flera, som krusade, och Jan med dem.
Å, drick ni, Jan! sa hon. Om inte ni hade varit så rapp
åv er i dag, så hade vi mistat e ko, som var värd sina
tvåhundra riksdaler.
Efter detta blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot
husbonden, för nu kunde man inte annat än vänta, att det
skulle komma en tacksägelse också från honom.
Han harskade sig ett par gånger, liksom för att det, som
han ville säga, skulle komma med tillräckligt eftertryck.
Jag tycker, att det är lite besynnerligt mä den här
saka, sa han. Alla vet vi, att Jan är skyldig tvåhundra
riksdaler, å alla vet vi, att just den summan var jag bjuden i
våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra ihop
för Jan, att Stjärna skulle komma ner i myren i dag, å att
han skulle få frälsa'na.
Lars tystnade och harskade sig en gång till. Jan reste sig
och kom närmare, men varken han eller någon av de andra
hade ett svar tillreds.
Jag vet inte varför det just kom å falla sej så, att det
var Jan, som fick höra koa där oppe i myren, fortfor Lars
Gunnarsson. Kanske att han var närmare, än han vill låta
oss veta, när olyckan skedde. Kanske att han såg en möjlighet
te å komma ifrån si skuld, å att det var han, som drev
koa -
Här föll Jans knytnäve ner på bordet med sådan kraft,
att kaffekopparna hoppade högt från faten.
Du dömer andra efter dej själv, du, sa Jan. Det där
är sånt, som du kan göra, men inte jag. Fast nog ska du
veta, att jag lägger märke te dina rävkonster. Det var en
dag i vintras, du
Men just som Jan höll på att säga något, som inte kunde
ha slutat med annat än oförsonlig fiendskap mellan honom
och husbondfolket ryckte mor i Falla honom i rockärmen.
Se ut, Jan! sa hon.
Jan gjorde så, och då såg han Kattrina komma gående
över gårdsplanen med ett brev i handen.
Det var väl brevet från Klara Gulla, som de hade längtat
efter, alltsedan hon for. Kattrina visste hur glad han skulle
bli, och därför kom hon hit med det.
Jan så sig omkring med en förvirrad blick. Det var
många vreda ord, som brände på tungan, men nu hade han
inte tid. Vad brydde han sig om att ta hämnd på Lars
Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv?
Brevet drog honom med en makt, som han inte kunde stå
emot, och han var ute ur rummet och framme hos Kattrina,
innan folket i stugan hade kommit tillbaka från sin skrämsel
för vad han skulle våga att slunga ut för anklagelser mot
husbonden.
AUGUST DÄR NOL.
När Klara Gulla från Skrolycka hade varit borta väl en
månad, kom August Där Nol i Prästerud en kväll
gående till Askedalarna.
Han hade varit Klara Gullas kamrat i Östanby skolhus
under många år, och han hade gått och läst samma sommar
som hon. Det var en allvarsam och bra pojke med gott
beröm om sig. Föräldrarna var förmögna, och ingen kunde
ha en lugnare och bättre framtid att vänta än han.
Under det sista halvåret hade han varit bortrest, och det
var först vid hemkomsten, som han fick veta, att Klara
Gulla hade gett sig ut i världen för att tjäna ihop
tvåhundra riksdaler.
Det var hans mor, som råkade tala om detta för honom,
och innan han hade hört henne till slut, tog han sin mössa
och gick ut på vägen. Sedan stannade han inte, förrän han
stod vid grinden, som ledde in till den lilla gröna
gårdsplanen vid Skrolycka.
Men när han hade kommit så långt, fortsatte han inte
vandringen, utan där blev han stående och såg framåt stugan.
Kattrina la märke till honom där han stod, och hon
gjorde sig ärende till källan efter vatten. Men han varken
hälsade eller gjorde det minsta tecken till att han ville tala
med henne.
Om en stund kom Jan ner ifrån skogen med ett fång ved
på armen. När August Där Nol såg honom närma sig
grinden, drog han sig åt sidan, men så snart Jan hade gått i
igenom den, tog han tillbaka sin plats.
När han hade stått där en stund, slogs fönstret upp till
den lilla stugan, som låg på bara ett par armlängders
avstånd. Han såg hur Jan satt med sin pipa på ena sidan om
fönstret och Kattrina med en strumpstickning på den andra.
Ja, min snälla Kattrina, sa Jan, nu har vi det riktigt
gott på kvällskvisten. Det är bara e enda sak, som jag
önskar me.
Jag önskar mej hundra, jag, sa Kattrina, å om jag
fick dom allihop, skulle jag ändå inte bli nöjd.
Nej, jag ville bara, att notbindarn eller nån annan
läskunnig skulle titta in i stuga, sa Jan, å läsa opp Klara
Gullas brev för oss.
Det brevet har du väl hört så många gånger, sen du
fick et, att du kan läsa opp'et utante ord för ord, svarade
Kattrina.
Det kan väl vara sant, sa Jan, men det är ändå så gott
å höra't läsas. Då tycker jag, att den lilla flicka står och
talar mä mej, å jag ser hur ögona lyser mot mej för vart
ord jag hör.
Ja, inte har jag någe emot å höra't en gån te, sa
Kattrina och tittade ut genom fönstret. Men en sån här
ljus å vacker kväll har nog folk sina vägar åt andra håll.
En kan inte vänta, att nån ska komma te vår stuga.
Det skulle smaka mej bättre än vetebröd te kaffe, om
jag fick höra Klara Gullas brev, medan jag sitter här å
röker, sa Jan. Men jag har visst tröttat ut alla människor
här i Askedalarna mä å be dom läsa opp brevet. Nu vet
jag inte te vem jag ska vända mej.
Jan ryckte till av förvåning. Han hade knappt talat ut,
när dörrn gick upp och August Där Nol stod på tröskeln.
Kors, här kommer du just som efterskickad, min snälla
Agust, sa Jan, sedan han hade hälsat och bett den främmande
sitta ner. Jag har ett brev här, som jag ville be dej
läsa opp för oss gamla. Det är från en skolkamrat te dej.
Du har kanske ingenting emot å höra hur det går'na.
August Där Nol tog brevet helt stilla och läste upp det.
Han sa ut orden långsamt, liksom ville han suga dem i sig
på samma gång.
När han hade slutat, sa Jan:
Det var märkvärdigt, så bra du läser, min snälla
Agust. Aldrig har jag hört Klara Gullas ord ljuda så
vackert som i din mun. Vill du inte göra mej den glädjen
å läsa igenom brevet en gång te?
Pojken läste brevet för andra gången med samma andakt.
Det var, som om han med törstande strupe hade kommit till
en vattenkälla.
När han hade slutat, vek han ihop brevet och slätade
över det med handen. Han skulle lämna det ifrån sig, men
då märkte han visst, att det inte var nog väl ihopalagt, utan
han måste göra om det.
Sedan blev han sittande mol tyst. Jan försökte att få ett
samtal i gång, men det lyckades inte. Till sist reste pojken
sig och skulle gå.
Det är så gott, när en kan få ett handtag ibland, sa
Jan. Jag skulle haft hjälp mä e anna sak också. Det är
den här kattungen, som är Klara Gullas. Den skulle allt dö
nu, för vi har inte råd å behålla'n, men jag kan inte komma
mej för mä å göra slut på'n, å Kattrina har inte hjärta
te å dränka'n, ho heller. Vi har just sagt, att vi får tala
ve nån främmande.
August Där Nol stammade ett par ord, som ingen kunde
höra.
Du får sätta ner kattungen i en korg, Kattrina, fortfor
Jan, så tar Agust den mä sej å ställer så, att vi aldrig
behöver se'n mer.
Hustrun fångade in en liten vit kattunge, som låg och sov
i sängen, satte ner den i en gammal korg, band ett kläde
över och lämnade alltsammans till pojkstackarn.
Den här kattungen är jag glad te å bli åv mä, sa Jan.
Den är så munter å kvick, den är för mycke lik Klara
Gulla själv. Det är bäst, att den kommer bort.
Pojken Där Nol gick åt dörrn utan att säga något, men
med ens vände han om, tog Jans hand och tryckte den.
Tack! sa han. Ni har gett mej mer, än ni själv
vet om.
Det ska du inte tro, min snälla Agust Där Nol, sa
Jan i Skrolycka för sig själv, när pojken var borta. Det där
är saker, som jag förstår mej på. Jag vet vad jag har gett
dej, å jag vet vem som har lärt mej det.
DEN FÖRSTA OKTOBER.
Den första oktober låg Jan i Skrolycka hela eftermiddagen
påklädd på sängen med ansiktet vänt mot väggen, och
det var inte möjligt att få ett ord ur honom.
På förmiddagen hade han och Kattrina gått ner till
bryggan för att möta den lilla flickan. Inte för att hon hade
skrivit och sagt, att hon skulle komma, det hade hon visst
inte. Det var bara Jan, som hade räknat ut, att det måste
gå så.
Det var ju den första oktober, som pengarna skulle
betalas till Lars Gunnarsson, och alltså borde ju Klara Gulla
komma hem med dem just den dagen. Att hon skulle
resa hem förut, det väntade han sig inte. Hon behövde nog
stanna i Stockholm så länge som möjligt för att tjäna ihop
en så stor summa. Men att hon skulle dröja längre borta,
kunde han inte heller tro, för om det också inte hade lyckats
henne att skrapa ihop pengarna, så hade hon ju ingen orsak
att vara borta, när den första oktober var förliden.
Medan Jan stod på bryggan och väntade, hade han sagt
till sig själv, att när den lilla flickan fick se dem ifrån
båten, skulle hon nog sätta på sig en sorgsen min, och så
snart hon kom i land, skulle hon tala om, att hon inte hade
fått ihop tillräckligt med pengar.
Och när hon sa detta, så skulle både Jan och Kattrina
låtsa, att de tog henne på orden, och Jan skulle säga till
henne, att han inte kunde begripa, att hon hade vågat sig
hem, då hon så väl visste, att Kattrina och han inte frågade
efter något annat än pengarna.
Han var viss om att innan hon hade gått över bryggan,
skulle hon ta fram en tjock sedelbok ur kjolsäcken och lägga
i deras händer.
Han hade tänkt sig, att då skulle han låta Kattrina ta
emot sedlarna och räkna dem. Själv skulle han bara stå och
se på Klara Gulla.
Hon skulle nog märka, att han inte brydde sig om något
annat, än att hon var tillbakakommen, och hon skulle säga
till honom, att han var likaså stollig nu, som när hon for.
Så där hade Jan drömt sig det första återseendet. Men
drömmen hade just inte gått i uppfyllelse.
Den dagen hade de inte behövt stå så värst länge på
bryggan och vänta, Kattrina och han. Båten hade kommit i
god tid. Men när den kom, hade den varit så överfull med
varor och folk, som skulle till den stora Broby marknad, så
att det i första ögonblicket hade varit omöjligt att se om
Klara Gulla fanns ombord eller inte.
Jan hade väntat, att hon skulle vara den första, som
sprang över landgången, men det var bara ett par karlar,
som kom. När hon sedan inte visade sig, försökte Jan att
ta reda på henne på ångbåten. Men han kom ingen väg i
trängseln. I alla fall var han så säker på att hon skulle
finnas där, att när de började dra in landgången, ropade
han till kaptenen, att han för all del inte fick gå med båten.
Det var en till, som skulle i land.
Kaptenen frågade sjöfolket, men de svarade, att det inte
fanns någon mer passagerare till Svartsjö brygga, och båten
la ut. De hade fått gå hem ensamma, han och Kattrina,
och så snart som han hade kommit in i stugan, hade han
slängt sig ner på sängen. Han var så trött och förbi, att
han inte kunde förstå hur han någonsin skulle få krafter att
stiga upp igen.
Folket i Askedalarna hade sett dem komma tillbaka från
bryggan utan Klara Gulla, och det blev stor undran bland
dem hur det nu skulle gå. Den ena efter den andra av
grannarna gjorde sig ärende över till Skrolycka för att höra
efter hur det stod till där.
Var det sant, att Klara Gulla inte var med på båten? Och
var det sant, att de inte hade fått varken brev eller hälsning
från henne på hela september månad?
Jan svarade inte ett ord på alla dessa förfrågningar. Han
låg stilla, vem det än var, som kom in.
Kattrina fick ge dem besked så gott hon förstod.
Grannarna trodde nog, att han låg, som han låg, därför att
han var bedrövad över att stugan skulle gå ifrån honom.
Det fick de gärna tro. Det brydde han sig ingenting om.
Hustrun grät och jämrade sig, och de, som en gång hade
kommlt in tyckte, att de måste sitta kvar både för att visa
henne sin medömkan och för att säga vad de kunde finna
på till tröst.
Det var ju inte möjligt, att Lars Gunnarsson skulle få ta
stugan ifrån dem. Den gamla matmodern i Falla skulle inte
låta det ske. Hon hade alltid förr varit en rättvis och rejäl
människa.
Och det var inte slut på dagen än. Klara Gulla skulle
kanske ändå låta höra av sig, innan det blev för sent. Det
ville ju till förstås, om hon skulle ha lyckats tjäna ihop
tvåhundra riksdaler på knappa tre månader. Men hon hade
alltid en så obeskrivligt god tur, den flickan.
De satt och vägde skälen för och emot. Kattrina påminde
dem om att de första veckorna hade Klara Gulla inte
kunnat förtjäna något. Hon hade tagit in hos ett folk från
Svartsjö, som var uppflyttat till Stockholm, men hos dem
hade hon måst betala för sig.
Men så hade hon ju haft den stora lyckan att möta på gatan
densamma handelsmannen, som hade skänkt henne den röda
klänningen och han hade bistått henne och skaffat henne plats.
Kunde man nu inte tänka sig, att han skaffade henne
pengar också? Det var ju ingen omöjlighet.
Nej, någon omöjlighet var det inte, sa Kattrina, men
nu hade hon ju varken kommit själv eller skickat brev. Då
kunde man veta, att hon hade misslyckats.
Alla de, som satt i stugan, blev mer ängsliga och rädda
för var minut, som gick. De kände på sig, att snart skulle
något förskräckligt övergå dem, som bodde där.
När bedrövelsen var som störst, gick dörrn upp än en
gång, och in kom en karl, som knappast någonsin förr hade
blivit sedd i Askedalarna, för det var inte till sådana
avkrokar han hade för vana att ställa sina vägar.
Det blev likaså tyst och stilla i stugan, när han kom, som
det kan vara i skogen en vinternatt, och allas ögon fästades
på honom, utom Jans, för han rörde sig inte, fastän Kattrina
viskade till honom, att riksdagsman Karl Karlsson i Storvik
hade kommit in till dem.
Riksdagsmannen hade ett hoprullat papper i handen, och
alla tog för givet, att han var utskickad av den nya ägarn
i Falla för att kungöra för folket i Skrolycka vad som
skulle komma att övergå dem, nu då de inte kunde betala
honom hans fordran.
Det var många bekymrade blickar, som riktade sig mot
Karl Karlsson, men han hade sin vanliga myndiga min, och
ingen kunde gissa sig till hur hårt slaget, som han hade
kommit för att utdela, skulle falla.
Han räckte handen först till Kattrina och sedan till de
andra. De steg upp och hälsade, alltsom ordningen kom.
Den enda, som inte rörde på sig, var Jan.
Jag är inte så värst hemmastadd i den här trakten,
sa riksdagsmannen. Men detta är väl det stället i
Askedalarna, som kallas Skrolycka?
Ja, det var det ju. De nickade ja till frågan allihop,
men ingen i stugan var i stånd att få ett hörbart ord över
sina läppar. De förundrade sig över att Kattrina hade nog
besinning kvar att knuffa till Börje, så att han steg upp och
riksdagsmannen fick sätta sig.
Han drog stolen fram till bordet, och där la han först
ner pappersrullen. Sedan tog han upp snusdosan och satte
den bredvid papperna. Darpå skulle glasögonen fram ur
fodralet och torkas med den blårutiga näsduken.
När han var så långt kommen med sina förberedelser,
såg han än en gång från den ena till den andra. De, som
satt där, var sådant småfolk, att han inte en gång var rätt
säker på vad de hette.
Jag skulle tala med Jan Andersson i Skrolycka, sa han.
Det är han, som ligger här borta, sa notbindarn och
pekade på sängen.
Är han sjuk? frågade riksdagsmannen.
Nej då, sa flera på en gång.
Han är inte full heller, la Börje till.
Å inte heller sover han, sa notbindarn.
Han har gått så långt i dag, så han är trött, sa
Kattrina. Hon tyckte, att det var bäst att förklara saken på
det sättet.
På samma gång böjde hon sig ner över mannen och sökte
förmå honom att stiga upp.
Men Jan låg stilla.
Förstår han vad jag säjer? frågade riksdagsmannen.
Jo då, det gör han, försäkrade allihop, som satt där.
Han väntar sej kanske inte nå'ra goda nyheter, när det
är riksdagsman Karl Karlsson i Storvik, som kommer på
besök, sa notbindarn.
Riksdagsmannen vände på huvudet och tittade på
notbindarn med de små rödsprängda ögonen.
Ol' Bengtsa i Ljustersbyn har väl inte alltid varit så
rädd för å möta Karl Karlsson i Storvik, sa han.
Därefter vände han sig på nytt mot bordet och började
läsa i ett brev.
Men de andra var alldeles ifrån sig av häpnad. Han hade
varit vänlig i rösten, ja, man skulle nästan kunna säga, att
han hade dragit på munnen!
Det förhåller sej så, sa riksdagsmannen, att för ett par
dar sen fick jag brev ifrån en, som kallar sej Klara Fina
Gulleborg Jansdotter i Skrolycka, å i detta brevet säjer hon,
att hon har rest hemifrån för å tjäna ihop tvåhundra riksdaler,
som hennes föräldrar ska betala te Lars Gunnarsson i
Falla den första oktober för å få äganderätten till marken,
som deras stuga är byggd på.
Här gjorde han ett uppehåll, för att åhörarna skulle bättre
kunna följa med framställningen.
Å nu skickar hon pengarna te mej, fortfor
riksdagsmannen, å ber mej, att jag ska fara hit te Askedalarna å
göra opp saken ordentligt med den nya ägarn i Falla, så
att han inte ska kunna komma mä någe nytt krångel
efteråt. Det är en klok tös, det här, sa han och vek ihop
brevet. Hon vänder sej te mej från första början. Om alla
gjorde som hon, skulle det stå bättre te i den här socknen.
Innan detta var utsagt, satt Jan på sängkanten.
Men flicka då? Var är ho?
Å nu skulle jag fråga om föräldrarna är eniga med
dottern å ger mej i uppdrag å avsluta
Men flicka, flicka? avbröt Jan. Var är ho?
Var hon är? sa riksdagsmannen och såg efter i brevet.
Hon säjer, att det inte har varit någon möjlighet för henne
å tjäna ihop alla dessa pengarna på bara ett par månader.
Men hon har fått plats hos en snäll fru, som har lämnat
henne en del i förskott, å hos henne får hon nu lov å stanna,
te dess att hon har gjort rätt för sej.
Ho kommer inte hem tebaka då? sa Jan.
Nej, inte för det första, efter vad jag kan förstå sa
riksdagsmannen.
Jan la sig ner i sängen och vände sig mot väggen som
förut.
Vad brydde han sig om stugan och allt annat? Vad
brydde han sig om att leva, när inte den lilla flickan kom
tillbaka?
DRÖMMEN BÖRJAR.
De första veckorna efter riksdagsmannens besök kunde Jan
i Skrolycka ingenting företa sig. Han låg bara till sängs
och sörjde.
Var morgon steg han upp, satte kläderna på sig och
ämnade gå till Falla på dagsverke. Men innan han hade
kommit utom dörrn, kände han sig så dödstrött och kraftlös,
att det inte var annat för honom att göra än att lägga sig
ner igen.
Kattrina försökte att vara tålig mot honom, för hon visste
ju, att det var så med trånsjukan som med andra sjukdomar,
att den fick ha sin tid, innan den gick över. Men hon
undrade allt hur länge det skulle dröja, innan en sådan
längtan som den, som Jan kände efter Klara Gulla, skulle
ge med sig. Kanske han komme att bli liggande på detta
sättet ända till julen, ja, kanske hela vintern?
Så hade det säkert gått också, om inte den gamla notbindarn
hade kommit in i Skrolycka en kväll för att höra
hur det stod till och blivit kvarbjuden på kaffe.
Notbindarn var alltid tystlåten av sig, liksom den, som
har tankarna långt borta och inte riktigt följer med vad som
sker på nära håll. Men då kaffet hade blivit islaget i koppen
och han hade hällt ut det på fatet för att låta det svalna,
tyckte han visst, att han borde säga något.
I dag menar jag allt ändå att det ska komma brev
ifrån Klara Gulla. Det känner jag på mej, sa han.
Vi fick ju hälsningar från'na för fjorton dar sen i
brevet te riksdagsman, svarade Kattrina.
Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger, innan han
sa något vidare. Därpå fann han det återigen vara lämp-
ligt att fylla ut den långa tystnaden med ett par ord.
- Det kunde ju ha hänt'na någe roligt, så att hon hade
fått någe å skriva om.
Vad skulle det vara för roligt? invände Kattrina.
När en går å släpar i tjänsta, är den ena dan lik den
andra.
Notbindarn bet av en sockerbit och sväljde ner sitt kaffe
i stora klunkar. När detta var gjort, uppstod en sådan
tystnad i stugan, att han blev rent förfärad.
Det kunde ju ha hänt, att Klara Gulla hade mött en
människa på gatan, framkastade han och stirrade håglöst
framför sig med de slocknade ögonen. Man kunde knappt
tro, att han visste vad han sa.
Kattrina tyckte inte, att detta var något att svara på.
Hon fyllde på hans kopp utan att säga något.
Det kunde ju ha hänt, att den, som ho mötte, var en
gammal fru, som var dålig å gå, å som just föll omkull,
när Klara Gulla gick förbi, fortfor notbindarn på samma
frånvarande sätt som förut.
Skulle det vara någe å skriva om? sa Kattrina, liksom
utledsen på hans envishet.
Ja, men tänk, om nu Klara Gulla stanna å hjälpte
opp'na, sa notbindarn, å den gamla frua blev så glad över
hjälpen, så ho tog opp plånboken på fläcken a gav flickan
en hel tieriksdaler! Det skulle väl ändå vara nånting, som
det kunde löna sej å tala om.
Det vore det visst, sa Kattrina och lät ganska otålig,
om det vore sant. Men nu är det ju bara sånt, som ni sitter
å inbillar er.
Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i
tankarna, sa notbindarn urskuldande. Di smakar bättre, di,
än di riktiga.
Ja, ni har vart mä om bägge delarna, ni, sa Kattrina.
Strax efteråt gick notbindarn sin väg, och Kattrina gav
inte en tanke åt hela historien, när han väl var borta.
Vad Jan beträffar, så tog han den i förstone för löst prat,
han också. Men som han låg där sysslolös i sängen,
började han undra om det inte kunde ligga en dold mening
under orden.
Var det inte en konstig ton, som notbindarn hade haft,
när han hade talat om brevet? Skulle han kunna sitta och
laga ihop en så lång ramsa bara för att ha något att säga?
Kanske att han hade hört någonting? Kanske att han hade
fått brev från Klara Gulla?
Det var ju möjligt, att det hade hänt henne en så stor
lycka, att hon inte vågade sända budskapet därom direkt till
föräldrarna. Hon hade kanske skrivit till notbindarn och
bett, att han skulle förbereda dem. Det var detta, som han
hade försökt göra i kväll, fastän de ingenting hade förstått.
"I morron kommer han igen", tänkte Jan, "å då får vi
höra hela sanninga."
Men hur det var, kom inte notbindarn tillbaka den dagen
och inte den nästa heller. På tredje dagen blev längtan så
stark hos Jan, att han steg upp och gick över till grannens
stuga för att få veta om det var någon mening med hans ord.
Gubben satt ensam och arbetade med en gammal not som
man hade anförtrott honom att laga. Han blev glad, när Jan
kom. Han hade haft sådan gikt, sa han, att han inte hade
kunnat gå hemifrån på de sista dagarna.
Jan ville inte fråga honom rentut om han hade fått brev
fran Klara Gulla. Han trodde, att han skulle komma lättare
till målet, om han gick fram på samma väg, som den andre
hade slagit in på.
Jag har tänkt på det där, som ni berätta' om Klar
Gulla, sist ni var inom hos oss, sa han.
Gubben såg upp från arbetet. Det dröjde litet, innan han
förstod vad Jan syftade på.
Det var ju bara ett lite påhitt åv mej, sa han.
Jan kom tätt inpå honom.
Det var ända bra roligt å höra, sa han. Ni kanskt
kunde ha haft mer te å tala om, ifall inte Kattrina hade
vart så misstrogen.
Å ja, sa notbindarn, det där är så'na förnöjelser, som
en kan ha råd å bestå sej mä här i Askedalarna.
Jag har tänkt mej, sa Jan och blev helt djärv av
medhållet, att det kanske inte var slut på historien mä det, att
den gamla frua gav Klara Gulla tieriksdalern. Kanske att
ho också bad, att ho skulle komma å hälsa på'na?
- Ja, kanske det, sa notbindarn.
- Kanske att ho var så rik, att ho ägde ett helt
stenhus? föreslog Jan.
Det var inte så dumt påhittat, du Jan, berömde gubben.
Kanske att den rika frua betalar Klara Gullas skuld?
började Jan, men här avbröt han sig, därför att gubbens
sonhustru kom in i stugan, och henne ville han inte inviga i
hemligheten.
Jaså, ni är ute å går i dag, Jan? sa hon. Det var väl,
att det har blivit bättre mä er.
Det har jag å tacka min snälla Ol' Bengtsa för, sa
Jan med ett hemlighetsfullt tonfall. Det är han, som har
botat mej.
Han sa adjö och gick med detsamma. Gubben satt länge
och stirrade efter honom.
Jag vet inte vad han kan mena mä att jag har botat
honom, du Lisa, sa han. Han måtte väl aldrig hålla
på å
ARVKLENODERNA.
En kväll fram på hösten var Jan stadd på hemväg från
Falla, där han hade stått och tröskat hela dagen. Han
hade fått igen arbetslusten, sedan han hade haft det där
samtalet med notbindarn. Han tyckte, att han måste göra
vad han kunde för att hålla sig uppe. Den lilla flickan
skulle då inte mötas av den smäleken, när hon kom tillbaka,
att föräldrarna hade sjunkit ner till fattighjon.
När Jan hade gått så långt, att han inte mer kunde synas
från fönsterna i bondgården, kom ett kvinnfolk emot honom
på vägen. Det var redan skumt, men Jan såg ju strax, att
det var matmodern själv, inte den nya, som var gift med
Lars Gunnarsson, utan den gamla, riktiga mor i Falla.
Hon var insvept i en stor schal, som räckte ända ner till
kjortelfållen. Jan hade aldrig förr sett henne så väl påklädd,
och han undrade om hon var sjuk. Hon hade allt sett dålig
ut på sista tiden. När Erik i Falla dog i våras, hade hon
inte haft ett vitt hårstrå på huvudet och nu, ett halvt år
efteråt, trodde han knappt, att hon hade något enda kvar,
som ännu var svart.
Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och
pratade. Hon sa ingenting, som tydde på att hon hade
gått ut enkom för att vänta på Jan, men han kände på sig,
att det var så. Det flög för honom, att hon kanske ville
tala med honom om Klara Gulla, och han blev rätt snopen,
när hon började med något helt annat.
Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i
Falla, min far, han, som var herre på gårn, innan Erik
kom dit?
Skulle jag inte komma ihåg honom? sa Jan. Jag var
väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.
Han fick en god måg, han, sa den gamla matmodern.
Ja, det är säkert att han fick, bekräftade Jan.
Hon teg en stund och suckade ett par gånger, innan hon
började.
Jag skulle ha frågat er te råds om e sak, Jan. Ni är
ju inte sån, att ni går å sladdrar om, vad jag säjer, te höger
å vänster?
Å nej, jag kan nog tiga.
Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.
Det kom upp nya förväntningar hos Jan. Det vore ju inte
så orimligt, om Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla
och bett henne tala om för föräldrarna det stora, som hade
hänt henne.
Den gamla notbindarn hade sjuknat i giktfeber strax efter
det där samtalet, som sonhustrun hade avbrutit, och han
hade varit så förbi, att Jan inte hade kunnat komma till tals
med honom på flera veckor. Nu var han uppe igen, men bra
svag var han alltjämt, och det värsta var, att han tycktes ha
förlorat minnet efter sjukdomen. Jan hade gått och väntat
på att han skulle säga något om Klara Gullas brev av sig
själv, men när han inte gjorde det och inte heller förstod
några antydningar, hade han frågat honom rentut.
0ch då hade gubben påstått, att han intet brev hade fått.
Han hade till och med dragit ut bordslådan och slagit upp
locket till klädkistan för att visa Jan, att intet brev fanns.
Han hade förstås glömt var han hade gjort av det. Det
var inte att undra på om den lilla flickan nu hade vänt sig
till mor i Falla, Det var synd att hon inte hade gjort det från
första början.
Mor i Falla hade stått tyst och tveksam rätt länge, och
Jan hade hunnit att bli så säker på sin sak, att han riktigt
hade svårt att följa med, då hon återigen började tala om
sin far.
När far låg på sitt yttersta, kalla' han fram Erik te
sängen å tacka'n för att han hade handlat så väl emot en,
fastän han hade varit kraftlös i många år å inte kunnat
göra nån nytta. "Tänk inte på det, ni far", sa Erik. "Hur
länge ni än vill stanna kvar hos oss, sa är vi glada te å få
behålla er." - Ja, så sa han, å det mente han också.
Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga
rävkonster med Erik.
Vänta, Jan! sa mor i Falla. Vi ska bara tala om di
gamla än så länge. Kommer ni ihåg den långa käppen mä
silverknoppen, som far bruka' gå mä?
Ja, både den å den höga mössa, som han satte på
sej, då han gick te körka.
Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? Vet ni vad far
nu gjorde där han låg? Jo, han skicka mej efter bå käppen
å mössa å gav dom te Erik."Jag kunde ha gett dej det,
som var mer värt", sa han, "men jag skänker dej dessa
sakerna, därför att det är större heder för dej å få detta,
som alla känner igen å vet att jag har brukat. Det är ett
gott vittnesbörd för dej."
Ja, det är säkert att det var, å väl förtjänt var det
också.
Just som Jan sa detta, la han märke till hur mor i
Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt
under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla.
Ja, hon skulle nog komma till det när tid blev. Det här
talet om fadern och hans gåva var bara en övergång.
Jag har talat om detta för barna många gånger å för
Lars Gunnarsson mä, sa mor i Falla, å i våras, då Erik låg
sjuk, tror jag att bå han å Anna vänta, att Lars skulle bli
framkallad te sängen, såsom Erik blev en gång. Jag hade
tatt fram sakerna, så att han skulle ha dom te hands, om
han ville ge Lars dom. Men han hade inte en tanke åt det
hållet.
Rösten skälvde till hos mor i Falla, och när hon omigen
började tala, ljöd den ängslig och tveksam.
- Jag fråga'n en gång, då vi var ensamma. hur han ville
ha det, å då sa'n, att jag fick ge sakerna te Lars, om jag
ville, när han är död. Han orka inte mä å hålla tal, sa'n.
Härmed slog mor i Falla isär den stora schalen, och nu
såg Jan, att hon höll under den en ovanligt lång käpp med
stor knapp av silver och en styv kaskett med hög kulle.
Det är somliga ord, som är för tunga te å uttala, sa
hon med stort allvar. Svara mej bara mä ett tecken, om ni
så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson?
Jan tog ett steg tillbaka. Det där var sådant, som han alldeles
hade kommit bort ifrån. Han tyckte, att det var så
länge, sedan Erik i Falla dog, så han mindes knappt hur det
gick till.
Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om
Lars kan ta emot käppen å mössa mä samma rätt som
Erik, å ni vet'et ju, ni, som var mä honom i skogen.
Det vore nog bra för mej, tillade hon, då Jan fortfor
att tiga, om jag kunde ge dom te Lars. Jag tror, att jag
finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga.
Rösten svek henne än en gång, och Jan började förstå
varför hon hade blivit så gammal. Själv var han nu så full
av annat, att han inte mer kom ihåg de gamla hämndetankarna
gentemot den nya husbonden.
Det är bäst te å vara fridsam å försonlig, sa han. Det
kommer en längst mä.
Gumman tog ett djupt andetag.
Jaså, säjer ni det? Då är det ändå så, som jag trodde,
sa hon. Hon rätade upp sig så att hon blev ren ohyggligt
lång. Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej
å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars
Gunnarsson få fars käpp i sin hand.
Hon hade redan vänt sig för att gå, då hon tvärstannade.
Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössan med.
Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. Jag törs
inte bära hem dom igen. Jag kunde bli tvingad å ge dom te
Lars. Ta dom ni som ett minne åv den gamla husbonden,
som alltid mente väl mä er!
Hon gick sin väg hög och stolt, och Jan stod kvar med
käpp och mössa i handen.
Han begrep knappt hur detta hade gått till. En så stor
heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa
arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?
Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara
Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han
snart skulle bli så upphöjd, att ingenting var för gott för
honom. Ja, om käppen hade varit av silver och mössan av
guld, så hade de kanske varit ändå mera passande för Klara
Gullas fader.
KLÄDD I SIDEN.
Det kom inte något brev från Klara Gulla varken till far
eller mor, och det gjorde ju inte så mycket, när man
visste, att hon var så tyst nu, bara för att de skulle bli så
mycket mer överraskade och glada, när det blev tid för
henne att kungöra den stora nyheten.
Men i alla fall var det gott för Jan, att han hade kommit
åt att titta litet i hennes kort, för annars hade han lätt
kunnat bli gjord till narr av andra människor, som trodde,
att de visste mera än han om Klara Gullas vägar.
Så, för att ge ett exempel, kan man tänka på Kattrinas
kyrkfärd.
Kattrina hade gått till kyrkan på första adventsöndagen,
och när hon kom tillbaka, var hon både skrämd och ledsen.
Hon hade sett ett par unga karlar, som hade varit i Stockholm
under hösten på byggnadsarbete, stå och tala med
några andra ungdomar, både jäntor och pojkar. Och när
Kattrina såg dem, hade hon tänkt, att här kunde hon kanske
få några upplysningar om Klara Gulla, och hade gått fram
till dem för att fråga.
De höll visst på att tala om några roliga mandater.
Karlarna åtminstone skrattade så högt, att Kattrina tyckte, att
det var rent opassande, när de stod så tätt utanför kyrkan.
Det kom de väl också själva till besinning om, för när
Kattrina närmade sig dem, stötte de till varandra och
tystnade.
Hon hörde bara ett par ord av en karl, som stod med
ryggen vänd åt hennes håll, så att han inte hade sett henne.
Å tänk, att ho gick klädd i siden! sa han.
I detsamma fick han sig en så hård knuff av en ung
flicka, att han tvärtystnade. Han såg sig om och blev
spjutröd i ansiktet, då han märkte, att Kattrina stod alldeles
bakom honom. Men strax efteråt gjorde han ett kast med
huvudet och sa med höjd röst:
Vad är det åt dej? Varför ska jag inte få säja, att
drottninga gick klädd i siden?
När han hade sagt de orden, började alla de unga
gapskratta värre än förut. Kattrina gick bara förbi dem och
kunde inte komma sig för att fråga dem om någonting.
Hon kom hem ifrån kyrkan så bekymrad, att Jan höll på
att tala om för henne hur det rätteligen förhöll sig med
Klara Gulla, men han besinnade sig och bad henne bara
berätta än en gång det där, som de hade sagt om
drottningen.
Det gjorde hon.
Men du förstår väl, att det där sa di bara för te å
villa bort saka för mej, tillade hon.
Jan sa alltjämt ingenting. Men han kunde inte låta bli
att dra litet på munnen.
Vad tänker du på? sa Kattrina. Du har en så konstig
min på dej om darna. Du kan väl aldrig ha reda på vad
det var di mente?
Nej, det vet jag visst inte, sa Jan, men så mycken tillit
får vi väl ha te den lilla flicka, min snälla Kattrina, att
vi tror, att allt går, som det ska.
Jag blir så ängslig
Det är inte tid å tala än varken för dom eller för mej,
avbröt Jan. Det är Klara Gulla själv, som har bett dom å
inte säja någe te oss, å vi ska hålla oss lugna, du Kattrina,
ja, det ska vi.
STJÄRNOR.
När den lilla flickan i Skrolycka hade varit borta i nära
åtta månader, kom Stoll-Ingborg en vacker dag
inklivande på logen i Falla, medan Jan stod där och tröskade.
Stoll-Ingborg var syskonbarn till Jan, men han såg sällan
till henne, därför att hon var rädd för Kattrina. Det var
nog för att slippa råka hustrun, som hon kom och sökte
upp honom i Falla mitt i arbetstiden.
Jan blev just inte så glad, då han fick se henne. Hon var
ju inte riktigt galen, det var hon visst inte, men det var
ingen reda med henne, och hon pratade alldeles förskräckligt.
Han slängde sin slaga som förut utan att låtsa om
henne.
Håll opp mä tröskninga, Jan, sa hon, så att jag kan
få tala om för dej vad jag drömde om dej i natt!
Det är bäst, att du kommer igen en annan gång, Ingborg,
sa Jan. Så snart Lars Gunnarsson hör, att j ag vilar
mej från tröskninga, kommer han hit å ser efter vad som
står på.
Jag ska vara så kvick, så kvick, sa Stoll-lngborg. Du
minns väl, att jag var den kvickaste åv syskona där hemma.
Ja, di var så dåliga, di andra på alla sätt förstås, så det är
inte mycke å skryta mä.
Du skulle ju tala om en dröm, påminde Jan.
Strax, strax, du! Du ska inte vara rädd. Jag begriper,
begriper. Sträng husbonde nu i Falla, sträng husbonde. Men
var inte ängslig för mej, du! Du ska inte få bannor för
mi skull. Det är inga nöd, när en har å göra mä en, som
är så klok som jag.
Jan hade gärna velat höra vad hon kunde ha drömt om
honom, för så säker han än var på sina stora förhoppningar,
så sökte han ändå bekräftelse från alla håll. Men nu var
Stoll-lngborg inne på sina egna tankars väg, och då var det
inte lätt att hejda henne.
Hon kom tätt inpå Jan, böjde kroppen framåt för var ny
mening, knep ihop ögonen, skakade på huvudet och talade,
så att orden sprutade ur munnen.
Du ska inte vara rädd, sa hon. Skulle jag ställa mej å
tala mä en, som tröskar i Falla, om jag inte visste, att
husbond har gått te skogen å att matmora är borta i bygda
å säljer smör? "Alltid hava dem för ögonen", står det i
katkesen. Det är det jag vet. Jag aktar mej allt för å komma,
när di kan se mej.
Gå ur vägen, Ingborg! sa Jan. Annars kan jag råka te
å träffa dej mä slagan!
Tänk, vad ni pojkar slog mej förr i väla! sa hon. Å
stryk får jag än i dag. Men när vi skulle läsa på husförhör,
då var det jag, som var styv. "Det är ingen, som lurar Ingborg",
säjer prosten, "hon kan sina stycken." Å jag är så
god vän med småmamsellera på Lövdala. Jag läser opp
katkesen för dom, bå frågor och svar, från början te slut.
Tänk, ett sånt minne jag har! Jag kan bibeln mä å hela
psalmboka å alla prostens predikningar. Ska jag läsa opp
nånting för dej, eller vill du hellre, att jag ska sjunga?
Nu svarade Jan ingenting mer. Han tog till med
tröskningen på nytt.
Men hon gick inte fördenskull. Hon satte sig på en
halmkärve, sjöng först igenom en psalm på bortåt en tjugu verser
och läste därpå upp ett par kapitel ur bibeln. Till sist gick
hon sin väg utan att säga adjö och var borta en lång stund.
Men rätt som det var, stod hon på nytt i logdörrn.
Tyst nu, tyst nu! sa hon. Nu säjer vi inte nå annat
än det, som vi skulle säja. Bara, bara tyst!
Hon sträckte upp pekfingret, höll kroppen stilla och
ögonen öppna.
Inga andra tankar, inga andra tankar! sa hon. Vi
håller oss te saka. Bara tyst mä slaga nu!
Hon väntade, tills Jan lydde henne.
Du kom te mej i natt i drömmen, så var det. ja. Du
kom te mej, å jag sa så här: "Är du ute å går, Jan i
Askedalarna?" - "Nej", sa du, "nu heter jag Jan i
Längtedalarna." "Jaså, välkommen!" sa jag. "Där har jag bott
i hela mitt liv."
Hon försvann ur logöppningen. Jan hade blivit förundrad
över hennes ord. Han tog inte genast till med arbetet, utan
stod och funderade.
Om ett par ögonblick var hon där på nytt.
Nu minns jag vad det var, som jag kom hit för, sa
hon. Jag skulle visa dej mina stjärnor.
Hon hade på armen en liten korg, som var ombunden
med en duk. Medan hon slet och drog i knuten, pratade hon
oupphörligt.
Det är riktiga stjärnor, det här. När en bor i
Längtedalarna, då nöjer en sej inte mä di jordiska tingen, utan
då är en tvungen te å ge sej ut å söka efter stjärnor. Det
är inga anna råd. Du får nog gå ut å söka efter dom, du
mä, nu.
Å nej, vet du, Ingborg, sa Jan, jag håller mej allt te
det, som finns på jorden.
Tyst för all del! sa Stoll-Ingborg. Tror du, att jag
är så stollig, så jag går å letar efter dom, som sitter kvar
på himlen? Jag söker bara efter såna, som har fallit. Jag
är väl en förståndig människa, vet jag.
Hon öppnade korgen, och Jan såg, att där låg fullt med
olika slags stjärnor, som hon väl hade tiggt ihop på
herrgårdarna. Det var stjärnor av tenn och papper och glas,
grannlåt ifrån julgranar och karameller.
Det är riktiga stjärnor, sa hon. Di är nerfallna från
himlen. Du är den ende, som har fått sett dom, å du ska få
ett par mä åv dom, när du behöver dom.
Tack ska du ha, Ingborg! sa Jan. När den tiden
kommer, att jag behöver stjärnor, å det kan bli snart nog,
så tänker jag inte be dej om dom.
Nu gick hon äntligen, men det dröjde en stund, innan Jan
tog till med tröskningen.
Det var en fingervisning, det här också. Inte för att en
sådan vettvilling som Ingborg hade någon reda på Klara
Gullas vägar, men hon var sådan, att hon kände i luften
när det skulle ske något märkvärdigt. Hon kunde se och
höra sådant, som klokt folk aldrig fick någon aning om.
I VÄNTAN.
Ingenjör Boraeus på Borg brukade nästan var förmiddag
göra sig en vändning ner till bryggan för att ta emot
ångbåten, och det kunde ingen undra över. Han hade bara
ett kort stycke väg att gå genom den vackra granparken,
och alltid kom det väl någon människa med båten, som han
kunde byta ett par ord med för att på så sätt skaffa sig en
liten omväxling i enformigheten på landsbygden.
Just i parkgränsen, där vägen stöp tvärbrant ner mot
bryggan, stack några stora, nakna hällar upp ur marken,
och det hände ofta, att långväga folk slog sig ner på dem,
medan de väntade. Och det var alltid många väntande vid
Borgs brygga, för man var aldrig riktigt säker när båten
skulle komma. Före tolv var det ju sällan den kom, men
man var heller inte riktigt trygg för att den inte kunde vara
vid bryggan redan klockan elva. Att den dröjde ända till
ett och två, var ju heller inte alldeles omöjligt, så att
påpassligt folk, som gick ner till brggan vid tiotiden, kunde
bli sittande där hela förmiddagen.
Ingenjör Boraeus hade god utsikt över Löven från sitt
kammarfönster på Borg. Han såg när ångbåten stack fram
bakom uddarna och visade sig aldrig vid bryggan förrän i
lagom tid. Han behövde alltså inte själv slå sig ner på de
där väntestenarna och gav bara en blick i förbifarten åt
dem, som hade tagit plats där.
Men en sommar kunde han inte låta bli att lägga märke
till en liten karl med ett milt och snällt utseende, som satt
där och väntade dag efter dag. Han höll sig alldeles stilla
och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp,
med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen
och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker om att
få ta emot någon. Men aldrig kom något främmande till
honom. När båten gick, stod han där lika ensam som förut.
Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg
han gammal och trött ut. Man kunde nästan vara rädd, att
han inte skulle ha kraft att komma uppför backen.
Ingenjör Boraeus kände inte karlen, men en vacker
solskensdag, när han återigen såg honom sitta där och stirra
utåt sjön, gav han sig i tal med honom. Han fick snart veta,
att det var en dotter, som var bortrest och väntades komma
hem i dag.
Vet ni då så säkert, att hon kommer i dag? frågade
ingenjörn. Jag har sett er sitta här å vänta i ett par månader.
Hon måtte ha gett er orätt besked förut.
Å nej, det har hon väl inte, sa mannen saktmodigt.
Inte har hon gett oriktigt besked inte.
Men i Herrans namn, sa ingenjörn och tog till en
smula häftigt, för han var en hetlevrad herre, vad menar ni?
Ni har suttit här å väntat dag efter dag, utan att hon har
kommit, å hon skulle inte ha gett orätt besked!
Nej, sa den lilla karlen och såg upp på ingenjörn
med sina vänliga, vattenklara ögon, det har hon inte kunnat
göra. Hon har inte gett någe besked alls.
Har ni inte haft något brev? frågade ingenjörn.
Nej, vi har inte haft brev sen i fjol den första oktober.
Men varför går ni då hit ner? undrade ingenjörn.
Här sitter ni alla förmiddagar utan att göra något. Har ni
tid att gå ifrån arbetet på det sättet?
Å nej, det är väl illa gjort åv mej, sa karlen och
smålog för sig själv, men det blir väl bra mä den saka.
Men är det möjligt, att ni är ett sådant nöt, utropade
ingenjör Boraeus och var helt förgrymmad, att ni sitter här
å väntar utan all orsak? Ni borde sättas på dårhus.
Mannen svarade ingenting. Han satt med armarna knäppta
om knäna, fullkomligt oberörd. Småleendet lekte alltjämt
omkring munnen, ja, det blev alltmer segervisst för var
sekund, som gick.
Ingenjörn ryckte på axlarna och gick ifrån honom. Men
när han hade hunnit halvvägs neråt backen, ångrade han sig
och vände om. Han hade fått en god min på sig, allt det
bittra, som vanligen låg utbrett över de stränga dragen, var
försvunnet, och han räckte mannen sin hand.
Jag ville bara skaka hand med er, sa han. Förut har
jag trott, att jag var den, som bäst förstod mig på att längta
i den här socknen, men nu ser jag, att jag har fått min
överman.
KEJSARINNAN.
Den lilla flickan ifrån Skrolycka hade varit borta i hela
tretton månader, utan att Jan med ett endaste ord hade
förrått, att han hade någon reda på allt det stora, som hade
hänt henne. Han hade satt sig i sinnet, att han skulle tiga,
ända tills hon själv kom tillbaka. Om Klara Gulla inte
visste, att han visste något på förhand, skulle det bli en så
mycket större glädje för henne att få överraska honom med
all sin härlighet.
Men här i världen sker det mera, som är oväntat, än väntat.
Och det kom en dag, då Jan fick lov att ta bladet från
munnen och tala om hur det förhöll sig. Det var inte för
sin egen skull, nej, han kunde ha nöjt sig med att gå
omkring i sina slitna kläder och låta folk tro, att han bara
var en fattig backstusittare, så länge det skulle vara. Det var
för den lilla flickans egen skull, som han blev tvungen att
uppenbara den stora hemligneten.
Det var en da i början av augusti, då han hade varit
nere vid bryggan och väntat på henne. För se, att gå ner
till bryggan var dag för att få se hennes ankomst, det hade
han inte kunnat neka sig, och det kunde hon väl inte heller
misstycka.
Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara
Gulla inte var med. Han hade ändå trott, att hon skulle vara
färdig med allting nu och kunna ge sig av hem. Men det
hade väl kommit nya hinder i vägen, som det hade gjort
hela sommarn. Det var inte gott att komma ifrån för den,
som hade så mycket att stå i.
Bra stor skada var det ändå, att hon inte kom i dag, för
det var så ovanligt många av hennes gamla bekanta nere
vid bryggan. Där stod både riksdagsman Karl Karlsson i
Storvik och August Där Nol i Prästerud. Mågen hos Björn
Hindriksson var där, och till och med den gamla Agrippa
Prästberg hade råkat komma dit. Agrippa hade just haft ett
horn i sidan till den lilla flickan, alltsedan hon narrade
honom med glasögonen. Jan kunde inte neka till att det
skulle ha varit bra roligt, om Klara Gulla hade stått på
båten i all sin prakt den dagen, då Prästberg hade kunnat
se henne.
Men när hon nu inte kom, var det ju inte annat för Jan
att göra än att vända om hem. Han skulle just stiga ner
från bryggan, då den gamla elaka Greppa ställde sig i vägen
för honom.
Jaså, sa Greppa, du springer här efter dottra di i
dag mä?
En sådan karl som Greppa var det ju bäst att inte byta
ord med, och Jan vek bara åt sidan för att komma förbi
honom.
Ja, jag undrar inte på att du vill möta e sån fin dam,
som ho lär ha blitt, sa Greppa.
Nu kom August Där Nol rusande fram till Greppa och
ryckte honom i armen, för att han skulle tiga.
Men Greppa gav sig inte.
Hela sockna vet'et, sa han, då är det väl på tiden, att
föräldrarna också får reda på hur det står te. Jan Andercson
är en bra karl, fast han har skämt bort dottra. Jag kan inte
tåla längre, att han sitter här vecka efter vecka å väntar
på e
Här sa han ett så fult ord om den lilla flickan i
Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens
i sina tankar.
Men nu, då Agrippa Prästberg kastade ordet emot honom
med hög röst, så att allt folket på bryggan hörde vad han
sa, bröt det sig fram i dagen, allt det, som han hade gått
och burit på i tysthet under hela året. Han kunde inte
längre hålla det dolt. Den lilla flickan fick förlåta honom,
att han förrådde henne.
Han sa det, som han måste säga, utan något slags vrede
eller förhävelse. Han slog ifrån sig med handen och drog
på munnen, liksom föraktade han att svara.
När kejsarinna kommer
Kejsarinna, vad är det för e? flinade Greppa, som
om han ingenting skulle ha hört om den lilla flickans
upphöjelse.
Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas, utan fortsatte med
samma lugn som förut.
När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på
brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går
omkring henne å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger
tama vid hennes fötter, å sju å sjuttio krigsöverstar går före
henne mä dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs
säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt
te mej i dag.
När han hade talat ut, stod han stilla ett ögonblick för
att njuta av att se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan
svängde han sig på klacken och gick sin väg, men utan att
göra sig någon brådska förstås.
Det uppstod larm och oväsen på bryggan, så snart han
hade vänt ryggen till. Han brydde sig inte om det i början,
men så fick han höra en tung duns, och då måste han se
sig tillbaka.
Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan, och August
Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.
Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å
få höra sanninga, sa August. Det måtte inte finnas någe
hjärta i kroppen på dej.
Så mycket hörde Jan i Skrolycka, men allt sådant som
strid och bråk var honom emot. Han gick vidare uppför
backen utan att blanda sig i leken.
Men det märkvärdiga var, att när han hade hunnit bort ur
alla människors åsyn, kom en stark och tung gråt över
honom. Han kunde inte förklara vad det skulle betyda. Det
var väl glädjetårar över att han hade fått uppenbara
hemligheten. Han tyckte, att han hade fått den lilla flickan
tillbaka.
KEJSARN.
Den första söndagen i september, då ska man tro, att
kyrkfolket i Svartsjö fick något att förundra sig över.
Det finns en stor och bred läktare i Svartsjö krka, som
går tvärsöver hela långskeppet. Och i första bänken på den
läktarn har herrskaperna brukat sitta, herrkarlarna till höger
och fruar och mamseller till vänster, så länge som man kan
minnas tillbaka.
Det var inte något förbud för andra att sitta där. Alla
platser i kyrkan var lika fria. Men det skulle förstås aldrig
ha fallit en fattig backstusittare in att slå sig ner i den
bänken.
Jan hade tyckt förr i världen, att de hade varit både
vackra och fina att se på, de, som satt där. Och än i dag
ville han inte neka till att både brukspatronen på Duvnäs
och löjtnanten på Lövdala och ingenjörn på Borg var ståtliga
karlar och tog sig bra ut. Men vad var det att tala om
mot den härligheten, som folk nu fick att beskåda? Något
sådant som en riktig kejsare hade väl ändå aldrig förr tagit
plats där uppe i herrskapsbänken.
Men nu satt det en sådan storkarl i alla fall på främsta
platsen ytterst i bänken. Bägge händerna stödde han mot en
lång käpp med stor silverknopp, på huvudet hade han en
hög, grön läderkaskett, och på bröstet blänkte två stora
stjärnor, en lik guld och en lik silver.
När orgeln stämde upp, så höjde kejsarn sin röst och
sjöng. För en kejsare får lov att sjunga högt och klart i
kyrkan, även om han inte kan hålla rätt melodi och ton.
Folk är ändå glada att få höra honom.
Herrkarlarna, som satt bredvid honom, vände sig åt sidan
och såg på honom gång efter annan, men det var ju
ingenting att undra på. Det var nog första gången, som de hade
en sådan höghet ibland sig.
Kasketten fick han ju lov att lägga av sig, för det får till
och med en kejsare lov att göra, när han kommer till kyrkan,
men han lät den sitta på så länge som möjligt, för att folk
skulle få se sitt lystmäte på den.
Det var också många av dem, som satt nere i kyrkan,
som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn.
Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan.
Men det fick man ju förlåta dem. Det skulle nog ge med
sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan.
De var kanske litet förvånade över att han hade blivit så
upphöjd. Men de borde ju kunna förstå, att den, som var
far till en kejsarinna, fick lov att själv bli kejsare. Något
annat var inte möjligt.
När han kom ut på talbacken efter gudstjänsten, var det
flera, som gick emot honom, men han hann inte tala med
en enda, förrän klockar Svartling kom och bad honom gå
med in i sakristian.
Där inne satt prästen i en hög länstol med ryggen mot
dörrn och talade med riksdagsman Karl Karlson, när Jan
och klockarn kom in. Prästen var ledsen för någonting, det
hördes på rösten. Det var inte långtifrån, att han grät.
Det är två av de själar, som har varit anförtrodda åt
min vård, sa han, som jag har låtit gå till spillo.
Riksdagsmannen försökte trösta honom.
Pastorn kan väl inte ha någon skuld i den ondska,
som bedrives i de stora städerna, sa han.
Men prästen lät inte lugna sig. Han lutade det vackra
unga ansiktet i händerna och grät.
Nej, det kan jag ju inte, sa han. Men vad har jag gjort
för att vaka över den unga adertonåriga flickan, som blev
kastad skyddslös ut i världen? Å vad har jag gjort för att
trösta hennes far, som bara hade henne att leva för?
Pastorn är så nykommen i församlingen, sa riksdagsmannen.
Om här ska talas om ansvar, så drabbar det väl
mera oss andra, som hade reda på förhållandena. Men vem
kunde tro, att det skulle gå så galet? Di unga får ju lov å
ge sej ut i världen. Vi har varit utkastade på samma sätt
allihop här i socknen, å di flesta har det gått bra för.
Å Gud, måtte jag kunna tala med honom! bad prästen.
Måtte jag kunna fånga det flyende förståndet
Klockar Svartling harskade sig, där han stod bredvid Jan
och prästen vände sig emot dem. Han steg genast upp, tog
Jans hand och lade den i sin.
Kära Jan! sa han.
Prästen var högrest och ljus och vacker. När han kom
emot en med sin goda röst och de milda, blå ögonen lysande
av barmhärtighet, så var han inte lätt att stå emot. Men
härvidlag var det inte annat att göra än att visa honom
tillrätta strax från början, och det gjorde Jan också.
Det är ingen Jan mer, min snälla pastor, utan nu är
det kejsar Johannes av Portugallien, å den, som inte vill ge
honom hans rätta benämning, den har han inte någe otalt mä.
Därmed gav Jan prästen en liten kejsarnick till avsked
och satte kasketten på huvudet. Och de såg allt ganska
snopna ut, de tre, som stod kvar i sakristian, när han sköt
upp dörrn och gick sin väg.
III.
KEJSARVISAN.
I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det ännu ett stycke kvar
av den gamla landsvägen, den, som alla människor hade
måst köra förr i världen, men som var utdömd nu, därför
att den intet annat gjorde än krånglade sig uppför och utför
alla möjliga kullar och bergshöjder och aldrig hade vett att
gå omkring dem. Den biten, som fanns kvar, var så pass
tvärbrant, att den aldrig mer togs i bruk av dem, som åkte,
men fotgängare strävade sig uppför den en och annan gång,
därför att den var en bra genväg.
Den löpte ännu fram likaså bred som en riktig kronans
landsväg, och ännu var den grusad med vackert, gult grus,
ja, den var till och med finare nu än förr, eftersom den var
utan hjulspår och utan smuts och damm. Längs med kanten
blommade landsvägsblommorna än i dag. Både hundkäx och
gökärter och smörblomster stod där i jämna led, men dikena
var igengrodda, så att en hel rad med granar hade kunnat
stiga ner i dem. Det var idel unggranar, som växte där, lika
höga allihop, med kvistar ifrån roten och ända upp. De stod
tätt tryckta intill varandra som i en herrgårdshäck, men inte
en enda var torr eller risig. Alla var ljusa i topparna av
unga skott, och alla spelade de och surrade som humlor i
vackra sommardagar, då solen sken ner på dem från en klar
himmel.
När Jan i Skrolycka gick hem från kyrkan den söndagen,
då han för första gången hade visat sig där i sin kejsarskrud,
kom han att slå in på den gamla landsvägen. Det var en
solvarm dag, och när han gick uppför backen, hörde han
spelet i granarna så starkt, att han blev förvånad. Han tyckte,
att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet, och
det föll honom in, att han borde ta reda på varför de var
så högljudda just i dag. Och som han ingen brådska hade,
slog han sig ner mittibland dem på den fina grusvägen,
la käppen bredvid sig, tog av kasketten för att kunna
torka svetten ur pannan och satt sedan stilla med knäppta
händer och lyssnade.
Det var alldeles lugnt i luften, så att det var inte någon
vind, som satte alla de små instrumenten i rörelse. Nej,
man fick allt lov att tro, att granarna stod där och spelade
för att visa sin glädje över att de var så friska och unga,
över att de stod så bra i fred här utmed den övergivna
landsvägen, och över att de hade så många år framför sig, innan
det skulle falla någon människa in att hugga ner dem.
Men om det så förhöll sig, fick man ändå ingen förklaring
på varför träden spelade så kraftigt just i dag. Alla de där
goda gåvorna kunde de ju glädja sig åt varenda vacker
sommardag, dem behövde de inte ställa till med extra
musik för.
Jan satt tyst mittpå landsvägen och lyssnade.
Det var vackert att höra på gransuset, fastän det höll i
med en och samma ton och inga uppehåll gjordes, så att
det inte blev spår till takt eller melodi.
Ja, det var ljuvligt och gott i skogsbacken, det var det,
så inte kunde man undra på att träden kände sig glada
och lyckliga. Det, som var märkvärdigt, det var, att granarna
inte kunde spela bättre, än de gjorde. Han såg på deras
småkvistar, där vartenda barr var fint och grönt och välskapat
och satt på sin rätta plats. Han drog in kådlukten, som
strömmade ut ifrån dem. Det fanns ingen ört på ängen, ingen
blomma i hagen, som var så välluktande. Han la märke
till deras halvvuxna kottar, där fjällen låg så konstmässigt
ordnade för att hålla vakt om fröna.
De här träden som förstod sig så bra på allting, de borde
väl kunna spela och sjunga, så att man begrep vad de
menade.
Men det var bara ett och detsamma, som de kom med.
Han blev sömnig av att sitta och höra på dem. Det vore
kanske inte heller så dumt att sträcka ut sig på den fina,
rena grusvägen och ta sig en liten lur.
Men vänta! Vad var detta? Just som han la ner huvudet
på marken och hade fällt ihop ögonlocken, tyckte han, att
träden började med något annat. Nu kom det takt, och nu
kom det melodi.
Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det
brukas i kyrkan, innan psalmen börjar. Nu kom det ord
med, ord, som han kunde förstå.
Ja, det var ju detta, som han hade känt på sig hela tiden,
fast han inte hade velat säga ut det ens i tankarna. Men
träden visste nog vad som hade hänt, de med. Det var allt
för hans räkning, som de hade spelat upp så högljutt redan,
när han kom.
Nu sjöng de om honom, det var inte att ta miste på.
Nu, när de trodde, att han sov. De ville kanske inte, att
han skulle höra hur de firade honom.
En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop
ögonen, men han hörde i stället så mycket bättre. Det var
inte ett ljud, som undgick honom.
När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel
utan ord, och just det var det, som var det härliga.
Det var musik, det! Inte bara de små ungträden utmed
den gamla landsvägen, utan hela skogen spelade med. Det
var orglar och trummor och trumpeter. Det var små trastflöjter
och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det var
klingande blåklockor och dundrande hackspettar.
Aldrig hade han hört något så grant. 0ch aldrig hade han
lyssnat till någon musik på det sättet. Den satte sig fast i
öronen på honom, så att han aldrig kunde glömma den.
När det var slutsjunget och skogen blev tyst igen, for han
upp som ur en dröm. Och strax började han på att sjunga
igenom denna skogens kejsarvisa, för att han inte skulle
glömma den.
Kejsarinnans fader
är så hjärtans glader.
Här kom omkvädet, och det hade han inte kunnat uppfatta
ordentligt, men han sjöng ändå, så ungefär, som han tyckte,
att det hade låtit.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Gullkronan blir han mössa,
gullsabeln blir hans bössa.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Gulläpplena de flyta
som rovor i hans gryta.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Då han går ur sin stuga,
hovfröknar stå och buga.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Då han i skogen träder,
vart litet blad sig gläder.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal,
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Just detta "bom, bom" var det, som hade ljudit grannare
än allt det andra. Han stötte käppen hårt i marken för vart
bom och gjorde rösten så djup och stark, som det var
möjligt.
Han sjöng och sjöng om, så att det gallade i skogen. Det
var något så underbart med denna visan. Han kunde inte
tröttna på att sjunga den gång på gång.
Men så var den ju också på ett ovanligt sätt hopkommen.
Det var väl ett tecken till hur utmärkt den var, att detta
var enda gången i hela hans liv, som det hade lyckats
honom att få en melodi att sitta fast i öronen.
DEN SJUTTONDE AUGUSTI.
Första gången, som Jan i Skrolycka hade gått till Lövdala
en sjuttonde augusti, hade besöket just inte avlupit så
hedersamt för honom, som han hade kunnat önska. Han hade
inte heller gjort om det en enda gång, fastän han hade hört
folk säga, att det blev mer roligt och högtidligt på Lövdala
för vart år, som gick.
Men nu, efter den lilla flickans upphöjelse, hade ju allt
blivit så annorlunda för honom. Nu trodde han, att det
skulle bli en stor missräkning för löjtnant Liljecrona, om
inte en sådan storkarl som kejsar Johannes av Portugallien
ville göra honom den hedern att önska honom lycka på hans
födelsedag.
Han satte alltså på sig kejsarstassen och begav sig i väg.
Men han aktade sig väl för att komma bland de första
gästerna. För honom, som var kejsare, passade det bäst att
inte visa sig, förrän de många främmandena hade fått göra
sig litet hemmastadda och roligheten hade kommit i gång.
Vid det förra besöket hade han inte vågat sig längre än
till trädgården och sandgången framför huset och aldrig
gått fram och hälsat, men nu kunde det ju inte bli tal om
att han skulle uppföra sig så obelevat. Nu styrde han genast
rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där
löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån
Svartsjö och andra håll, tog honom i hand och önskade
honon många och goda år.
Jaså, Jan, är du ute å går? sa löjtnant Liljecrona och
lät litet förvånad. Han hade nog ändå inte väntat sig en
sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade
kommit ihåg sig, utan gett honom det gamla namnet.
Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte
något illa med detta, det visste Jan, och därför visade han
honom till rätta med all saktmodighet.
Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom
det är hans födelsedag i dag, sa han. Men annars skulle
det allt med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien.
Dessa ord hade han sagt med en så mild röst, som det
var honom möjligt, men de andra herrkarlarna började ju
ändå på att skratta åt löjtnanten för att han hade burit sig
dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat vålla
honom på hans högtidsdag. Han fick brått med att vända
sig till de andra för att villa bort saken.
Go dag, go dag, mina snälla genraler å biskopar å
landshövdingar! sa han och lyfte på mössan med den stora
kejsarsvängen. Sedan var det hans mening att gå runt i
kretsen och skaka hand med dem allihop, som man ska
göra, när man kommer på kalas.
Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var
klädd i vit väst och hade guld på kragen och värja vid sidan.
När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela
handen, utan gav honom bara två fingrar.
Han kanske inte menade något illa med det, men se, en
sådan man som kejsar Johannes visste, att man är tvungen
att hålla på sin värdighet.
Du får allt lov å ge mej hela hanna, min snälla
biskop å landshövding, sa han, men så vänligt så, för han
ville inte komma och störa glädjen på den här stora dagen.
Men nu ska man tro, att karlen snörpte på näsan.
Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att
Liljecrona kallade dej i namn, sa han. Men nu undrar jag hur
du kan understå dej att säja du till mej. Ser du inte di här?
frågade han och pekade med detsamma på tre fattiga
småstjärnor, som han hade sittande på fracken.
När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av
ödmjukheten. Raskt upp med rocken, så att västen blev synlig,
fullsatt med stora, granna "maljonger" av både guld och
silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt över dem, för
de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. Folk brukade
också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar,
så han ville inte skrämma dem med att visa all sin härlighet
i onödan, men nu måste den fram.
Se hit, du! sa han. Lull lull lull! Så ska en ha det, när
en vill skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma mä?
0ch nu ska man tro, att karlen fick upp respekten. Det
gjorde väl också sitt till, att alla de, som visste hur det
förhöll sig med kejsarinnan och kejsardömet, höll på att skratta
sig rent fördärvade åt honom.
Kors för tusan! sa han och steg upp och bockade sig.
Det är nog ett riktigt majestät, som jag har framför mej.
Det förstår sej ju till å med på att ge svar på tal.
Ja, så går det, när man vet hur man ska umgås med folk.
Det var ingen av alla herrkarlarna, som sedan var så glad
att få språka med regenten i Portugallien som just den här,
som hade varit så granntyckt till en början och inte velat
ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade
räckt fram hela handen.
Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån,
som nekade att ge kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något,
som nästan är onödigt att omtala. Sedan nu den första
häpenheten och förlägenheten var överståndna och herrkarlarna
hade börjat begripa, att han inte var svår att komma överens
med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla
andra, att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse
och om hennes snara återkomst till hemsocknen. Till sist
uppstod det en sådan vänskap mellan honom och dem, att
han till och med sjöng för dem den visan, som han hade
lärt i skogen. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet,
som han bevisade dem. Men när de var så glada åt vart ord
han sa, så kunde han inte förneka dem nöjet att också få
höra honom sjunga.
Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då ska man
tro, att det blev en uppståndelse. Då fick han inte bara de
gamla herrkarlarna till åhörare, utan här kom både de gamla
grevinnorna och generalskorna, som hade suttit i
förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga baronerna
och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i
balsalongen, rusande för att få höra honom. De ställde sig i en
tät ring runtomkring honom, och på honom var alla ögon
riktade, såsom det ska vara, när man är kejsare.
Maken till visa hade de förstås aldrig hört. 0ch så fort
som han hade sjungit den till slut, ville de, att han skulle
börja om igen. Han krusade allt en bra stund, för man får
ju inte vara alltför medgörlig, men de gav sig inte med
mindre, än att han gjorde dem till viljes. Och när han nu
kom till omkvädet, så började de sjunga med, och när "bom,
bom" kom, så stampade de unga baronerna i marken, medan
hovfröknarna klappade takten med händerna.
Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den
och så många grannklädda människor sjöng med och så
många vackra unga flickor gav honom vänliga ögonkast och
så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter
var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle
ha dansat. Han tyckte, att det var något, som tog honom i
sina armar och lyfte honom högt i luften.
Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod
kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt
det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra.
På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av
härligheten. De tog honom på starka vingar och satte honom
upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda
kvällsmolnen.
Det var bara en enda sak, som fattades. Tänk, om den
stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka,
också hade varit med där!
Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig
som ett rött skimmer över gården. Och när han tittade efter
bättre, så såg han, att det utgick från en rödklädd ung flicka,
som hade kommit ut ur huset och stod på förstubron.
Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. Hon stod
så, att han inte kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen
annan vara än Klara Gulla.
Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i
kväll. Det var bara ett förebud till att hon fanns i närheten.
Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan dem, som
stod i vägen, och sprang upp mot byggningen.
När han kom fram till nedersta trappsteget, måste han
stanna. Hjärtat slog så våldsamt, att det höll på stt spränga
bröstet.
Så småningom fick han krafter till att röra sig framåt på
nytt. Det gick sakta uppför, trappsteg efter trappsteg.
Äntligen var han uppe på förstobron, och på samma gång
bredde han ut armarna och viskade hennes namn.
Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara
Gulla! Det var en främmande, som kastade förvånade
blickar på honom.
Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande.
Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han steg utför
trappan igen, vände sig bort från all glädje och ståt och
började gå uppåt allén.
Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma
tillbaka och sjunga för dem. Men han hörde inte på dem.
Så fort han kunde, skyndade han sig in i skogen, där han
fick gömma slg undan med sin sorg.
JAN OCH KATTRINA.
Aldrig förr hade Jan i Skrolycka haft så mycket att tänka
på och fundera över som nu, när han hade blivit kejsare.
För det första fick han ju lov att vara obegripligt vaksam,
sedan storheten hade kommit över honom, så att han inte lät
högmodet få insteg hos sig. Han måste jämt komma ihåg,
att vi människor, vi är alla gjorda av en och samma materia,
och ifrån ett och samma föräldrapar härstammar vi, och
svaga och syndiga är vi alla, så att i grund och botten har
den ena ingenting att berömma sig av framför den andra.
I hela sitt liv hade han sett sig led åt hur människor
sökte att förhäva sig över varandra, och inte ville han nu
göra på samma sätt. Men han märkte nog, att det inte var
så lätt att hålla sig vid den rätta ödmjukheten för en, som
hade blivit så upphöjd, att det numera inte fanns någon i
hela socknen, som var hans like.
Mest ängslig var han förstås för att göra eller säga något,
så att de gamla vännerna, som gick kvar i sitt dagliga slit
ach släp, skulle känna sig förbisedda och bortglömda. Det
var nästan bäst att inte nämna ett ord till dem om det, som
hände honom, när han infann sig vid alla bjudningar och
kalas i hela trakten, såsom det nu var hans plikt att göra.
Inte kunde han beskylla dem för avundsjuka. Å, långtifrån!
Men i alla fall borde han inte tvinga dem att göra
jämförelser.
Inte heller fick han begära av sådana karlar som Börje
och notbindarn, att de skulle kalla honom för kejsare. Så
gamla vänner fick ju säga "Jan", som de alltid hade gjort.
De skulle aldrig ha kunnat komma sig för med något annat.
Men den, som han fick tänka mest på och vara mest
varsam med, det var förstås den gamla hustrun, som han hade
sittande hemma i stugan. Det hade varit en bra stor lättnad,
och glädje med, om det hade kommit något budskap om
upphöjelse också till henne, men det hade det inte, utan hon
var densamma som förr. Och det var kanske inte möjligt
annat. Klara Gulla begrep väl, att det inte stod till att göra
någon kejsarinna av Kattrina. Man kunde inte tänka sig,
att hon skulle sätta en guldmaljong på håret, när hon gick
i kyrkan. Förr hade hon väl stannat hemma, än hon hade
visat sig där med något annat än den vanliga svarta silkeduken
på huvudet.
Kattrina sa rentut, att hon inte ville höra talas om att
Klara Gulla hade blivit kejsarinna. 0ch det var kanske det
bästa, när allt kom omkring, att göra henne till viljes
härvidlag.
Men man kan nog förstå, att det inte var så lätt för den,
som var förmiddag gick ner till bryggan och där var
omgiven av alla dem, som väntade på ångbåten, och fick heta
kejsare i var vändning, att alldeles lägga av högheten, när
han satte foten inom tröskeln till sitt eget hem. Det var inte
utan, att det frestade på att bära ved och vatten åt Kattrina
och att till på köpet bli så tilltalad, som om man hade gått
tillbaka och inte framåt.
Om Kattrina hade nöjt sig med detta, så hade det ju
ändå gått an, men hon klagade också över att han inte ville
gå på dagsverke som förr i världen. Men när hon kom med
sådant, vände han allt dövörat till. Han visste ju, att
kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom så mycket pengar,
att han aldrig mer i sitt liv skulle behöva sätta på sig
arbetskläderna. Det hade rentav varit illa handlat mot henne att
ge efter för Kattrina i den saken.
En eftermiddag i slutet av augusti satt Jan på stenen
framför förstudörrn och rökte ur en liten pipsnugga, då han
fick se skymten av ljusa klänningar och hörde unga röster
uppifrån skogen.
Kattrina hade gått ner i björkhagen för att skära ris till
en kvast, men dessförinnan hade hon sagt till honom, att
hädanefter måste de väl ställa det så, att hon gick till Falla
och grävde diken. Han kunde ju stanna hemma och laga
mat och lappa kläder, eftersom han hade blivit för fin att
arbeta hos andra. Han hade inte svarat henne med ett ord,
men det hade i alla fall varit svårt att höra henne, så att
han blev riktigt glad att få vända tankarna åt annat håll.
Så fort han kunde, sprang han in efter kejsarmössan och
käppen och hann just fram till grinden, när de unga flickorna
skulle gå förbi.
Det var inte mindre än fem stycken. De tre
småmamsellerna från Lövdala var med i flocken. De andra var väl
några främmande, som hade kommit på besök.
Jan slog upp grinden på vid gavel och trädde ut mot dem.
Go dag, mina snälla hovfröknar! sa han och gjorde
en så stor sväng med mössan, att den närapå rörde vid
marken.
De tvärstannade och såg litet blyga ut till en början, men
han fick dem snart över den första förlägenheten.
Då blev det "go dag" och "vår snälla kejsare", och det
syntes mer än väl, att det var en riktig glädje för dem att
få se honom igen.
Dessa småmamsellerna var inte som Kattrina och det
andra folket i Askedalarna. De hade inte alls något emot,
de, att höra talas om kejsarinnan, och de frågade strax hur
det stod till med henne och om hon inte snart skulle vara
att hemförvänta.
De undrade också om de inte kunde få gå in i stugan och
se hur det såg ut där. 0ch det behövde han inte neka dem,
för Kattrina höll det alltid så snyggt och ordentligt, så att
hos dem kunde vem som helst gärna få hälsa på.
När de små herrgårdsmamsellerna kom in, blev de nog
förvånade över att den stora kejsarinnan hade vuxit upp på
ett så litet ställe. Det gick väl an förr, när hon var van vid
det, sa de, men hur skulle det bli, om hon kom tillbaka?
Skulle hon bli boende här hos föräldrarna, eller skulle hon
vända tillbaka till Portugallien?
Jan hade nog tänkt på detsamma, och han hade ju förstått,
att Klara Gulla inte kunde stanna kvar i Askedalarna, när
hon hade ett helt rike att styra.
Det blir väl så, att kejsarinna kommer å vända
tebaka te Portugallien, sa han.
Då kommer väl ni att följa med henne? frågade en av
småmamsellerna.
Jan visste med sig, att han helst skulle ha önskat, att hon
inte hade frågat om den saken. Han gav henne inte något
svar heller till en början, men den unga flickan ville inte
ge sig.
Ni vet kanske inte än hur det ska bli? sa hon.
Jo, det hade han väl reda på, men han var inte riktigt på
det klara med hur folk skulle ta hans beslut. De kanske
inte skulle tycka, att det var rätt handlat av en kejsare.
Nej, jag ska väl bli kvar hemma, jag, sa han. Det kan
ju inte gå an, att jag far ifrån Kattrina.
Jaså, Kattrina reser inte med, hon?
Nej, det står nog inte te å få Kattrina te å fara ifrån
stuga. Å jag ska väl bli kvar hos'na. Se, när en har lovat
trohet i nöd och lust.
Ja, det löftet förstår jag att man inte kan svika, sa
den herrgårdsmamsellen, som var mest ivrig att fråga om
allting. Hör ni det, ni andra? sa hon. Jan vill inte fara ifrån
sin hustru, fastän hela Portugalliens härlighet lockar honom.
Och tänk, att de blev riktigt glada åt detta! De klappade
honom på axeln och sa, att det var rätt gjort av honom.
Det var ett gott tecken, sa de. Det var inte slut ännu med
den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka.
Han förstod inte riktigt vad de kunde mena. Men de var
väl glada åt att de fick ha honom kvar i socknen.
De sa adjö och gick strax efteråt. De skulle vandra bort
till Duvnäs bruk på kalas.
Men tänk, att knappt var de gångna, förrän Kattrina
kom in! Hon måtte ha stått alldeles utanför dörrn och
väntat. Hon hade väl inte velat gå in till de främmande,
men hur länge hon hade stått där och hur mycket hon hade
hört av samtalet, det kunde ingen veta.
Hur det nu förhöll sig med den saken, så såg hon mer
blid och god ut, än hon hade gjort på länge.
Du är en kopstolle, sa hon. Å jag undrar vad andra
kvinnfolk skulle säja, om di hade en sån man. Men det var
ändå väl, att du inte ville fara ifrån mej.
BEGRAVNINGEN.
Inte hade det kommit bud eller hälsning till Jan Andersson
i Skrolycka, att han skulle närvara vid begravningen efter
Björn Hindriksson i Lobyn, det hade det inte, men de
efterlevande kunde inte heller rätt veta om han ville räkna släkt
med dem, sedan han hade stigit upp till en sådan ära och
härlighet, som han nu levde i.
De tänkte kanske också på att det skulle bli svårt att
ordna med både ett och annat, om en sådan man som han
kom på begravningen. De närmaste släktingarna till Björn
Hindriksson ville förstås åka främst i liktåget, men där borde
det ju med rätta göras plats för honom, som var kejsare.
De visste ju inte, att han aldrig var nogräknad med sådant,
som andra satte mest värde på. Han var i alla fall den
han var, han. Det föll honom aldrig in att vilja gå i vägen
för dem, som var glada åt att få sitta främst vid gästabuden.
För att inte bli orsak till någon förargelse gick han alltså
inte till begravningsgården på morgonen, innan liktåget hade
gett sig av, utan han vandrade direkt till kyrkan. 0ch först
när klockorna ringde och den långa processionen ordnade
sig på talbacken, steg han fram och tog plats bland de andra
släktingarna.
De såg allt liksom litet häpna ut i begravningsföljet, när
han kom, men nu var han så van vid att folk blev
överraskade av hans nedlåtenhet. Sådant fick man lov att ta med
lugn. Säkert hade de velat ställa honom i främsta ledet, men
det var det ingen tid med, för tåget hade redan satt sig i
rörelse bortemot kyrkogården.
När jordfästningen var över och han följde med begravningsgästerna
och satte sig i samma bänk som de nere i
kyrkan, såg de återigen litet generade ut. Men de hann inte
säga någonting om det, att han för deras skull hade flyttat
ner från den fina platsen på läktarn. Det gick inte an att
göra ursäkter, just som ingångspsalmen stämdes upp.
Efter gudstjänstens slut, när alla åkdon, som hörde till
begravningsföljet, körde fram på talbacken, gick han och
satte sig på den stora flakvagnen, där kistan hade stått under
färden till kyrkan. Vagnen skulle gå tom hem tillbaka nu,
det visste han, så att där tog han inte upp platsen för någon.
Mågen och dottern till Björn Hindriksson gick förbi ett par
gånger och såg på honom, som satt där. De var kanske
ängsliga över att de inte kunde bjuda honom att åka i en av de
främsta kärrorna, men han ville ju inte, att det skulle ske
någon omflyttning för hans skull. Han var den han var i
alla fall, han.
Medan han for från kyrkan, kunde han inte låta bli att
tänka på den gången, då han och den lilla Klara Gulla hade
gått för att hälsa på de rika släktingarna. Ja, det var
alltsammans ombytt nu, det var det. Vem var det nu kanske,
som var mäktig och ansedd? Vem var det nu, som gjorde
de andra en heder genom att besöka dem?
Allteftersom gästerna kom fram till begravningsgården,
blev de införda i det stora vardagsrummet på nedre botten,
där de la av sig kläderna. Sedan kom ett grannfolk till
Björn Hindrikssons, som var utsedda att sköta värdskapet,
och bad de förnämsta bland de främmande att stiga upp i
övervåningen, där middagsbordet stod dukat.
Det var ett ansvarsfullt uppdrag att välja ut dem, som
fick gå dit upp, för på en så stor begravning var det inte
möjligt att få rum för alla gästerna vid middagsbordet på
en gång, utan man fick lov att göra flera bordsättningar.
Men det var många, som skulle ha ansett det för ett så stort
bevis på missaktning, om de inte hade fått komma med i
första omgången, att de aldrig skulle ha kunnat förlåta det.
0ch vad nu särskilt beträffar den, som var upphöjd till
kejsare, så kunde han ju vara medgörlig i många stycken,
men att han skulle få sitta med i första bordsättningen, det
var han tvungen att hålla på. Annars skulle folk tro, att
han inte visste med sig, att han hade rätt att gå före alla
andra.
Men det var förstås ingen fara, fastän han inte blev
ombedd att stiga upp i övervåningen bland de allra första. Det
var ju så självklart, att han skulle få äta på samma gång
som prästen och herrskaperna, så det behövde han inte ha
någon oro för.
Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det inte
någon, som kom fram och ville språka om kejsarinnan. Det
var nog så, att han kände sig lite missmodig. När han gick
hemifrån, hade Kattrina sagt till honom, att på den här
begravningen borde han inte gå, därför att folket här i
gården var av så hög ätt, att de krusade varken för kungar
eller kejsare. Nu såg det allt ut, som om hon skulle få
rätt. Gamla bönder, som hade bott på samma gård,
alltsedan världen skapades, de höll sig förmer än alla andra
högheter.
Det gick inte fort att samla ihop dem, som skulle vara
med om första bordsättningen. Värden och värdinnan gick
länge omkring och sökte efter de värdigaste, men fram till
honom kom de inte.
Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnfolk, som inte hade
den minsta förhoppning om att bli uppkallade redan nu,
och språkade i god ro. De talade om hur väl det var, att
Linnart Björnsson, sonen till Björn Hindriksson, hade hunnit
hem i tid och fått försona sig med fadern.
Det hade ju inte varit någon egentlig ovänskap mellan
dem, utan det förhöll sig så, att för en trettio år sedan, när
Linnart var ett par och tjugu år gammal och skulle till att
gifta sig, hade han frågat gubben om han inte ville låta
honom överta gården eller om han kunde ställa på annat
sätt, så att Linnart fick bli sin egen. Men gamle Björn hade
sagt nej både till det ena och det andra. Hans önskan var,
att sonen skulle gå kvar där hemma som förut och överta
gården, när gubben hade lagt sitt huvud till ro.
Nej, skulle då sonen ha sagt, inte vill jag gå hemma
å vara dräng under er, så far min ni är. Jag får hellre gå
ut i världen å skaffa mej mitt eget, för jag måste vara lika
god karl som ni, annars blir det snart slut på vänskapen
mellan oss.
Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar,
hade då Björn Hindriksson svarat.
Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr
och öster om Duvsjön, slagit sig ner i den värsta obygd och
röjt upp en gård åt sig. Hans hemman låg i Bro socken,
och han visade sig aldrig i Svartsjö. Inte på trettio år hade
föräldrarna sett till honom, men för åtta dar sen hade han
råkat komma hem, just som gamla Björn låg på sitt yttersta.
Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda
nyheter. Förra söndagen, då Kattrina hade kommit hem från
kyrkan med underrättelsen, att det snart var slut med Björn
Hindriksson, hade Jan strax frågat efter sonen och undrat
om han hade blivit efterskickad. Men det hade han inte
blivit. Kattrina hade hört, att Björn Hindrikssons hustru
hade tiggt och bett, att hon skulle få sända bud till honom,
men hon hade blivit så strängt förbjuden. Gubben hade
förklarat, att han ville ha fred på sitt dödsläger.
Men Jan hade inte lugnat sig med detta. Han hade inte
kunnat låta bli att tänka på Linnart Björnsson, som gick
där borta i sin skog och ingenting visste. 0ch så hade han,
Jan, beslutat sig för att handla tvärtemot gamla Björns
önskan och gå med bud till sonen.
Han hade ingenting hört om hur allt hade avlupit förrän
nu här på begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna
till det, som de två kvinnfolken talade om, att han rent
glömde bort att tänka på både den första och andra
bordsättningen.
Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så blida
mot varandra, både han och fadern. Gubben hade skrattat
och sett på hans kläder.
Du kommer i dina arbetskläder, hade han sagt.
Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag,
hade Linnart Björnsson svarat, men, ser ni, det har varit ett
sånt överflöd på regn oppe hos oss i sommar. Jag hade just
tänkt köra in lite havre på söndagseftermiddan.
Nå, hann du å få in någe? frågade gubben.
Jag hann å lassa på ett lass, men det lämna jag kvar
på åkern, när budet kom. Jag gav mej i väg genast utan å
bry mej om å byta kläder.
Vem var det, som kom mä bud te dej? frågade fadern
om en stund.
Det var en karl, som jag aldrig har sett förr, svarade
sonen. Jag tänkte inte på å fråga'n vem han var. Han såg
mest ut som en liten tiggargubbe.
Den karln ska du ta reda på å ge honom tack från
mej, hade gamla Björn sagt med stort eftertryck. Honom
ska du hedra, var du råkar honom. Han har menat väl
mä oss.
Så där lugnt och gott hade det varit mellan dem, ända
tills allt var slut. De var så lyckliga över försoningen, så
att det var, som skulle döden ha bringat dem glädje och
inte sorg.
Jan hade ryckt till av obehag, när han hörde, att Linnart
Björnsson hade kallat honom för en tiggargubbe. Men han
förstod ju, att det berodde därpå, att han varken hade haft
kasketten eller kejsarkäppen med sig dit upp i obygden.
Detta förde tankarna tillbaka till hans nuvarande
bekymmer. Han hade säkert väntat länge nog nu. Nu borde
han allt redan vara uppkallad, om det inte skulle bli för
sent. Det här stod aldrig rätt till.
Han reste sig, gick resolut över rummet och förstugan,
steg uppför trappan och öppnade dörrn till stora salen i
övervåningen.
Han såg genast, att middagen redan var i full gång. Det
stora hästskobordet var fullsatt med människor, första rätten
var redan kringbjuden. Det hade inte varit meningen, att
han skulle få komma med bland de förnämsta. Där satt
prästen, där satt klockarn, där satt löjtnanten från Lövdala
och hans fru, där satt alla, som borde sitta där, utom han.
En av de unga flickorna, som bar omkring maten,
skyndade fram till Jan, så snart som han hade kommit inom
dörrn.
Vad ska ni här å göra, Jan? sa hon med låg röst. Gå
ner mä er.
Men, min snälla matvärdinna! sa Jan. Kejsar Johannes
av Portugallien skulle väl vara mä i första omgången.
Å, tyst nu, Jan! sa flickan. I dag passar det sej inte,
att ni kommer mä era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få
mat, när er tur kommer!
Det var ju så, att Jan hade mer respekt för detta huset
än för något annat i socknen. 0ch just därför skulle han
ha satt så stort värde på att bli mottagen här så, som det
anstod honom. Det kom en sådan märkvärdig modlöshet över
honom, där han stod nere vid dörrn med mössan i handen.
Han kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom.
Men mitt i denna svåra belägenhet hörde han hur
Linnart Björnsson borta vid bordet gav till ett utrop.
Där står ju den karln, som kom te mej förra söndan
mä bud om att far var sjuk! sa han.
Vad säjer du? frågade hans mor. Är du säker på den
saka?
Ja visst, det kan ju ingen ann vara. Jag har sett'en
förut i dag, men jag har inte känt igen'en, därför att han
var så konstigt utklädd. Men nu ser jag, att det är han.
Ja, är det han, så ska han inte längre stå där borta
ve dörrn som en tiggare, sa den gamla matmodern. Utan då
får vi göra plats för'en här ve bordet. Honom är vi skyldiga
bå heder å tack, för det var han, som gjorde döden lätt för
gamla Björn, å mej har han skaffat den enda tröst, som
kunde mildra mi sorg efter en sån man, som jag har mistat.
0ch plats blev det, fastän det tycktes vara trångt nog
allaredan. Jan fick sitta innerst i hästskon mittemot prästen.
Bättre kunde det inte vara.
Till en början var han litet bortkommen, för han kunde
inte begripa, att de gjorde sådant väsen av honom, bara
därfor att han hade sprungit ett par mil genom skogen med
bud till Linnart Björnsson. Men så insåg han ju hur det
hängde ihop. Det var förstås kejsarn, som de ville hedra i
alla fall. Det var kanske därför, att ingen skulle känna sig
tillbakasatt, som de gjorde det på det här sättet.
Någon annan förklaring gavs det ju inte. För snäll och
beskedlig och hjälpsam, det hade han varit i alla sina dar,
men aldrig någonsin hade han blivit på minsta sätt hedrad
eller firad fördenskull.
DET DÖENDE HJÄRTAT.
När ingenjör Boraeus på Borg gjorde sina dagliga korta
turer ner till ångbåtsbryggan, kunde han förstås inte
undgå att lägga märke till en sådan folksamling, som det
jämt var nuförtiden omkring den lilla gubben ifrån
Skrolycka. Numera behövde han inte sitta ensam och driva bort
ledsamheten med tysta drömmar, såsom han hade måst göra
förut under sommarn. I dess ställe kom alla de, som väntade
på ångbåten, fram till honom för att höra beskrivas hur det
skulle gå till vid kejsarinnans hemkomst, framför allt vid
landstigningen här vid Borgs brygga. Var gång ingenjör
Boraeus gick förbi, hörde han talas om guldmaljongen, som
kejsarinnan skulle bära på håret, och om guldblommorna,
som skulle slå ut på träd och buskar, så snart som hon satte
foten på landbacken.
Långt fram i oktober, när ungefär tre månader var
förflutna sedan den dagen, då Jan i Skrolycka för första gången
just här vid Borgs brygga kungjorde nyheten om Klara
Gullas upphöjelse, såg ingenjörn en förmiddag, att en
ovanligt stor hop människor var församlad omkring honom.
Ingenjörn hade ämnat gå förbi med en kort hälsning som
vanligt, men han ändrade tankar och stannade för att ta
reda på vad som försiggick.
Vid första blicken kunde han inte finna något anmärkningsvärt.
Jan satt på väntestenarna, som han brukade, och
hade en mycket värdig och högtidlig min på sig. Bredvid
honom satt ett storvuxet kvinnfolk, som talade så fort och
så ivrigt, att orden liksom sprutade ur munnen. Hon skakade
på huvudet, knep ihop ögonen och böjde kroppen långsamt
framåt, så att hon hade ansiktet ända nere vid jorden, när
hon var färdig med det, som hon ville säga.
Ingenjör Boraeus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg,
men i början var det rent omöjligt för honom att höra vad
hon sa. Han fick lov att fråga en av de kringstående vad
det var fråga om.
Ho ber honom, att han ska ställa så, att ho får följa
mä kejsarinna te Portugallien, när ho reser dit tebaka,
upplyste denne. Ho har talat ve honom om detta nu e lång
stund, men han vill inte ge'na någe löfte.
Nu var det inte svårt för ingenjörn att följa med
samtalet. Men han blev inte glad åt det han hörde. Rynkan
mellan ögonbrynen blev djup och röd, medan han lyssnade.
Här satt den enda i världen, som trodde på Portugalliens
härlighet utom Jan själv, och hon blev nekad att resa dit!
Den gamla stackarn visste, att i det landet fanns det ingen
svält och ingen fattigdom, inga råa människor, som gjorde
narr av en olycklig, inga barn, som följde efter ensamma,
hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem.
Där rådde ständig frid och goda år, och dit ville hon bli
förd bort ifrån allt sitt arma livs elände. Hon bad och hon
grät, och hon brukade all sin övertalningsförmåga, men hon
fick bara nej och nej till svar.
Och den, som gjorde sig döv för alla hennes böner, var
en, som hade tillbragt hela detta sista år i längtan och sorg!
Han skulle kanske inte ha sagt nej för några månader sedan,
då hans hjärta ännu var vid liv, men nu tycktes det ha blivit
alldeles förstenat under framgångens tid.
Till och med hans yttre röjde, att en stor förändring hade
försiggått med honom. Han hade fått feta kinder, hakpåse,
en tät mörk mustasch på överläppen. Ögonen var litet
utträngda ur sina hålor, och blicken hade blivit stel och
stirrande. Ja, ingenjörn undrade om inte näsan rentav hade
höjt sig, blivit större och fått en ädlare form. Håret tycktes
vara alldeles avfallet, inte ett strå sköt fram under
läderkasketten.
Ingenjörn hade haft ögonen på honom alltsedan deras
första samtal i somras. Det var inte hans stora längtan, som
numera drev honom till bryggan. Han såg knappt efter
ångbåten. Han kom bara dit för att råka folk, som gick in på
hans galenskaper, som kallade honom kejsare för att få höra
honom sjunga och berätta sina inbillningar.
Men vad var nu detta att förarga sig över? Karlen var ju
en galning.
Men kanske att galenskapen aldrig hade behövt bita sig
så fast, som den nu hade gjort? Det föll ingenjörn in, att
om man kraftigt och obarmhärtigt hade ryckt ner honom
från hans kejsartron strax i början, skulle han ha kunnat
räddas.
Ingenjörn kastade ännu en prövande blick på Jan i
Skrolycka. Han såg nådigt beklagande ut, men han var lika
obeveklig.
I det där fina landet Portugallien skulle det förstås endast
finnas prinsar och generaler, idel grannklätt folk. Det var
nog så, att Stoll-Ingborg inte skulle ha tagit sig något ut
där i sin bomullsduk och hemstickade kofta. Men, herregud!
Ingenjörn tyckte verkligen
Det såg ut, som hade han haft lust att själv ge Jan den
läxa han behövde, men så ryckte han på axlarna. Han var
inte rätta mannen till detta, skulle bara göra ont värre.
Han avlägsnade sig tyst från folkhopen och gick ner till
bryggan, där ångbåten just blev synlig bakom närmaste
udde.
AVSÄTTNING.
Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna
Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara
närvarande vid en auktion.
Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och
de hade kanske inte några lockande saker att bjuda
kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med
handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i
Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare,
att folk brukade gå till auktioner bara för att få
höra på honom. Men fastän Jöns kom fram med alla sina
vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden
den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än
att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så
hes, att han inte förmådde ropa mer.
Riksdagsman får skicka fram nån ann, som kan göra
utropena, sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för
auktionen. Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som
står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta
mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.
Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att vara
utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och
han gjorde flera försök att övertala Jöns i Kisterud att
fortsätta, men det var ju klart, att Jöns inte kunde ge vika. Han
ville inte förlora sitt goda anseende genom att hålla en dålig
auktion, och han blev så hes på en gång, att han inte ens
kunde viska fram orden. Han bara väste.
Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa
ut varorna en stund, medan Jöns vilar sej? sa då
riksdagsmannen.
Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att
finna en hjälpare, då Lars Gunnarsson trängde sig fram till
honom och sa, att han var villig att försöka. Han såg så
ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade åt
honom och sa, att han inte hade användning för pojkar,
som inte hade gått och läst en gång. Men Lars svarade, att
han till och med hade exercerat, och bad så ivrigt att få
sköta klubban, att riksdagsmannen gav med sig.
Nå ja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund, sa
han. Det kan väl inte gå sämre, än det har gjort hittills.
Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal
smörbytta i handen för att bjuda ut den, men hejdade sig
och blev i stället stående och bara såg på den. Han vände
den upp och ner, knackade både i bottnen och på sidorna,
såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på den
och ropade sedan ut den med en bedrövad röst, liksom
olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet.
Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes.
Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod
hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick be-
hålla den.
När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man
märka, att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick an,
medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem,
men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom
av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till
slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan.
Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar.
Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de
äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. Men
andra, som var nyare, ville han rentav inte bjuda ut.
Di är för goa, sa han till mannen, som ägde dem.
Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya
på marknan.
De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att
de började ropa mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade
en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var
för att göra honom till viljes, som de bjöd på. Men de hade
på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med
det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både
det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer
att göra, nu köpte de inte bara för lustighets skull, som när
Jöns i Kisterud var auktionist.
Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt
och jämt anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som
förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban,
men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk
att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller
att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan
om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad
de hade råd att kosta på sig.
Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb
vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång
bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid
auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Han
hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var
församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så
vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria,
men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. Lars kunde
inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda
på. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än
det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade
måst överta klubban i hans ställe.
Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet
till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde
vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville
göra några affärer. Och det dröjde inte heller länge, innan
han fick reda på orsaken.
Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna
se vad han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt
för honom att märka, att den nyblivna kejsarn, som bodde i
den lilla grannstugan till Falla och hade gått på dagsverke
där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. Lars såg hur
han hälsade till höger och vänster med nådiga småleenden
och lät folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna.
En lång rad av barn och ungdom följde honom i hälarna,
vart han vände sig, och gammalt folk höll sig inte heller
för goda att byta ord med honom. Det var inte underligt
att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan
storkarl närvarande, som drog uppmärksamheten till sig.
Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början
Han bara följde Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han
hade hunnit bana sig fram till främsta ledet närmast
auktionsförrättarn. Man behövde inte vara rädd, att Johannes
av Portugallien skulle stanna i skymundan. Han skakade
hand med alla han kände och gav dem några förbindliga
ord, men på samma gång trängde han sig förbi dem, så att
han inom kort stod innerst i ringen.
I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde
Lars Gunnarsson ett hopp ner från bordet, rusade rakt på
honom, ryckte till sig både läderkaskett och kejsarkäpp och
var uppe med dem på bordet, innan Jan hann att tänka på
att göra honom motstånd.
Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att
ta tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen
mot honom, så att han fick lov att dra sig tillbaka. På
samma gång uppstod det ett mummel av ovilja i folkhopen
men Lars lät inte avskräcka sig.
Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej
så här åt, ropade han med sin starka auktioniststämma som
hördes över hela gården. Men den här mössa å käppen hör
te oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dom, å han
hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården
före honom. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där
hemma, å jag kan inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom
på sej. Jag kan inte säja hur han har kommit åt dom, men
det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att han får gå å
göra sej grann mä det, som är vårt.
Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal,
stod han med armarna korslagda över bröstet och ett uttryck
i ansiktet, som om det vore likgiltigt vad Lars pratade. Så
snart han tystnade, vände sig Jan till de närvarande med en
myndig åtbörd.
Nu, mina snälla hovherrar, sa han, nu får ni lov å
skaffa mej tebaka mina ägodelar.
Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom.
Det var till och med flera, som skrattade åt honom. Nu hade
allihop gått över på Lars' sida.
En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom.
Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten:
Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten! Ni kan
ju inte själv begagna varken käppen eller mössa.
Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer
hem, sa Lars, men näggum han får gå omkring längre mi
di här arvklenodera å göra dom te ett åtlöje.
Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande,
och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående
på en fläck och såg sig omkring. Han vände sig från den
ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin
förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat
och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens
stund? Men de stod orörliga. Han såg, att ingenting betydde
han för dem och ingenting ville de göra för honom. Han
blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom,
och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i
gråt, därför att det har mistat sina leksaker.
Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor,
som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja
försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på
egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända fram
till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde han sig
hastigt ner och sökte välta det över ända.
Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med
kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att
han måste dra sig tillbaka.
Nej, du, sa Lars, jag behåller allt di här sakerna så
länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid
på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te
mä dikninga. Sånt folk som du har ingenting på auktioner
å göra.
Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att
lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och
mer behövdes inte för att kejsarn av Portugallien skulle
vända ryggen till och fly.
Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens
ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte
låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all
heder han förlorade hela sin storhet.
Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller.
Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som
under en gudstjänst.
Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å
skratta åt'en, sa han. Det är många, som går in på hans
galenskaper, å som tell å mä kallar'n för kejsare, men det
kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är det väl bättre å
försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle
vara välbehagligt för'en. Jag har vart hans husbonde så pass
länge, så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han
börjar arbeta igen. Annars lär han snart komma å ligga
sockna te last.
Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta
bud och höga priser. Och belåtenheten, som han kände, blev
inte mindre, när han vid hemkomsten nästa dag fick höra,
att Jan i Skrolycka hade satt på sig arbetskläderna och börjat
dika på trädet.
Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap,
sa Lars Gunnarsson, så kanske han får ha kvar sitt förstånd.
Det har aldrig vart större, än att han behöver behålla det
oförminskat.
HUSFÖRHÖRET.
Ingenting var Lars Gunnarsson så glad åt som att han hade
fått det infallet att ta käppen och läderkasketten ifrån Jan
i Skrolycka. Det såg rentav ut, som om han skulle ha tagit
galenskapen ifrån honom på samma gång.
Ett par veckor efter auktionen i Bergvik skulle det hållas
husförhör i Falla. Människor samlades dit från hela trakten
runtom Duvsjön, och folket från Skrolycka kom bland de
andra. Och tänk, att det var inte möjligt att märka på Jan,
att det inte skulle stå rätt till med hans förstånd!
Allt vad bänkar och stolar, som fanns i Falla, var
inflyttade i det stora rummet på nedre botten. Här slog nu
husförhörsfolket sig ner i täta rader och Jan med dem, men
utan att tränga sig fram till en bättre plats, än som tillkom
honom. Lars höll ögonen på honom hela tiden, och han
måste medge, att det var en sanning, att galenskapen hade
gått tillbaka. Jan uppförde sig alldeles som en annan
människa.
Han var rätt tyst, och den, som hälsade på honom, fick
inte något annat svar än en tvär nick, men det kunde ju
också bero på det, att han inte ville bryta andakten på
husförhöret.
Innan själva förhöret började, skulle alla de närvarande
antecknas, och när prästen ropade upp Jan Andersson i
Skrolycka, svarade Jan ja utan minsta betänkande, liksom
om kejsar Johannes av Portugallien aldrig hade funnits till.
Prästen satt vid ett bord överst i rummet med den väldiga
husförhörsboken framför sig. Bredvid honom satt Lars
Gunnarsson och hjälpte honom till rätta genom att upplysa
om vilka som hade flyttat från detta husförhörsdistrikt
under året, och vilka som hade gått och gift sig.
När nu Jan svarade så riktigt och rätt, såg alla de
närvarande, att prästen vände sig till Lars och med låg röst
fragade honom om någonting.
Det var inte så farligt, som det såg ut, svarade Lars.
Jag tog det ur honom, jag. Han går på arbete här i Falla
var dag, som han jämt har gjort.
Lars hade inte haft förstånd att dämpa rösten, han, som
prästen. Alla begrep vem det var han talade om, och många
blickar sökte sig fram till Jan, men han satt så lugn, som
om han ingenting skulle ha hört.
Sedan, när förhöret kom i gång, föll det sig så, att prästen
bad en av de darrande ungdomarna, som skulle prövas i
sin kristendomskunskap, att läsa upp fjärde budet.
Det var inte alldeles tillfälligtvis, som prästen valde att
tala om just det budet denna kvällen. När han satt så här i
en trygg och ståtlig gammal stuga med väggfasta bänkar
och gammaldags inredning också i övrigt och med tydliga
tecken till välstånd, vart han såg, så kände han sig manad
att påminna människorna om hur väl det går dem, som
håller ihop släktled efter släktled, som låter de gamla styra,
så länge de mäktar, och sedan vördar och hedrar dem under
alla de år de finns kvar i livet.
Han hade just börjat utveckla de stora löften, som Gud
gjorde dem som hedrar fader och moder, då Jan i Skrolycka
reste på sig.
Det är nån, som står utanför dörrn å inte törs komma
in, sa han.
Se efter hur det förhåller sej, ni Börje, som sitter
närmast dörrn! bad prästen.
Börje reste sig, öppnade dörrn och såg ut i förstugan.
Nej, det finns ingen här, sa han. Jan har allt hört
miste.
Förhöret tog vid på nytt. Prästen förklarade för sina
åhörare, att det här budet var inte så mycket en befallning
som ett gott råd, som man borde noga följa, om man ville,
att det skulle gå en väl i livet. Han var bara en ung man,
sa han, men så mycket hade han redan hunnit se och
erfara, att han kunde vittna om att förakt för föräldrar och
olydnad mot deras bud var det, som säkrast la grunden
till en hel levnads olyckor.
Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på
gång huvudet mot dörrn. Han tecknade åt Kattrina, som
satt på bortesta stolraden och hade lättare att tränga sig
fram än han, att hon skulle gå och öppna. Hon satt stilla i
det längsta, men hon var också litet rädd för att inte göra
Jan till lags i de dagarna, och till sist lydde hon honom.
Men då hon väl hade fått upp dörrn, såg hon lika litet till
någon människa i förstugan, hon, som Börje. Hon skakade
på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin plats.
Prästen hade inte låtit störa sig av Kattrinas vandring.
Till alla de läsepliktigas stora glädje hade han nästan
kommit ifrån att göra frågor och hängav sig i stället åt
att framlägga alla de vackra tankar, som trängde sig på
honom.
Tänk, sa han, så gott å vist det är anordnat med de
kära gamla, som sitter hos oss i våra hem! Är det inte
ljuvligt för oss att få vara ett stöd för dem, som hjälpte oss,
då vi ingenting förmådde, att få göra livet lätt för dem, som
kanske både svalt å frös för att skaffa oss bröd? Det är en
heder för ett ungt par att ha en gammal far eller mor,
sittande lycklig å nöjd
Just som prästen sa detta, hördes en sakta gråt från en
vrå i andra ändan av rummet. Lars Gunnarsson, som hade
suttit med andäktigt sänkt huvud, reste sig genast. Han gick
på tå över golvet för att inte störa, la armen om livet på
sin svärmor och drog henne med sig fram till bordet, där
prästen satt. Här fick hon inta Lars Gunnarssons plats,
medan han själv ställde sig bakom och såg ner på henne.
Han gjorde också ett tecken till hustrun, och hon kom då
och ställde sig på andra sidan. Det såg vackert ut. Alla
förstod, att Lars ville visa dem, att här hos honom var det
så, som prästen sa att det borde vara.
Prästen såg ljus och glad ut, när han blickade upp på den
gamla modern och hennes barn. Det enda, som verkade litet
oroande på honom, var, att gumman alltjämt grät, så att hon
kunde flyta bort. Han hade aldrig förr lyckats framkalla en
sådan rörelse hos någon av sina församlingsbor
Ja, fortfor prästen, det är inte något svårt att hålla
det fjärde budet så länge som vi är unga å står under våra
föräldrars lydno, men det är sedan, som det kostar på.
När vi själva har blivit vuxna å tycker, att vi är likaså
kloka ÊÊ
Här blev prästen på nytt störd av Jan. Han hade nu
äntligen själv trängt sig fram till dörrn och öppnat den.
Jan hade bättre tur än de andra. Man hörde hur han sa
go dag till någon, som stod ute i förstugan.
Alla vände sina ögon mot utgången för att kunna se vem
det var, som hade stått där ute under hela husförhöret utan
att våga sig in. De hörde hur Jan bad och trugade och såg
honom slå upp dörrn på vid gavel, men den, som stod där
ute, gjorde visst invändningar nu också. Till sist drog Jan
igen dörrn och kom ensam in i rummet. Men han gick inte
tillbaka till sin förra plats, utan trängde sig med stort besvär
fram till bordet, där prästen satt.
Nå, Jan, sa prästen lite otåligt, får vi nu veta vem det
är, som har stört oss hela kvällen?
Det var den gamla husbonden här i Falla, som stog
där ute, förkunnade Jan utan att själv vara det minsta
förvånad eller upprörd över det, som han hade att berätta. Han
ville inte gå in, men han bad mej framföra e hälsning te
Lars, att han skulle ta sej i akt för den första söndan efter
midsommar.
I första ögonblicket var det inte många, som förstod vad
som låg under orden. De, som satt på de bakre bänkarna
hade inte kunnat höra riktigt, men de märkte av det sätt,
varpå prästen ryckte till, att Jan hade sagt något
förskräckligt. De sprang upp och trängde sig närmare och frågade
till höger och vänster vem i all världen det var, som Jan
hade hälsat ifrån.
Men, Jan! utbrast prästen med sträng röst. Vet du vad
du säjer?
Visst vet jag det, sa Jan och nickade bestyrkande åt
prästen. Jag har ju hört'en där ute hela tiden. Jag bad'en gå
in, men han ville inte, utan bara han fick framföra hälsninga
te mågen, så gick han sin väg. "Säj honom", sa'n, "att det
inte är jag, som vill honom någe ont för att han lät mej
ligga i snön i mitt elände å inte kom mä hjälp i tid! Men
det fjärde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mej,
att det är bäst, att han ångrar å bekänner! Han får tid på
sej te söndan efter midsommar."
Jan talade så redigt och framförde det märkvärdiga
budskapet så trovärdigt, att både prästen och de andra under
flera sekunder kände sig bundna i den tron, att Erik i Falla
verkligen hade stått utanför dörrn till sitt gamla hem och
talat med honom. Och de vände ovillkorligen ögonen mot
Lars Gunnarsson för att se vad Jans ord skulle ha för verkan
på honom.
Men Lars stod och skrattade.
Jag trodde, att Jan var klok, sa han, annars skulle jag
inte ha låtit'en komma på husförhöret. Pastorn får vara god
å ursäkta störninga. Det är galenskapen, som bryter fram
igen.
Ja visst! sa prästen lättad och for med handen över
pannan. Han hade varit nära att tro, att han hade råkat ut
för något övernaturligt. Det var gott, att det inte var fråga
om annat än ett påhitt av en galning.
Jan har nog ingen stor kärlek te mej, ser pastorn,
fortfor Lars att förklara, å det röjer han nu, då han inte
har förståndet, som håller tebaka. Jag får ju erkänna, att
om en ska räkna noga, så är det mitt fel, att dottra måste
ge sej ut i väla å tjäna pengar. Det är det, som han inte
kan förlåta mej.
Prästen blev visst litet förvånad över den ivriga tonen.
Han gav Lars en forskande blick ur de djupa blå ögonen.
Lars mötte inte blicken, utan såg åt sidan. Han märkte, att
detta var illa gjort, ansträngde sig för att se prästen rakt i
ansiktet, men kunde det inte och vände sig bort med en
svordom.
Lars Gunnarsson! utbrast prästen. Vad går det åt er?
Lars hämtade sig strax.
Kan jag inte bli åv mä den där stollen? sa han, som
om det var Jan han hade svurit åt. Här står pastorn å alla
mina grannar å betraktar mej som en mördare, bara för det
att en galning har ett gammalt agg te mej. Jag säjer er ju,
att det är för dottras skull, som han vill åt mej. Inte visste
jag, att hon skulle fara bort å råka i olycka, därför att jag
ville ha ut min fordran. Är det inte nån här, som kan ta
vara på Jan, så att vi andra får fortsätta andakta?
Prästen strök sig än en gång över pannan. Han kände sig
illa till mods vid Lars' ord, men inte kunde han våga tala
bestraffande till honom, då han ingenting bestämt visste.
Han såg sig om efter den gamla matmodern, men hon hade
smugit sig bort. Sedan blickade han ut över församlingen,
men där fick han ingen ledning. Han var säker på att
varenda en visste om Lars var brottslig eller ej, men när prästen
vände sig mot dem, tycktes deras ansikten stänga till sig, så
att de förlorade allt uttryck. Kattrina hade kommit fram
och tagit Jan under armen. De var på väg mot utgången,
och med dåren ville prästen i alla fall inte anställa något
förhör.
Jag tror, att det kan vara nog för i dag, sa prästen
stilla. Vi ska göra en avslutning.
Han bad en kort bön, och man sjöng en psalm. Därpå
avlägsnade sig alla de främmande.
Prästen var den sista, som gick. Då Lars följde honom till
grinden, vände han självmant samtalet till det, som nyss
hade hänt.
Märkte pastorn, att det var söndan efter midsommar,
som jag skulle akta mej för? sa han. Det visar just, att det
är flicka, som Jan tänker på. Det var söndan efter
midsommar i fjol, som jag var inom hos Jan för å göra opp
om stugan.
Prästen blev alltmer hemsk till mods vid alla dessa
förklaringar. Helt hastigt la han sin hand på Lars
Gunnarssons axel och försökte se in i hans ansikte.
Lars Gunnarsson! sa han med varmt övertalande röst.
Jag är ingen domare. Men glöm inte, att om ni har något
på ert samvete, så kan ni komma till mej! Jag väntar er,
Lars Gunnarsson, var dag. Låt det bara inte bli för sent!
ETT GAMMALT TROLL.
Den andra vintern, som den lilla flickan ifrån Skrolycka
var borta från hemmet, blev det rent ohyggligt kallt
framme i slutet på januari. Kölden var så svår, att man fick
lov att skotta upp snö runtom de små stugorna i
Askedalarna, för att den skulle hjälpa till att hålla kvar värmen,
och korna måste man var natt bädda över med halm, av
ängslan för att de annars skulle frysa ihjäl.
Det var så kallt, att brödet frös och osten frös, ja, till
och med smöret blev till en isklump. När kölden stod på
som värst, tycktes det, som om inte en gång elden själv var
i stånd att hålla sig så varm, som den brukade. Hur stor
brasa man än la in i spisen, så ville inte värmen sprida
sig längre än till kanten av spishällen.
En dag, då kölden kändes strängare än eljest, gick inte
Jan i Skrolycka bort på arbete, utan satt hemma och hjälpte
Kattrina med att hålla elden vid makt. Varken han eller
hustrun hade vågat sig utom dörrn alltsedan morgonen, och
ju längre de satt inne, ju mer frusna blev de. När det
började skymma på så där vid femtiden, sa Kattrina, att
de gärna kunde gå och lägga sig. Det var ingen nytta med
att de satt uppe längre och pinade sig.
Jan hade varit framme vid fönstret flera gånger under
eftermiddagen och sett ut genom ett litet hörn på glaset, som
alltjämt höll sig klart, fastän alla rutorna för övrigt var
täckta med tjocka isblommor, och nu gick han dit tillbaka.
Du kan gärna gå å lägga dej, mi snälla Kattrina,
sa han, medan han stod och såg ut, men jag får lov å stanna
oppe en stund te.
Det vet jag visst! sa Kattrina. Vad har du oppe å
göra? Varför skulle du inte kunna gå å lägga dej, du
som jag?
Jan svarade inte direkt på frågan.
Det är besynnerligt, att jag inte har sett Agrippa
Prästberg gå förbi än, sa han.
Är det honom du väntar på? sa Kattrina. Han har
just inte vart så mot dej, att du kan behöva sitta oppe å
frysa för hans skull.
Jan slog upp med handen. Det var det enda av alla de
maner, som han hade lagt sig till med under kejsartiden,
som han inte alldeles hade slutat med. Det var inte tal om
att Prästberg skulle komma in till dem, men Jan hade hört,
att han var bjuden på supkalas till en av fiskargubbarna här
i Askedalarna, och nu undrade han på att han inte hade sett
honom gå förbi.
Han har väl vart så pass klok, att han har stannat
hemma, sa Kattrina.
Det blev allt kallare och kallare, ju längre det led på
dagen. Det small i knutarna, liksom om kölden ville knacka
på för att be om lov att komma in. Alla buskar och träd
var höljda i så tjocka pälsar av snö och rim, att de såg
oformliga ut, men de var väl tvungna, de som andra, att
sätta på sig allt, vad de kunde komma över, för att få skydd
mot kölden.
Om en stund kom Kattrina igen med sitt förslag.
Jag ser nog, att klocka inte är mer än halv sex, sa hon,
men jag sätter i alla fall på grötgryta å lagar i ordning
kvällsmaten. Sen kan du lägga dej eller sitta oppe å
vänta på Prästberg, allt som du har lust te.
Jan hade inte vikit från fönstret på hela tiden.
Jag tycker, att det är rent omöjligt, att han kan ha
gått härförbi, utan att jag skulle ha sett'en, sa han.
Det måtte väl göra dej detsamma om en sån karl
kommer eller inte kommer, sa Kattrina med skarp röst,
för nu var hon trött på att höra talas om den där gamla
landstrykarn.
Jan drog en tung suck. Kattrina hade mer rätt i det hon
sa, än hon själv visste. Jan frågade inte en smul efter om
den gamla Greppa gick förbi. Det var bara för att få en
förevändning att stå vid fönstret, som Jan hade talat om, att
han var att vänta.
Intet tecken och intet bud hade han fått från den stora
kejsarinnan, den lilla flickan ifrån Skrolycka, alltsedan den
dagen, då Lars i Falla tog makten och härligheten ifrån
honom. Han visste, att det inte hade kunnat ske utan hennes
tillstånd, och därav förstod han, att han, Jan, hade gjort
något, som hade varit henne misshagligt. Men vad det var,
det kunde han omöjligt utfundera. Det grundade han på
under de långa vinterkvällarna, under de långa, mörka
mornarna, när han stod och tröskade på logen i Falla, under
den korta dagen, då han körde ner ved från storskogen.
Inte kunde han tro, att hon hade misstyckt detta med
kejsarskapet. Allting hade ju gått lyckligt och bra i hela
tre månader. Han hade då haft en tid, som han aldrig kunnat
drömma om att han, fattig karl, skulle få uppleva, men det
kunde ju inte vara Klara Gulla emot.
Nej, han hade gjort eller sagt någonting, som hon hade
blivit missnöjd med. Det var därför, som straffet hade
kommit över honom.
Men hon kunde väl inte vara så långsint att hon aldrig
skulle förlåta honom? Om hon bara ville tala om för honom
vad hon var ond för! Vad han kunde göra för att försona
henne, det ville han underkasta sig utan klagan. Hon såg
ju själv att han hade satt på sig arbetskläderna och gått
bort på dagsverke, så fort som hon hade låtit honom veta,
att hon ville ha det så.
Han ville inte tala varken med Kattrina eller med
notbindarn om hur han hade det. Han skulle vara tålig och
vänta, tills det kom ett säkert tecken från Klara Gulla. Han
kände också många gånger, att det var så nära, att han
borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen.
Just den här dagen, då han hade suttit instängd, hade han
känt så säkert på sig, att det var nyheter från Klara Gulla
i antågande. Och dessa var det, som han stod och spejade
efter genom det lilla klara hörnet på rutan. Han kände på
sig, att om de inte kom snart, så skulle det inte vara möjligt
för honom att stå ut med livet.
Nu hade det i alla fall blivit så mörkt, att han knappt
kunde se så långt som till grinden, och alltså var det slut
för i dag med allt hopp. Han gjorde inte heller några fler
invändningar mot att de skulle lägga sig. Kattrina satte på
gröten, kvällsvarden blev äten, och innan klockan var kvarten
över sex, hade de redan gått till vila.
De somnade nog in också, men det blev ingen lång
slummer. Den stora dalkarlsklockan hade knappast hunnit
fram till halv sju, förrän Jan sprang upp ur sängen. Han
skyndade sig att lägga nytt bränsle på elden, som inte var
alldeles utgången, därpå började han att klä sig.
Han försökte nog att vara så tyst som möjligt, men han
undgick inte att väcka Kattrina. Hon satte sig upp och
frågade om det redan var morgon.
Nej då, det var det visst inte. Men den lilla flickan hade
kallat på honom i drömmen och befallt honom att gå uppåt
skogen.
Nu var det Kattrinas tur att sucka. Det var väl galenskapen,
som hade kommit tillbaka. Hon hade väntat den
var dag den sista tiden, för Jan hade varit så nedstämd och
orolig.
Hon gjorde inga försök att förmå honom att stanna
hemma. I stället steg hon upp och klädde sig, hon med.
Vänta lite! sa hon, då Jan stod färdig borta vid dörrn
och ämnade gå. Om du ska ut i skogen i natt, så vill jag
gå mä dej.
Hon hade väntat, att Jan skulle göra invändningar, men
det kom inga, utan han stod kvar vid dörrn, tills hon var
färdig. Han tycktes nog ha mycket bråttom, men på samma
gång var han mer redig och sansad nu än förut på dagen.
Jo, det var allt en kväll att ge sig ut i! Kölden stod emot
dem som en mur av rivande och stickande glasskärvor. Det
stack i skinnet, det kändes, som om näsan skulle hålla på att
slitas ur ansiktet, det sved i fingertopparna, och tårna tycktes
ha blivit avhuggna med detsamma; man kunde inte märka
vidare, att man hade några.
Men Jan lät inte höra ett ljud av klagan oeh inte Kattrina
heller. De gick bara på. Jan tog av in på vintervägen över
höjden, densamma, där de hade gått med Klara Gulla en
julmorgon, då hon var så liten, att hon måste bäras.
Det var klar himmel, och en smal, vit månskärva satt och
blänkte i väster, så att det var långtifrån mörkt. Men det var
ändå svårt att hålla vägen, därför att allt var så vitt. Gång
på gång kom de för långt ut på kanten och sjönk djupt ner
i drivan.
De arbetade sig i alla fall framåt ända till den stora
stenen, som en gång av en jätte hade blivit kastad mot
Svartsjö kyrka. Jan hade redan hunnit förbi den, då
Kattrina, som kom efter, gav till ett skrik.
Jan! ropade hon, och Jan hade inte hört henne låta så
rädd sedan den dagen, då Lars hade kommit för att ta
stugan ifrån dem. Ser du inte, att här sitter nån?
Jan vände om och gick fram till henne, och nära var det,
att de hade tagit till fötter, både han och Kattrina, för
sannfärdeligen satt där inte lutat mot stenen och nästan
överklätt med vit rimfrost ett stort gammalt troll med borstigt
skägg och en näsa som en snabel.
Det satt alldeles orörligt, och man kunde ju inte tro annat,
än att det hade blivit så förstelnat av köld, att det inte hade
tagit sig tillbaka ner i sin jordhåla, eller var det nu eljest
höll till.
Tänk, att det ändå finns såna här te! sa Kattrina.
Det hade jag inte velat tro, så mycke jag än har hört talas
om dom.
Den, som först sansade sig, så att han begrep vad det var
de såg, var inte Kattrina, utan Jan.
Det är inte någe troll, Kattrina, sa han. Det är
Agrippa Prästberg.
Kära då, vad är det du säjer? utbrast Kattrina. Ja,
han ser ju sån ut, att det är lätt å ta miste.
Han har satt sej ner här å somnat. Han måtte väl
aldrig vara död!
De ropade gubbens namn, och de skakade honom, men
han satt där stel och orörlig.
Spring du tebaka efter kälken, så att vi får dra
hem'en! sa Jan. Jag ska stanna här å gnida'n mä snö, te
dess att han vaknar.
Bara du inte fryser ihjäl, du mä! sa Kattrina.
Min snälla Kattrina, sa då Jan, jag har inte vart så
varm som nu i kväll på mången god dag. Jag är så lycklig
över den lilla flicka. Var det inte bra vackert åv henne,
att hon skicka ut oss för te å frälsa livet på den, som har
gått omkring å spritt ut så mycke lögner om'na?
*
Ett par veckor efteråt, just som Jan var på hemväg från
arbetet, kom Agrippa Prästberg emot honom.
Jag är allt frisk å färdig nu igen, sa Greppa, men jag
förstår nog, att om inte du å Kattrina hade kommit å hjälpt
mej, så hade det inte funnits mycke kvar åv Johan Utter
Agrippa Prästberg ve det här laget, å därför har jag funderat
på hur jag skulle kunna visa er en återtjänst.
Det behöver ni alls inte tänka på, min snälla Agrippa
Prästberg, sa Jan och slog upp med handen.
Tyst nu, ska du få höra! sa Prästberg. När jag säjer,
att jag tänkte på å göra er en återtjänst, så är det inte tomt
snack, utan det är mening mä't. Å nu är det redan ombeställt.
Jag mötte häromdan den där handelsman, som gav tösa eran
den rö klänninga.
Vem? sa Jan och blev så upprörd, att han började
flämta efter luft.
Den karln, som gav tösa klänninga å som sen ställde
så, att ho råka illa ut i Stockholm. Å först gav jag'en så
mycke smörj för eran räkning, som han kunde tåla, å sen
sa jag te'n, att härnäst han visa sej i detta häradet, skulle
han få lika mycke te.
Jan ville inte tro, att han hörde rätt.
Men vad sa han? Frågte ni'n inte efter Klara Gulla?
Hade han inga hälsningar?
Vad skulle han säja? Han tog emot stryket å teg. Å
nu har jag gjort er en återtjänst, så att nu är vi kvitt. Johan
Utter Agrippa Prästberg vill inga skulder ha.
Han marscherade vidare, men Jan stod kvar på vägen och
jämrade sig högt. Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon
hade velat skicka honom ett budskap. Den här handelsmannen
hade nog hälsningar från henne. Men nu fick Jan
ingenting veta. Karlen var bortjagad.
Jan vred sina händer. Han grät inte, men han kände plågor
i hela sin kropp, värre än om han hade varit sjuk.
Nu förstod han, att det hade varit Klara Gullas mening,
att Prästberg, som alltid var på vandrande vägar, skulle ha
tagit emot en hälsning från handelsmannen och fört den
vidare till Jan. Men det var så med Prästberg som med
trollen, att antingen de ville hjälpa eller stjälpa, så kom de
bara olyckor åstad.
SÖNDAGEN EFTER MIDSOMMAR.
Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i
Askedalarna bjudna till notbindarns på det stora kalaset,
som han och hans svärdotter brukade ställa till med vartenda
år vid den här tiden.
Man kunde nog undra på att två så utfattiga människor
skulle göra ett gästabud vart år, men för alla dem, som hade
reda på anledningen, föreföll det nog rätt naturligt.
Det förhöll sig nämligen så, att då notbindarn hade varit
en rik man, hade han gett sina två söner var sin gård. Den
äldsta sonen hade förfarit med sin egendom ungefär på
samma sätt som Ol'Bengtsa själv och hade dött utfattig. Den
andra sonen var mer stadgad och ordentlig. Han hade sin
gåva i behåll och hade till och med förökat den, så att han
hade blivit rätt förmögen.
Men det han nu ägde var ju bara en ömklighet mot vad
han kunde ha haft, om fadern inte hade farit fram med
sådant överdåd och slarv och gjort över med både pengar
och egendomar till ingen världens nytta. Om en sådan rikedom
hade fallit i sonens händer i hans tidiga ungdom, så
var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha kommit.
Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad, haft handelsbod
i Broby och ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske
till och med ha suttit som brukspatron på Ekeby.
Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern hans
misshushållning, men han hade alltid lagt band på sig, så
att det
inte hade kommit till någon brytning. När det gick omkull
för Ol'Bengtsa, hade visst en hel del folk, och fadern med,
väntat, att han skulle ha kommit honom till hjälp med det
han ägde, men vad skulle det ha tjänat till? Det hade ju
bara gått till fordringsägarna. Det var just med tanke på
att fadern skulle ha något att komma till, när allt hans var
slut, som sonen behöll det, som han hade fått.
Att nu Ol'Bengtsa hade slagit sig ner hos den äldsta sonens
änka och bjöd till att försörja sig och henne med att knyta
nät, det var inte sonens fel. Han hade bett fadern komma
och bo hos honom inte en gång, utan minst hundra. Det var
nästan en ny orätt, det här, som fadern begick mot honom,
för han fick dåligt anseende bland dem, som visste, att
gubben hade det svårt.
Men inte heller fördenskull hade det kommit till någon
osämja mellan honom och fadern, utan för att bevisa honom
sin vänskap krånglade han sig fram på den livsfarliga vägen
till Askedalarna en gång var sommar med hustru och barn
och stannade över där en hel dag.
Om nu folk hade vetat hur betryckta de kände sig, både
hustrun och han, var gång de såg den lilla stugan och det
eländiga rucklet till uthus och det steniga potatislandet och
svägerskans alla trasiga ungar, så skulle de ha förstått vilket
hjärta han hade för fadern, när han kunde gå igenom detta
en gång om året för att få råka honom.
Allra värst tyckte både han och hustrun det var, att det
skulle ställas till kalas för dem. De bad och tiggde, var
gång de for sin väg, att han skulle låta bli att bjuda ihop
grannarna för att fira dem, då de kom igen nästa år, men
gubben var obeveklig. Han ville inte avstå från kalaset,
fastän han visst inte hade råd till det. Man skulle inte ha
trott, att det fanns mycket kvar av den gamla Ol'Bengtsa i
Ljustersbyn, när man såg hur gammal och utslocknad han
gick där, men lusten att slå på stort, den hade han i behåll.
Den hade bragt honom i olycka, och den tycktes han aldrig
kunna bli fri ifrån.
Sonen hade fått höra på omvägar, och det förstod han ju
i alla fall av sig själv, att gubben och svägerskan sparade
och skrapade hela året bara för att kunna ha ett hedersamt
gille den dagen, då han kom. Men då var det också mat i
ett, i ett. Kaffe och stort smörgåsbord, innan de var ur
kärran en gång. Och middag för alla grannarna med fisk
och kött och risgrynskaka och saftkräm och en myckenhet
dryckesvaror. Det var så bedrövligt, att man ville gråta åt
det. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra
galenskapen. De tog ingen annan förning med sig än sådant,
som bara kan ätas i vardagslag. Men kalaset, det slapp de
inte undan i alla fall.
De sade ibland till varandra, att det blev väl ingen annan
råd till sist, än att de fick låta bli att fara, för att inte fadern
måtte för deras skull ruinera sig en gång till. Men de var
rädda för att ingen skulle ha förstått deras välmening, om
de hade stannat hemma.
Och tänk ett sådant sällskap, som de fick vara tillsammans
med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskargubbar och
backstusittare. Om inte ett så pass präktigt folk som De i
Falla också hade brukat komma, så hade det inte funnits en
människa, som de hade kunnat byta ett ord med.
Sonen till Ol'Bengtsa hade förstås tyckt mest om Erik i
Falla själv, men han hade också riktigt stor högaktning för
Lars Gunnarsson, som hade övertagit gården efter svärfaderns
död. Han var ju inte kommen av någon förnämlig släkt, men
det var en karl, som hade haft förstånd att skaffa sig ett
gott gifte och som nog skulle komma att tränga sig fram
till både rikedom och anseende, innan han gav upp spelet.
Det var alltså en stor missräkning för honom, när han
kom till Askedalarna tredje året efter Erik i Fallas död, att
få höra strax vid ankomsten, att Lars Gunnarsson troligen
inte skulle komma på kalaset den här gången.
Det är inte mitt fel, sa den gamla notbindarn. Han är
just inte av mitt folk, men jag gick ändå över te Falla i
går å bjöd'en för di skull.
Han är kanske utledsen på di här kalasena, sa då
sonen.
Å nej, sa gubben, jag tror allt, att han mer än gärna
ville vara mä här, men det är nog någe annat, som hindrar.
Gubben förklarade inte närmare vad han menade, men
när de höll på med den första kaffedrickningen kom han
på nytt tillbaka till ämnet.
Du ska inte vara så ledsen för att inte Lars kommer
hit i kväll, sa han. Det är inte sagt, att du skulle tycka om
å vara i sällskap mä'n numera, för han har börjat bli
oordentlig den sista tiden.
Ni menar väl aldrig, att han har slagit sej på dryckjom?
framkastade sonen.
Å jo, det är nog inte så illa gissat, svarade gubben.
Det har kommit över'n nu på vårn, å alltsen midsommar
har han visst inte vart nykter en enda dag.
Det brukade gå så till vid de här besöken, att strax sedan
kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och
ställde sig vid sjön för att meta. Därvid var gubben
mestadels mol tyst för att inte skrämma bort fisken, men det här
året gjorde han ett undantag.
Han gav sig i tal med sonen gång på gång. Det kom trögt
förstås efter vanligheten med korta meningar, men det var
tydligt, att det var mer liv i honom än förut om åren.
Man skulle nästan ha trott, att det var något särskilt, som
han ville ha sagt, eller rättare, att det var något, som han
ville ha svar på av sonen. Han var som en, som står utanför
ett tomt hus och ropar och kallar och inte vill avstå från
hoppet, att någon skall komma ut och öppna.
Han vände flera gånger tillbaka till Lars Gunnarsson.
Han berättade en del om hur det hade gått till vid sista
husförhöret, och han drog också fram allt pratet, som hade
gått om honom i Askedalarna efter Erik i Fallas död.
Sonen gav honom rätt i att det nog hände, att Lars inte
var riktigt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, så
var det ju dåliga tecken.
Ja, jag är nyfiken på hur han ska komma över den
här dan, sa gubben.
Sonen fick ett napp i detsamma, så han behövde inte
svara. Det var ju inte något i hela historien, som var likt
det, som han och fadern hade emellan sig, men han kunde
ändå inte låta bli att tro, att gubben ville lägga in en
särskild mening i det, som han sa.
Jag hoppas, att han reser te prästen i afton, sa gubben.
För det finns förlåtelse, bara han söker den.
När han hade sagt ut de orden, blev det tyst en lång
stund. Sonen hade så brått med att sätta en ny mask på
kroken, att han inte tänkte på att svara. Och det var ju
heller ingenting, som han behövde svara på. Men då kom
det från gubben en suck så djup, att han måste se bort till
honom.
Ser ni inte, att ni har napp, far? sa han. Jag tror,
att ni låter abborrn ta metspöet ifrån er.
Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, men han bar
sig så fumligt åt, att den föll i sjön tillbaka.
Det går nog inte för mej å ta in nån fisk i dag, hur
gärna jag än vill, sa han.
Jo, det var säkert, att det var någonting, som han ville
ha sonen att säga och erkänna. Men han kunde väl ändå
inte begära av honom, att han skulle jämföra sig med en,
som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.
Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod
på en sten med händerna knäppta och stirrade utåt det
blanka vattnet med de döda ögonen.
Jo, det finns förlåtelse, sa han. För alla dom, som
låter de gamla ligga å vänta å förfrysa i isande köld, finns
det förlåtelse ända te denna dag. Men sedan är det slut.
Detta kunde ju inte vara sagt åt sonen. Gubben tänkte väl
högt bara, såsom gammalt folk brukar.
I alla fall föll det nu sonen in, att han skulle försöka få
honom att tala om något annat.
Hur står det te mä den där karln här i Askedalarna,
som blev stollig förra hösten? sa han.
Jaså, Jan i Skrolycka! sa gubben. Jo, han har vart
klok hela vintern. Han ämnar sej inte på kalaset, han heller,
i dag, men honom kommer du väl inte å sakna. Han är
bara en fattig backstusittare, han som jag.
Det kunde nog vara sant, men sonen var så glad att få
tala om någon annan än Lars Gunnarsson, att han med stort
deltagande frågade vad det var för fel med Jan i Skrolycka.
Å, det är bara det, att han har blitt sjuk åv längtan
efter e dotter, som har rest bort för två år sen å inte låter
höra ett ord ifrån sej.
Ho, som råka i olycka
Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte fördenskull,
som fadern sörjer sej te döds. Det är den stora
kärlekslösheta, som han inte kan bära.
Det var för ängsligt med denna talträngdheten. Fadern
språkade visst mer, än som var nyttigt för honom.
Vet ni, att jag tror, att jag ska gå ut på den yttersta
stenen här borta, sa sonen. Jag ser hur fisken slår
omkring'en.
Genom den flyttningen kom han utom hörhåll för
gubben, och sedan blev det inte något mer samspråk mellan
dem på hela förmiddagen. Men vart än sonen gick, kände
han hur de skumma, glanslösa ögonen följde honom.
Han blev rent glad den här gången, när främmanden kom.
Det var dukat utanför stugan, och när fadern väl hade
slagit sig ner vid middagsbordet, så gjorde han ett försök
att kasta sorger och bekymmer ifrån sig. När han satt som
värd vid ett kalas, då kom det fram så mycket av den gamla
Ol'Bengtsa, att man något så när kunde förstå hurudan man
han hade varit förr i världen.
Ingen var närvarande ifrån Falla, men nog märktes det,
att Lars Gunnarsson var i allas tankar. Och det var förstås
ingenting att undra på, när det just var den här dagen, som
Lars hade blivit varnad för. Men nog fick sonen till Ol'Bengtsa
höra mer om husförhöret i Falla och hur besynnerligt
det var, att prästen skulle tala om plikterna mot
föräldrar just den kvällen, än han kunde ha roligt av. Han
sa ingenting i alla fall, men gubben Ol'Bengtsa måtte visst
ha sett på hans min, att han höll på att bli bra uttråkad,
för han vände sig till honom.
Vad säjer du om allt detta, du Nils? Du sitter visst
å tänker för dej själv, att det är bra besynnerligt, att Vår
Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar om hur di ska
förhålla sej mot sina barn?
Det kom så oväntat över sonen. Han kände, att han blev
röd i ansiktet, liksom hade han blivit tagen på bar gärning.
Men, käre far! sa han. Jag har då väl aldrig varken
tänkt eller sagt
Nej, det är sant, avbröt gubben och vände sig nu till
dem, som satt med vid bordet. Jag vet, att det är svårt för
er å tro på vad jag säjer. Men sanninga är, att den här
sonen min har aldrig sagt ett ont ord te mej å inte hustrua
hans heller.
Gubben hade inte vänt sig till någon särskilt med dessa
ord, och det var heller ingen, som tyckte, att han ville ta
på sig att svara honom.
Det har vart hårda prov, som di har fått gå igenom,
fortsatte Ol'Bengtsa. Det är stora egendomar, som har gått
ifrån dom. Di kunde ha vart herrskapsfolk nu, om jag bara
hade skött mej rätt. Men di har aldrig sagt nånting. Å var
sommar kommer di å hälsar på mej för te å visa, att di inte
är onda på mej.
Det var så dött nu igen, hela ansiktet på gubben, och
rösten var så stillsam. Sonen visste inte om det var något
särskilt, som han ville komma till, eller om han bara talade
för att ha något att säga.
Det är annat, det, än Lisa här, sa gubben och visade
bort till den sonkvinnan, som han bodde hos. Ho grälar
på mej var dag för att jag har förstört mina pengar.
Sonhustrun blev inte det minsta besvärad, utan svarade
honom med ett godmodigt skratt:
Å ni grälar på mej, ni, för att jag inte hinner mä å
laga alla hålena på pojkarnas kläder.
Ja, det är sant, medgav gubben. Se, vi är inte blyga
för varandra, vi, utan vi säjer ut. Vi kan tala om allting, å
allt, vad jag har, är hennes, å allt, vad ho har, är mitt.
Så jag börjar tro, att det är ho, som är mitt rätta barn.
- Sonen blev förlägen på nytt och ängslig med. Det var
någonting, om gubben ville tvinga fram. Det var ett svar,
som han väntade på. Men man kunde väl inte begära, att det
skulle komma här, mittibland alla de främmande.
Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol'Bengtsa, när
han såg upp och märkte, att Lars Gunnarsson och hans
hustru stod vid grinden och ämnade sig in på gården.
Men inte bara han, utan alla de närvarande blev förnöjda
över att de kom. Nu var det, som om ingen hade något
minne av alla de mörka misstankarna.
Lars och hustrun ursäktade sig många gånger över att
de kom för sent, men Lars hade haft en svår huvudvärk, så
att de hade inte trott, att de skulle kunna vara med alls. Nu
hade den gett med sig en smula, och då hade han tänkt, att
han skulle försöka att gå på kalaset. Kanske att han skulle
glömma bort sina plågor, om han kom ut bland folk.
Lars såg litet hålögd ut, och håret hade fallit av vid
tinningarna, men han var lika glad och umgängsam, som
han hade varit förra året. Han hade knappt fått i sig ett
par matbitar, förrän han och sonen till Ol'Bengtsa kom in
i samtal om skogsaffärer, om stora förtjänster och utlånta
pengar.
Småfolket omkring dem satt rent häpna över de stora
summorna och tordes ingenting säga. Det var bara den gamla
Ol'Bengtsa, som ville ha ett ord med i laget.
När ni nu talar om pengar, sa han, så undrar jag om
du, Nils, kommer ihåg den där reversen på 17,000 riksdaler,
som jag hade fått åv gamla patron på Duvnäs. Du minns,
att den var förlagd å inte kunde komma te rätta, när jag
var i mi värsta nöd. Jag skrev te brukspatron å krävde
honom i alla fall, men fick det svaret, att han låg för döden.
Å sen, när han var död, så kunde inte boutredningsmännerna
finna nånting om min fordran i böckerna. Jag fick det
beskedet, att det var omöjligt för dom å betala den, då jag
inte kunde visa fram reversen. Vi sökte efter'n, bå jag å
sönerna mina, men vi var inte i stånd å finna'n.
Ni vill väl aldrig säja, att ni har fått fatt i'n nu?
utbrast sonen.
Det var för märkvärdigt, fortfor gubben. Jan i
Skrolycka kom in här en morron å sa te mej så bestämt, att han
visste, att reversen fanns i lönnlådan i min klädkista. Han
hade sett mej ta fram'en i en dröm.
Men där har ni väl sökt?
Ja, jag har sökt i den lönnlådan, som fanns te vänster
i kista. Men Jan sa mej, att den skulle ligga på högra
sida. Å när jag nu såg efter, så fanns det e lönnlåda på
det hållet, som jag aldrig hade vetat om. Å där låg den.
Ni hade väl lagt in'en på den sida en gång i fyllan
och villan, framkastade sonen.
Jag hade väl så, ja, medgav gubben.
Sonen lade ifrån sig kniv och gaffel för ett ögonblick,
men han tog upp dem igen. Det var någonting i gubbens
röst, som varnade honom. Det var kanske lögn alltihop.
Den var väl för gammal? sa han.
Å ja, sa gubben, det skulle den nog ha vart mä en
annan gäldenär. Men jag rodde ner mä'n te unga patron
på Duvnäs, å han erkände genast, att den var riktig. "Det
är klart som dagen, att jag ska betala min fars skuld te er,
Ol'Bengtsa", sa'n, "men ni får väl ge mej nåra veckors
anstånd. Det är en stor summa å lägga ut på en gång."
Det var talat som en hedersman, sa sonen och la
handen tungt på bordet. Glädjen började stjäla sig över
honom till trots för allt misstroende. Tänk, att det var något
så präktigt, som gubben hade gått och burit på hela dagen
och inte orkat komma fram med!
Jag sa te brukspatron, att han inte behövde betala
kontant, förklarade notbindarn. Om han bara gav mej en ny
revers, så kunde pengarna gärna få stå kvar hos'en.
Det var ju bra, det mä, sa sonen. Han hade svårt
att visa sig så lugn, som det hade varit önskligt. Rösten ville
bli så hög och glad. Han visste, att man aldrig kunde vara
riktigt säker med den gamla Ol'Bengtsa. I nästa ögonblick
kunde han hitta på att säga, att alltihop bara var ett påfund.
Du tror mej visst inte, sa gubben. Vill du se reversen?
Gå in efter'n, du Lisa!
Strax därefter hade sonen reversen under sina ögon. Först
såg han på underskriften, och han kände genast igen den
klara och tydliga namnteckningen. Sedan såg han på
summan, och den var också riktig. Han nickade åt hustrun,
som satt mittemot honom, att allt var, som det skulle, och
räckte henne reversen på samma gång, för han kunde ju
förstå hur otålig hon skulle vara att få se den.
Hustrun läste igenom skuldsedeln ordentligt från början
till slut.
Vad är det här? sa hon. "Betalar till Lisa Persdotter
i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från
Ljusterbyn, Ska Lisa ha reversen?
Ja, sa gubben, ho har fått di här pengrna åv mej,
för ho är mitt rätta barn.
Men det är orätt mot
Nej, sa gubben med sin trötta röst, det är ingen orätt.
Jag har gjort rätt för mej å är ingen någe skyldig. Det
kunde ha vart så, fortfor han och vände sig mot sonen, att
jag hade haft en annan fordringsägare också, men jag har
tatt reda på den saka, å jag vet, att jag ingen har.
Ja, ni menar mej, sa sonen. Mej tänker ni aldrig
Men allt det, som sonen nu var på väg att säga fadern,
det blev osagt. Han blev avbruten av ett högt utrop från
andra sidan bordet.
Där hade Lars Gunnarsson helt plötsligt ryckt till sig en
full brännvinsflaska och satt den för munnen. Hustrun skrek
högt av ängslan och försökte ta den ifrån honom.
Han höll henne undan, tills han hade tömt halva flaskan.
Då satte han ner den på bordet igen och vände sig mot
hustrun. Han var röd i ansiktet, ögonen stirrade vilt, och
han knöt händerna.
Hörde du inte, att det var Jan, som fann reversen?
Det är sant allt, vad han drömmer. Du begriper väl, att han
är "i syne". Å du ska få se, att i denna dag kommer olycka
över mej, som han har sagt.
Han har ju bara bett dej, att du skulle akta dej!
Du tiggde å bad, att jag skulle gå hit, för att jag
skulle glömma bort vad det var för en dag. så fick jag
den här påminnelsen i stället!
Han lyfte återigen brännvinsflaskan till munnen, men
hustrun kastsde sig över honom med gråt och böner. Han
satte ner den på bordet med ett skratt.
Behåll'na, behåll'na gärna för mej! sa han, i det han
steg upp och sparkade undan stolen. Å ajö mä er, Ol'Bengtsa!
Ni ursäktar väl, att jag går min väg? I dag får
jag lov å fara te ett ställe, där jag kan få supa i fred.
Han gick mot grinden. Hustrun följde efter honom.
Men när han skulle gå genom grindhålet, stötte han henne
tillbaka.
Vad vill du mä mej? Jag har fått mi varning. Jag
går mot undergången.
SOMMARNATT.
Hela den dagen, som det stora kalaset hade firats hos
notbindarns, hade Jan i Skrolycka hållit sig inne, men
när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen
framför tröskeln, som han brukade. Han var inte så sjuk
just, bara matt och svag, och stugan var så upphettad efter
den långa solskensdagen, att han tyckte, att det skulle bli
skönt med litet frisk luft. Han märkte nog strax, att det
inte var mycken svalka att få ute heller, men han satt kvar
i alla fall, mest därför att det var så mycket grant att se på.
Det hade varit en obegripligt het och torr juni månad,
och skogseldarna, som brukade härja alla torksomrar, hade
redan kommit i gång. Det förstod han av de vackra, vitblåa
rökbankarna, som tornade upp sig över Duvsjöbergen
mittemot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett
vitglänsande, lockigt molnhuvud långt i söder, och när han
vände sig väster ut mot Storsnipa, stack det upp höga,
rökblandade skyar åt det hållet med. Det var, som om hela
världen skulle ha stått i brand.
Han såg inga lågor, där han satt, men det var ändå hemskt
att veta, att elden hade sluppit lös och kunde regera, bäst den
ville. Man fick väl hoppas, att den höll sig till skogsträden
och inte kom i tillfälle att kasta sig över stugor och gårdar.
Det var tungt att andas, liksom om så mycket luft hade
blivit uppbränd, att den nu höll på att ta slut. Inte jämt
och ständigt, men med korta mellanrum kom en lukt som av
vidbränt och stack i näsan. Men den lukten kom inte från
någon spis i Askedalarna, utan den var en hälsning från de
stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann
flera mil därifrån.
Solen hade gått ner ellande röd för en liten stund sedan,
men hon hade lämnat kvar efter sig nog med färg för att
måla hela himlen. Den blev blekröd inte bara i det hörnet,
där solen nyss hade stått, utan över hela sin vidd. På samma
gång blev vattnet i Duvsjön svart som spegelglas borta under
de branta Duvsjöbergen, och i detta svarta gick det fram
strimmor av röd blod och blänkande guld.
Det var en sådan natt, då man tycker, att jorden inte är
värd en blick. Det är bara himlen och vattnet, som speglar
himlen, som det är lönt att se på.
Men bäst som Jan satt och såg på grannlåten, så började
han undra på en sak. Det kunde väl inte vara någon möjlighet,
att han såg rätt, men nog tyckte han, att himlavalvet
hade börjat sjunka. För hans ögon åtminstone hade det
kommit bra mycket närmare ner mot jorden än vanligt.
Bestämt var det inte någonting, som var på tok! Han
kunde väl inte se alldeles fel heller. Det var sanning, att
den stora, blekröda kupan gav sig av ner mot jorden. Kvalm
och hetta tog till på samma gång, så att han höll på att gå
åt. Han kände redan den starka värmen, som gick ut från
det smältheta valvet, som kom ner emot honom.
Jan hade ju hört mycket tal om att jorden en gång skulle
förgås, och som oftast hade han tänkt, att det komme att
ske med starkt åskväder och jordskalv, som skulle kasta
bergen i sjöarna och driva sjöarnas vatten upp över dalar
och slättland, så att allt levande skulle gå under. Han hade
aldrig förr tänkt, att slutet kunde komma på det sättet, att
jorden blev begravd under himlavalvet och människorna dog
av hetta och kvalm. Han tyckte, att detta måtte vara värre
än allt nnnat.
Han lade pipan ifrån sig, fastän den bara var halvrökt,
men annars satt han stilla på samma fläck. För vad annat
kunde han göra? Detta var ingenting, som man förmådde
avvärja, ingenting, som man kunde gå ur vägen för. Man
kunde inte ta till vapen för att försvara sig, inte söka sig
gömställen för att krypa ner i. Om man också förmådde
tömma alla sjöar och hav, så räckte inte deras vatten till
att svalka himlavalvets glöd. Om man kunde rycka bergen
från deras rötter och resa dem som stöttor mot himlen, detta
tunga valv mäktade de inte hålla uppe, när meningen var,
att det skulle sjunka.
Det, som var besynnerligt, det var, att ingen mer än han
la märke till vad som stod på.
Men se nu! Vad var det, som steg upp där borta över
bergkammen? Var det inte en mängd svarta punkter, som
blev synliga mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra
så hastigt, att det blev som korta streck för ögonen, ungefär
på samma sätt, som när bin svärmar.
Det var fåglar förstås. Men det märkvärdiga var, att de
hade höjt sig från nattkvisten och stigit upp i luften mitt i
natten.
De visste allt mer än människor. De hade känt på sig,
att det var någonting, som höll på att ske.
Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en
annan natt, utan varmare och varmare. Och något annat var
ju inte att tänka på, för det röda valvet kom allt närmare.
Jan tyckte, att det redan hade sjunkit så djupt, att det rörde
vid hjässan av Snipaberget där högt uppöver honom.
Men om undergången var så nära och han inte kunde
hoppas att få något bud från Klara Gulla och än mindre
att få se henne, innan allt var slut, då ville han bara be om
en enda nåd: att han måtte kunna utfundera vad det var,
som han hade gjort henne emot, så att han kunde försona
det, innan det var slut med allt det, som jordlivet tillhör.
Vad var det han hade gjort, som hon inte kunde glömma
och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån
honom?
Just som han gjorde dessa frågor, föll hans blickar på
en liten guldpappersbit, som låg och glimmade på marken
framför honom. Det lyste till i den, som ville den dra
uppmärksamheten till sig, men han var inte så sinnad nu. Den
hade väl hört till en av de där stjärnorna, som han hade
fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om
den där fåfängligheten på hela vintern.
Det blev alltmer hett och alltmer svårt att andas. Det var
slutet, som kom, och det var kanske rätt så bra, att det inte
drog längre ut.
Han kände hur en stor svaghet stal sig över honom. Den
tilltog så, att han inte orkade sitta upprätt längre, utan han
lät sig glida ner från stenen och sträckte ut sig på marken.
Det var väl orätt mot Kattrina, att han inte talade om
för henne vad som stod på. Men hon var inte hemma, utan
hon var ännu kvar på kalaset hos notbindarns. Om han bara
hade orkat släpa sig dit! Den gamle Ol'Bengtsa hade han
också gärna velat säga ett ord till farväl.
Han blev rätt glad, när han i detsamma märkte, att
Kattrina kom gående i sällskap med notbindarn. Han ville
ropa åt dem, att de skulle skynda sig, men var inte i stånd
att få ett ord över läpparna. Strax därefter stod de båda två
lutade över honom.
Kattrina gick efter vatten och gav honom, och han fick
då så pass krafter tillbaka, att han kunde tala om, att
yttersta domen var för handen.
Det vet jag visst! sa Kattrina. Yttersta domen! Det
är du, som har fått feber å ligger å yrar.
Då vände Jan sig till notbindarn.
Ser inte ni heller, Ol'Bengtsa, att himlavalvet sjunker
å sjunker ?
Notbindarn svarade honom ingenting alls. Han vände sig
i stället till Kattrina.
Det här går aldrig väl, sa han. Jag tror, att vi är
tvungna å försöka med det, som vi tala om på vägen. Det
är så gott, att jag går över te Falla nu genast.
Men Lars sätter sej nog emot'et, sa Kattrina.
Ni vet ju, att Lars är rest te gästgivargårn. Jag tänker,
att mor i Falla ska ta mod te sej å
Jan avbröt honom. Han kunde inte tåla att höra dem stå
och språka om alldagliga saker, då det var så stora ting på
färde.
Säj inte någe mer! sa han. Hör ni inte domsbasunera?
Hör ni inte hur det dånar oppe i bergena?
De gav sig ro att lyssna ett ögonblick för att göra Jan till
viljes, och nu märktes det på dem, att de hörde något
besynnerligt, de med.
Det kommer ett åkdon skramlande oppe i skogen, sa
Kattrina. Vad i all världen ska det betyda?
De blev allt mer och mer förvånade, allt som ljudet
närmade sig.
Å söndagskväll är det! sa Kattrina. Om det vore en
vardag, kunde man ju ändå förstå saka. Men vem kan det
vara, som kör mä hjuldon på skogsvägen en söndagsnatt?
Hon tystnade igen för att lyssna, och nu hörde man hur
hjulen skrapade mot stenhällar och hur hästen hasade utför
tvärbranta backar.
Hör ni? sa Jan. Hör ni?
Ja, jag hör, sa Kattrina, men det angår inte mej vem
det är. Jag får lov å bädda åt dej nu för det första. Det är
det, som jag har å tänka på.
Å jag ska gå te Falla, jag, sa notbindarn. Det är
viktigare än allt annat. Ajö så länge!
Gubben skyndade bort så fort han kunde, och Kattrina
gick in i stugan för att göra i ordning sängen. Men knappt
var hon ingången, förrän det där rasslet, som hon och
notbindarn trodde kom av en vanlig kärra, var alldeles inpå
dem. Det var ett dunder av svåra stridsvagnar, och hela
jorden skakade, när det närmade sig. Jan ropade högt på
Kattrina, och hon kom genast ut.
Käre du, var inte så rädd! bad Kattrina. Nu ser jag
hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dej opp,
så ser du'n, du mä!
Hon la armen under Jans nacke och reste upp honom.
Mellan albuskarna, som stod utmed vägen, såg Jan en skymt
av en häst, som i vild fart jagade fram mot Skrolycka.
Ser du nu? sa Kattrina. Det är bara Lars Gunnarsson,
som kommer hemåkande. Han har väl suttit å druckit sej så
full på gästgivargårn, så han inte vet vilken väg han kör.
När hon sa detta, for åkdonet just förbi deras grind,
så att man kunde se det bättre. Både Jan och Kattrina
märkte, att kärran var tom, hästen var utan körsven.
Med detsamma gav Kattrina till ett skrik och drog armen
undan Jan så hastigt, att han föll tillbaka med en duns.
Gud fri mej! sa hon. Såg du'n, Jan? Han låg på släp!
Hon väntade inte på svar, utan rusade över gården och
bortåt vägen, där hästen nyss hade skenat fram.
Jan lät henne gå utan att göra några invändningar. Han
var glad att bli ensam igen. Han hade ännu inte funnit svar
på frågan varför kejsarinnan var ond på honom.
Den lilla guldpappersbiten låg nu alldeles under hans
ögon och glittrade så, att han måste se på den en gång till.
Och från pappersbiten gled tankarna till Stoll-Ingborg och
till den gången, då han hade råkat henne vid Borgs brygga.
Och nu slog det honom, att här var svaret på det, som
han hade frågat om. Nu visste han vad det var, som den
lilla flickan hade varit missnöjd med hela vintern. Det var
mot Stoll-Ingborg, som han hade handlat orätt! Han skulle
aldrig ha nekat henne att resa med till Portugallien.
Att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan,
som att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig! Just
sådana som hon ville hon helst hjälpa.
Det var inte underligt, att hon hade varit ond. Han borde
ju ha förstått, att de fattiga och olyckliga alltid var
välkomna i hennes rike.
Det var inte mycket att göra vid saken, om det inte blev
någon morgondag. Men om det blev en! Han skulle gå och
tala vid Stoll-Ingborg det första han gjorde.
Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå
ljuvligt, att denna oron var stillad. Nu var det inte på långt
när så svårt att dö.
Han visste inte hur lång tid som hade gått, innan han
hörde Kattrinas röst tätt bredvid sig.
Käre du, hur är det mä dej? Du ligger väl aldrig å
dör för mej ?
Hon lät så ängslig, att han fick lov att göra sig det
besväret att öppna ögonen.
Och med detsamma såg han i Kattrinas hand
kejsarkäppen och den gröna läderkasketten.
Jag bad Dom i Falla, att jag skulle få ta mä det här
te dej. Jag sa dom, att hur det än går, så är det bättre, att
du får dom tebaka, än att du ska alldeles förlora lusten
å leva.
Jan knäppte sina händer.
Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var väl
märkvärdig! Inte förr hade han fått reda på sin synd och lovat
att försona den, än hon gav honom sin nåd och sitt välbehag
tillbaka.
Han kände en så märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet,
som höjde sig, som släppte fram luft och drog undan
sin stora hetta. Han blev i stånd att resa sig och famla efter
kejsarklenoderna.
Ja, nu kan du äga dom mä lugn, sa Kattrina. Nu
blir det väl ingen mer, som kommer å tar dom ifrån dej, för
Lars Gunnarsson är död.
KEJSARHUSTRUN.
Kattrina ifrån Skrolycka hade kommit in i köket på
Lövdala med spånad, och fru Liljecrona tog själv emot
garnet, vägde upp det, lämnade betalning och berömdee
arbetet.
Det är väl för er, Kattrina, sa hon, att ni är så duktig
att arbeta. Ni får nog förtjäna födan både åt er å er man
nuförtiden.
Kattrina rätade upp sig litet, och det sprang fram en
smula färg i ansiktet just över de skarpa kindknotorna.
Jan bjuder nog te, sa hon, men han har ju aldrig haft
såna krafter som en vanlig arbetskarl.
Nu gör han väl i alla fall ingenting, sa fru Liljecrona.
Jag har hört, att han bara springer från gård till gård för
att visa sina stjärnor å sjunga visor.
Fru Liljecrona var en allvarsam och plikttrogen
människa, och hon tyckte om andra arbetsamma och strävsamma
människor, sådana som Kattrina i Skrolycka. Hon hade
medkänsla med henne, och det var detta, som hon ville visa
henne.
Men Kattrina fortfor att ta mannen i försvar.
Han är gammal, å han har haft mycken sorg de sista
årena. Han kan behöva en liten frihet, då han har gått i
hårdarbete ett helt liv.
Det är ju gott, att ni kan ta er olycka så lugnt,
Kattrina, sa fru Liljecrona med litet skärpa i rösten. Jag
tycker allt annars, att ni, som är så förståndig, borde
försöka att ta ur Jan det där, som han går å inbillar sej. Ni
ska få se, att om detta får hålla på, så slutar det så, att vi
får skicka honom på dårhus.
Men nu reste sig Kattrina och såg ganska förolämpad ut.
Jan är inte stollig, sa hon. Men Vår Herre har satt en
skärm för ögona på'n, så att han inte ska behöva se det,
som han inte tål ve å se. Å det kan en bara vara tacksam för.
Fru Liljecrona ville inte vara påstridig. Hon tyckte nog
också, att det var rätt och riktigt, att hustrun ställde sig på
mannens sida.
Ja, då är ju allting bra, som det är, då, Kattrina,
sa hon vänligt. Å glöm inte, att här finns arbete åt er för
hela året!
Med detsamma såg hon hur det gamla, strama ansiktet
framför henne veknade och upplöstes. Allt det, som band
och höll, gav efter. Sorg och ängslan och kärlek bröt sig
fram, och ögonen flöt över.
Det är mi enda glädje å få sträva för'en, sa hon. Han
har blitt så märkvärdig med årena, så att han är mer än e
människa. Men just fördenskull kommer di väl å ta'n ifrån
mej.
IV.
VÄLKOMSTHÄLSNINGEN.
Hon var kommen, den lilla flickan var kommen. Det är
svårt att finna ord för att beskriva en sådan
storhändelse.
Hon kom inte förrän så långt fram på hösten, att
passagerarbåtarna på Löven hade slutat med sina turer och
sjöfarten uppehölls av bara ett par små lastångare. Men med
dessa hade hon väl inte velat fara eller kanske att hon
inte en gång visste, att de fanns till, utan hon hade tagit
skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i
Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där
han hade väntat på henne nu i femton år. För i femton år
hade hon varit borta. I aderton år hade han ägt henne i sitt
hem och fått glädja sig åt henne, och i närapå likaså lång
tid hade han måst sakna henne.
Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid
stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom. Han
hade just då gått bort för att språka en stund med gammalmora
i Falla, som nu hade flyttat ur boningshuset och bodde
för sig själv på en kammare. Hon var en av de många
ensamma gamlingarna, som kejsarn av Portugallien fick lov
att gå och se om alltemellanåt ooh säga ett vänligt ord för
att hålla dem vid gott mod.
Det var bara Kattrina, som stod på tröskeln och tog
emot, när den lilla flickan vände tillbaka till hemmet.
Kattrina hade suttit vid spinnrocken hela dagen, och hon
hade just hejdat hjulet för att vila ut ett tag, då hon hörde
skrammel av åkdon borta på vägen. Det var en så pass
ovanlig händelse, att någon åkande färdades genom Askedalarna,
att hon gick fram till dörrn för att lyssna, och då
märkte hon, att det inte var ett vanligt arbetsåkdon, utan en
fjäderkärra. Och med detsamma började händerna darra på
Kattrina. Det var inte utan, att de ville göra det numera,
var gång hon blev skrämd eller uppskakad. Annars var hon
rask och arbetsför trots sina två och sjuttio år. Hon var
bara ängslig för att den där darrhäntheten skulle ta till, så
att hon inte mer blev i stånd att förtjäna födan åt Jan och
sig själv, som hon hade kunnat göra allt hittills.
Vid det här laget hade nog Kattrina så gott som upphört
att hoppas att någonsin mer få se dottern, och hon hade inte
haft henne i tankarna på hela dagen. Men hon sa sedan,
att från det ögonblicket, då hon hörde kärran, visste hon
bestämt vem det var, som kom. Hon gick till dragkistan för att
ta fram ett rent förkläde, men händerna skakade så, att hon
inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Det blev henne inte
möjligt att bättra upp klädseln, utan hon fick gå ut och ta
emot, sådan hon gick och stod.
Den lilla flickan kom inte i någon guldkaret, hon satt
inte en gång uppe i kärran och åkte, utan hon gick till fots.
Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden,
då Erik i Falla och hans hustru hade kört med henne till
prästen för att få henne döpt, och nu vandrade hon och
skjutskarlen på var sin sida om åkdonet och höll emot, för
att ett par stora koffertar, som hon hade uppstaplade bakom
sitsen, inte skulle skakas ner i diket. Större ståt var det inte,
när hon kom, och mer var det kanske inte heller att begära.
Kattrina hade just fått upp förstudörrn, när kärran
stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram
och öppnat den, men det gjorde hon inte. Hon kände helt
hastigt en sådan tyngd över bröstet, att hon inte mäktade ta
ett steg.
Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän
hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en
herrskapsmänniska. Hon hade hatt med plymer och blommor och
kläder av köptyg, men det var allt den lilla flickan ifrån
Skrolycka i alla fall.
Hon skyndade in på gården före åkdonet och kom fram
mot Kattrina med utsträckt hand. Men Kattrina stod stilla
och slöt ögonen. Det steg upp så mcket bittert i hennes
sinne just i det ögonblicket. Hon tyckte, att hon inte kunde
förlåta dottern, att hon levde och kom hem frisk och färdig,
efter att hon hade låtit dem vänta förgäves på henne alla
dessa år. Hon önskade nästan, att dottern aldrig hade brytt
sig om att komma igen.
Hon måtte ha sett fallfärdig ut, för Klara Gulla slog med
all hast armarna om henne och närapå bar henne in i stugan.
Kära ni mor, ni ska väl inte bli så förskräckt! sa hon.
Känner ni inte igen mej ?
Kattrina slog upp ögonen och betraktade henne noga.
Hon var en förståndig människa, och hon hade aldrig väntat,
att den, som hade varit borta i femton år, skulle vara
alldeles sig lik, som då hon for hemifrån, men hon blev ändå
förskräckt för vad hon såg.
Den människan, som hon hade framför sig, såg mycket
äldre ut, än hon borde göra, för hon var ju inte mer än
några och trettio år, men det var inte för det, att håret hade
vitnat vid tinningarna eller för att pannan var full av
smårynkor, som Kattrina blev rädd, utan därför att Klara
Gulla hade blivit ful. Hon hade fått en besynnerlig grågul
ansiktsfärg, och det var något tjockt och grovt omkring
munnen. Hela vitögat hade gått över i grått och blivit
blodsprängt, och under ögonen hängde skinnet ut i stora påsar.
Kattrina hade kommit ner på en stol, och där satt hon
med händerna hårt knäppta om knäet för att hindra dem att
skaka och tänkte på den unga, skinande adertonåringen i
den röda klänningen. Sådan hade hon levat i hennes minne
allt hittills. Hon undrade om hon någonsin skulle komma
sig för med att bli glad över att Klara Gulla var vänd
tillbaka.
Du skulle allt ha skrivit, sa Kattrina. Du skulle
teminstingen ha skickat oss en hälsning, så att vi hade fått
veta, att du fanns kvar i livet.
Ja, det vet jag nog, sa dottern. Och rösten den hade
hon kvar åtminstone, den var käck och glad som förr. Men
jag råka illa ut då i början Ja, det har ni kanske
hört?
Ja, så mycke vet vi, sa Kattrina och suckade.
Det var fördenskull jag kom åv mej med skrivningen,
sa Klara Gulla och skrattade till ett tag. Hon hade något
kraftigt och duktigt över sig nu som förr. Hon var nog inte
en av dem, som pinade sig med ånger och självrannsakan.
Tänk inte på det där nu, mor! sa hon, när Kattrina
alltjämt teg. Nu har jag fått'et riktigt bra. Jag har varit
restauratris, jag sköter om mathållningen, vill jag säja, på en
stor ångbåt, som går mellan Malmö å Lybeck, å i höst har jag
hyrt mej bostad i Malmö. Ibland tänkte jag nog på att jag
borde skriva, men det var svårt å komma i gång igen. Jag
tyckte, att det fick vara, te dess jag var så långt hunnen, att
jag kunde ta er å far te mej. Å nu, när jag har det ordnat, så
att jag kan ta emot er, var det roligare å fara å hämta er
själv än å skriva.
Å du har ingenting hört om oss? sa Kattrina. Alla
dessa upplysningar borde ju ha gjort henne glad, men hon
kände sig alltjämt lika nertryckt.
Nej, svarade Klara Gulla och la till, liksom urskuldande:
Jag visste ju, att ni skulle få hjälp, om det blev
för illa.
I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på
Kattrina, fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon
förstod, att de här hemma hade haft det svårare, än hon
hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig.
Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör.
Jag ville spara, te dess att jag fick ett riktigt hem å kunde
ta er te mej.
Vi har inte behövt pengar, sa Kattrina. Det hade vart
nog för oss, om du bara hade skrivit.
Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes
sorgbundenhet, såsom hon hade brukat göra förr i världen
Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor!
sa hon. Nu är jag ju här igen. Kom nu, ska vi få in mina
koffertar å packa opp dom! Det finns matvaror i dom. Vi
ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.
Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner
packsakerna från kärran, men Kattrina följde henne inte.
Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med
fadern. Det föll henne inte in annat, än att han gick på
arbete i Falla som förr i världen. Kattrina visste ju, att hon
fick lov att tala om för henne hur han hade förändrats, men
hon sköt upp och sköt upp. Det hade ändå kommit friska
vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att
genast göra slut på hennes glädje över att vara hemkommen.
Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon,
att en sex, sju barnungar kom fram till grinden och tittade
in på gården. De sa ingenting, bara skrattade, pekade på
henne och sprang sin väg.
Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna
gången hade de mellan sig en liten gubbe, som var gulnad
och hopskrumpen, men gick uppstramad med tillbakakastat
huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en
marscherande soldat.
Det var en besynnerlig figur, den där, sa Klara Gulla
till skjutskarlen, just som gubben och barnhopen trängde
in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem
han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke till
en karl, som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en
hög läderkaskett med stor fjäderbuske, runtom halsen och
långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt
guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det såg ut, som skulle han
ha burit en gyllene halskrage.
Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de
ropade: "Kejsarinna, kejsarinna!" allt vad de orkade.
Gubbstackarn tystade inte på dem. Han skred fram, som om de
skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit hans
hedersvakt.
När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara
Gulla till ett utrop och flydde in till Kattrina.
Vem är det? sa hon och såg alldeles förskrämd ut. Är
det far? Har han blitt tokig?
Ja, sa Kattrina. Hon började gråta i sin upprördhet
och förde förklädet upp till ögonen.
Är det för min skull?
Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet, sa
Kattrina. Han såg, att han hade det för svårt.
Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på
tröskeln, följd av hela barnhopen, som ville se hur detta
möte, som de hade hört så många gånger beskrivas, skulle
avlöpa i verkligheten.
Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern.
Han stannade strax innanför dörrn och framsade sin
välkomsthälsning.
Välkommen, välkommen, du Klara,
du Fina, du rika Gullborg!
De orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet,
som de högtstående visar i stora ögonblick, men på samma
gång hade han riktiga glädjetårar i ögonen, och han hade
svårt att hindra rösten från att darra.
Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst,
stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för
att bjuda tystnad och uppmärksamhet, och så började han
sjunga med en tunn, gnällig röst.
Klara Gulla hade ställt sig tätt vid Kattrina. Det såg ut,
som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom modern.
Hittills hade hon tegat, men när Jan höjde rösten och sjöng,
ropade hon till av förskräckelse och ville hejda honom.
Men då grep Kattrina henne hårt om armen.
Låt'en vara! Han har glatt sej åt å få sjunga den
här visa för dej, alltsen du blev borta för oss.
Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.
Kejsarinnans fader
är så hjärtans glader.
Som tidningen haver sagt.
Österrike, Portugal
Metz, Japan, som det var.
Bom, bom, bom, å rulla
bom, bom.
Men längre stod inte Klara Gulla ut. Hon rusade fram,
fick ut ungarna i en hast och stängde dörrn efter dem.
Sedan vände hon sig mot fadern, och hon till och med
stampade i golvet åt honom. Hon var ond på allvar.
Tyst med er för all del! sa hon. Är det meningen å
göra mej te ett spektakel å kalla mej för kejsarinna?
Jan såg litet snopen ut, men det gick över i en blink.
Hon var ju den stora kejsarinnan! Allt, vad hon gjorde, var
väl gjort. Allt, vad hon sa, var honung och balsam. Han
hade rent glömt bort i glädjen att titta efter guldkronan och
guldtronen och de guldklädda krigsöverstarna. Om hon ville
synas fattig och hjälplös, när hon kom, så var det hennes
ensak. Det var nog glädje, att hon hade kommit tillbaka
till honom.
FLYKTEN.
Åtta dar efter Klara Gullas hemkomst stod hon och hennes
mor en morgon nere på Borgs brygga, färdiga att resa
sin väg för alltid. Den gamla Kattrina var klädd i hatt och
präktig klädeskappa. Hon skulle följa med dottern ner till
Malmö och bli en fin stadsfru. Aldrig mer skulle hon
behöva träla för födan. Hon skulle få sitta med händerna i
kors i en soffa och ha det lugnt och sorgfritt alla sina
återstående dagar.
Men trots allt detta goda, som väntade henne, hade visst
Kattrina aldrig känt sig så eländigt olycklig, som när hon
stod där på bryggan. Klara Gulla måtte allt ha märkt något,
för hon började fråga henne om hon var rädd för sjön. Och
så gav hon sig till att förklara för henne, att det inte var
något farligt, fastän det blåste så, att folk knappt kunde
hålla sig kvar på bryggan. Hon var ju sjövan, Klara Gulla,
så hon visste vad hon talade om.
Det här är ju inga vågor, sa hon till mor sin. Jag ser
allt, att han går vit, men jag skulle inte vara rädd å ro
over honom i vår gamla ekstock.
Klara Gulla frågade inte efter stormen, utan stannade
kvar på bryggan. Men Kattrina gick in i det stora
godsmagasinet för att inte bli alldeles sönderblåst och kröp
undan i ett mörkt hörn bakom ett par packlårar. Här
ämnade hon stanna, ända tills ångbåten kom, för hon ville inte
gärna råka någon av sockenfolket, innan hon gav sig i väg.
På samma gång tänkte hon, att det var väl aldrig rätt, det
hon gjorde, eftersom hon skämdes för att visa sig för folk.
En sak kunde hon ta sig fri för. Hon följde inte med Klara
Gulla av någon lust efter vällevnad, utan endast och allenast
därför, att händerna svek henne. Vad annat kunde hon göra
när hon kände, att de höll på att bli så dåliga, att hon inte
kunde spinna mer?
Hon såg klockar Svartling komma in i magasinet, och
hon bad till Gud, att han inte måtte få se henne och komma
fram och fråga vart hon tänkte resa. Hur skulle hon kunna
tala om för honom, att hon ämnade fara ifrån Jan och
stugan och allt det gamla?
Hon hade gjort ett försök att få det så ställt, att de skulle
få bo kvar i Skrolycka, hon och Jan. Om dottern bara hade
skickat dem lite pengar, en tioriksdaler i var månad kanske,
så hade de ju kunnat reda sig något så när. Men det hade
inte varit lönt att tala med Klara Gulla om den saken. Hon
ville inte ge dem ett öre, om inte Kattrina följde med henne.
Kattrina förstod nog hur det hängde ihop. Klara Gulla
sa inte nej av elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och
ställt i ordning åt bägge föräldrarna. Hon hade glatt sig åt
den stunden, då hon skulle få visa dem hur hon hade tänkt
på dem och arbetat för dem. Och hon ville åtminstone ha en
av dem med sig, så att hon skulle få någon lön för allt sitt
besvär.
Säkert var det Jan, som hon mest hade tänkt på, när hon
redde till hemmet, för hon hade ju varit så särskilt god vän
med far sin förr i världen, men honom tyckte hon nu att
hon omöjligt kunde ta med sig.
Det var just i detta, som hela olyckan låg. Klara Gulla
hade fattat en sådan motvilja för sin far. Hon kunde rakt
inte stå ut med honom. Inte fick han tala med henne om
Portugallien, inte om hennes rikedom och makt, ja, hon
kunde knappt tåla att se honom gå klädd i kejsardoningen.
Han var ju lika glad åt henne i alla fall och ville jämt
vara i hennes närhet, men hon bara flydde honom, och
Kattrina var viss om att det var för att slippa se honom,
som dottern inte hade stannat hemma mer än en knapp vecka.
Nu kom också Klara Gulla in i magasinet. Och hon var
inte rädd för klockar Svartling, hon, utan hon gick genast
fram för att språka med honom. I de första orden, som hon
sa till honom, berättade hon, att hon nu skulle resa hem
till sitt och att Kattrina skulle följa med henne.
Klockarn frågade då, som man ju kunde veta att han
skulle göra, vad hennes far sa om den saken. Och likaså
lugnt, som skulle hon ha talat om en främmande, berättade
Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade hyrt
in honom hos Lisa, sonhustrun till den gamla notbindarn.
Lisa hade byggt sig ett nytt hus efter Ol'Bengtsas död, och
hon hade en kammare ledig, där Jan kunde bo.
Klockar Svartling hade ett sådant ansikte, att det inte
visade mer av hans tankar, än han ville att det skulle visa,
och det höll sig alldeles orörligt, medan han talade med
Klara Gulla. Men nog visste Kattrina i alla fall vad han
tänkte, han, som var som en far för hela socknen. "Varför
ska en gammal man, som har både hustru och dotter i livet,
behöva komma till främmande? Lisa är en snäll människa,
men hon kan ju ändå aldrig ha sådant tålamod med honom
som hans egna." Det tänkte han. Och det gjorde han rätt i
att tänka.
Kattrina såg helt hastigt ner på sina händer. Hon kanske
allt bedrog sig själv ändå, när hon skyllde på dem. Den
riktiga orsaken till att hon övergav Jan var nog den, att
dottern var henne för mäktig. Hon var inte i stånd att sätta
sig upp mot henne.
Klara Gulla stod alltjämt och talade med klockarn. Nu
berättade hon för honom hur de hade måst smyga sig
hemifrån, för att Jan inte skulle få veta, att de for.
Detta hade varit det värsta av alltsammans för Kattrina.
Klara Gulla hade skickat bort Jan i ett ärende till en
handelsbod långt uppe i Bro socken, och så snart han var
gången, hade de packat koffertarna och gett sig av. Kattrina
hade känt sig som en tjuv och en illgärningsman, när hon
på detta sätt smög sig hemifrån, men Klara Gulla hade
sagt, att det var tvungen sak. Om fadern hade fått veta något
om resan, så hade han hellre lagt sig framför kärran för att
bli överkörd, än han hade låtit dem fara. Ja, nu skulle
Lisa stå och ta emot honom, när han kom hem, och hon
skulle nog försöka trösta honom, men bra svårt var det
ändå att tänka på hur illa han skulle ta det, när han fick
veta, att Klara Gulla hade rest ifrån honom.
Klockar Svartling stod så tyst och hörde på Klara Gulla.
Kattrina började just undra om han var nöjd med det,
som han fick veta, då han helt plötsligt tog Klara Gullas
hand och sa med stort allvar:
Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, så
säger jag nu min mening rentut. Klara Gulla vill resa ifrån
en plikt, men det är inte sagt, att det lyckas. Jag har sett
andra, som ha försökt göra på samma sätt, men det har
hämnat sig.
Kattrina reste sig och drog ett andetag av lättnad, när hon
hörde detta. Det var just de orden, som hon själv hade velat
säga dottern.
Klara Gulla svarade ganska saktmodigt, att hon inte visste
hur hon skulle ställa på annat sätt. Inte kunde hon ta en
galen människa med sig till en främmande stad, och inte
kunde hon själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade Jan sörjt
för. Nar hon gick förbi en gård, kom barnen utspringande
och ropade "Kejsarinna" efter henne, och vid kyrkan i
söndags hade folk varit så ivriga att få se henne, att de hade
hållit på att springa omkull henne.
Men klockarn höll ändå på sin mening.
Jag förstår, att det kan vara svårt, sa han, men det har
varit ett sådant samband mellan dej å din far. Du ska inte
tro, att du kan hugga av det så lätt.
När detta var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och
Kattrina följde efter dem. Hon hade ändrat mening och
ville nu gärna tala med klockarn, men innan hon gick fram
till honom, ställde hon sig att se uppåt backen. Hon kände
på sig, att Jan snart måste vara där.
Är ni rädd för att far ska komma? frågade då Klara
Gulla och gick från klockarn bort till modern.
Rädd! sa Kattrina. Jag bara ber te Gud, att Jan måtte
hinna hit, innan jag är rest. Hon samlade allt sitt mod och
fortsatte: Det känns, vet du, som om jag skulle ha gjort någe
ont. Jag tror, att jag får lida för detta i hela mitt liv.
Det säjer ni bara, för det att ni har måst sitta i mörker
å elände i så många år, sa Klara Gulla. Det blir annat, när
ni väl är härifrån. Far kan ju i alla fall omöjligt komma
hit, när han inte vet, att vi har rest, la hon till.
Det ska du inte vara så säker på, sa Kattrina. Jan
vet ändå vad han behöver veta. Det har vart så mä'n, alltsen
du blev borta för oss, å det har tatt te mä vart år.
Vår Herre tyckte väl, att sen han hade förlorat förståndet,
måste han ge'n ett nytt ljus å lysa sej mä.
Kattrina berättade nu med få ord för Klara Gulla om
Lars Gunnarssons död och ett par andra händelser från de
senare åren för att visa henne, att Jan var i syne, som det
heter. Klara Gulla hörde på henne med stor uppmärksamhet.
Förut hade Kattrina försökt att tala om för henne hur
god Jan var mot flera fattiga gamla stackare, men det hade
hon inte velat lyssna till.
Detta däremot tycktes hon bli så gripen av, att Kattrina
började hoppas, att hon skulle få andra tankar om Jan, ja,
kanske till och med vända om hem, hon också.
Det var inte länge hon fick ha den förhoppningen kvar.
Här, mor, har vi nu ångbåten! utbrast Klara Gulla
med glad röst. Nu går det nog bra för oss ändå, så att vi
får komma i väg.
Kattrina fick tårar i ögonen, när hon såg ångbåten lägga
till vid bryggan. Hon hade ämnat be klockar Svartling fälla
ett gott ord för henne och Jan hos Klara Gulla, så att hon
skulle låta dem stanna i deras gamla hem, men det blev det
inte tid med. Hon såg sig ingen utväg att slippa undan resan.
Båten måtte ha varit sent ute, för den hade en sådan
brådska att komma åstad igen. Landgång hade den inte tid
att lägga ut. Ett par stackars resande, som skulle stiga av,
blev nästan kastade upp på bryggan av sjöfolket. Klara
Gulla fick Kattrina vid armen, en karl tog emot henne,
och så var hon ombord. Hon grät och ville vända, men det
gavs intet förbarmande.
Just som Kattrina hade kommit upp på däck, la Klara
Gulla armen om henne liksom för att stödja henne.
Kom, så går vi över te andra sidan! sa hon.
Men det var för sent. Den gamla Kattrina såg en karl
komma springande utför backen, och hon kände igen honom
också.
Det är Jan! sa hon. Å, vad tar han sej nu te månntro?
Jan stannade ytterst på bryggan. Han stod där liten och
eländig. Han såg Klara Gulla på den bortdragande båten,
och större förtvivlan och grämelse kunde inte ett ansikte
uttrycka, än hans nu gjorde.
Men det behövdes inte mer, än att Kattrina såg honom,
för att hon skulle få den kraft, som hon behövde, till att
sätta sig upp mot dottern.
Du får resa, du, sa hon, men jag stiger åv ve nästa
brygga å går hem igen.
Ni får göra, som ni vill, mor, sa Klara Gulla utledsen.
Hon förstod väl, att detta kunde hon inte strida emot. Kanske
tyckte också hon, att de hade varit för grymma mot fadern.
Men det gavs dem ingen tid till gottgörelse. För andra
gången ville Jan inte mista hela sitt livs glädje. Han gjorde
ett språng från bryggan och kastade sig ner i sjön.
Kanske att det hade varit hans mening att simma fram
till ångbåten, kanske han helt enkelt hade känt, att han inte
stod ut med stt leva längre.
Från bryggan höjdes höga rop, en båt sattes ut ögonblickligen,
också den lilla lastångaren lade bi och skickade
ut sin julle, men Jan hade sjunkit genast. Han kom inte en
gång tillbaka upp till vattenytan.
Kejsarkäppen och den gröna läderkasketten låg och flöt
på vattnet, men kejsarn själv hade försvunnit, så tyst, så
spårlöst, att om dessa klenoder inte hade legat där, skulle
man knappt ha kunnat tro, att han var borta.
KVARHÅLLEN.
Folk tyckte allt det var märkvärdigt, att Klara Gulla från
Skrolycka skulle bli nödgad att dag efter dag stå på
Borgs brygga och vänta på en, som aldrig kom.
Klara Gulla stod där inte och väntade i ljuvliga
sommardagar, utan i mörk och stormig november och i mörk och
kall december. Hon drömde inte heller några vackra och
fina drömmar om långväga resande, som skulle stiga i land
med pomp och ståt. Hon hade ögon och tankar bara för en
båt, som rodde fram och tillbaka i sjön utanför bryggan
och draggade efter en drunknad. I början hade hon trott,
att så snart draggningen kom i gång, skulle den hon väntade
på genast bli återfunnen, men det gick inte så. Dag efter dag
arbetade ett par tålmodiga gamla fiskare vid draggen, men
de kunde ingenting upptäcka.
Det skulle finnas ett par djupa hålor i sjöbottnen
alldeles i närheten av Borgs brygga, och det var flera, som
trodde, att Jan hade sjunkit ner i en av dem. Andra sa,
att det var ett starkt strömdrag här vid udden och vidare
inåt den stora Kyrkviken. Han hade kanske blivit bortförd
dit. Klara Gulla lät öka på dragglinorna, så att de kunde nå
till Lövens största djup, och hon lät draggen gå fram över
varenda tum av Kyrkviken, men att föra sin far tillbaka upp
i dagens ljus, det lyckades henne inte ändå.
Genast första dagen efter olyckan hade Klara Gulla låtit
beställa en likkista, och när den var färdig, förde hon den
till bryggan, för att hon skulle kunna härbärgera den döde
där, så snart som han blev funnen. Hon hade den sedan
alltid stående på bryggan och ville inte en gång ställa in
den i godsmagasinet. Magasinet stängdes, då faktorn gick
från bryggan, men kistan måste alltid vara till hands, så
att Jan inte skulle behöva vänta på den.
Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner omkring
sig på bryggan, som hade förkortat väntetiden för honom,
men Klara Gulla gick där nästan alltid ensam. Hon tilltalade
ingen, och säkert lämnade man henne gärna i ro, för det
låg något hemskt i folks ögon över henne, som hade varit
orsak till sin fars död.
I december upphörde sjöfarten, och sedan fick Klara
Gulla ha bryggan alldeles för sig själv. Ingen störde henne.
Fiskarna, som skötte sökandet ute på sjön, ville också sluta,
men detta gjorde Klara Gulla alldeles förtvivlad. Det var
hennes enda hopp och räddning, att fadern blev funnen. Så
länge som sjön gick ren, måste de fortsätta. De måste söka
vid Nygårds udde, vid Storviks, de måste söka igenom hela
Löven.
Själv blev Klara Gulla alltmer ängsligt ivrig att finna
den döde för varje dag, som gick. Hon hade hyrt in sig hos
en av torparna vid Borg, och i början hade hon gett sig tid
att stanna inne åtmistone någon stund på dagen. Men så
småningom greps hon av en sådan ångest, att hon knappt
hade ro att sova och äta. Hon vistades ständigt på bryggan,
gick och stod där inte bara under de korta dagarna, utan
också under de långa, oändliga kvällarna, ända tills det blev
sängdags.
Under de två första dagarna efter Jans död hade den
gamla Kattrina stått vid Klara Gullas sida på bryggan och
väntat på Jan. Men sedan hade hon gått hem till Skrolycka.
Det var inte av likgiltighet, som hon lämnade bryggan, utan
därför att hon inte kunde stå ut med att vara tillsammans
med dottern och höra henne tala om Jan. Ty Klara Gulla
förställde sig inte. Kattrina visste, att det inte var av öm
omsorg eller av samvetskval, som Klara Gulla var så ivrig
att sörja för att hans kropp skulle få vila i vigd jord, utan
därför att hon var rädd, ostyrligt rädd, så länge som den,
vars död hon var skuld till, låg obegravd på sjöbottnen. Om
hon kunde få sin far nermyllad i kyrkogårdsmull, då skulle
han inte vara så farlig för henne. Men så länge som han
fanns, där han fanns, kände hon en obeskrivlig fasa för
honom och det straff, som han skulle komma att kräva ut
av henne.
*
Klara Gulla stod på Borgs brygga och såg ner i sjön.
som alltid var upprörd och grå. Ingen av hennes blickar
nådde längre än till vattenytan, men hon tyckte ändå, att
hon kunde se den vida sjöbottnen, som bredde ut sig under
henne.
Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Han satt på en
sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande
in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle
komma till honom.
All kejsardoningen hade han lämnat ifrån sig. Käppen
och läderkasketten hade aldrig följt med ner i djupet, och
pappstjärnorna hade väl blivit upplösta av sjövattnet. Han
satt där i sin gamla blankslitna rock med två tomma händer.
Men till gengäld var det inte något falskt eller löjligt över
honom numera. Nu var han bara mäktig och förskräcklig.
Det var inte med orätt, som han hade sagt, att han var
kejsare. Så stor makt hade han haft i livet, att den fiende,
som han hade hatat, hade blivit störtad och hans vänner
hulpna. Den makten hade han kvar ännu. Den övergav
honom inte, därför att han var död.
Det hade aldrig varit mer än två människor, som hade
gjort honom ont. Den ena hade han redan hämnats på. Den
andra var hon, hans dotter, som först hade gjort honom
vansinnig och sedan hade vållat hans död. Henne bidade
han på där nere i djupet.
Det var slut nu med hans kärlek till henne. Nu väntade
han henne inte för att ge henne pris och ära. Men till dödens
mörka land ville han dra ner henne som straff för allt, vad
hon hade förbrutit mot honom.
*
Det var något, som lockade Klara Gulla. Hon skulle ha
velat ta det stora, tunga locket av likkistan och sedan sätta
ut den i sjön här utanför bryggan som en båt. Därpå ville
hon själv stiga ner i den, stöta ut från land och sedan helt
varligt sträcka ut sig på sågspånsbädden.
Hon visste inte om hon skulle sjunka genast eller om
hon skulle komma att driva omkring en stund på sjön, tills
vågsvallet fyllde hennes farkost med vatten och drog ner
den i djupet.
Hon tänkte också, att hon kanske inte alls skulle sjunka,
utan endast bli förd ut på sjön och kastad i land vid någon
av de alomkransade uddarna.
Det var en stor frestelse att anställa ett sådant prov. Hon
ämnade ligga alldeles stilla hela tiden, inte göra en rörelse.
Hon skulle inte nyttja händer och armar för att driva kistan
framåt, utan alldeles överlämna sig i sin domares våld. Han
skulle få dra henne till sig eller låta henne undkomma,
som han ville.
Om hon på det sättet underkastade sig hans välbehag,
skulle kanske den stora kärleken åter säga ett ord. Kanske
komme han att förbarma sig över henne och ge henne nåd.
Men hennes förskräckelse var för stor. Hon vågade inte
mer lita på hans kärlek. Hon tordes aldrig sätta den svarta
kistan ut i sjön.
*
Det var en gammal bekant och vän till Klara Gulla, som
kom och sökte upp henne i dessa dagar. Han hette August
och bodde ännu kvar Där Nol i Prästerud i sitt föräldrahem.
Det var en lugn och klok karl, som hon hade gott av att
tala vid. Han sa till henne, att hon borde resa sin väg
och ta upp sitt gamla arbete. Det var nog inte så bra för
henne att gå på den ensliga bryggan och vänta på en död.
Hon svarade, att hon alls inte vågade resa, förrän hennes
far hade kommit ner i vigd jord, men det ville han inte höra
talas om.
Första gången han talade vid henne, blev intet avgjort,
men nästa gång han kom tillbaka, lovade hon att följa hans
råd. De skildes med den överenskommelsen, att han dagen
därpå skulle komma och hämta henne med sin egen häst och
föra henne till järnvägsstationen.
Om han nu hade gjort detta, hade kanske allt gått bra.
Men han hade blivit hindrad att själv komma och skickade
en drängpojke med hästen. Klara Gulla satte sig ändå upp
i kärran och for. Men på vägen började hon språka med
körsvennen om sin far och uppmuntrade honom att berätta
historier om hans klarseende, desamma, som Kattrina hade
talat om på bryggan, och ännu andra.
När hon hade lyssnat en stund, bad hon gossen vända.
Hon hade blivit så uppskrämd, att hon inte vågade resa
vidare. Han var alltför mäktig, den gamla kejsarn av
Portugallien. Hon visste väl hur de döda, som inte hade begravts
i kyrkogårdsmull, jäkta och jaga efter sina fiender. Hon
måste ha fadern upp ur vattnet, hon måste ha honom lagd i
kistan. Guds ord måste läsas över honom, annars skulle hon
inte få ro ett ögonblick.
AVSKEDSORDEN.
Fram emot jul fick Klara Gulla bud, att Kattrina låg på
sitt yttersta, och detta var äntligen i stånd att rycka
henne från bryggan.
Hon vandrade hem till fots, därför att detta var bästa
färdesättet för den, som ämnade sig till Askedalarna, och
tog den gamla vanliga vägen genom Lobyn och vidare
uppöver storskogen och Snipahöjden.
När hon gick förbi gården, där den gamla Björn Hindriksson
son i Lobyn en gång hade bott, såg hon en stor karl med ett
duktigt och allvarligt utseende stå vid vägen och laga en
gärdsgård. Hah hälsade med en kort nick, när hon gick
förbi, men sedan blev han stående och såg efter henne, och
till slut skyndade han fatt henne.
Det är visst Klara Gulla ifrån Skrolycka? sa han. Jag
skulle med rätta ha talt ett par ord. Jag är Linnart, son te
Björn Hindriksson, la han till, då han märkte, att hon inte
visste vem han var.
Tiden är allt så kort för mej, sa Klara Gulla, så
kanske att det kan vara te en annan gång? Jag har fått bud,
att mor håller på å dö.
Men Linnart Björnsson föreslog i stället, att han skulle
få följa henne framåt vägen en bit. Han hade flera gånger
ämnat gå ner till bryggan för att träffa henne där, och nu
ville han inte försumma det goda tillfället. Det var nog så
nödvändigt, trodde han, att hon fick höra vad han hade att
säga.
Klara Gulla gjorde inga fler invändningar. Men hon
märkte, att karlen hade svårt att komma fram med sitt
ärende, så att hon väntade sig intet gott. Han harskade sig
flera gånger och sökte efter ord.
Jag tror inte, att Klara Gulla vet, att jag var den sista,
som talte ve Klara Gullas far, kejsarn, som vi bruka kalla'n.
Klara Gulla svarade, att det hade hon inte vetat. Och på
samma gång ökade hon på stegen. Hon tänkte nog, att det
här samtalet var någonting, som hon helst hade velat
undkomma.
Jag stog ute på gårn en dag i höstas å satte för en
häst, därför att jag skulle åka te handelsbon, fortfor Linnart
Björnsson, å då fick jag se kejsarn komma springande framåt
vägen. Han hade stor brådska, det märktes nog, men han
stanna i alla fall, när han fick syn på mej, för te å fråga
om kejsarinna hade rest förbi. Det kunde jag ju inte neka
te, å då kom tårarna störtande ur ögona på'n. Han hade
vart på väg te Bro, sa'n, men han hade känt en sån oro, så
han hade vänt om. Å när han kom hem, var stuga tom.
Kattrina var också borta. Di skulle säkert fara mä
ångbåten, å han visste inte hur han skulle komma ner te Borg
i tid, innan di var resta.
Klara Gulla tvärstannade.
Det gick väl så, att han fick åka med er? sa hon.
Ja, svarade bonden. Jan hade gjort mej e stor tjänst
en gång i tiden, och nu ville jag gälda den. Det var kanske
illa gjort åv mej, att jag hjälpte'n på väg?
Å nej, allt felet ligger hos mej, sa Klara Gulla. Det
var jag, som aldrig borde ha försökt å fara ifrån honom.
Han grät som ett barn hela långa tiden, som han satt
i kärra, sa Linnart Björnsson, a jag visste just inte vad jag
skulle säja för å trösta'n, så att jag höll mej tyst. "Vi
hinner'na nog, Jan", sa jag te sist. "Du ska inte gråta så! Di
här småbåtarna, som går på hösten, är inte så fortfärdiga åv
sej." Men knappt hade jag detta sagt, förrän han la sin
hand på min arm å fråga mej om jag trodde, att di skulle
bli hårda å svåra mot kejsarinna, di, som hade fört bort'na.
Di, som hade fört bort mej! upprepade Klara Gulla
med undran i rösten.
Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga'n
vilka han mena. Jo, han mena dom, som hade legat på lur
omkring kejsarinna, medan ho hade vart hemma. Alla di
fienderna, som Klara Gulla hade vart så rädd för, så ho
inte hade vågat sätta på sej si gullkrona eller så mycke
som tala om Portugallien, å som nu hade kastat sej över
Klara Gulla å fört bort'na i fångenskap.
Jaså, på det sättet! sa Klara Gulla.
Ja, just på det sättet, Klara Gulla, sa Linnart Björnsson
med eftertryck. Klara Gulla förstår, att hennes far inte
grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam,
utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.
Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista
orden. De ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte
kanske på gamla Björn Hindriksson och på sig själv. Det
fanns nog det i hans egen historia, som gjorde, att han
förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig svek.
Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara
tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, alltsedan
hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att
far var en stolle.
Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade
honom.
Jag vet just inte om Jan var så tokig, föll han in. Jag
sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara
Gulla. "Såg inte min snälla Linnart Björnsson", svara han
då, "hur di gick vakt omkring'na, när ho for härförbi?
Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det
var alla di, som ho har te å kämpa emot där borta i sitt
kejsarrike."
Klara Gulla stannade och vände sig mot honom.
Nå? sa hon endast.
Jag svara'n, att di fienderna hade jag också sett,
genmälde Linnart Björnsson barskt.
Klara Gulla skrattade ti]l.
Men jag ångra strax, att jag hade sagt detta, fortsatte
bonden. För nu börja Jan gråta rent förtvivlat. "Å, bed
Gud, min snälla Linnart Björnsson", sa han, "att jag må
kunna frälsa den lilla flicka från allt ont! Det gör
detsamma hur det går mä mej, bara ho blir hjälpt."
Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting.
Det var något, som började riva och slita inne i hjärtat,
men hon tvang det till stillhet. Om det, som låg dolt där
inne, skulle slippa löst, då visste hon inte hur hon skulle
stå ut.
Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta, sa
Linnart Björnsson. Å sen dröjde det inte länge, innan han
fick visa, att han mena vad han sa. Klara Gulla ska aldrig
tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån si egen
sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes
fiender, som han kasta sej efter ångbåten.
Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. All
faderns kärlek från det första till det sista började
uppenbara sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Hon
kunde inte bära den kunskapen.
Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken,
fortfor Linnart Björnsson och följde henne utan minsta
ansträngning. Det var mycken ovilja mot Klara Gulla i början,
strax efter att kejsarn hade drunknat. Å jag för min del höll
inte Klara Gulla värd å få höra hans sista ord å tankar.
Men vi har ändrat oss nu. Vi tycker om, att Klara Gulla
står där nere på brygga å väntar på'n.
Klara Gulla stannade. Hon var röd på kinderna, och
ögonen glänste av vrede.
Jag står där, bara därför att jag är rädd för honom,
sa hon.
Klara Gulla har aldrig velat visa sej bättre, än ho är.
Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv
vad det är, som ligger under den där väntan. Vi har också
haft föräldrar. Å vi har inte handlat rätt mot dom, vi heller.
Klara Gulla var så vred, att hon ville säga något
förfärligt, men det blev ingenting av. Hon ville stampa med
foten åt honom för att få honom att tiga, men hon förmådde
inte det heller. Då såg hon sig ingen annan råd än att vända
sig bort och springa sin väg.
Linnart Björnsson följde henne inte. Han hade sagt vad
han ville säga, och han var inte missnöjd med den
förmiddagens arbete.
KATTRINAS DÖD.
När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka,
låg Kattrina i sängen, likblek och med slutna ögon.
Det såg ut, som om slutet redan skulle vara kommet.
Men så snart Klara Gulla stod bredvid henne och strök
hennes hand, såg hon upp och började genast tala.
Jan vill ha mej te sej, fick hon fram med stor
ansträngning. Han räknar mej inte te last, att jag for ifrån'en.
Klara Gulla ryckte till. Hon började förstå varför modern
dog. Hon, som hade varit trogen ett helt liv, hade grämt sig
till döds över att hon hade svikit Jan i det sista.
Inte kan ni väl ligga å oroa er fördenskull! sa Klara
Gulla. Det var ju jag, som tvinga er å resa.
Det har vart så svårt å tänka på i alla fall, sa
Kattrina. Men nu är allt gott å väl igen emellan oss.
Hon slöt ögonen på nytt och låg alldeles stilla. Det spred
sig liksom ett litet sken av lycka över det tärda ansiktet.
Men hon började snart tala igen. Det var saker, som
nödvändigt måste sägas. Hon kunde inte få ro förr.
Var inte så ond på Jan för att han sprang efter dej!
Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen
ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller.
Ni gick vilse var på sitt håll.
Klara Gulla hade vetat, att hon skulle komma att säga
något sådant, och hon hade stålsatt sig på förhand. Men det,
som modern sa, rörde henne mer, än hon hade trott, och
hon försökte att ge henne ett gott svar.
Jag ska tänka på far, sådan som han var förr i världen,
sa hon. Ni minns ju så goa vänner vi jämt var på den
tiden?
Det såg ut, som om Kattrina skulle ha blivit nöjd med
svaret, för hon la sig omigen till ro. Hon hade säkert inte
ämnat säga något mer, men helt plötsligt började hon småle
mot dottern med stor kärleksfullhet.
Jag är så glad, Klara Gulla, sa hon, för att du har
blitt vacker igen.
För det leendet och de orden vek all Klara Gullas
självbehärskning. Hon föll på knä invid den låga sängen och
började gråta. Det var första gången alltsedan hemkomsten,
som hon hade brutit ut i riktig gråt.
Jag vet inte hur ni kan vara sån mot mej, som ni är,
mor. Det är mitt fel, att ni dör nu, å te fars död är jag
också skuld.
Kattrina smålog alltjämt och rörde sina händer till en
liten smekning.
Ni är så go, mor, ni är så go mot mej, sa Klara
Gulla, alltmedan hon grät och snyftade.
Kattrina grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i
sängen för att kunna avlägga ett sista vittnesbörd.
Allt gott, som finns hos mej, sa hon, det har jag lärt
åv Jan.
Efter detta sjönk hon tillbaka och sa sedan intet mer
hörbart eller redigt. Dödsarbetet började, och hon dog nästa
morgon.
Men under hela dödskampen låg Klara Gulla gråtande på
golvet bredvid sängen. Hon låg där och grät bort sin ångest,
sina feberdrömmar, sin skuldbörda. Det kunde inte bli något
slut på hennes tårar.
KEJSARNS JORDAFÄRD.
Det var söndagen före jul, som Kattrina i Skrolycka
skulle begravas, och då brukar det ju inte vara mycket
folk vid kyrkan, för de flesta vill ju spara sina kyrkbesök
till de stora helgdagarna.
Men när de, som åkte med i det lilla likföljet från
Askedalarna, körde upp på talbacken mellan kyrkan och
sockenstugan, blev de nästan förlägna. För en sådan stor skara
människor, som var församlad här den dagen, skulle man
knappt ha sett, ens när den gamla prosten i Bro kom för
att predika i Svartsjö en gång om året eller när det var
prästval.
Det sa sig ju själv, att inte var det för att följa den
gamla Kattrina till graven, som folk hade gått man ur
huse, utan det måste vaa något annat, som stod på. Kanske
att det var någon storkarl, som väntades till kyrkan, eller
att det var en annan präst än den vanliga, som skulle
predika? De bodde ju så långt ur vägen där borta i
Askedalarna, så att det kunde hända mycket i socknen, utan att
de fick reda på det.
Begravningsfolket körde fram som vanligt till platsen
bakom sockenstugan och steg sedan ur kärrorna. Det var
fullt med folk där som på talbacken, men annars såg de inte
till något märkvärdigt. De blev allt mer och mer förundrade,
men de drog sig för att fråga om vad som stod på. De, som
åker med i ett begravningsfölje, bör ju helst hålla sig för
sig själva och inte ge sig i språk med dem, som inte har del
i sorgen.
Kistan blev nerflyttad från flakvagnen, där den hade stått
under färden till kyrkan, och nersatt på ett par svarta
bockar, som var uppställda på förhand utanför sockenstugan.
Där skulle nu den och de, som hörde den till, stå
och vänta, till dess att klockorna började ringa och prästen
och klockarn var färdiga att gå med ut på kyrkogården.
Det var ett herrans väder hela tiden. Regnet kom i
piskande skurar och smattrade mot kistlocket. Ett var då
säkert: vad det än var, som hade lockat hit det myckna
kyrkfolket, så inte var det för det vackra vädrets skull, som
de hade gett sig ut.
Men det var, som skulle ingen ha frågat efter regn och
blåst den här dagen. Folk stod tysta och tålmodiga ute i
det fria utan att söka skydd varken i kyrkan eller i socken-
stugan.
De sex bärarna och de andra, som var församlade
omkring Kattrina, la märke till att det var ännu ett par
bockar utsatta utom dem, som hennes kista vilade på. Det
skulle alltså bli ett lik till att begrava. Inte heller detta hade
de hört talas om förut. Och det syntes inte, att något likfölje
var i antågande. Tiden var annars så långt framskriden, att
det redan borde vara framme vid kyrkan.
När klockan kunde fattas en tio minuter i tio, så att det
när som helst var tid att gå till kyrkogården, märkte folket
från Askedalarna, att alla människor drog sig bort mot Där
Nol i Prästerud, en gård, som låg bara ett par minuters väg
från kyrkan.
De såg nu, vad de förut inte hade lagt märke till, att det
var utstrött granris från sockenstugan ända fram till
manbyggningen, och att det var uppsatt granar på bägge sidor
om ingången. Det var väl alltså där, som de hade en död i
huset. Men de förstod alltjämt inte hur det var möjligt, att
det inte hade sports något om ett dödsfall i en sådan gård.
Och inte heller var det lakan uppsatta för fönsterna, som
det ska vara, då det är sorg i ett hus.
Nu slogs förstudörrarna upp på vid gavel, och ut genom
dem kom det i alla fall ett liktåg. August Där Nol gick först
med prestav i handen, och efter honom kom bärarna med
kistan.
Sedan slöt de sig till detta tåget, alla de massor av folk,
som hade stått och väntat utanför kyrkan. För denna dödes
skull var det alltså, som de var ditkomna.
De bar fram kistan till sockenstugan och satte ner den
till höger om den andra, som redan stod där. August Där
Nol flyttade på bockarna, så att de två kistorna skulle
komma att stå riktigt jämsides.
Kistan, som nu anlände, var inte så ny och blank som
Kattrinas. Det såg ut, som skulle den ha blivit översköljd
av många regnskurar redan före denna dagen. Den hade
hanterats ovarsamt, så att den var både repad och kantstött.
Allt folket från Askedalarna drog på en gång ett djupt
andetag, för nu började de på att förstå. Det var nog ingen
frände till August Där Nol, som låg i denna kista. Det var
inte för någon främmande storkarls skull, som det hade
kommit så många människor till kyrkan.
Nu flög allas blickar till Klara Gulla för att se om också
hon förstod. Och det märktes nog på henne, att hon det
gjorde.
Hon hade stått blek och förgråten tätt bredvid sin mors
kista hela tiden, och när hon nu kände igen den andra kistan,
som de kom bärande med från Där Nol, såg hon ut att bli
alldeles ifrån sig av glad förväntan, som man gör, då man
får det, som man länge har strävat efter. Men hon lugnade
sig strax. Hon smålog bara sorgmodigt och strök sakta ett
par gånger över kistlocket. "Nu har du fått det så gott, som
du någonsin kan önska dig", tycktes hon vilja säga till den
döda modern.
August Där Nol gick fram till Klara Gulla och tog henne
i hand.
Klara Gulla har väl inte någe emot, att vi har ställt
på det här sättet? sa han. Vi fann honom i fredags först.
Jag tänkte, att det kunde bli lättare för Klara Gulla så här.
Klara Gulla svarade bara ett par ord. Och läpparna
skälvde, så att dessa var knappt hörbara.
Tack! Det är nog bra. Jag vet han kommer inte te
mej, utan te mor.
Han kommer nog te er båda, ska Klara Gulla få se,
sa August Där Nol.
Den gamla mor i Falla, som var åttio år och böjd av
många sorger, hade åkt med till kyrkan för att hedra
Kattrina. som i långa tider hade varit henne en trogen
tjänarinna och vän. Hon hade tagit med sig kejsarkäppen
och mössan, som hade blivit återlämnade till henne. Det
var hennes mening, att hon skulle lägga ner dem i graven
till Kattrina. Hon tänkte, att den döda skulle tycka om att
ha hos sig något, som påminde om Jan.
Nu gick Klara Gulla fram till henne och bad henne om
kejsarklenoderna, och sedan stödde hon den långa käppen
mot Jans kista och hängde mössan på den. Folk förstod,
att hon tänkte på att hon inte hade velat låta Jan styra
ut sig i kejsarstassen, sedan hon kom hem. Hon ville
gottgöra det lilla hon kunde. Det är inte mycket man kan göra
för en död.
Knappast stod käppen där, förrän det började ringa i
kyrktornet, och samtidigt kom prästen och klockarn och
kyrkvaktarn ut ur sakristian och ställde sig i spetsen för
liktåget.
Regnet kom skurvis den dagen, och det var så lyckligt,
att det blev uppehåll nu, medan församlingen ordnade sig
led vid led, först karlarna och sedan kvinnfolken, för att
följa de två gamla ut till kyrkogården.
De, som ställde upp sig, hade en min på sig, liksom om
de förvånades över att de var med här. För inte kände de
någon sorg precis, och inte heller ville de särskilt hedra
någon av de döda. Det var bara så, att när den nyheten
hade spritt sig genom socknen, att Jan i Skrolycka hade
kommit till rätta just i passande tid för att kunna läggas i
samma grav som Kattrina, så hade alla tyckt, att det var
något vackert och märkvärdigt i detta, och man hade velat
vara med och se hur de gamla makarna förenades i döden.
Man hade ju inte kunnat tro, att så många andra skulle
få samma tanke. Nu blev det nästan för stor uppståndelse
för ett par så fattiga och ringa människors skull. Folk såg
på varandra och skämdes smått, men när de nu var där, så
kunde de ju inte annat göra än gå med bort till kyrkogården.
De fick ju också lov att småle för sig själva, när de tänkte
på att detta skulle kejsarn av Portugallien ha tyckt om. Två
prestaver, för det var ju en med från Askedalarna också,
gick före hans och Kattrinas kistor, och nästan hela socknen
följde med i liktåget. Det kunde inte ha blivit bättre, om
han själv hade fått styra om det.
Och det var ju heller inte så säkert, att inte alltihop var
hans verk. Han hade blivit så märkvärdig efter döden, den
gamla kejsarn. Han hade nog haft en mening med det, att
han lät dottern sitta och vänta på sig, och en mening hade
han haft nu, då han kom upp ur djupet alldeles i rättan tid,
det var ju säkert och visst.
När de alla hade nått fram till den breda graven och
kistorna var nedsänkta i den, började klockarn sjunga: "Jag
går mot döden ÊÊ"
Klockar Svartling var en gammal man vid den här tiden.
Hans sång påminde Klara Gulla om en annan gammal mans,
som hon inte hade velat lyssna till.
Minnet vållade henne en stor smärta. Hon tryckte
händerna mot hjärtat och slöt till ögonen, för att de inte skulle
förråda hur hon led.
Medan hon stod på det sättet med stängda ögonlock, såg
hon framför sig sin far, sådan som han var i hennes
ungdom, då hon och han var så goda vänner.
Hon kände igen hans ansikte, sådant hon hade sett det en
morgon, då det hade varit yrväder på natten, så att vägen
var igensnöad och han måste bära henne till skolan.
Hon kände igen det från den dagen, då hon gick till
kyrkan i den röda klänningen. Ingen människa hade väl
sett så god och lycklig ut, som Jan då gjorde.
Sedan hade lyckan varit slut för honom, och hon hade
just aldrig varit rätt till freds, hon heller.
Hon strävade att behålla detta ansikte för sina ögon. Det
gjorde henne gott. Det steg upp en sådan stark våg av ömhet
inom henne, när hon såg det.
Det ansiktet ville henne bara väl. Inte var det något att
vara rädd för.
Det här var ju bara den gamla, beskedliga Jan i Skrolycka.
Inte ville han sitta till doms över henne, inte ville
han dra ner olycka och straff över sitt enda barn.
Hon blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av
kärleksfullhet, nu sedan hon kunde se honom. som han var
förr. Hur kunde hon tro, att han hatade henne? Han ville
bara förlåta.
Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring
henne och skydda henne. Det var det enda han ville.
Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur
hjärtat som en stor våg och fylla hela henne varelse. Och
med detsamma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var
hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom,
var det ingenting mer, som behövde försonas.
Klara Gulla vaknade upp som ur en dröm. Medan hon
hade stått och sett sin far goda ansikte, hade prästen
förrättat jordfästningen. Och nu höll han på att säga ett par
ord till folket. Han tackade dem alla för att de hade kommit
så mangrant till denna begravning. Det var ingen hög och
förnäm man, som här vigdes åt vilan, sa han, men det
var kanske den, som hade ägt den ortens varmaste och
rikaste hjärta.
När prästen sa detta, tittade människorna igen på var
andra, och nu såg de nöjda och belåtna ut. Prästen hade
rätt. Just därför var det, som de hade kommit till
begravningen.
Sedan riktade han också ett par ord till Klara Gulla. Hon
hade fått större kärlek av sina föräldrar än någon annan
han visste, och sådan kärlek måste vändas i välsignelse.
När prästen sa detta, kom alla människor att se bort
mot Klara Gulla, och de förundrade sig över vad de såg.
Prästens ord tycktes redan ha gått i uppfyllelse. Där stod
Klara Fina Gulleborg ifrån Skrolycka, hon, som var
uppkallad efter själva solen, vid sina föräldrars grav och lyste
som en förklarad.
Hon var likaså vacker som den söndagen, då hon gick till
kyrkan i den röda klänningen, om inte vackrare.