Denna elektroniska utgåva är under framställning.

Normalt publicerar Projekt Runeberg inte ofärdigt råmaterial av det här slaget, men just nu i slutet av 1995 befinner vi oss i en speciell situation, som förklaras på vår nya framsida. Det är viktigt för oss att bevisa att vi före nyår gjort väsentliga förberedelser för publicering av verk med författare som dog 1926 - 1944.

Albert Bonniers förlag 1953

KÖR K A R L E N



  BERÄTTELSE



SELMA LAGERLÖF



Det var en stackars liten slumsyster, som höll pa stt dö.
    Hon hade fatt lungsot, och hon hade inte st#tt emot
    längre än ett år. I det längsta hade hon gått omkring och
    skött sina vanliga åligganden, men när det tog alldeles slut
    med krafterna, hade hon blivit skickad till ett sanatorium.
    Där hade hon vårdats under några månader utan att bli
    bättre, och när hon till sist förstod, att allt hopp var ute,
    hade hon begett sig hem till sin mor, som bodde i ett eget
    litet hus borta vid en förstadsgata. Nu låg hon till s.ings i
    en trång kammare, densamma, där hon hade bott som barn
    och ung, och väntade p°a döden.
  Hennes mor satt vid hennes säng, ängslig och sorgsen,
men hon gick så helt upp i att ge dottern all den vård,
som hon behövde, att hon inte gav sig ro att grata. En
slumsyster, som hade varit den sjukas kamrat i arbetet, stod
vid sängfoten och grät helt stilla. Hennes ögon hängde med
den största kärlek vid den döendes ansikte, och då tårarna
kom och skymde, torkade hon bort dem med en häftig
rörelse. På en liten, obekväm stol, som den sjuka hade haft
särskilt kär och Iört med sig, vart hon än hade flyttat, satt
en storvuxen kvinna med ett stort F broderat pa klännings-
kragen. Man hade bjudit henne en annan plats, men hon
envisades att sitta på den dåliga stolen, som om detta skulle
vara en uppmärksamhet mot den sjuka.
  Det var inte en dag som alla andra, utan det var nvårs-
afton. Ute hängde himlen grå och tung, och så länge som
man satt inne, tyckte man, att det var ruskigt och kulet,
men kom man ut, så kändes det överraskande Ijumt och
milt. Mflrken låg svart, utan snö. I#n och annan vit flinga
föll sakta ner på gatan, men smälte genast. Det såg ut att
bli ett stort snöfall, men det Yille inte komma i gång. Vind
och snö tycktes anse, att det inte lönade mödan att ställa
till med nagot mf-ra bråk på det gamla året, utan ville väl
hellre spara sina krafter till det nya, som var i anfagande.


  llngefär på samma sätt som med vädret var det med män-
niskorna. De tycktes inte heller kunna komma sig för med
något. Det var inte någon rörelse ute och inte något arbete
inne. Mittför det lilla huset, där den döende låg, fanns en
tomt, där man hade börjat påla för ett bygge. På morgonen
hade några arbetare kommit dit, dragit u#p den stora hejaren
under den vanliga skrålande arbetsiången och latit den falls
ner igen. Men de hade inte hållit på länge, utan hade rätt
snart tröttnat och gått sin väg.
  Med allt annat var det på samma sätt. Några kvinnor
hade skvndat förbi med korgar för att göra uppköp till
helgen. Den trafiken hade varat en stund, men snart upphört.
Barn, som hade varit ute på gatan och lekt, hade blivit in-
kallade för att sätta på sig sina helgdagskläder, och sedan
hade de måst stanna inomhus. Hästar, som drog arbetsakdon,
kördes förbi för att sättas i stall allra längst borta i för-
staden och få vila ut ett helt dygn. Det blev mer och mer
stil#a, ju lällgr# d#t l#d fr#lm#2t d#   ooL #t k#ndeg
en lättnad för varje slags buller, som upphörde.
  - Det är gott, att hon får dö så här mot en helg, sade
hennes mor. Snart hörs det ingenting mer därutifrån, som
kan störa henne.
  Den sjuka hade legat medvetslös alltsedan morgonen, och
de tre, som var församlade omkring hennes bädd, kunde säga
vad som helst, utan att hon hörde dem. Men detta oaktat
var det lätt att se, att hon inte låg i någon 910 dvala. Hennes
ansikte hade växlat uttryck flera gånger under förmiddagen.
Det hade #ett förvånat och ängsligt ut, det hade haft än en
bönfallande, än en ytterligt plågad min; nu hade det en
lang stund varit stämplat av en mäktig harm, som förstorade
det och förskönade det på samma gång.
  Den lilla slumsystern hade blivit sig så olik, att hennes
kamrat, som stod vid sängfoten, böjde sig ner till den andrn
salvationisten och viskade:
  -Se, kapten! Syster Edit blir så #acker. Hon ser ut som
en drottning.
  Den storväxta kvinnan reste sig från den laga stolen för
att se bättre.
  Hon hade säkert aldrig förr sett den lilla slumsystern
utan den ödmjukt glada min, som hon hade burit in i det
sista, hur trött och sjuk hon än hade känt 8i# Hon blev
så förvånad över förändringen i hennes utseende, att hon
inte aterigen satte sig ner, utan förblev stående
  Den lilla slumsystern hade med en otalig rorelse kastat
sig så hogt upp på kudden, att hon satt halvvä#s upprätt i
bädden. #ver pannan svävade ett drag av obeskrivlig höghet,
och fastan munnen hölls stilla, såg hon ut, som skulle ord
av straff och förakt ga över hennes läppar.
  Modern sag upp till de två förvånade kvinnorna
  - Hon har varit så där borta de andra daEarnå också
sade hon. Var det inte vid den här tiden på dagenj som
hon brukade göra sin rond?
  Slumsystern kastade en blick på den sj ukas lilla nötta
klocka, som pickade på bordet bredvid sängen.
  -Jo, sade hon, så här dags var det, som hon gick ut
till de elända.
  Hon avbröt sig tvärt och förde näsduken upp till ögonen.
Så snart som hon försökte säga något, passade graten p#
att komma till utbrott.
  Modern tog en a# dotterns små
och smekte den.
  -Hon har väl haft det alltför tungt med att hjälpa dem
att hålla rent i deras hålor och förmana dem för deras
olater, sade hon med en Yiss dämpad ovilja i rösten. När
man har haft ett alltför ansträngande arbete, är det svårt att
få tankarna ifrån det. Hon tror, att hon går omkring hos
dem nu igen.
-Det kan ibland vara så med ett arbete, som man har
älskat alldeles för högt, sade frälsningskaptenen stilla.
De såg hur den sjukas ögonbryn svällde och drogs
samman, så att rynkan mellan dem blev allt djupare, och
hur överläppen kröktes uppåt. De väntade endast på att
ögonen skulle öppna sig för att utsända en bllck av
Ijungande harm.
-Hon ser ut som en straffängel, sade frälsningskaptenen
i en ton av hänförelse.


  -Vad kan de ha för sig där nere i slummen just i dag?
undrade hennes kamrat och trängde sig förbi de andra, sl#
att hon kom åt att stryka den döende över pannan. Syster
Edit ska inte bry sig om dem mer, fortfor hon och smekte
henne än en gång. Syster Edit har gjort nog för dem.
  Dessa ord tycktes ha haft förmågan att lösgöra den sjuks
från den syn, som hade upptagit henne. Spännin#5en# den
upphöjda vreden vek ur hennes drag. Det milda och lidande
uttrycket, som var det vanliga nu under sj ukdomen, kom
tillbaka.
  Hon öppnade ögonen, och då hon såg sin kamrat #t#
lutad över sig, lade hon sin hand på hennes arm och #ökte
dra henne ner till sig.
  Slumsystern kunde knappt ana sig till vad denna lätta
beröring skulle #etyda, men hon förstod det bedj ande ut-
trycket i ögonen och böjde sig ända ner till den sjuka#
läppar.
  -David Holm, viskade den döende.
  Slumsystern skakade på huvudet. Hon var inte säker p#
att hon hade hört rätt.
  Den sjuka ansträngde sig till det yttersta för att bli fö#-
stadd. Hon uttalade orden med uppehåll mell#n varje
stavelse .
  - Skic-ka ef-ter Da-vid Holm!
  Hon såg slumsystern in i ögonen, tills hon var säker om
att denna hade förstått henne. Därpå lade hon sig till ro
på nytt, och om ett par minuter var hon åter borta, upp-
tagen av detsamma som nyss förut, närvarande vid någon
förhatlig scen, som fyllde hennes själ med vrede och ångest.
  Slumsystern reste sig från sin lutande st#illning. Hon grät
inte mer. Hon hade gripits av en sinnesrörelse, som hade
drivit bort tårarna.
  -Hon vill, att vi ska sända efter Dand Holm.
  Det tycktes ha varit något alldeles förskräckligt, som den
sjuka hade begärt. Den stora, grova frälsningskaptenen bler
lika upprörd som hennes egen kamrat.
  -David Holm? upprepade hon. Det är väl inte mo#ligt.
Inte kan man låta David Holm komma till en doende!
  Den sjukas mor hllde #uttit och sett hur dotterns sn#ikte
ater arbetade upp sig till de# harmfulla domarminen. Nu I
vände hon sig fragande mot de två rådvilla kvinnorna.
  - Syster Edit vill, stt vi ska sända efter David Holm,
upplyste frälsningskaptenen, men vi vet inte om det kan vara
lämpligt.
  -David Holm? frågade den sjukas mor helt osäkert.
Vem är David Holm?
  -Det är en av dem, som syster Edit har haft mycket
arbete med där nere i slummen, men Herren har inte låtit
henne få någon malct över honom.
  -Kanske det är Guds avsikt, kapten, sade slumsystern
tveksamt, att verka på honom genom henne i des#a hennes
sista stunder?
  Den sjukas mor såg ovilligt på henne.
  -Ni har ju fått rå om min flicka, aå länge aom hon
hade en gnista av liv kvar. Låt mig få ha henne #ör mig nu,
då hon ska dö!
  Därmed var saken avgjord. Slumsystern återtog sin plab
vid sängfoten. Frälsningskaptenen satte sig ner p# den lilla
stolen, slöt sina ögon och försjönk i en lågt frammumlad
bön. De andra hörde av ett och annat ord, att hon bad Gud,
att den unga systerns själ skulle få skiljas från detta livet i
frid, utan att vidare oroas och störa# av #adana plikter och
omsorger, som tillhörde denna prövningarnas värld.
  När hon var djupt inne i bönen, väcktes hon av att slum-
sy#tern lade sin hand pa h#nnes skuldra. Hon slog ha#tigt
upp ogonen.
  Den sjuka hade vaknat till medvetande än en gång. Men
nu såg hon inte #å blid och ödmjuk ut som si3t. Något av
det hotfulla stormmolnet dröjde kvar över hennes panna.
  Slumsystern böj de sig genast framöver henne, och hon
hörde nu tydligt nog en förebrående fråga.
  -Varför har inte syster Maria skickat efter David Holm?
  Det var troligt, att den andra hade velat göra invänd-
ningar, men något, som hon läste i den sjukas ögo#, tystade
henne.
  -Jag ska hämta hit honom till syster Edit, sade hon
Hon vände sig urskuldande till modern: Jag har aldrig sagt
nel till något, som syster Edit har bett mig om, och jag kan
inte göra det i dag heller.
  Den sjuka slöt ögonen med en suck av lättnad, och slum-
systern lämnade den lilla kammaren. I}är blev allt stilla som
förut. Frälsningskaptenen bad tyst i stor angest. Den döendes
bröst arbetade tyngre, och hennes mor flyttade sig närmnre
sängen liksom för att söka skydda sitt stackars barn mot
plågor och död.
  Om några sekunder blickade den sjuka åter upp. Hon
hade samma otaliga min som förut, men da hon sag, att
kamratens plats var tom, kunde hon förstå, att hennes önskan
var pa väg att uppfyllas, och hon fick ett blidare uttryck.
Hon gjorde inte nagot försök att tala, men hon återföll inte
heller i medvetslöshet, utan höll sig vaken.
  Det gick i en yttre dörr, och hon nästan satte sig upp i
sängen. Slumsystern visade sig strax därpå i sängkammar-
dörren, som hon öppnade det minsta möjliga.
  -Jag törs inte komma in, sade hon. Jag är för kall.
Vill inte kapten Andersson vara snäll och komma hit ut ett
ögonblick ?
  I detsamma märkte hon hur väntansfullt den sjukss
blickar var fästade på henne.
  -#ag har inte kunnat finna honom, sade hon. Men jag
har träffat Gustavsson och ett par andra av de vara, och de
har lovat mig, att de ska skaffa reda pa honom. Gustavsson
för nog hit honom till syster Eidit, om det är någon möj-
lighet.
  Hon hade knappt talat ut, förrän den döende slöt ögonen
och försjönk i detta inre skadande, som hade upptagit henne
hela dagen.
  -Hon ser honom nog, sade slumsystern. Hennes röst
lät harmsen, men hon rättade sig genast. Halleluja, det är
in#en olvcka, att det sker, som är Guds nl#a.
  Hon drog sig sakta tillbaka ut i det yttre ruminet, och
frälsningskaptenen följde henne.
  Där ute stod en kvinna, som knappast kunde vara mer
än trettio år gammal, men som hade en så grå och liksom
omilt tillskrynklad hy, ett så tunt har och en sa avmagrad
gestalt, att mången åldring inte var så illa lottad som hon i
dessa avseenden. Därtill var hon sa tarvligt klädd, att man
kunde tro, att hon hade satt på sig nagra särskilt dåliga
paltor för att gå ut på en tig#arvandring.
  Frälsningskaptenen såg på denna kvinna med en känsla
av häftigt uppstigande ångest. Det var inte hennes eländiga
kläder eller henrles #rt#ldiga ålderdom, som var det värsta
med henne, utan det var den stela orörligheten i hennes
anletsdrag. Det var en människa, som rörde 9ig, gick och
stod, men som tycktes vara alldeles okunnig om var hon
befann sig. Hon tycktes ha lidit så förfärligt, att hennes själ
stod vid något slags vändpunkt. I nästa ögonblick kunde den
brista ut i vansinne.
  -Detta är David Holms hustru, sade slumsystern. Jag
fann henne så här, då jag kom opp i deras bostad för att
kalla hit honom. Han var utgången, och hon gick där ensam
och kunde inte svara ett ord pa vad jag frågade henne. #ag
tordes inte ga ifrån henne, utan jag tog henne med mig hit.
  -Är detta David Holms hustru? utropade frälsnings-
kaptenen. Jag har bestämt sett henne förr, men jag kan inte
känna igen henne. Vad kan det ha hänt henne?
  - Det synY väl vad #om har hänt henne, svarade #lum-
systern häftigt, liksom gripen av ett vanmäktigt raseri. Det
är mannen, som haller på att plåga ihjäl henne.
  Frälsningskaptenen betraktade kvinnan om och om igen.
Ögonen stod utsprängda ur sina hålor, och pupillerna
stirrade envist rätt fram. Ett par av fingrarna vreds oupp-
hörligen om varandra, och gång efter annan trängde ett
svagt huttrande över läpparna.
  -Vad har han gjort åt henne? sade hon.
  -Jag vet inte. Hon har inte kunnat svara mig. Hon satt
och huttrade så där, när jag kom. Barnen var ute, och det
fanns ingen att fråga. O, Herre Gud, att detta skulle komma
just i dag! Hur ska jag kunna sköta om henne nu, da jag
bara vill tänka pa syster Edit?
  -Han har väl slagit henne.
  -Det hsr varit något ändå värre. Jag hsr nog sett dem,
som har blivit slagna, och de plägar inte vara sådana. Nei,
det har varit något mycket värre, tog hon i med stigande
förfäran. Vi såg ju på syster Edits ansikte, att det hände
något förskräckligt.
  -Ja! utbrast frälsningskaptenen. Vi kan förstå nu, att
det var detta hon såg. Och Gud vare tack och lov för att
syster Edit fick se det, så att ni kom dit i tid, syster Maria!
Gud vare tack och lov! Det är säkert hans mening, sK n
ska kunna rädda hennes förstånd.
  -Men vad ska jag ta mig till med henne? Hon följer
mig, då j ag tar hennes hand, men hon hör inte VAt j-g
säger. Själen är bortflugen. Hur ska vi kunna fanga in den
igen? Jag har ingen makt över henne. Kanske det går biittre
för er, kapten Andersson?
  Den storväxta frälsningskaptenen tog den #tAchrc
kvinnant hand och talade till henne med än mild ocll i#
sträng röst, men inte ett spar till medvetande vissde sig
hennes ansikte.
  Mittunder dessa fafänga ansträngningar stack den #juka#
mor in huvudet genom dörren.
  -Edit blir orolig, sade hon. Det är bäst, att ni
kommer in.
  Båda salvationisterna skyndade in i den lilla kammarem
Den sjuka kastade sig fram och tillbaka i bädden. Men
hennes oro tycktes snarare ha berott av någon sj#lens
ängslan än av egentliga kroppsplågor. Hon blev lugnare, så
snart som hon såg sina två vänner på de vanliga platserna,
och slöt ögonen.
  Frälsningskaptenen gav slumsystern ett tecken att stanna
kvar hos den sjuka, men själv reste hon sig för att smyga
sig ut igen. I detsamma öppnades dörren, och David Holm#
hustru kom in.
  Hon gick fram till sängen och blev stående där med med-
vetslöst stirrande ögon, huttrande som förut och vridande
sina harda fingrar, så att det knäppte i lederna.
  Under en lang stund kunde man inte märka, att hon vis4te
vad hon såg, men helt sakta mildrades stelheten i blicken.
Hon böjde 8ig framåt, närmade 9iE5 alltmer den döendes
ansikte.
  Det kom nu något hotfullt och hemskt över kvinnan.
Finärnrna skilde sig åt ocb kröktes. De två frälsnings-
soldaterna sprang upp, i fruktan att hon skulle kasta 4ig
over den doende.
  Då slog den lilla slumsystern upp ögonen, såg på den
förfärliga, halvt vansinniga varelsen framför sig, reste r,ig
upp i sängen och slog armarna omkring henne. Hon drog
henne intill sig med all den styrka, varav hon var mäktig,
och kysste hennes ansikte, hennes panna, hennes kinder och
mun, alltmedan hon framviskade:
  -Ack, stackars fru Holm! Stackars fru Holm!
  Den fattiga, olycksslagna kvinnan tycktes först vilja dra
sig tillbaka, men plötsligen gick en ryckning genom hennes
kropp. Hon bröt samman i snyftningar och sj önk ner på
knä bredvid sängen, alltjämt med huvudet tryckt mot den
döendes kind.
  - Hon gråter, syster Maria, hon gråter, viskade fräls.
ningskaptenen. Hon blir inte vansinnig.
  Slumsystern knöt handen hårt om den tårdränkta näs-
duken och viskade med ett förtvivlat bemödande att göra
rösten stadig:
  -Det är bara hon, som kan göra sadant, kapten. Vad
ska det bli av 029, då hon är borta?
  I nästa ögonblick uppfångade de en bedjande blick från
den sjukas mor.
  -Ja visst, sade frälsningskaptenen, vi måste skaffa bort
henne. Det går väl heller inte an, att mannen träffar henne
här, om han skulle komma. Nej, syster Maria ska stanna
hos sin vän ! fortsatte hon, då slumsystern ville lämna
rummet. Jag ska ta vård om den här andra.

II.

      Denna samma nyårsafton, men så sent, att det är natt och
         morker, sitter tre karlar och dricker öl ooh brän
    den lilla planteringen, som omger stadskyrkan. De har slagit
       D ner pa en vissnad grasmatta under några lindar, vilk
hvlalrta glrlenverk glkånlsler av fuktigfhet Forut på kvällen har de

satt sig ute i det fria. De vet mvcket väl, att det är nyår
natt, och det är just fördenskull, som de har begivit sig in i
k#rkplanteringen. De vill vara så nära tornuret, att de inte
kan undgå att höra, när det är tid att dricka det nva
årets skal.
  De sitter inte i mörker, utan är rätt väl bely6ta av skenet,
som de höga elektriska- lamporna vid de an#rän#An#e
ratorna kastar in i kyrkplanteringen. Tva av dem är gamla
OC]I förfallna, ett par olyckliga landsvägsvandrare, som har
clunkit in till staden mot helgen för att supa upp sina
sammantiggda slantar. Den tredje är en man på några och
trettio år. Han är mycket sluskigt klädd, han som de andra,
men han är lång och välbildad oc#f#refaller att ännu
vara kraftig och obruten.
De är rädda för att bli upptäckta och bortdrivna av
polic.en och har därför satt 5ig tätt tillsammans for att
kulma tala lågt. nästan viskande. Det är den yngre karlen#
#om föl ordet, och de andra två Iy#snar till honom med
cådan uppmärksamhet, att de en lång stund har låtit
flaskorna ligga orörda.
# Jar hade en gång en kamrat, säger den talande, och
hans röct har en mycket allvarlig, nastan hemlig etsfu
klan#, medan det Iyser en glim# av illfundighet i hans ogon
corn blev Sj#r alldeles olik på nyårsafton. Inte sa, att an p
den dagen gick igenom några stora räkenskaper och var
micsnöj d med årsvinsten, utan därför, att han hade hort
alas om något farligt och hemskt, som man ·kunde råka ut
 r den dagen. Jag försäkrar herrarna, att han satt tyst och
angslig från morgon till kväll och inte såg åt en sup en
vång. Han var inte ledsen av sig annars, men att en nyårs-
att få honom med ut på ett sådant här litet skämt skulle
a v-arit likaså omöjligt, som det vore för någon av herrarna
att få dricka brorskal med landshövdingen.
  Jaså, herrarna undrar vad han var rädd för. Det var inte
lätt att få ur honom, men en gång talade han ända om det
för mig. Men Iherrarna kanske inte önskar höra det i natt#
Det känns litet kusligt i en sådan här kyrkplantering, som
nog tör ha varit kyrkogård förr i tiden, eller vad tycker
herrarna ?
  De två landstrykarna förklarar naturligtvis genast, att de
inte vet vad spökrädsla vill säga, och han fortsätter
  -Han var av bättre folk kommen, den här, som jag
talar om. Han hade legat och studerat i Uppsala, så att
han Yisste litet mer än vi andra, ser herrarna. Och vet
herrarna, att han höll sig så där nykter och stilla på nyårs-
afton, bara för att han inte skulle råka ut för något slags-
mål eller någon olyckshändelse och komma att dö den da#en.
Han brydde sig inte om, ifall han gick åt vilken annan dag
som helst, bara det inte hände honom något dödligt på
nyårsafton, för då trodde han, att han skulle bli tvungen
att köra dödskärran.
  - Dödskärran? upprepar de båda åhörarna på en gång
med ett frågande tonfall.
  Den långa karlen roar sig med att öka deras nyfikenhet
genom att än en gång fråga om de verkligen vill höra
historien, då de sitter där de sitter, men de ivrar för att
han ska fortsätta.
  -Jo, den här kamraten påstod'alldeles säkert, börjar
han, att det ska finnas en gammal, gammal kärra av samma
sla,,, som bönderna brukar, då de kör in varor till torget,
men så förstörd, att den aldrig borde få visa sig på en
landsväg. Den är så nerstänkt av ler och sa dammig, att
man knappt ser vad den är gjord av. Hjulaxeln är bräckt,
och hjulringarna sitter så lösa. att de skramlar, hjulen har


inte sett smör; a, så länge som man kan minnas tillbaka
och gnisslar så, att man kan bli tokig. Den har kärrbottnen
uppmurken och akdynan trasig och uppriven och halva
karmen krlng akstolen bortsliten. Och till den kärran hör
en gamrnal, gammal häst, som är enögd och hslt och
gra av alder i man och svans. Den är så mager, att rygg
raden står opp som ett sågblad under skinnet och all8 rev-
benen kan raknas. Den är stelbent och lat och ovillig och
rör sig inte #å fort, som ett barn kryper. Och till den hä#ten
finns det seldon, som är utnötta och sönderfrätta och #ar
förlorat alla sina söljor och hakar, så att de nu är samman
fogade med segelgarnsstumpar och björkvidjor. De har inte
kvar ett enda beslag av mässing eller silver, bsra några
glesa och smutsiga garntofsar, som är mera till vanprydnad
än till prydnad. Och tömmarna är passande till seldonen,
for de består bara av knut vid knut och har blivit lagade så
länge, att nu kan ingen mer göra något åt dem.
  Han håller upp och sträcker ut handen efter en flaska,
kanske mest för att åhörarna ska fa tid på sig att rätt be-
sinna vad de har fatt höra.
  -Herrarna tycker kanske inte, att det här låter så märk-
värdigt, tar han vid på nytt, men se, nu är saken den, att
till de seldonen och de klena tömmarna finns det en körkarl,
som sitter krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör
den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gr#blek
om kinderna, och ögonen är dunkla som söndersl#a
speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad k#pa
med en stor hätta, som han drar ner över an8ikht# och i
handen håller han en rostig och slö lie p# ett långe sk#
Och ser herrarna, den mannen, som sitter och kör med #e
Och ser herrarna, den mannen, som sitter och kör med de
där hopknutna tömmarna, han är inte någon vanlig körksrl,
utan han är i tjänst hos en sträng herre, som heter Döden.
Natt och dag måste han fara omkring i hans ärenden. S#
snart som någon ska dö, bör han vara tillstädes, för#tar
herrarna, och då kommer han också skramlande i sin gniss-
lande gamla kärra så fort, som den halta hästen kan släpa
fram honom.
 Berättaren gör ett uppehall och försöker att få syn på
kamraternas ansikten. När han märker, att de är så uppmärk-
samma, som han nagonsin kan begära, fortsätter han:
  -Herrarna har säkert sett en eller annan avritning av
Döden, och då har herrarna kanske märkt, att han mestadels
brukar gå till fots. Men det här är inte heller Döden själv,
utan bara hans körkarl. Se, man får tänka sig, att en så
hög herre kanske bara vill bärga in den allra förnämsta
skörden, ooh de sma fattiga strån och örter, som står utmed
vägkanten, dem får hans körkarl ta vara på. Men nu ska
herrarna lägga märke till det allra märkvärdigaste i den
här historien. Jo, det lär förhålla sig så, att fastän det stän-
digt är samma kärra ooh samma häst, som far omkring i
et där ärendet, Eå är det inte alltid samma körkarl. Det är
uen sista människan, som dör under året, den, som ger opp
andan, just som klockan slår tolv på nyårsnatten, som är
förutbestämd att bli körkarl åt Döden. Hans döda kropp
blir begravd som alla andras, men hans vålnad maste sätta
Då sig kåpan och fatta om lien och fara omkring fran döds-
·IUS till dödshus under ett helt år, ända tills han blir a#löst
nästa nyårsnatt.
  #an tystnar och ser på de små karlarna med en blick av
illfundig förväntan. Han märker, att de #I-änder blicksma
uppåt, i fåfängt bemödande att se vilken tid tornuret utvisar.
  - Klockan slog nyss tre kvart till tolv, upplyser han, så
att herrarna behöver inte ha det minsta bekymmer för att
den farliga timmen redan är inne. Men nu förstår herrarna
kanske vad det var, som min kamrat var rädd för. Ingenting
annat, än att han skülle dö, just da klockan slog tolv på
nyårsafton, och nödgas bli en sådan där körkarl. Jag tror,
att han hela den dagen satt och inbillade sig, att han hörde
dödskärran #snissla och #kramla. Och #et herrarna, att det
märkvärdiga är, att han lär ha dött i fjol just på själva
nyårsafton.
  -Dog han s t r a x f ö r e årsskiftet också?
  -Jag vet bara så mycket, som att han dog på nyårs-
afton, men timslaget har jag inte reda på. Nå, det hade jag
kunnat förutspå honom, att han skulle dö just den dagen,
så com han brukade ängsla sig för den. Om herrarna skulle
få en sådan där inbillning, så skulle det kunna gå herrarna

  De två sma karlarna har liksom på gemensam överens-
kommelse fattat om var sin flaskhals och tagit sig var sin
långa sup. Därpå börjar de att långsamt och fumligt ress
pa sig.
  -Nej, men herrarna tänker väl aldrig på att bryta laget,
innan midnatt är slagen ? säger han, som har berättat
historien, när han märker, att han har Iyckats alltför väl i
att skramma dem. Jag kan väl aldrig tro, att herrarna fäster
den minsta vikt vid en sådan här gammal saga? Den kam-
raten, som Jag hade, han var mera vek av sig, ser herrarna,
inte riktigt av gammal, svensk, kärnfrisk stam som vi andra.
Nå, nu tar vi en sup och sätter oss ner igen!
  Det var ju väl, fortsätter han, när han åter har dem
nere på marken, att vi får sitta kvar. Detta är det första
ställe, där jag har fatt vara i ro på hela dagen. Varhel#t
jag annars har visat mig, har jag blivit överfallen av fräl#-
ningssoldater, som vill, att jag ska ga till syster Edit, som
lär hålla på att dö. Men jag har betackat mig. Man #år
väl inte frivilligt och utsätter sig för ett sådant där äckrigt
predikande.
  De små karlarna, så omtöcknade de är efter de sista l#ga
suparna, spritter till båda två, då de får höra talas om sy#ter
Edit, och fragar om det är hon, som förestår slumstationeD
här i staden.
  -Ja, visst är det hon, svarar den yngre mannen. Hon
har hedrat mig med sin synnerliga uppmärksamhet hela
detta år. Jag hoppas, att hon inte hör till herrarnas närmo#e
bekanta, sa att sorgen blir alltför stor.           #
  Det måtte leva hos de tva land#trykarna något minne# #v
en välgärning, som srster Edit har bevisat dem. De forklarar
med stor bestämdhet och enighet, att det är deras åsikt, att
om syster Edit önskar råka någon, vem det vara ma, s# blir
denne någon genast gå till henne.
  -#aså, det är her#arna# m#nin#, sä#er deras kamrat. Jag
ska också gå, om herrarna, som känner mig så tämligen #
kan säga mig vad syster Edit skulle ha för en glätje av att
träffa mig.
  Ingen av de båda små luffarns inlåter sig på att besvara
hans fråga. De bara yrkar på att han ska bege sig av, och
då han alltjämt nekar och retas med dem, gripes de av en
så häftig vrede, att de förklarar, att om han inte går god-
villigt, så ska de klå upp honom.
  Härvid reser de sig och kavlar upp rockärmarna för att
gå till anfall.
  Deras motståndare, som vet med sig, att han är den största
och starkaste karlen i hela staden, fattas av en plötslig
medkänsla med de svaga stackarna.
  -Om herrarna nödvändigt ska ha det på det sättet, säger
han, så är jag naturligtvis färdig när som helst. Men jag
far säga, att jag tycker, att vi lika gärna kunde göra opp
det här i godo, i all synnerhet med tanke på det, som jag
nyss har berättat herrarna.
  De berusade männen vet kanske knappt mer vad som
har retat dem, men nu är deras stridslystnad väckt, och de
kastar sig över honom med knutna nävar. Han aterigen är
#å säker på sin överlägsenhet, att han inte en gång bryr sig
om att stiga upp, utan förblir sittande på marken. Han bara
sträcker ut armarna och slänger undan angriparna till höger
och vänster som ett par hundvalpar. Men som hundvalpar
kommer de tillbaka, och härvid Iyckas en av dem att ge den
stora, starka karlen en rätt hard stöt för bröstet. #gonblicket
därefter känner han, att något varmt stiger upp ur hans
strupe och fyller munnen. Som han vet med sig, att han
har ena lungan förtärd, anar han, att detta är börjsn till
en blodstörtning. Han upphör att strids och kastar sig ner
på marken, medan en bred blodström forsar fram över hans
läppar.
  Detta är ju i och för sig en svår olycka, men det, som
gör, att den snart blir nästan obotlig, är, att kamraterna,
när de känner det varma blodet stänka över deras händer
och ser honom sjunka ner till marken, får den tron, att de
har mördat honom, och ger sig på flykt, sa att han blir
lä#nnad enBam. Blodstörtningen upphör visserligen e#ter
hand, men så snart han gör det minsta försök att resa r,ig,
kommer den i gång på nytt.
  Det är ingen särdeles kall natt, men där han ligger ut
sträckt på marken, börjar fuktighet och kyla att pina honom.
Det faller honom in, att han är på väg att bli alldeles för-
störd, om inte någon människa kommer till hans hjälp och
för honom under tak. Han ligger så gott som mitt i st8den,
och eftersom det är nyårsnatt, är en mängd männi8kor uppe,
och han hör dem gå på gatorna, som löper runtom kyr#-
planteringen, men ingen beger sig in i denna. De är inte
längre borta, än att han mycket väl kan höra sorlet av deraY
röster, och han tycker, att det är hårt, att han s,ka gå under
av brist på hjälp, när den ända finns så nära.
  Han ligger och väntar en stund till, men kölden plågar
honom allt svårare, och då han känner, att det är omöjligt
för honom att resa sig upp, så besluter han att åtminstone
försöka kalla någon till sig.
  Men han har otur än en gång, på det sättet att just #,om
han sänder ut sitt nödrop, börjar klockan i tornet ovanför
honom att slå tolv. Människorösten blir alldeles, förkvävd i
den starka metallklangen, så att det är ingen, som fär,ter sig
vid den. Han kan inte heller görn om försöket, därför att
blodflödet börjar på nytt efter ansträngningen. Det blir nu
så ytterligt häftigt, att han knappt hinner tänka den tanken,
att allt blod, som finns i hans kropp, håller på att l;imna
den, förrän detta redan tycks vara skett. "Det kan ju #nte
vara möjligt, att jag ska dö nu, medan klockan F7lår mid-
natt", tänker han, och i detsamma har han en känsla a# att
han slocknar som ett utbrunnet Ijus. Han #sjunlcer ner i
mörker och medvetslöshet i samma ögonblick, som det d#t8
dånande klockslaget förklingar och förkunnar, att det nya
aret har inbrutit.
Strax efter att tornuret har dundrat fram tolv vittljudande
   slag, skär sig ett kort och vasst gnisslande fram genom
   luften.
  Det återkommer oupphörligt med bara ett ö#onblicks
mellanrum, alldeles som om det skulle utgå från ett osmort
hj ul på något åkdon, men det är ett mycket skarpare och
obehagligare Ijud, än vad ett aldrig så dåligt fordon brukar
kunna åstadkomma. Det ledsagas av ångest. Det väcker upp
fruktan för allt, som tänkas kan,-av pina och kval.
  Det är en Iycka, att det inte tycks vara hörbart för de
flesta av dem, som har gått uppe och väntat på årsskiftet.
Om det hade varit hörbart, skulle alla de glada ungdomar,
som har vandrat fram och tillbaka på gatorna runtom torget
och kvrkplanteringen hela natten och nu tillropar varandra
ett gott nytt år, ha bytt ut Iyckönskningarna mot jämmer
över allt det onda, som förestår dem själva och deras vänner.
Om det hade varit hörbart, #kull# #e#    fö#
som firade sin nyårsvaka i missionskapellet och just nu
stämde upp nyårspsalmen med lov och tack till Gud, ha
trott sig höra hånande tjut och skrän ifrån fallna andar
blanda sig i sången. Om det hade varit hörbart, skulle
talaren, som stod med champagneglaset i sin hand mitt i
ett festligt lag och utbringade ett leverop för det nya året,
ha tystnat för att Iyssna till det som till en vidrig korpalåt
med varsel om misslyckande av allt, vad han har hoppat#
och velat. Om det hade varit hörbart, skulle alla de, som
den natten vakade i sina tysta hem och rannsakade sitt
görande och låtande under det gångna året, ha känt en
skärande lörtvivlan över egen oförmå#5a och svaghet sarga
sina hjärtan.
  Det är en Iycka, att gnisslet inte är hörbart mer än för
en enda människa och att denna människa är en sådan, som
väl behövde bringas till oro, till samvetskval och till själv-
förakt, om detta vore möjligt.
IV.

Mannen, som har haft den svara blodstörtningen, ligger
     och kampar för att komma till sans i#en Han tycker
     att det är något, som väcker honom, att en gållt skriksnde
     fagel, eller vad det kan vara, flyger fram över hans huvud
     Men han är försjunken i en skön, välbehaglig vila och kar;
     nte rycka sig los ur den.
  Strax därpå iir han övertygsd om att det inte är någon
fågel, som skriker; i stället är det den gamla dödskärran,
som han har berättat om för de två luffarna, som kommer
korande genom kyrkplanteringen och gnisslar och knarrar
så förskräckligt, att han inte kan få sova. Men halvt med-
vetslös, som han ligger där, visar han ifrån sig tanken på
att det kan vara dödskärran. Det är bara därför, Att han s#
nyss har haft den i tankarna, som han inbillar sig höra den.
  Han sjunker ner i dvalan på nytt, men det envisa gnisslet
kommer åter farande genom luften och låter honom inte
finna någon ro. Han börjar nu få klart för sig, att det han
hör är gnissel fran ett verkligt åkdon. Det är inte n#gon
inbillning, utan full verklighet, och det ges intet hopp, att
det ska upphöra.
  Då finner han, att han måste besluta sig för att vakn8.
Det är ingen #nnan råd.
  Han lägger genast märke till att han ligger kvar p#}
samma ställe och att ingen har hjälpt honom. Allt sr
likt, utom att ett par korta och skarpa gnisslanden far
 enom luften. De tycks komma langt borta i*an, rnen de
 åir så ihållande och skär så vasst i hans öron, att hsn
 genast får klart för sig, att det är dessa Ijud, som har vach

  Han undrar om han har legat sanslös länge, men det
förefaller inte troligt. Människorna är så nära, att han hör
hur de just nu tillropar varandra gott nytt år, och därav
sluter han, att det inte kan vara långt efter midnatt.
             -

  Gnisslet kommer tillbaka gång på gång, och som mannen
alltid har varit ömtålig för skärande och gnisslande Ijud,
tvcker han, att det skulle vara gott, om han vågade resa på
#,ig och gå sin väg, så att han sluppe ifrån oväsendet. Han
kunde väl åtminstone göra ett försök. Han mår riktigt bra
#u efter uppvaknandet. Det förefaller inte mer, som om han
skulle ha ett öppet, gapande sår inne i bröstet. Han varken
fryser eller är matt längre, känner inte av sin kropp, all
deles som det brukar vara, da man är fullt frisk.
  Han ligger ännu kvar på sidan, såsom han har kastat sig,
då blodstörtningen började, och nu vill han för det första
vända sig på rygg för att prova vad hans sköra kropp kan
tala. "Nu Iyfter j ag mig på armbågen helt försiktigt",
tänker han, "vänder på mig och sjunker ner igen "
  Mannen är van, som vi alla är, att när tanken säger: "nu
gör jag det och det", så är det verkställt i samma ögonblick.
Men denna gång händer honom det märkvärdiga, att kroppen
blir liggande stilla utan att verkställa de föreskrivna rörel-
serna. Den ligger helt enkelt fullkomligt orörlig. Kan det
vara möjligt, att han har legat där så länge, att han har
stelnat till is? Men om han vore så genomfrusen, skulle han
ju vara död, och han lever ju, han både ser och hör. Det
råder ingen köld för övrigt, det dryper och droppar från
träden ovan honom.
  Han har varit så upptagen av att undra vad det är för
en märkvärdig förlamning, som har drabbat honom, att han
för en stund har glömt det plågsamma gnisslet. Men nu hör
han det på nytt. "Ja, nu är det inte mer att tänka pa att
söka undkomma den där musiken, David", säger han. "Nu
får du härda ut med den, sa gott du kan."
  Det är inte lätt för en man, som nyss har känt sig frisk
och färdig och inte är det minsta sjuk nu heller, att ge sig
till tåls med att ligga orörlig. Han gör oupphörliga försök
att åtminstone leda på ett finger eller höja ett ögonlock.
Men allt är lika omöjligt. Han börjar undra hur han bar
sig åt förr i världen, när han kunde röra sig. Han tycker, att
han på något sätt har råkat glömma konsten.
  Härunder fortfar gnisslet att närma sig. Det är inte längre
borta nu, än att han kan höra, att det utgar från ett åkdon,
som helt sakta kör utför Långgstan ner mot torget. Och
något eländigt rackartvg är det, som kommer, det är sakert
Nu hörs det inte bara hur det gnisslar i hjulen, utan ock#
hur det knakar i trävirket och hur hästen för varje steg
slinter mot gatläggningen. Det kunde inte lata värre, om den
eländiga dödskärran, som hans gamla kamrat hade #dan
respekt för, vore i antågande.
  "Vi två, David", tänker han, "brukar väl inte ha n#gon
särskild förkärlek för polisen, men.om den ville passa pa
nu och göra slut på det här oväsendet, s# #kulle #i
tacka den."
  Mannen brukar skryta med att han har ett starkt humör,
men han börjar frukta, att den här gnisselmusiken i #em
band med allt annat, som har hänt honom denna natt, #ka
göra slut på det. Han har några otäcka funderingar, att han
ska bli funnen, som han nu ligger, och bli ansedd för dijd
samt föras bort för att svepas och begravas. "Allt, vad som
då säges omkring din döda kropp, det får du ligga och höra
på, och det lär kanske inte Ijuda vackrare än det, som du
nu Iyssnar till."
  net är troligen gnisslet, som vållar, att han på en gån#s
måste tänka på syster Edit, inte med något slag# samveb
h#al, men med en förargad känsla av att hon på något s#itt
har f#tt seger över honom.
  Gnisslet fyller luften och skär i öronen, men det vacker
inte hos den här mannen någon anger över oförrätter, som
han har tillfogat andra, bara vreda påminnel#er om allt det
onda oeh obehagliga, som andra #ar tillfogat honom.
  Mittunder det att han beklagar sig som värst, håller han
stilla och Iyssnar ansträngt en hel minut. Jo, så sant han
levde ! #kdonet har farit Långgatan i ända, men det har
inte vikit av neråt torget. Hästen slinter inte mer på de
små kulkiga gatstenlalrnD# nUhtarra kPrt in i kyrkplantermgal

  I sin glädje över att han möjligen ska få hjälp gor mannen
ännu ett försök att resa sig. Men det avlöper på samma #att
som de föregående. Det är bara tanken hos honom, som är
rörlig.
  Men till gengäld hör han, att det gamla åkdonet verkligen
kommer närmare. Hela tiden knakar det i trävirket och
knarrar i seldoningen och gnisslar i de osmorda hjulen och
låter sa skröpligt, att han börjar frukta, att det ska falla i
stycken, innan det hinner fram dit, där han ligger.
  Det rör sig otroligt långsamt, och otålig, som han har
blivit av att lig#a ensam och hjälplös, tycker han, att det
går åt mer tid, innan det hinner fram, än det verkligen gör.
Och vad det kan vara för ett åkdon, som kommer körande
in i kyrkplanteringen mitt i nyarsnatten, kan han inte reda
ut för sig. Kusken är kanske full, när han tar sådana vägar.
Han kommer inte att få någon hjälp av honom.
  "Det är gnisslandet, som gör di# mi#smodig, Da#id",
tänker han. "Kärran har inte tagit av neråt en annan alle,
som du ligger och inbillar dig, utan den kommer rätt
emot dig."
  Åkdonet kan inte vara mer än ett par steg från honom
nu, men det är det förskräckliga gnisslet, som han inte har
kunnat motstå, som har gjort honom modlös. "Du har otur i
kväll, David", tänker han. "Du ska få se, att det är en ny
olycka, som närmar sig. Det är någon tung vält, som kommer
och kör över dig, eller något annat i den vägen."
  I nästa ögonblick får mannen se vad det är, som han har
legat och väntat på, och fastän det ingalunda är nagon vält,
som kommer för att kros#a honom, håller det i alla fall på
att skrämma honom fran vettet.
  Han kan inte röra sina ögon mer än något annat i sin
kropp och kan därför bara se det, som är mittframför
honom. Som nu det gnisslande åkdonet kommer från sidan,
så framträder det stycke för stycke. Det första, som visar sig
för honom, är ett gammalt hästhuvud med grånad lugg och
blint på det ögat, som är vänt åt honom. Sedan kommer
framdelen av en häst, som inte har mer än en kort stump
kvar av det ena benet och bär seldon, som är lagade med
snörstumpar och björkvidjor och pry#a med smutsiga ga#n-
tofsar. Så syns hela den eländiga hästen, hela den eländiga
kärran med söndrig karm och lösa, vacklande hjul, en vanlig
torgkärra, men så illa atgången, att ingenting tycks kunna
fraktas i den.
  Körkarlen sitter i kärrsitsen, och han stämmer lika noga
överens med den beskrivning, som mannen själv nyss har
g#ort av honom och hans åkdon, som allt det andra. Han
håller ett par tömmar, som bara består av knat vid knut,
mellan sina händer, kapuschongen är nerdragen över ögonen,
och han sitter krokig, liksom böjd av en trötthet, som aldrig
kan bli utvllad.
  När mannen kort förut svimmade efter den svåra blodstört
ningen, tyckte han, att hans själ fladdrade bort ifran honom
som en slocknande låga. Så är det inte nu, utan nu tycker
han, att den skakas och vrides och röres om, så att den aldrig
kan komma på rätt led igen. Man kan tycka, att av allt,
som har föregått åkdonets ankomst, borde han ha väntat sig
att få se något övernaturligt, men om han än har haft en
och annan tanke at det hållet, har han inte fäst någon vikt
vid den. När han nu ser framträda för sina ögon sådana
föremål, som han har hört omtalas i en saga, vill detta inte
gå ihop med något, som han förut har varit med om.
  "Det här kommer att göra mig tokig, David", tänker han
mitt i förvirringen. "Det är inte nog med att min kropp är
förstörd, nu går det också ut över mitt förstånd."
  Det, som räddar honom, är, att han i samma ögonblick
får se körkarlens ansikte. Hästen har nu stannat mittfram-
för honom, och därvid har körkarlen rätat upp sig, s#som
hade han vaknat ur en dröm. Han har skjutit kapuschongen
tillbaka med en trött rörelse och blickat sökande omkring
åt alla håll. Och härvid har den på marken liggande mott
hans ögon och sett, att han var en gammal bekant.
  "Det är ju Georges", tänker han. "Nog är han mårkvardigt
utstyrd, men j ag känner igen honom, j ag känner Igen
honom."
  -Kan du säga mig, David, var han kan ha hallit till
hela denna tid? fortsätter han för sig själv. Jag tror inte,
att vi har råkat honom pa ett helt år. Men Georges är en
fri man, inte bunden av hustru och barn som du, David.
Han har väl varit ute på en långtur, kommer kanske överst
från nordpolen. Jag tycker, att han ser blek och för-
frusen ut.
  Han betraktar körkarlen noga, ty det är något i ansikts
uttrycket, som är honom främmande. Men det måste vara
Georges, hans gamla kamrat och dryckesbroder, det är inte
möjligt annat. Han känner igen honom på det stora huvudet
med örnnäsan, de väldiga svarta mustascherna och pip-
skägget. Den, som hade ett utseende, som vilken sergeant,
ja, man kunde säga, som vilken general som helst skulle
vara stolt över, kunde inte hoppas att inte bli igenkänd av
en gammal väm
  -Vad är det du säger, David? börjar mannen på nytt.
Har du hört berättas, att Georges skulle ha dött på ett sjuk
hus i Stockholm i fjol på själva nyårsafton? #Tet du, att det
tycker j ag också att j ag har hört, men det är inte första
gången, som vi #vå har misstagit oss. För detta är Georges
livslevande. Se bara på honom nu, när han reser sig ! Är
det inte Georges själv kanske, med den ömkliga kroppen,
som aldrig kan komma riktigt sams med hans korprals-
huvud? Ja, vad säger du nu, David7 Såg du, att när han
hoppade ur kärran, for kåpan isär så mycket, att det syntes,
att han ännu har på sig den långa, trasiga rocken, som
alltid hängde honom ner på hälarna? Igenknäppt ända opp
till halsen nu som alltid, David, och den stora, röda hals-
duken fladdrande i halsöppningen, men inte nagot spår till
väst eller skjorta nu mer än förr.
  Den förlamade känner sig helt upplivad. Han skulle ha
kunnat skratta, om det överhuvudtaget hade varit möjligt för
honom att frambringa ett skratt.
  -Om vi en gång kommer till krafter igen, du och jag
David, ska vi betala Georges igen det här kalaset. Han ho
på att spränga isär mitt förstånd med sin utklädsel, som om
han hade lagt dynamit under det. Det ska ocksa vara en
sådan karl som Georges till för att hitta pa att skaffa sig
en sadan häst och en sådan kärra och komma korande med
dem fram till kyrkan. Inte en gång du, Dand, hade varit i

alltid varit din överman            g    g
  Körkarlen har gått fram till den liggande och står och
betrsktar honom. Hans ansikte är stelt och allvarligt. Det
ar tydligt, att han inte vet vem han har framför sig.
  "Det är ett par saker, som j ag inte kan komma pa det
klara med i allt det här", tänker mannen. "Det ena är hur
han har fått reda på att jag och kamraterna satt här i grön-
gräset, så att han kom på den iden att fara hit och Ykrämma
09s. Det &ndra är, att han törs klä ut sig till en sådan dar
Dödens körkarl, som han alltid har varit så rii#d för "
  Körkarlen lutar sig nu ner över honom, men alltjämt med
samma främmande uttryck.
  -Han kommer inte att bli mycket glad, den där stackarn,
när han får veta, att han måste avlösa mig, hör mannen
honom mumla för sig själv.
  Stödd mot lien, närmar han sitt ansikte mer och mer, och
i nästa ögonblick känner han igen kamraten. Han böjer 9ig
ända ner till honom, kastar otåligt undan den nerfallande
kapuschongen och ser honom in i ögonen.
  -O, utbrister han med förskräckelse, det är David Holm,
som ligger här! Det var det enda, som jag trodde skulle bli
mig be#parat.
  -Nej, David, att det är du, att det är du! säger han
och kastar i detsamma lien till marken och knäfaller framför
den liggande. Under hela detta år, fortsätter han med stor
innerlighet och bedrövelse, har ja#; önsk#t# alt j# #k#lle
komma i tillfälle att säga dig ett enda ord, innan det var
för sent. En gång var jag nära att kunna göra det, men du
stod mig emot, så att jag inte förmådde nå fram till dig.
Jag trodde, att det skulle Iyckas mig bara en timme har-
efter, då j ag blev fri ur min tj änst, men här ligger du
redan. Det är för sent nu att komma och säga till dig, att du
ska ta dig i akt.
  David Holm Iyssnar till detta med oerhörd förundran.
"Vad är det han menar?" tänker han. " Han talar ju, som
om han vore död. Och när var det, som han var mig nara
#ch jag stod honom emot? Men det är sant!" lugnar han sig.
  'Han måste ju tala, som han är utklädd till."
  -Tror du inte, att iag vet, David, börjar körkarlen på
nytt, med en röst, som skälver av rörel#e, att det är mitt
fel, att du har kommit till ett sådant slut som detta? Om
du inte hade råkat ut för mig, sa skulle du alltjämt ha fört
ett stilla och hederligt liv. Du och din hustru skulle ha
arbetat er fram till välstånd. Ni var unga och duktiga båda
två, ingenting skulle ha hindrat er. Var viss därom, David,
inte en dag har gått under detta oändliga år, utan att jag i
ångest har tänkt på att jag lockade dig bort fran ditt arbet-
samma levnadssätt och lärde dig mins egna onda vanor!
Ack, fortsätter han och far med handen över vännens an-
#ikte, jag fruktar, att du har farit vilse ännu värre, än jag
vet om! Hur har annars dessa förfärliga tecken kunnat bli
inristade omkring dina ögon och din mun?
  David Holms goda Iynne börjar förbytas i ot#lighet. "Låt
det vara nog nu med det här skämtet, Georges!" tänker han.
"Gå nu efter någon, som kan hjälpa dig att Iyfta mig opp i
din kärra, och kör mig till lasarettet så fort du kan!"
  -Jag förstar, att du vet vad jag har haft för syssla i
år, David, säger körkarlen, och att du vet vad det är för
en kärra oeh häst, som har fraktat mig hit. Jag behöver nog
inte heller säga dig vem det är, som efter mig ska fatta om
lien och hålla tömmarna. Men, David, kom ihag, att det inte
är jag, som har bestämt dig för detta öde! Under hela det
förfärliga år, som väntar dig, tänk inte en enda gång, att
jag har min frihet, sa att jag hade kunnat undvika att råka
dig i natt! Var du viss, att jag skulle ha gjort allt, för att
du inte skulle ha behövt gå igenom detsamma 80m jag, om
det hade varit möjligt!
  "Kanske att Georges verkligen har blivit tokig", tånker
David Holm. "Han borde väl annars förstå, att det galler
li# och död för mig och att det inte går an #tt dro#a på
det här sättet."
  I detsamma som han tänker detta, ser körkarlen på honom

°ändliDt Vbmh°dviegr inte oroa dig för att du inte blir förd til
for sent att kalla på någ#oag har klOrnmit till en sjuk är d t


kommer en karl till mig, som kunde yiilpa mig, 98 ar han
antlngen tokig eller ocks# s# iZI#    3tt hz#n inte fri# r
efter, att jag blir alldeles förstörd."
  -Jag skulle vilja påminna dig om något, som hände dig
förra sommaren, David, säger körkarlen. Det var en söndags
eftermiddag, och du kom gående landsvägen fram genom en
bred dal, där det låg stora åkerfält och vackra gårdar med
blomstrande trädgårdstäppor, vart du såg. Det var en s#dan
där kvävande het eftermiddag, som det kan råk8 att bU
ibland under högsommaren, och jag tror, att du gick och
la märke till att du var den enda, som rörde sig i hel8
trakten. Korna stod stilla i hagarna och tordes inte lünna
de skuggande träden, och människorna var alldeles för-
svunna. De måtte ha dragit sig under tak för att slipp#
hettan. Är det inte sant, att det var så, David?
  "Det kan ju hända", tänker mannen, "men jag har varit
ute och gått så många gånger både i hetta och köld, så att
inte kan jag hålla reda på dem alla."
  -Just som stillheten var som allra störst, David, fick d#
höra ett gnisslande strax bakom dig på vägen. Du vänte p#
huvudet och trodde, att det kom någon åkande efter dig#
men du kunde ingen upptäcka. Du såg dig om flera gånger,
du tyckte, att detta var det besynnerligaste, som du någon#in
hade varit ute för. Du hörde gnisslet alldeles tydligt, men
var kom det ifrån? Det var Ijusan dag, öppet åt alla sidor
och så tyst, att ingenting annat förvillade bort Ijudet. Du
kunde inte fatta, att det var möjligt, att du alldeles tydligt
hörde gnisslet av ett hjul utan att se något åkdon. Men du
ville inte alls gå in på att det var något övernaturligt i
saken. Hade du bara tänkt ditåt, så hade jag kunnat göra
mig synlig för dig då, innan det var för sent.
  David Holm erinrade sig nu alltsammans mycket väl. Han
mindes hur han hade tittat bakom gärdsgårdarna och sett
efter nere i dikena för att komma underfund med vad det
var, som följde efter honom. Till slut hade han blivit smått
skrämd och gått in i en bondgård för att slippa ifrån
o#äsendet. När han sedan kom ut igen, hade allt varit tyst.
  -Det var den enda gång, som jag har sett dig under
detta år, fortsätter körkarlen. Jag gjorde allt, vad jag kunde,
för att du skulle få se mig, men jag var inte i stånd att
komma dig närmare, än att du hörde gnisslet. Du gick som
en l#lind vid sidan av mig.
  "Det är sant, det där, att jag hörde gnisslet", tänker David
Holm. "Men vad vill han bevisa med det? Vill han jag ska
tro, att det var han, som körde efter mig på vägen? Jag
kan ju ha talat om historien för någon, som har berättat
den för Georges i sin ordning."
  Körkarlen böjer sig framöver honom och säger i en ton,
som om han skulle tala ett sjukt barn till rätta:
  -Det tjänar ingenting till, att du strider emot, David.
Det är inte att begära, att du ska förstå vad som har hänt
dig själv, men du vet mer än väl, att jag, som nu talar med
dig, inte är en levande. Du har hört redan förut, att jag är
dod, men du vill inte erkänna det. Och om du än inte har
hort det, så har du ju sett mig komma åkande i den där
kärran. I den kärran, David, färdas ingen levande
  Han visar bort till det usla åkdonet, som står kvar mitt
i allen.
  -Se inte bara pa kärran, David! Se också på träden,
som står bortom den!
  David Holm följer hans uppmaning, och nu för första
gangen måste han medge, att här står han inför något, som
han inte kan förklara. Han ser träden på andra sidan allen
tvärsigenom den gamla kärran.
  -Du har hört min röst många gånger, säger körkarlen.
Det kan inte vara möjligt, att du inte märker, att jag talar
annorlunda än förr.
  David Holm får lov att ge honom rätt. (#eorges har alltid
haft en vacker röst, och det har denna körkarlen också, men
det är i alla fall ett annat slags tal. Det låter tunt och
klingande och är inte lätt att höra. Det var samma spelman,
som spelade, men han hade fått ett annat instrument.
  Körkarlen sträcker ut handen, och David Holm ser, att en
liten, klar vattendroppe, som kommer från de drypande
tradgrenarna ovanför honom, faller ner på den. Men droppen
blir inte hejdad, utan den faller tvärsigenom handen ner till
marken.
  På grusgången framför dem ligger en liten avfallen kvist.
Körkarlen tar och sticker lien under den och för den upp
genom kvisten. Men den faller inte tillbaka, skuren itu, ut#m
forblir hel som förut.
  -Försök inte att misstyda detta, David, säger körlcarlen,
utan forsok att forstå! Du ser mig, och du tycker, att i#s
är mig lik, men den kropp, £om jag har, är sådan, att endast
de, som ligger på sitt yttersta eller redan är döda, kan #e
mig. Men därför far du inte tänka, att min kropp ingenting
ar. Den ar ett hem för en själ såsom din egen och and#8
människors kroppar. Du får bara inte tänka på den J#ii80m
fa,st eller tung eller stark. Du ska tänka, att den är #om en
bild, som du har sett i en spegel, och försöka inbilla dig,
att den har stigit fram ur glaset och kan tala och #e och
röra sig.
  David Holms tanke reser sig inte mer till något mot#t#4d.
Han ser sanningen rätt i ögonen och bryr sig inte l#ingre
om att försöka smyga ur vägen för den. Det är vålnaden
av en död, som talar med honom, och hans egen kropp ar
en död kropp. Men på samma gång, som han ger med sig i
detta, känner han hur det börjar sjuda upp mom honam
till en förskräcklig vrede. "Jag vill inte vara döt", t# r#
han, "jag vill inte vara bara ett sken och ett ingenting. Ja4
vill ha en näve, som jag kan slå till med, och en mun, aom
j ag kan äta med." Och härmed samlar 9ig raseriet inom
honom till ett tått och mörkt moln, som #älver fram o#:h
tillbaka i kvalm och leda och inte plågar någon ann4n a
honom själv än så länge, men #ir färdigt att urladda 8ig ·f#

f0r9taDiltfällenågot som jag vill be dig om, David., därf.ör
att du och jag var goda vänner förr i världen, sager Icor-
karlen. Du vet likasåväl som jag, att det kommer en #$und
för varje människa, då hennes kropp ar förstord eller ut
liten, så att den själ, som har bott där, är nödsakad att
 mna den. Men då darrar och skälver själen av angest för
 att beträda ett land, som den inte känner till. Den står
gefär som ett litet barn på en badstrand och bävar för
t ge sig ut i vågorna. För att den då ska v#ga sig åstsd,
 aste den höra en röst från någon, som redan är ute i
uåndligheten, så att den förstår, att det ingen fara är, utan
 #cker sig lös. En sådan röst har jag varit, David, under
ett helt år, och en sådan röst måste du bli under det år,
#om kommer. Och det jag nu vill be dig om, det är, att du
nte sätter dig emot detta, som är bestämt för dig, utan tar
det med undergivenhet, annars drar du ner stort lidande
över både dig och mig.
  Körkarlen böjer på huvudet, då han har sagt detta, för
att se in i David Holms ögon. Det förefaller nästan, som
om han skulle ha blivit rädd för allt det trots och motstand,
#om slår honom till mötes.
  -Du måste komma ihag, David, säger han med ännu
ner inträngande ton än förut, att detta inte är nagot
sådant, som du kan slippa undan. Jag har ännu inte mycket
reda på hur det förhåller sig med saker och ting här på
andra sidan. Jag har endast färdats på gränsen, så att säga,
men så mycket har jag sett, att här ges det inte någon för-
skoning. Man måste utföra det, som man är ålagd, antingen
man gör det med god vilja eller inte.
  Återigen ser han in i David Holms ögon, men han möter
ingenting annat än det stora vredesmolnets mörker.
  -Jag förnekar inte, David, utbrister han, att det är den
förfärligaste syssla, som någon kan få sig ålagd, att sitta i
den där kärran och köra den där hästen fran gård till gård.
#Tart körkarlen kommer, väntar honom tårar och j ämmer,
vad han ständigt får se, det är sjukdom och förstörelse, sår
och blod och ohygglighet. Och det är ändå kanske det minst
svåra. Det är värre att se det, som finns innanför, det, som
våndas och ångrar och fruktar för vad som kan komma.
Och än mer: jag har sagt dig, att körkarlen bara står vid
gränsen. Han tycker som människorna, att han bara ser orätt-
visor och missråkningar och ojämn fördelning och gagnlös
strävan och oordning. Han kan inte se så långt in i den
andra världen, att han kan skönja om det finns en mening
och en ledning. Han kan se skymten av den ibland, men
mestadels måste han kämpa sig fram i mörker och tvivel.
Och tank på detta, David: det är bara ett ar, som körkarlen
ar domd att köra dödskärran, men tiden mä#es inh här efter
Jordiska timmar och minuter, utan på det att han ska hinna
överallt, dit hån maste hinna, tänjes den ut, så att det enda
året blir som hundra och tusen andra. Och sa kommer till
allt detta, att fastän körkarlen vet, att han allenast gör vad
han är befalld ntt göra, så kan ingen beskriva hur kan
vämjes vid sig själv och känner leda vid sig 9jalv och be-
traktar sig själv som en förkastad för sitt ämbetes skull.
Men värst, värst av allt, David, är det, att körkarlen under
sina färder också möter följderna av sådant ont, #om han
har begått under sin jordevandring, ty hur skulle detta kunns
undgas-
  Körkarlens röst slår nästan över i ett skrik och han
knäpper sina händer i ångest. Men ögonblicket därpå matte
han ha märkt, att endast kallt hån strömmar emot honom
från hans gamle kamrat. Han drar omkring sig kåpsn, som
om han skulle frysa.
  -Men, David, fortsätter han enträget, jag säger dig, att
så svårt än det kan vara, det, som väntar dig, så bör du
inte sätta dig till motvärn, om du inte vill göra det andå
värre för dig och för mig, än det redan är. Ty jag får inte
nu lämna dig åt dig själv, utan det blir min sak att lara
dig din syssla, och jag fruktar, att detta är det tyn#ssta,
#om jaa har fått mig ålagt. Du kan göra mig motstant
länge du vill. Du kan halla mig kvar vid lien i veckor od
månader, ja, ända till nästa nyårsnatt. Mitt år ar utlupet,
men jag far inte min frihet, förrän jag har lärt dig att sköta
förra kamraten lever bara ett fast beslut att göra motstånd
till det yttersta. "Det må vara, att jag är död", tänker han,
"det kan jag inte göra något åt, men ingenting ska förma
mig att ha något att skaffa med dödskärran och dödshästen.
De får hitta på ett annat arbete för mig. Det där vill jag inte
befatta mig med."
  Körkarlen ämnar resa sig, då hsn kommer att tänka på
en sak, som han ännu bör tillägga.
  -Kom ihåg, David, att ända till denna stund har det varit
Georges, som har talat till dig! Men nu får du med kör-
karlen att göra. Du minns nog av gammalt vem man tänker
på, när man talar om Den, som inte vet av nagon förskoning.
  I nästa ögonblick står han upprätt med lien i hand och
kapuschongen nerdragen över pannan.
  # Du fånge, kom ut ur ditt fängelse! ropar han med hög
och klingande röst.
  I detsamma reser sig David Holm från marken. Han vet
inte hur det har tillgått, men han står plötsligen upprätt.
Han vacklar, allt tycks gå runt för honom, både träd och
kyrkvägg, men han kommer fort till jämvikt
  -Se dig om, David Holm! säger en stark stämma till
honom. Han Iyder i ögonblickets förvirring. Framför honom
på marken ligger utsträckt en lång karl av präktig kropps-
byggnad, men klädd i smutsiga paltor. Han ligger där ner-
sölad av blod och jord, omgiven av tömda flaskor, med ett
rödsprängt, uppsvällt ansikte, vars ursprungliga drag man
inte kan gissa sig till. En irrande Ijusstråle från de avlägsna
Iyktorna återkastas med en hatfull, illvillig glans i de smala
ögonöppningarna.
  Framför denna liggande gestalt står han själv, han också
en lång karl av en präktig kroppsbyggnad. Samma ruskiga
och smutsiga plagg, som den döde bär, är också han iförd.
Han står framför denne andre som hans dubbelgångare.
  Men dock inte fullt en dubbelgångare, ty han är ett intet.
Eller det är kanske orätt att säga ett intet, utan en bild. En
bild av den andre, som har blivit sedd i en spegel och som
har trätt ut ur glaset och lever och rör sig.
  Han vänder sig hastigt. Där står Georges, och han ser nu,
att också denne ingenting är, bara en avbild av den kropp,
som han en gång har ägt.
  -Du själ, som förlorade herraväldet över din kropp i
samma ögonblick, som klockan slog tolv på ny#rsnatten,
sä#er Georges, du ska avlösa mig i mitt ämbete. Du ska be-
fria själarna ur det jordiska under detta ingångna #r.
  #Tid dessa ord aterfinner David Holm sig själv. I stor
mande vrede störtar han sig mot körkarlen, griper efter
hans lie för att br#ta sönder den och efter hsns kåps för
att slita den i stycken.
  Då känner han hur hans händer tr#cks ner och bur benen
rycks undan honom. Sedan lindas omkring hans handleder
något osynligt, som fängslar dem vid varandra, och likaså
omkring hans fotleder.
  Därpa Iyftes han upp, kastas omilt, som en död vara#
ner pa kärrbottnen, där han får ligga, utan att nagon fragar
efter hur han har fallit.
  Ögonblicket därpå sätter sig kärran i rörelse.
Det är ett smalt och långt, men tämligen rymligt rum i
    ett hus i förstaden, ett hus, som är så litet, att det helt
    och hållet upptages av detta enda rum jämte ett annat,
    mindre, som begagnas till sängkammare. Rummet upplyses
    av en lampa, som hänger ner från taket, och i dess sken
    kan man se, att det är hemtrevligt och vänligt. Och inte
    nog med detta: det är också ett smålustigt rum, som gärna
    framkallar ett leende på dens läppar, som träder in i det.
    Man ser nämligen genast, att de, som bor där, har roat sig
    med att möblera det sa, att det ska föreställa en hel våning.
    Ingången är pa ena gavelväggen, och tätt bredvid dörren
    står en liten spis. Här är alltsa köket, och dit är samlat allt,
    som hör till köksinredningen. Mitten av rummet är möblerad
    som matsal med ett runt matbord, ett par ekstolar, en hög
    väggklocka och ett litet skåp för porslin och glas. Hit räknas
    förstås också taklampan, som hänger rätt över det runda
    bordet, men som mycket väl förslår att upplysa också för-
    maket, den innersta delen av rummet, med dess mahogny-
    soffa och divanbord, dess blommiga axminstermatta, dess
    palm i sin praktfulla porslinskruka och dess otaliga foto.
    grafier.
  Det går nog vanligen sa, att de, som kommer in i rummet,
gärna föreställer sig hur mycket skämt en sådan anordning
av möblerna ska ha gett anledning till. Om en god vän hade
kommit in fran gatan, hade man roat sig med att föra
honom upp i förmaket och sedan bett honom ursäkta, att
han fick sitta så ensam, medan man själv var tvungen att
hålla till i köket. Vid middagsbordet, som stod så nära
köksavdelningen, att man kunde kä#nna värmen från spisen
#inda dit, hade man nog sagt många g#nger med stor hög-
tidlighet:-Nej, nu far ni lov att ringa, så att husjungfrun
kan komma in och ta bort tallrikarna! Och då något barn
hade börjat gråta i köket, hade man narrat det att skratta
med den lustigheten, att det skulle akta sig för att skrika så
högt, att far, som satt i något av de inre rummen, kunde
höra det.
  Sådana där tankar väcks nog, som sagt, vanligen hos de
människor, som får se rummet, men hos dem, som träder in
där i nyårsnatten en liten stund efter årsskiftet, uppstår helt
säkert inga sådana lätta och ljusa funderingar. De, som då
kolnmer in, är två män, så förfallna och trasiga, att de
kunde tagas för två vanliga landsvägsstrykare, om inte den
ena av dem bure en svart kåpa över sina paltor och hölle en
lang, rostig lie i handen. Det är en ovanlig utstyrsel för en
luffare, och än egendomligare är hans sätt att träda in i
rummet utan att vrida om en nyckel eller öppna dörren på
minsta glänt, utan bara gå rätt igenom den, så stängd, som
den står. Den andra mannen är inte iförd nagra skrämmande
emblem, men när han kommer in i rummet, inte gående själv,
utan på något besynnerligt sätt släpad och dragen in av sin
kamrat, förefaller han mycket mer skräckinjagande än
denne. Fastän han är bunden till händer och fötter och med
yttersta förakt slänges ner pa golvet av kamraten och blir
liggande framför denne som en mörk hög av trasor och
elände, inger han fasa genom det vilda raseri, som lågar
ur hans ögon och sammandrar hans ansikte.
  De två männen finner inte rummet tomt vid sitt inträde.
De ser, att vid det runda bordet i matsalsavdelningen sitter
en ung man med veka drag och en barnsligt vacker blick
samt en något äldre, men mycket liten och späd kvinna.
Mannen bär en röd trikåtröja, på vilken med stora påfallande
bokstäver ordet Frälsningsarmen är broderat tvärsöver
bröstet. Kvinnan är svartklädd utan nagot tecken, men en
hatt av den för slumsystrarna vanliga typen ligger framför
henne pa bordet och bär vittne orn att också hon hör till
salvationisterna.
  Bada dessa människor är djupt bedrövade. Kvinnan gråter
tvst, där hon sitter, och torkar gång på gång sina ögon med
en vat och skrynklig nä#duk. Hon gör det otåligt, liksom om
tårarna är henne i vägen och hindrar henne från annat, som
 !
hon har att sköta. Också msnnens ogon är röda av gråt,
men han hänger sig inte åt sin sorg nu i en annans när-
varo.
    De såger då och då ett par ord till varandra, och av dessa
I ord marker man, att de har sina tankar inne i ett annat rum
hos en sjuk, som de har lämnat på en stund, för att hennes
I mor ska få vara ensam med henne. Men så upptagna de
,F än är av den sjuka, kan det nog tyckas märkvärdigt, att
ingen av dem på något sätt låtsar om de två männen. Visser-
ligen haller sig dessa alldeles tysta och stilla, den ene
stående upprätt, stödd mot dörrposten, den andre liggande
I nervräkt vid hans fötter, men de två framme vid bordet
I borde dock, synes det, ha blivit häpna över dessa gäster
J som har kommit in g#nom Iyckta dörrar mitt i mörka natten.
  Atminstone känner sig den liggande mannen förundrad
över att människor gang på gang vänder sina blickar åt det
håll, där han och kamraten befinner sig, utan att de tvcks
varsna dem. Han för sin del ser nllt, och d# han nvss har
färdats genom staden, har allt förefallit honom sig likt,
såsom han har sett det med sina mänskliga ögon, men
honom ser ingen. Mannen har i sitt ursinne också haft en
tanke på att vilja skrämma sina fiender bland människorna
genom att visa sig för dem sådan han nu är, men han
märker, att han inte en gång kan #söra sig sedd AV dem.
  Han har aldrig förr varit i detta rum, men han känner
igen de båda, som sitter vid bordet, och har fördenskull inte
minsta tvivel om var han befinner sig. Om något kan öka
hans raseri, så är det detta att nu mot sin vilja vara förd
till en plats, dit han hela gårdagen nekade att bege sig.
  Med ens skjuter frälsningssoldaten borta vid bordet stolen
tillbaka.
  -Det är över midnatt nu, säger han. Hustrun trodde, att
han skulle komma hem vid den här tiden. Jag ska försöka
att ga dit upp och kalla hit honom än en gång.
  Härvid reser han sig långsamt och motvilligt och fattar
sin rock, som hänger bakom honom på stolen, för att satta

   -Jag kan nog första, att Gustavsson inte tycker, att det
tjänar något till att gå efter honom, säger den unga kvinnan
alltjä-nt i hård strid med den paträngande gråten, men
GustaYsson far tänka pa att det är den sista tj änst syster
Edit begär a# honom.
  Frälsningssoldaten hejdar sig, just som han haller på att
träda in armen i ärmhålet.
  -Syster Maria, säger han, det må vara sant, stt detta
ar den sista tiänst, som jag kan göra syster Edit, men jag
önskar i alla fall, att David Holm inte vore hemma eller
att han inte ville gå med mig. Jag har sökt honom flera
g,an#ser i dag och bett honom komma, såsom ni och kapten
Andersson befallde mig, men jag har varit glad hela tiden,
att han har sagt nej och att det varken har Iyckats mig
eller någon annan att föra hit honom.
  Den liggande gestalten spritter till, när han hör sitt namn
nämnas, och ett fult hånleende sprider sig över hans ansikte.
  -Den där tycks ändå ha en smula bättre förstånd än
de andra, mumlar han.
  Slumsystern ser upp pa frälsningssoldaten och säger nu
rätt skarpt, utan att rösten förk-äves av gråt:
  -Det vore bäst, att Gustavsson den här gången fram-
förde budet till David Holm så, att han förstode, att han
måste komma hit.
  Frälsningssoldaten går mot dörren med minen av en man,
som Iyder utan att vars övertygad.
  -Ska jag föra hit honom, också om han är dödfull?
frågar han nerifrån dörren.
  -För hit honom, Gustavsson, död eller levande, hade
jag så när sagt! Han far ligga här och sova ruset av #ig i
värsta fall. Det enda viktiga är, att vi får tag i honom.
  Frälsningssoldaten har redan lagt handen pa låsvredet, när
han plötsligen vänder om och går tillbaka upp mot bordet.
     Ja# tycker inte om, att en sådan karl som David Ho #n
ska komma hit, säger han, och hans ansikte har blivit blelct
av rörelse. Syster Maria #-et likasåväl som jag vad det ar
för en karl. Tycker syster Maria, att han passar här? Tycl#er
syster Maria, att han passar där inne? fortfar han och pekar
mot en tapetdörr borta i förmaksa#delningen.
  -Om jag tycker-, börjar hon, men han låter
henne inte tala till punkt.
  -Vet inte syster Maria, att han bara kommer att göra
narr av 099? Han kommer att skryta med att en av slum
systrarna var så kär i honom, att hon inte kunde dö utan
att ha fått se honom.
  Slumsystern ser hastigt upp och rör läpparna till ett
häftigt svar, men biter ihop dem och eftersinnar.
  # Jag kan inte tåla, att han ska prata om henne, minst
av allt, när hon är död! utbrister frälsningssoldaten.
  Strax därpå kommer siumsysterns svar, allvarsamt och
eftertryckligt.
  -Är Gustavsson viss om att inte David Holm skulle ha
rätt, ifall han säger detta?
  Den liggande, fängslade gestalten borta yid dörren rycker
till och genomfares vid dessa ord av en plötslig glädjekänsla.
Han blir ytterst överraskad själv och sänder en blick upp
till Georges för att se om denne har märkt hans rörelse.
Körkarlen står alldeles orörlig, men för all säkerhets skull
mumlar David Holm något om att det var skada, att han
inte hade haft reda på det där, medan han levde. Det skulle
ha varit något att skryta med inför kamraterna.
  Frälsningssoldaten blir så förvirrad av det, som han har
fått höra, att han griper efter en stolkarm. Rummets väggar
dansar runt för honom.
  -Varför säger syster Maria något sådant? frågar han.
Inte vill syster Maria, att jag ska tro-
  Slumsystern befinner sig i starkt sinnesuppror. Hon knyter
handen hårt om näsduken, medan hon talar ord, som störtar
fram häftiga och hastiga, liksom hade hon brattom att få
dem utsagda, innan betänksamheten komme och hejdsde
henne.
  -Vem skulle hon annars hålla kär? Vi två, Gustavsson,
och alla andra, som har lärt känna henne, har 1°atit 095 om-
vändas och vinnas av henne. Vi har inte stått henne emot
ända till det sista. Vi har inte skrattat ut henne och hånat
henne. Hon behöver varken lida ånger eller samvetskval for
#år skull. Varken ni eller jag, Gustavsson, är orsak till att
hon ligger där hon nu ligger.
Frälsningssoldaten tycks bli lugnad inför detta utbrott.
  -Jag trodde inte, att ni talade om kärleken till syndarna,
syster.
  -Det gör jag inte heller, Gustavsson.
  Vid denna bestämda försäkran genomilas den ena av
välnaderna på nytt av en glädjekänsla, som han inte kan
förklara. Men rädd för att hans vrede, hans ursinniga begär
att göra motstånd på något sätt ska förflyktigas, söker han
genast att kväva den. Han hade blivit tagen med överrask-
ning, hade trott förut, att här väntade honom ingenting annat
än predikningar. Han ämnar ta sig bättre i akt för frsm.
tiden.
  Syster Maria har suttit och bitit sig i läpparna för att
övervinna sin rörelse. Nu tycks hon helt hastigt fatta ett
beslut.
  -Det gör ingeDting att tala om det för Gustavsson, säger
hon. Ingenting gör något nu, då hon ska dö. Om Gu#tavsson
vill sitta ner en stund, sa ska jag förklara vad jag menar.
  Frälsningssoldaten kränger av sig rocken och tar åter plats
vid bordet. Utan att säga ett ord sitter han och betraktar
slumsystern förväntansfullt med sina vackra, trohjärtade
ögon.
  -Jag ska först tala om för Gustavsson hur vi hade det
förra nyårsnatten, syster Edit och jag, säger hon. Det var
hösten förut, som det hade blivit bestämt i högkvarteret, att
det skulle inrättas en slumstation här i staden, och vi tva
hade blivit hitskickade för att sätta den i gång. Vi hade haft
oerhört med arbete, men bröderna och systrarna hade hjälpt
oss så mycket, som i deras makt stod, och pa nyårsafton
hade vi kommit sa langt, att vi själva kunde flytta in. Köket
och sovsalarna var redan i ordning, och vi hade hoppats,
att vi skulle fa öppna stationen på själva nyårsdsgen, men
det gick inte för sig, därför att steriliseringsugnen och tvätt-
stugan inte var färdiga.
  Slumsystern har haft mycket svårt att hålla inne gråten i
början, men alltsom berättelsen fortgår och hon föres bort
fran det närvarande, avtar den, och hennes stämma blir allt
klarare.
  -Gustavsson hörde inte till armen pa den tiden, säger
hon, annars hade nog Gustavsson fått vara med om en glad
nyårsafton. Några av bröderna och systrarna hade kommit
opp till oss, och vi bjöd dem på te för första gången i det
nya hemmet. Gustavsson kan inte tro hur glad syster Edit
var åt att hon hade fått sätta opp en slumstation här, där
hon var hemma och kände varenda fattig människa och
visste vad de behövde. Hon gick och såg pa våra filtar
och madrasser och våra nymålade väggar och våra blanka
kokkärl med en sadan glädje, att vi måste skratta åt henne.
Hon var glad som ett barn, som rnan brukar säga. Och
Gustavsson vet nog, att när syster Edit är glad, da blir alla
andra glada.
-Halleluja, det vet jag, sade frälsningssoldaten.
  -Glädjen varade så länge, som kamraterna var kvar,
fortfor slumsystern, men när de hade gatt, kom det över
henne stor ängslan för allt det onda, som finns i världen,
och hon sa till mig, att jag skulle bedja med henne, att
det inte måtte bli oss övermäktigt. Så la vi oss ner på
våra knän och bad för vår station och för oss själva och
för alla dem, som vi hoppades få bispringa. Och just som
vi låg på knä i bön, ringde det på portklockan.
  Kamraterna hade sa nyss gått. Vi sa till varandra,
att en av dem kanske hade glömt något, som han ville hämta,
men för säkerhet3 skull gick vi ner i porten båda två. När
vi öppnade, såg vi inte någon av vännerna framför oss, utan
en av dem, #om vår station var inrattad for.
  Och jag ska säga Gustavsson, att där han stod i port-
öppningen, trasig och stor och så full, att han vacklade, före-
föll han mig så förskräcklig, att jag greps av räddhåga och
tyckte, att vi borde skylla på att stationen annu inte var
öppnad och låta bli att ta emot honom. Men syster Edlt blev
glad, att Gud hade sänt henne en gast. Hon trod e, att an
därmed ville visa oss, att han såg i nåd till v#rt arbete,
och hon lät mannen stiga in. Hon bjod honom kvallsvar,
nnen han svor åt henne och sa, att han bara ville aggs
sig. Han fick gå in i en sovsal, och där kastade han sig ner
på en brits, sedan han hade slängt av sig rocken, och i
nästa ögonblick sov han.
  -Tänk, att du blev rädd för mig då! säger David Holm
för sig själv, men inte utan förhoppning, att den orörlige
bakom honom ska höra, att han alltjämt är samma David
Holm som förut. Det är synd, att du inte kan se mig sådan,
som jag ser ut nu. Då tror jag nog att jag skulle skrämma
livet ur dig.
  -Syster Edit hade gärna velat visa den förste, som kom
till vår station, någon särskild vänlighet, fortsätter slum-
systern, och jag såg, att hon kände sig besviken, när han
somnade så hastigt. Men i nästa ögonblick blev hon glad
igen, för hon hade kommit att kasta blickarna på hans rock.
Jag tror, vet Gustavsson, att jag aldrig har sett ett plagg
33, smutsigt och trasigt och illa faret. Det luktade snusk och
brännvin av det, ja, det var sådant, förstår Gustavsson, att
det var s#årt att komma det nära. Jag kunde inte hjalpa,
att när jag såg, att syster Edit gick fram och synade det,
kom r#iddhågan återigen över mig, och j ag bad henne, att
hon skulle låta den ligga, eftersom vi varken hade ugnen
eller tvättstugan så pass i ordning, att vi kunde få bort
smittan ur den.
  Men Gustavsson förstår, att den här mannen var för
svster Edit fran första stund såsom henne till#änd av Gud,
och det var ett så Ijuvt aIbete för henne att få #tälla #t-
minstone ett av hans klädesplagg i ordning, att j ag inte
kunde halla henne tillbaka. Och inte heller fick jag hjälpu
henne. Nej, jag hade ju själv sagt, att det kunde vara smitta
i rocken; det gick alls inte an, att jag rörde den. Hon stod
i ansvar för mig, därför att jag var hennes underordnade,
och hon fick se till, att jag inte företog mig något, som var
skadligt för hälsan. Men själv satte hon sig att sömma och
#y pa den där rocken hela nyårsnatten.
  Frälsningssoldaten på andra sidan bordet Iyfter h#inderna
och slår dem mot varandra i hänryckning.
  -Halleluja! säger han. Gud vare tack och lov för syster
Edit !
  -Amen. amen! säger slumsystern och skiner upp i en
plötslig extas. Gud vare tack och lov för syster Edit-det
är vad vi alltid ska säga i sorg som i glädje. Gut# vsre tack
och lov, att hon var sadan, att hon hela natten satt lutad
ö#er den rocken och sömmade på den, lika Iycklig, som om
den hade #arit en kungamantel!
  Han, som hade varit David Holm, tycker, att det är en
sällsam vila och ro i att föreställa sig den unga flickan, som
satt i nattens fred och arbetade på att laga en fattig luffares
rock. Efter allt, som har retat och upprört honom, är det
något läkande och helande i detta. Om bara inte Georges
stode där bakom honom, dyster och orörlig, men bevakande
varje hans rörelse, skulle han ha tyckt om att länge tänka
på detta.
  - Gud vare tack och lov, Iortfar slumsystern, att syster
Edit aldrig har ångrat, att hon den där natten satt oppe och
sydde i knappar och stoppade revor ända till klockan fyra
utan att tänka på all den smitta och stank, som hon in
andades! Gud #are tack och lov, att hon aldrig har ångrat,
att hon satt i ett rum, där vinternattens stränga köld trängde
in, så att det blev alldeles utkylt, innan hon fick gå till
sängs !
  -Amen, amen! säger frälsningssoldaten i sin tur.
  -Hon var alldelcs förstelnad av köld, när hon äntligen
var färdig, säger slumsystern. Jag hörde hur hon låg och
vred och vände sig i flera timmar utan att kunna bli # arm.
Hon hade knappast hunnit somna, förrän det var tid att stiga
opp igen, men då övertalade jag henne att bli liggande oeh
lata mig sörja för #ästen, ifall han skulle stiga opp, innan
hon var fullsövd.
     Syster #aria har alltid varit henne en god vän, säger
frälsningssoldaten.
  -Jag vet, att det var en stor försakelse för syster Edit,
fortsätter slumsystern med skymten av ett småleende, men
hon gjorde det för min skull. Det blev inte lång stund hon
fick ligga, för när mannen drack sitt kaffe, frågade han mig
om det var jag, som hade lagat hans rock, och när jag
svarade nej, bad han, att jag skulle hämta den systern, som
hade hjälpt honom.
  Han var nykter då och stillsam, och han la sina ord
bättre, än sådana karlar brukar, och som jag visste, att det
skulle vara en stor fröjd för syster Edit att få höra hans
tacksägelser, gick jag efter henne. När hon kom, såg hon inte
ut som den, som hade vakat hela natten, utan hon hade en
skär rodnad på kinderna och var så vacker i sin glada för-
väntan, att mannen visst blev på något sätt slagen av häpnat,
när han fick se henne. Han hade stått vid dörren och väntat
med ett så ondskefullt uttryck i ansiktet, att jag fruktate,
att han ämnade slå henne, men han Ijusnade nu, då hon kom.
"Det är inte farligt", tänkte jag. "Han gör henne ingenting.
Henne kan ingen vilja skada."
  -Halleluja, halleluja! kommer det instämmande från
frälsningssoldaten.
  -Men han mörknade åter, och när hon hade gått #inda
fram till honom, tog han sig för att rycka opp den kort#
kavajen, som han bar, med sadan fart, att de nyisydda
knapparna slets ur. Därpå körde han händerna ner i de ny-
lagade fickorna, sa att vi hörde hur de brakade sönder, och
allra sist fläkte han opp rockfodret, så att det hängde i
värre trasor, än da han kom.
  "Ser fröken, det är så, att jag är van att ha det på det
här sättet", sa han. "Det faller sig lättast och bekvämast
för mig. Det var synd, att fröken skulle göra sig så mycket
besvär, men jag kan inte hjälpa det."
  Den liggande skepnaden ser framför sig ett ansikte Iysande
av Iycka, som plötsligt förmörkas, och han är nära att er-
känna för sig själv, att detta tjuvpojksstreck hade varit grymt
och otacksamt, då tanken på Georges ånyo inställer sig. "Det
är bra, att Georges får höra hurudan jag är, om han inte
vet det redan", tänker han. "David Holm är inte den, som
ger med sig i första taget. Han är hård och elak, och han
tycker om att retas med pjoskigt folk."
  -Inte förrän i det ögonblicket hade jag tänkt på hur
karlen såg ut, fortsätter slumsystern. Men när han stod där
och ryckte sönder det, som syster Edit hade sytt samman
under många vackra tankar, kom jag att betrakta honom.
Och jag såg, an han #a# en man, som #rar s# hög och v,äl-
vuxen, att man måste förvånas över ett sadant naturens verk.
Han hade också en god och ledig hållning, hans huvud var
stort och av bästa skapnad, och hans ansikte torde en gång
ha varit vackert, fastän det nu var rödsprängt och uppsvällt,
så att dragen flöt tillsammans och man inte kunde veta hur
det hade varit meningen att det skulle ta sig ut från början.
  Och fastän han gjorde vad han gjorde och därvid uppgav
ett högt och elakt skratt, och fastän hans ögon glimmade
fram gula och ilskna mellan de rödsvullna ögonlocken, så
tror jag, att syster Edit bara tänkte på att hon hade mött
något stort tillämnat, som var på väg att fördärvas. Jag såg,
att hon först ryggade tillbaka, som om hon hade blivit
slagen, men sedan lågade det opp ett klart Ijus i hennes
ögon, och hon gick honom ett steg närmare.
  Hon sa bara detta enda till honom, att innan han nu
gick, så ville hon be honom, att han måtte komma till hennes
hem också nästa nyårsnatt. Och när han blev stående och
såg på henne helt förvånad, la hon till: "Ser ni, jag bsd
Jesus i natt, att han skulle skänka den första gästen på
denna station ett gott nytt år, och jag vill se er igen, så att
jag får veta om han har bönhört mig."
  När han nu förstod vad hon menade, så bröt han ut i
en svordom. 'Ja, det ska j ag lova er", sa han. "Jag ska
komma och visa er, att han inte har frågat det minsta efter
er och ert pjoller."
  Han, som på detta sätt påminnes om ett löhe, som han
har givit och alldeles förglömt, men nu ända kommit att
uppfylla, känner sig för ett ögonblick som ett svagt rö i en
starkares hand och undrar om hans motstånd ingen betydelse
har, men han kYäver tanken. Han vill inte underkasta sig.
Han vill strida emot ända till domens dag, om det så
ska vara.
  Frälsningssoldaten har blivit mer och mer upprörd,
medan syster Maria har berättat om detta möte på nyårs-
morgonen. # u kan han inte halla sig stilla längre, utan han
springer upp.

är vår egen hämnd, som vi vill sköta och nüra? Det är en
lurande fälla i detta, syster Maria. Det är lätt att ta miste
  Den lillu bleka slumsystern ser på frälsningssoldaten med
en blick, som strålar av självförnekelsens entusiasm. "I kväll
söker j ag inte efter mitt", säger hennes blick tydligt nog.
-Det finns många lurande fällor i en sådan sak, upprepar
hon med stark tonvikt på orden.
  Frälsningssoldaten blir röd som blod. Han försöker svara,
men orden sviker honom. I nästa ögonblick kastar han sig
ner mot bordet, döljer ansiktet i händerna och börjar gråta,
överväldigad av länge aterhållen sorg.
  Slumsystern stör honom inte, men över hennes läppar
framkväller en bön.
  -O, Herre Gud, Jesus Kristus, låt oss komma igenom
denna tunga natt! Lat mig få styrka att hjälpa alla mina
vänner, jag, som är svagast och förstår minst!
  Den fängslade har nästan inte skänkt någon uppmärk
samhet alls at anklagelsen att ha smittat ner slumsystern,
men då den unga frälsningssoldaten brister i gråt, gör han
en häftig rörelse. Han har gjort en upptäckt, som griper
honom, och han bryr sig knappt om att dölja detta för
körkarlen. Det behagar honom, att den, som den där vackra
gossen har älskat, har föredragit honom själv.
  När frälsningssoldatens snyftningar avtar i häftighet#
upphör slumsystern att bedja och säger med ett vekt tonfall:
  -Gustavsson tänker pa det där, som jag sa om syster
Edit och David Holm för en stund sedan.
  Det hörs ett ja under rockärmen, och därvid skakar hela
karlen till av smärta.
  - Och det vållar Gustavsson stort lidande, #äger hon,
det förstår jag. Jag vet en annan, som också älskar syster
Edit av hela sin själ, och hon märkte det och sa till sig
själv, att hon inte kunde förstå det. Hon menade, att om hon
skulle tycka om någon, skulle det vara en, som stode hogre
än hon själv, och så menar också Gustavsson. Vi kan nog ge
vårt liv för ått tjäna de elända, men vår naturliga man-
niskas kärlek, Gustavsson, kan vi inte ge någon av dem. Når
jag nu säger Gustavsson, att syster Edit är annorlunda lagd,
så tycker Gustavsson, att detta är något lörringande, och det
plågar Gustavsson.
  Frälsningssoldaten rör sig inte, utan ligger kvar med
huvudet mot bordsskivan. Den osynliga gestalten däremot
har gjort ett försök att komma närmare, liksom för att höra
båttre, men har genast blivit tillsagd av Georges att hålla
slg stilla.
  -Om du rör dig, David, så måste jag pålägga dig straff,
vars like du aldrig har drömt om, säger han, och David
Holm, som nu vet, att han kommer att hålla ord, förblir
orörlig.
  -Halleluja! utbrister slumsystern med ett överspänt ut-
tryck över ansiktet. Halleluja! Vilka är vi, att vi skulle döma
henne? Har Gustavsson inte sett, att när ett hjärta är fyllt
av högmod, då ger det sin kärlek åt någon av de mäktiga
och stora i dennla världen, men när ett hjärta ingenting
annat rymmer än ödmjukhet och barmhärtighet, åt vem kan
det då ge sin varmaste kärlek, snnat än åt den, som är störbt
i hårdhet, i förfall, i förvillelse?
  Vid dessa ord är det David Holms tur att känna ett
sting av obehag. "Men du är då bra besynnerlig i natt",
tänker han för sig själv. "Vad bryr du dig om vad de där
människorna säger om dig ? Har du väntat, att de skulle
sätta särskilt värde på dig?
  Frälsningssoldaten Iyfter nu upp sitt ansikte och ser
prövande på slumsystern.
  -Det är inte bara detta, syster Maria.
  -Ja, Gustavsson, jag förstår vad Gustavsson menar.
Men Gustavsson ska komma ihåg, att syster Edit då till en
början inte visste, att David Holm var gift. Och i alla fall,
fortsätter hon efter en liten tvekan, så tror jag-det är #å
svårt att tänka sig annat atminstone -, att hela hennes
kärlek gick ut på att få honom omvänd. Om hon hade fått
se honom stå på estraden och bekänna, att han var frälst,
så skulle hon ha varit Iycklig.
  Frälsningssoldaten har fattat slumsysterns hand, medan
hans blickar hänger vid hennes mun. Vid hennes sista ord
drar han ett lättnadens andetag.
   -Men då var det ändå inte den kärleken, som jag menar#
sager han.
   S!#lmsystern höjer litet på axlarna och suckar inför denna
envlshet.
   -Jag har aldrig fått något förtroende av syster Edit i
denna sak. Det kan ju hända, att jag har tagit miste.
   -Har inte syster Maria hört något av syster Edits egen
mun, då är det min tro, att syster Maria har misstagit sig,
sager den unge mannen med stort allvar.
   Den liggande vålnaden nere vid dörren förmörkas. Han
tycker inte om den vändning, som samtalet nu har tagit.
   -Jag säger inte, Gustavsson, att syster Edit kände något
annat än medlidande för David Holm, första gangen hon såg
honom. Och hon borde inte ha älskat honom sedan heller,
för han konn en tid mycket ofta i hennes väg, och jämt stod
han henne emot. Det var hustrur, som vände sig till oss och
klagade över att deras männer hade blivit lockade att över-
ge sitt arbete, sedan David Holm hade kommit till #taden.
Och det var ett tilltagande i fräckhet, i valdsamhet, i laster.
#verallt, där vi vandrade fram bland de elända, fick vi
erfara det. Och vi tyckte, att vi alltid kunde spåra det fram
till David Holm. Men sadan, som syster Edit är, var det väl
naturligt, att just detta skulle egga henne att söka vinna
honom för Guds sak. Han var som ett villebråd, som hon
förföljde med starka vapen, och ju mer det vände 9ig mot
henne, desto häftigare anföll hon det, i sin förtröstan att
hon ända till slut skulle komma att segra, därför att hon
var den, som var starkast av de två.
  -Halleluja, utbrast frälsningssoldaten, det var hon
också, syster Maria! Minns, syster Maria, att ni och syster
E:dit en kväll kom in på en källare, där ni gick omkring
och delade ut affischer om den nya slumstationen? Da sag
syster Edit, att David Holm satt där vid ett bord och hade
till sällskap en ung man, som hörde på hur landstrykaren
gj orde sig lustig över slumsystrarna och instämde i hans
skratt. Och syster Edit la märke till den unge mannen,
och hennes hjärta blev rört över honom, och hon sa till
honom ett par ord om att han inte skulle låta sig fordarvas.
Och den mannen svarade henne ingenting och följde henne
inte genast. Men han kunde inte förmå sin mun till att le
fastän han satt kvar i samma sällskap, och han fyllde på
sitt glas, men han kunde inte föra det till sina läppar. David
Holm och de andra skrattade at honom och sa, att han
hade blivit skrämd av slumsystern, men det var inte så,
syster Maria, inte så, utan det var hennes medlidsamhet, att
hon inte hade kunnat låta bli att varna honom, som rörde
honom och betvang honom, så att han måste lämna de andra
och följa henne. Ni vet, att detta är sant, syster Maria, och
ni vet också vem den mannen var.
  -Amen, amen, det är sant, att jag vet vem den mannen
är, som från den dagen har varit vår bästa vän, säger slum-
systern och nickar vänligt över till frälsningssoldaten. Jag
nekar inte# att syster Edit segrade över David Holm någon
enda gång, men alltsomoftast blev hon slagen. Hon hade
också blivit förkyld under nyårsnatten, och hon gick och
kämpade med en hosta, som inte ville gå över, som inte
har gått över den dag som är. Det låg sjukdomens mis#mod
över henne, och det vallade kanhända också, att hon inte
stred med den gamla segerlyckan.
     Syster Maria! infaller frälsningssoldaten. Det är ingen-
ting i det ni säger mig, som tyder p# att hon höll honom kär.
  -Nej, Gustavsson har rätt. Ingenting tydde på det då i
början. Jag ska säga Gustavsson vad det var, som kom mig
att tro det. Vi kände en fattig sömmerska, som hade lungsot,
men som stred emot sin sjukdom och framför allt kämpade
rent övermänskligt mot smittan, därför att hon hade ett
barn, som hon ville akta för sjukdomen. Hon talade om for
099, att en dag, då hon hade kommit i hosta ute på gatan,
hade en landstrykare gått rakt fram till henne och förebr#tt
henne för hennes pjosk. "Jag har lungsot, jag med", hade
han sagt, "och doktorn vill, att jag ska akta mig, men det
sker inte. Jag hostar människor rätt opp i ansiktet, därför
att jag hoppas, att de ska gå åt. Varför ska de ha det bättre
än vi? Det skulle jag just vilja veta."
  Mer hade han inte sagt, men sömmerskan hade blivit
sa skrämd av honom, att hon hade känt sig sjuk hela dagen.
Hon beskrev honom som en lång karl, som hade sett ståtlig
ut, fastän han hade varit klädd i usla, trasiga kläder. An
siktet hade stått mera otydligt för henne, men i timtal hade
hon sett för sig hans ögon, som låg som två gula, ilskna
strimmor mellan svullna ögonlock. Och det, som hade skrämt
henne mest, det var, att han inte hade synts henne drucken
eller alldeles förfallen, men ändå talade, som han gjorde
och närde ett så bittert hat till sina medmänniskor.
  Det var ju inte underligt, att syster Edit genast kände
igen David Holm på denna beskrivning, men det förvånade
mig, att hon tog honom i försvar. Hon ville förmå kvinnan
att tro, att han bara hade roat sig med att skrämma henne
"Det förstår ni väl, att en man, som ser s# stark ut som han;
I inte kan ha någon tuberkulos", sa hon. "Jag tror, att han
  är elak nog för att vilja skrämma er, men inte skulle han gå
  och smitta ner folk med vett och vilja, om han vore sjuk.
  Han är väl inte något missfoster heller?"
  Vi andra sa emot; vi trodde, att han inte g; orde sig
sämre, än han var, men hon försvarade honom allt ivrigare,
och hon blev nästan ond på oss, som trodde så illa om
honom.
  För andra gången visar körkarlen ett tecken till att han
följer med det, som försiggår omkring honom. Han böjer
sig ner och ser sin kamrat in i ögonen.
  -Jav tror, att slumsystern har rätt, David. Den, som
kunde neka att tro allt ont om dig, den har säkert haft dig
mycket kär.
  -Det kan ju hända, Gustavsson, att det där ingenting
l#etydde, fortsätter slumsystern, och det, som jag la märke
till ett par dar därefter, det betydde kanske än mindre. Men
det var så, att då syster Edit en kväll vandrade hemåt och
var nedslagen och modfälld över motgångar, som hade mött
hennes skyddslingar, kom David Holm fram till henne och
hörjade tala med henne. Han ville bara säga henne, sa
han på sitt försmädliga sätt, att nu skulle hon få det bättre
och lugnare, därför att han skulle bege sig bort från staden.
Jag hade Yäntat, att syster Edit skulle bli glad at detta,
men jag hörde på hennes svar, att hon blev ledsen. Hon
sa rentut til! honom, att hon hellre ville, att han stannsde,
så att hon fmge strida med honom än en tid.
  Då beklagade han detta, men han kunde ändå inte stanna,
darfor att han var stadd på resa genom Sverige för att söka
efter en person, som han nödvändigt måste ha reda pa. Det
fanns ingen ro eller rast för honom, förrän han funne den
personen.
  Och vet Gustavsson, syster Edit frågade med sådan tydlig
ängslan efter vem denna person var, aK jag var färdig att
viska till henne, att hon skulle ta sig i akt och inte ge 8ig
till spillo inför en sådan man. Men han tycktes ingenting
märka, utan svarade bara, att om han funne personen i
fråga, skulle det säkert bli henne kunnigt. Han hoppades,
att hon da skulle glädja sig med honom över att han inte
mer behövde dra land och rike omkring som en fattig
luffare.
  Därmed gick han, och han måtte ha h#llit ord, för vi 5#g
inte vidare till honom. Jag hoppades, att vi aldrig mer
skulle behöva ha nagot med honom att göra, därför att han
syntes mig föra olycka med sig, var han visade sig. Men
nu hände en dag, att en kvinna kom opp till syster Edit på
slumstationen för att fraga efter David Holm. Hon snför-
trodde henne, att hon var hans hustru, som inte hade kunnat
stå ut med hans dryckenskap och dåliga levnad, utan hade
övergivit honom. Hon hade smugit sig bort i hemlighet och
tagit barnen med sig och flyttat till var stad, som lag #å
långt fran deras forna hem, att det inte hade fallit honom
in att på allvar söka henne här. Hon hade nu fått arbete på
en fabrik och var så väl lönad, att hon kunde försör]a Slg
och de sina. Och det var en välklädd kvinna, som ingav
förtroende och aktning, och hon hade blivit ett slags före-
ståndarinna för de unga flickorna, som arbetade på fabriken,
ooh hade redan kunnat förtjäna så mycket, att hon hade
skaffat sig ett trevligt hem med tillräckligt av möbler och
husgeråd. Men förut, medan hon ännu hade bott kvar hos
sin man, hade hon inte ägt nog till föda åt sig och barnen,
utan de hade måst svälta.
  Nu hade hon hört, stt hennes man hade varit sedd i staden
och att slumsystrarnn kände honom, och hon hade kommit
upp för att få veta av oss hur han hade det.
  Om Gustavsson hade varit närvarande då och hört och sett
syster Edit, skulle Gustavsson aldrig ha kunnat glömma det.
När kvinnan först kom till oss och talade om vem hon var
bleknade hon och såg ut, som om hon hade fått en sorg tili
döds, men hon återhämtade sig snart, och det kom ett ut-
tryck i hennes ögon, som var överjordiskt. Det synte#, att
hon hade övervunnit sig själv och ingenting be8ärde för
egen del av något, som hörde denna världen till. Och till
hans hustru talade hon med en sådan Ijuvlighet, skulle jag
ha velat säga, att hon rörde henne till tårar. Hon sa henne
inte ett förebrående ord, men ändå förmådde hon henne att
angra, att hon hade övergivit sin man. Jag tror, att hon kom
kvinnan att anse sig själv som ett under av hårdhet. Och än
mer, Gustavsson, syster Edit förstod att väcka opp hos henne
den gamla kärleken, ungdomskärleken, som hon hade känt
för sin man, då de först gifte si#. Hon lockade hustrun att
berätta om hurudan han hade varit första tiden av äkten-
skapet, och hon kom henne att längta efter mannen. Gustavs-
son ska inte tro, att hon dolde hurudan han nu var, raen hon
ingav den andra en. Iika stark åstundan att få uppratta
David Holm, som den hon själv kände.
  Körkarlen borta vid dörren har under detta tal åter böjt
sig fram och betraktat den fångne, men denna gång reser
han sig upp utan att säga något. Det samlar sig omkring
hans forne kamrat något mörkt och ohyggligt, som han inte
tycks kunna uthärda. Han rätar upp sig mot väggen och drar
hättan djupt ner över ögonen för att slippa se honom.
  -Säkert fanns det redan hos hustrun en grodd av sam-
vetskval, därför att hon hade lämnat sin man till han# egen
dålighet och ondska, fortsätter slumsystern. Och medan hon
nu talade med syster Edit, tog allt detta ny växt hos henne.
Denna första gång var det dock inte fråga om att hon borde
låta mannen veta var hon fanns, utan det blev beslutat under
andra langa samtal. Och jag vill inte säga, Gustavsson, att
syster Edit övertalade henne, inte helIer att hon ingav henne
några stora förhoppningar, men jag vet, att hon önskade
att hustrun skulle kalla honom hem till sig. Hon trodde, att
 e s u e ra da honom, och hon avrådde henne inte. Jag
måste säga, att det var syster Edits verk, att det blev av, jag
måste säga, att det var hon, som återförenade den mannen
med dem, som han hade makt att fördärva. Jag har tänkt
och undrat mycket över detta, och jag förstår inte hur hon
skulle ha vågat att ta på sig ett sådant ansvar, om hon inte
hade alskat honom.
  Slumsystern uttalade dessa ord med stark övertygelse, men
de två, som förut hade blivit upprörda, då hon hade berättat
om den sjuka slumsysterns kärlek, förhöll sig nu stilla.
Frälsningssoldaten satt orörlig med handen över ögonen, och
den liggande gestalten vid dörren hade återtagit det üttryck
av mörk hatfullhet, som han hade burit, ds han först
släpades in i rummet.
  -Ingen av oss visste vart David Holm hade vandrat,
börjar slumsystern på ny#tt, men syster Edit sände honom bud
med andra av de kringströvande, att vi kunde ge honom
underrättelser om hans hustru och barn, och det dröjde inte
länge, innan han kom. Och syster Edit förde nu honom och
hans hustru tillsammans, sedan hon först hade sörjt för att
han blev ordentligt klädd och hade- skaffat honom plats
bland stadens byggnadsarbetare. Hon #egärde inga löften
och förbindelser av honom. Hon visste, att sådana som han
kan ingen binda med löften, men hon ville omplantera i
god jordmån den säden, som hade vu#cit bland törnen, och
hon var viss om att hon skulle Iyckas.
  Och vem vet om inte syster Edit skulle ha kunnat vinna
sitt mål? Men nu hände den stora olyckan. Syster Edit blev
först liggande i lunginflammation, och när denna var havd,
och vi hoppades på ett snart tillfrisknande, tynade hon i
stället av, och vi måste sända henne till sanatoriet.
  Men hur David Holm har varit mot sin hustru, det be-
höver jag inte säga Gustavsson. Det vet Gustavsson lika val,
som vi alla vet det. Den enda, som vi har forsokt halla i
okunniF;het, är syster Edit, därför att vi har velat vars miss-
kund#amma mot #e# e. #  ho#patsl att hon skulle fa
dö utan att höra det, men nu är jag inte säker på hur det
forhaller sig härmed. Jag tror, att hon vet det.
-Hur skulle hon ha f#tt veta?
  -Det bandet, som binder henne vid David Holm, är så
starkt, så att jag tror, att hon har kunnat skaffa sig kunskap
om det, som rör honom, på andra vägar än de vanliga. Och
det ar darför, att hon vet allt, som hon hela dagen har be-
gärt att få tala med honom. Hon har dragit oändligt elände
över hans hustru och barn, och hon har bara dessa korta
stunder på sig för att ställa till rätta. Och vi är så slöa, att
vi inte kan hjälpa henne så mycket, att Yi skaffar hit honom!
  -Men vad tjänar det till? frågar frälsningssoldaten en-
vist. Hon kan inte tala med honom. Hon är för svag.
     Jag kan tala med honom i hennes namn, säger slum-
systern med tillförsikt. Och han skulle Iyssna till de ord,
som talades till honom invid hennes dödsbädd.
  -Vad skulle ni säga honom, syster Maria? Skulle ni
säga honom, att hon älskade honom?
  Slumsystern reser sig upp. Hon knäpper händerna över
bröstet och star med ansiktet vänt uppåt och ögonen slutna.
-Ack, Herre Gud, ber hon, låt det ske sa, att David
Holm kommer hit, innan syster Edit dör! Gode Gud, låt det
ske så, att han far se hennes kärlek och att hennes kärleks
eld smälter hlans själ! Gode Gud, är inte den kärleken sänd
till henne, för att den ska besegra hans hjärta? Gode Gud,
gör mig modig, så att jag inte tånker på att spara henne,
utan vågar lägga ner hans sJäl 1 lågan av hennes karlek.
Gode Gud, låt honom känna den som en mild vind genom
själen, som fläkten av en änglavinge, som det räda Ijuset,
som tändes om morgonen i öster och fördriver nattmörkret!
Gode Gud, låt honom inte tro, att j ag vill ha h#imnd på
honom! Gode Gud, låt honom förstå, att syster E:d,t endast
har älskat det allra innersta i honom, det, som an s#a v
har sökt att förkväva och döda! Gode Gud-
 Slumsystern spritter till och ser upp. Frälsningssoldaten
står och drar på sig rocken  M i  säger han med
  - Jag ska gå efter honom, syster Maria, säger han med
  något tjockt i rösten. Jsg ska inte komma tillbaka utan
honom.
   Men den liggande gestalten borta vid dörren rander si
nu mot körkarlen och tilltalar honom.
   -Georges, är det inte nog med det här? När jag först
kom in hit, var det något, som grep mig, i det, 90m de
tal.qde om. PÅ det sättet hade du kanske kunnat få mig mjulc,
men du sklllle ha varnat dem. De skulle ha l#tit bli #tt t#la
om min hustru.
  Körkarlen svarar inte, men med en liten rörelse visar han
inåt rummet. Det är en gammal kvinna, som hsr kommit in
genom tapetdörren längst borta i förmaket. Hon går med
tysta steg fram till de båda, som har fört det långa sam-
talet, och säger med en röst, som skälver under betydelsen
av det, som hon har att förkunna:
  # Hon vill inte längre ligga kvar där inne. Hon vill
flytta hit ut. Nu är det snart förbi.
Den stackars lilla slumsystern, som ligger på dödsbädden,
    känner hur hon för varje ögonblick blir alltmer svag och
    maktlös. Hon har inte några plågor, men hon ligger oc#
    strider mot döden, såsom hon mången natt, da hon har
    vakat hos en sjuk, har stridit mot sömnen.
  -Ack, så Ijuvligt du lockar! Men det går inte an, att
du tar mig, har hon då sagt till sömnen, och om den i alla
fall har sänkt sig över henne ett par ögonblick, har hon
raskt spruttit opp ur den och återvänt till sina plikter
  Nu tycker hon, att någonstädes i ett svalt rum rned en
oändligt frisk och ren luft, som det skulle vara en Ijuvlighet
för hennes sjuka lungor att insndas, bäddas en djup och
bred säng med kuddar så mjuka och pösan#e som en jäsande
deg. Hon vet, att denna bädd göres i ordning åt henne, och
hon längtar efter att få sjunka ner i den och sova bort all
den oändliga mattigheten, men hon har en känsla av att
hon da skulle somna in så djupt, att hon aldrig mer skulle
vakna. Hon fortfar att visa från sig vilans lockelse. Den
kan ännu inte få komma henne till del.
  När den lilla slumsystern blickar ut i rummet, ligger det
en förebråelse i hennes ögon. Hon ser strängare ut, än hon
har gjort någonsin förr.
  -Vad ni är hårda, som inte hjälper mig med detta enda,
som jag åstundar! tycks hon klaga. Har jag inte gått sa
många steg för att tjäna er alla, då jag var frisk, att ni
kunde göra er den mödan att kalla hit honom, som jag
vill råka?
  Hon ligger som oftast med slutna ögon och väntar och
Iyssnar så ivrigt, att ingen rörelse i det lilla huset undgår
henne. Med ens får hon det intrycket, att en främmande har
kommit in i det yttre rummet och sitter där och väntar på
att bli införd till henne. Hon slar upp ögonen och ser bön-
fallande på sin mor.
  -#lan står ju nere vid köksdörren. Kan inte mor släppa
in honom?
  Hennes mor reser på sig, går fram till tapetdörren, öppnar
den och ser ut i det större rummet. Hon kommer tillbaka
och skakar på huvudet.
  -Det är ingen där, barn, säger hon, ingen mer än syster
Maria och Gustavsson.
  Då suckar den sjuka och sluter ögonen på nytt. Men än
en gång har hon förnimmelsen, att han sitter täK innanför
dörren och väntar. Om bara hennes kläder låge på en stol
vid sängfoten som vanligt, skulle hon sätta dem pa sig för
att själv kunna gå dit ut och tala vid honom. Men kläderns
ligger där inte, och dessutom fruktar hon, att hennes mor
inte ska ge henne tillåtelse att stiga upp.
  Hon undrar och undrar hur hon ska kunna komrns ut i
det yttre rummet. Hon är Vi9S om att han finns där. Mor
kan bara inte förmå sig att släppa in honom till henne.
Mor tycker väl, att han ser förfärlig ut, och vill inte, att
hon ska tala vid en sådan karl. Mor tror, att det inte tjänar
något till, att hon får råka honom. Mor menar, att det kan
göra henne detsamma hur det ska gå honom nu, då hon
måste dö.
  Till sist hittar hon på något, som förefaller henne utom.
ordentligt listigt. "Jag ska be mor, att jag får flytta ut i det
stora rummet och ligga där", tänker hon. "Jag ska säga
henne, att jag längtar att få se det än en gång. Det kan inte
mor ha något emot."
  Hon framför sin önskan, men hon måste undra om modern
kan ha genomskådat hennes syfte med flyttningen, ty denna
har mycket att invända.
  # Ligger du inte bra där du ligger? säger hon. Du har
ju varit nöjd med att ligga här de andra dagarna.
  Hon gör ingenting för att villfara den sjukas bön, utan
blir sittande stilla. Den lilla slumsystern känner det så, som
då hon var barn i världen och hade bett modern om något,
som denna inte fann det lämpligt att ge henne. Och på
samma sätt som ett litet barn börjar hon nu att be ooh
kälta för att uttrötta hennes tålamod.
  -Mor, jag vill så gärna komma ut i det stora rummet.
Gustavsson och syster Maria bär mig nog dit ut, om bara
mor kallar på dem. Det blir inte så länge, mor, som min
säng behöver sta där.
  -Du ska få se, säger hennes mor, att du är inte väl där
ute, förrän du längtar hit igen, men hon reser sig i alla fall
och kommer tillbaka med de två vännerna.
  Det är en Iycka, att hon ligger i den lilla lätta träsängen,
som hon har sovit i som barn, så att de tre, syster Maria,
Gustavsson och hennes mor, mycket väl rår med att bära ut
henne. Så snart hon är kommen genom dörröppningen,
kastar hon en snabb blick framåt köket. Hon blir helt häpen
över att hon inte ser honom där. Denna gång har hon varit
alldeles säker på sin sak.
  Hon känner sig mycket besviken, och i stället för att se
sig omkring i det tredelade rummet, som gömmer så många
minnen, lägger hon ihop ögonen. Då har hon genast åter
förnimmelsen, att en främmande sitter nere vid dörren och
väntar. "Det är omöjligt, att jag tar miste", tänker hon.
"Någon maste finnas där, antingen det nu är han eller någon
annan.
  Hon öppnar ögonen på nytt och genomforskar rummet
med skärpt uppmärksarnlhet. Då upptäcker hon med stor
möda, att där nere vid dörren står något. Det är inte så
tydligt som en skugga. Hon skulle vilja säga att det är bara
skuggan av en skugga.
  Modern böjcr sig ner över henne.
  -Har du det bättre nu, sedan du har kommit hit?
frågar hon.
  Hon nickar och viskar, att hon är så glad att vara där.
Men hon tänker inte på rummet, utan ligger hela tiden och
ser neråt dörren. "Vad är det, som finns där nere?" undrar
hon, och hon tycker, att det gäller mer än livet för henne
att få reda på detta.
  Syster Maria råkar ställa sig så, att hon skymmer bort
dörren, men med ansträngande av alla sina krafter för hon
undan henne.
  De har satt ner hennes säng i den avdelningen i rummet,
som hon och hennes mor bru;kade kalla för deras förmak,
och denna avdelning ligger längst borta från dörren. När
hon har legat där en liten stund, viskar hon till sin mor:
  -Nu har jag sett hur det ser ut i förmaket, nu vill j#g
också ut i matsalen.
  Hon kan märka, att hennes mor utbyter en bekymrad
blick med de andra två och att de skakar på huvudet. Hon
uttyder det så, att de är ängsliga för att flytta henne när
mare den där skugglike, som dröjer nere vid dörren. HOD
har nu så småningom börjat ana vem han är, men hon blir
inte rädd för honom, bara önskar att komma honom närmare.
  Hon ger sin mor och sina vänner en bönfallsnde blick,
och de Iyder henne utan att göra några vidare invändningar.
  När hon nu befinner sig i den avdelningen, som de förr
kallade matsalen, är hon dörren mycket närmare och kan
urskilja, att där dröjer en mörk gestalt, som håller något
slags verktyg i sina händer. Detta kan inte vara han, men
det är i alla fall någon, som det är av stor vikt för henne
att fa råka.
  Hon maste komma honom närmare, och under det att hon
anstränger sig för att frambringa ett urskuldande leende, gör
hon ett tecken, att hon också vill bli förd till köket. Hon
ser, att hennes mor blir så bedrövad över detta, att hon
börjar gråta, och genom hennes själ far en flyktig tanke p#
att hennes mor påminner sig henne sittande på golvet fram-
för spisen, rodnande i eldskenet och pratande om allt möj.
Iigt, som har hänt benne i skolan, medan modern håller pa
att laga kvällsvarden åt dem. Hon förstår, att hennes mor i
själva verket tycker sig se henne överallt på hennes vanliga
platser och att hon håller på att svikta under den tomheto-
känsla, som kommer över henne. Men hon får inte tänka på
sin mor nu. Hon får inte fästa sin uppmärksamhet vid annat
än det viktiga, som hon måste ombesörja under den korta
tid, som återstår henne.
  Nu, då hon har flyttats ända längst bort i rummet, kan
hon äntligen tydligt se den oskönjbare, som finns nere vid
dörren. Det är en gestalt i svart kapa med en kapuschong
dragen över huvud och ansikte. Han håller i handen en lang
lie. Hon behöver inte ett ögonblick vara i tvivelsmål om
vem han ar.
  "Det är Döden", tänker hon. Och hon blir rädd, därför
att han har kommit för tidigt för henne. Annars inger #han
henne ingen förskräckelse.
  Alltsom den stackars sjuka #har flyttat sig närmare och
närmare, har den liggande, fängslade gestalten krupit ihop,
försökt att göra sig mindre, liksom ville haD undgå hennes
llppmärksamhet. Han märker, att hon oupphörligen ser emot
dörren, och det tycks honom, att hon urskiljer något där.
Han vill inte, att hon ska se honom. Det skulle vara en
alltför stor förödmjukelse. Hennes blickar möter inte heller
hans. De är rilktade mot en annan, och han förstår, att om
hon varsnar någon, så är det inte honom, utan Georges.
  Knappt har hon kommit dem som allra närmast, förrän
han märker# att hon genom ett litet tecken med huvudet
kallar Georges fram till sin bädd. Georges drar kåpan tätare
omkring sig än förut, liksom han fröse, och stiger fram till
henne. Hon ser upp till honom med ett litet, bevekande
småleende.
  -Du ser, au jag inte är rädd för dig, viskar hon nästan
Ijudlöst. Jag vill gärna följa din kallelse, men först måste
jag fråga dig om du inte kunde ge mig uppskov till i
morgon, sa att j ag finge fullgöra det stora uppdrag, för
vars skull Gud sände mig hit till världen.
  Medan hon på detta sätt är upptagen av att tala till
Georges, har David Holm Iyft huvudet, så att han kan se
henne. Han märker da, att hennes andes helign upphöjdhet
har gett henne en skönhet, som hon aldrig förr har ägt,
något stolt, högt, ouppnåeligt, men så oemotstandligt in-
tagande, att han inte mer kan tänka på att ta sina ögon från
henne.
  -Du kanske inte hör mig? säger hon till Georges. Böj
dig närmare framöver mig! Jag m#ste tala vid dig, utan att
de andra hör vad jag säger.
  Georges böjer sig framat, så att hans kapuschong nästan
rör vid hennes ansikte.
  -Tala så lågt du vill! säger han. Jag ska ändå höra dig.
  Hon börjar da tala med en viskning så svag, stt ingen av
de tre människorna, som står omkring hennes bädd, har en
aning om att hon säger något. Det är bara körkarlen och
den andra vålnaden, som hör henne.
  -Jag vet inte om du har reda pa vad det gäller för mig,
säger hon till Georges, men jag behöver nödvändigt upp#kov
till i morgon, så att jag får raka någon, som jag måste tala
till rätta. Du vet inte #hur illa jag har handlat. Jag har varit
för självrådig o#h oförvägen. Hur ska jag kunna träda inför
Guds ansikte, jag, som har vållat en s#dan förfärlig olycks?
  Hennes ögon vidgar sig av skräck, och hon drar tungt efter
andan, men hon £ortsätter utan att invänta något svar.
  -Jag måste väl tala om för dig, att den, som jag vill
råka, är den mannen, som jag älskar. Du förstår mig ju?
Den mannen, som jag älskar.
  -Men, syster, säger körkarlen, den mannen-
  Men hon vill inte höra hans svar, förrän hon har fått
framlägga allt det, som bör beveka honom.
  -Du förstår, att jag är i stor nöd, då jag säger detta.
Det är inte lätt för mig att erkänna, att jag älskar just den
mannen. Det Ihar varit en skam för mig att tänlca på att
jag skulle vara så förfallen, att jag älskade någon, som är
bunden vid en annan. Jag Ihar stridit och kämpat emot. Jag
har tyckt, att jag, som skulle vara en ledare och upprättare
för de elända, har blivit sämre än den sämsta ibland dem.
  Georges' ena hand stryker över hennes panna likllom
lugnande, men han säger ingenting, utan låter henne fort-

  -Men den värsta förödmjukelsen ligger ända inte däri,
att jag älskar en gift man. Den värsta förnedringen består
däri, att det är en ond och dålig människa, som jag älsk8r.
Jag vet inte varför jag ska ha kastat bort mig på en usling.
Jag har hoppats, jag har trott, att det skulle finnas nagot
gott hos honom, men jag har ständigt blivit besviken. Jag
måste själv vara dålig, eftersom mitt hjärta har kunnat fara
så vilse. O, kan du inte förstå, att det är omöjligt för mig
att gå bort utan att ha fått göra ännu ett försök, utan att ha
fått se honom bli en annan?
  -Du har nog gjort så manga försök allaredan, säger
Georges avvisande.
  Hon sluter ögonen och eftersinnar, men hon #er snart upp
igen, och nu Iyser en ny tillförsikt ur hennes ansikte.
  -Du tror, att jag bara ber för min egen del, och du
tycker som de andra, att mig kan det göra detsamma hur
det går honom; jag ska ju ändå tas bort ifrån allt här nere.
Jag får lov att tala om något för dig, som har hänt denna
dag, så att du förstår, att det är för att hjälpa andra, som
Jag behöver uppskovet.
  Hon sluter ögonen och talar vidare utan att öppna dem.
  -Ser du, det var i förmiddags. Jag förstår inte n
riktigt hur det kunde vara sa, men jag var ute med en korg
på armen, jag skulle väl bära mat till någon fattig. Jag
stod inne på en gård, där jag aldrig vet mig ha varit förr.
Det var höga hus runtomkring mig, och de såg ordentliga
och väl hållna ut, som om de skulle vara bebodda av bärgat
folk. Jag visste inte vad jag kunde ha att göra på dett#
ställe, men så la j ag märke till att på ena husväggen
fanns ett utbygge, som egentligen tycktes vara ämnat till ett
hönshus. Nu hade man försökt att förvandla det till män-
niskoboning. Det var påspikat här och där med plankbitar
och papp, det hade några sneda fönster och ett par skorstens-
rör av plåt på taket.
  Ur det ena av skorstensrören trängde en tunn rök, och då
jag sålunda förstod, att lägenheten var bebodd, sa jag till
mig själv: "Hit är det naturligtvis, som jag ämnar mig."
  Jag steg oppför en trätrappa, som var brant som en stege
och som än en gång kom mig att tycka, att jag begav mig
opp till något slags fågelnäste, och jag la min hand på
låset till förstudörren. Jag kände, att den var olåst, och
eftersom jag hörde röster där inne, steg jag på utan att
knacka.
  Ingen vände sig om och såg mot mig, när jag trädde in,
och jag drog mig undan i vrån nere vid dörren och blev
stående där för att vänta, tills jag skulle behövas. För jag
visste alldeles bestämt# #tt jag hade kommit dit för något
särskilt viktigt ändamål.
  Under tiden stod jag och tänkte på att jag hade kommi#
in i ett uthus och inte i ett rum för människor. Det farms
knappt några möbler, inte ens en säng. I en vrå låg några
trasiga madrasser, som jag kunde förstå skulle tjäna till
bädd. Inga stolar, åtminstone inga så hela, att de hade
kunnat säljas, och bara ett enda klumpigt och omålat bord.
  Med ens sa jag till mig själv, att jag visste var jag
var. Det var ju David Holms hustru, som stod mittpå golvet.
De hade alltså Ilyttat, medan jag hade varit på sanatoriet.
Varför hade de det så eländigt och obekvämt? Och var var
deras möbler? Var var den vackra chiffonjen och sy-
maskinen och- -
  Jag fick sluta mitt i uppräkningen. Jag visste inte vad
jag inte saknade. Här fanns ju ingenting.
  "Vad hustrun ser fört#ivlad ut", tänkte jag, "ooh vad hon
är fattigt klädd! Hon har blivit en annan sedan i våras."
  Jag ville skynda fram för att fråga, men jag hölls tillbaka
därav, att det fanns två främmande damer i rummet, som
stod i livligt samtal med David Holms hustru.
  De var mycket allvarliga alla tre, och jag förstod snart
vad det var fråga om. Det var meningen, att den fattiga
kvinnans båda barn skulle föras bort till en barnasyl för
att inte bli smittade aY fadern, som hade lungsot.
  Jag kunde inte tro, att jag hade hört rätt. "Inte är det
nnöjligt, att David Holm har tuberkulos", tänkte jag. "Jag
vet, att jag en gång hörde talas om det, men ja#s ville inte
tro det."
  En sak, som jag inte heller kunde förklara, var, att de
bara talade om två barn. Jag ville minnas, att det skulle
Iinnas tre.
  Det dröjde inte, förrän jag fick veta orsaken. Den ena a#i
de välgörande damerna hade märkt, att den fattiga modern
grät, och hon sa något vänligt om att barnen skulle fa
lika god omvårdnad som någonsin i ett hem.
  "Doktorinnan ska inte bry sig om, att jag gråter", hörde
jag hustrun svara. "Jag skulle grata mer, om jag inte finge
skicka bort barnen. Jag har den yngste av dem på lasarettet,
och när jag har sett hur han lider, så har jag sagt till mig
själv, att om jag kunde få bort de andra två fr#n hemmet,
så skulle jag inte säga emot med ett ord, bara tacka och
vara glad."
  När hon sa detta, kände j ag en beklämmande angest.
Vad hade David Holm gjort med sin hustru och sitt hem
och sina barn? Eller, rättare sagt, vad hade jag gjort? Det
var jag, som hade släppt in honom till dem.
  Jag började gråta och snyfta, där jag stod i mitt hörn.
Jag kunde inte första, att inte de andra märkte mig, men
ingen av dem låtsade om mig.
  Jag såg, att hustrun närmade sig till dörren. "Jag ska gå
ner på gatan och kalla in barnen", sa hon. "De är inte
långt borta."
  Hon gick förbi mig och var mig så nära, att hennes
fattiga, lappade klänning snuddade vid min hand. Då kastade
jag mig ner på knä, drog klänningen till mina läppar, kysste
den och grät. Men jaB kunde ingenting säga. Den orätt, 90m
jag hade gjort den kvinnan, var alltför stor.
  Jag var förvånad över att hon inte alls la märke till
mig, men jag kunde också väl begripa, att hon inte ville
tala till den, som hade dragit in olyckan i hennes hem.
  Den fattiga modern kom emellertid inte att lämna rummet,
därför att en av damerna sa till henne, att det var en sak,
som borde ordnas, innan barnen kallades in. Hon tog fram
ett papper ur en handväska och läste opp det högt. Det var
ett intyg, att iöräldrarna anförtrodde sina barn i henne#
vård, så länge som deras hem var smittat av tuberkulos, och
skulle undertecknas av bade far och mor.
  Det fanns en dörr i motsatta ändan av rummet. Den
öppnades nu, och David Holm kom in. Jag kunde inte lata
bli att tro, att han hade stått och väntat bakom denna dörr
för att visa sig just i rätta ögonblicket.
  Han var klädd i de gamla, sluskiga kläderna, och han
hade den elaka glimten i ögat. Jag måste säga till mig
själv, att han såg sig omkring med tydlig förnöjelse, som
om han vore glad över allt eländet omkring honom.
  Han började tala om hur mycket han älskade sina barn,
och att han kände det svårt, då det ena av dem var fört till
lasarettet, att också förlora de båda andra.
  De två damerna gjorde sig knappast besvär att hörs på
honom. De anmärkte endast, att hans barn så mycket säkrare
skulle gå förlorade för honom, om han inte lämnade dem |

ifran Sig.                          I
  Medan de talade med honom om detta, vände jag ögonen
från honom och såg på hustrun. Hon hade dragit sig opp
mot en vägg, och hon #åg på honom så, som j8g tyckte,
att en, som hade blivit piskad och rådbr#kad, borde se på
sin bödel.
  Det började att gå opp för mig, att jag hade handlat mer
orätt, än jag hade förstått hittills. Det tycktes mig, att det
måtte finnas ett dolt hat hos David Holm till den kvinnan.
Att han hade sökt bli återförenad med henne, inte av längtan
efter ett hem, utan för att få plåga henne.
  Jag hörde hur han stod och underhöll de fina darnerna
med tal om sin faderskärlek. De svarade honom, att han
kunde ge prov på den genom att iaktta doktorns föreskrifter
och låta bli att sprida smitta omkring sig. I så fall såge de
gärna, att barnen finge stanna hemma.
  Men ingen av dem anade ännu vad hsn hade i sinnet.
Det vsr j ag, som först förstod det. "Han ämnar behålls
barnen", tänkte jag, "han bryr sig inte om, att de blir
smittade."
  Hustrun hade just kommit att inse detsamma. Hon skrek
till våldsamt, besinningslöst. "Den mördarenl Han vill inte
låta mig sända bort dem! Han vill, att de ska stanna h#na,
för att han ska få smitta ner dem, så att de dör! Han har
räknat ut, att han ska hämnas på mig på det sättet!"
  David Holm vände sig från henne med en axelryckning.
  "Det är sant, att jag inte vill underskriva det där psp-
peret", sa han till de båda damerna.
  Det blev ett häftigt talande och övertalande. Hustron
stormade lös pa honom med vreda ord, och även de t#a
damerna fick en rodnad på kinderna och sa skarpa s,sker.
  Han stod där alldeles lugn och sa, att han inte kunde
undvara sina barn.
  Jag Iyssnade till detta under obeskrivlig ängslan. Det var
ingen av de andra, som kunde lida som j ag, därför att
ingen av dem älskade den mannen, som begick ogärnin#en.
Jag stod där och hoppades, att de skulle finna de rätta, be-
vekande orden. Jag Yille själv störta fram ur hörnet där
jag stod. Men det var en besynnerlig bundenhet över mig,
så att jag inte kunde. "Vad tjänar det till att tvista, att
övertala?" tänkte jag. "En sådan man 80m han måste man
skrämma." Varken hustrun eller någon av de andra sa
ett ord om Gud. Ingen hotade honom med den Rättfärdiges
vrede. Jag tyckte, att jag höll Guds straffande blixt i min
hand, men jag mäktade inte slunga den.
  Det blev tyst i rummet på en gång. De två fina damerna
reste sig och ville gå. De hade ingenting vunnit. Det hade
inte heller hustrun. Hon hade slutat strida och hade sjunkit
ihop i förtvivlan.
  Än en gang gjorde jag ett övermänskligt bemödande för
att kunna röra mig och tala. Orden brände mig på tungan.
"O, du hycklare!" ville jag säga. "Tror du inte jag #er vad
du menar och åsyftar? Jag, som ska dö, jag stämmer die
att möta mig inför Guds domstol. Jag anklagar dig inför
den högste domaren för att vilja mörda dins egna barn.
Jag ska bära vittne emot dig."
  M#n då jag reste mig för att säga deua, da var jag inte
längre där borta i David Holms bostad, utan jag var här
hemma och låg maktlös i min säng. Och sedan de3s har
jag kallat och kallat, men inte kunnat få hit honom.
  Den lilln slumsystern har legat med slutna ögon, allt-
medan hon har viskat fram denna }#erättelse. Nu öppnar
hon dem mycket stort och ser på Georges med obeskrivlig
ängslan.
  -Du kan ju inte låta mig dö utan att ha fått tala med
honom? säger hon bedjande. Tänk pa barnen och på
hustrun !
  Den liggande gestalten förundrar 8ig över Georges. Han
kunde ju ha lugnat h#nne med ett enda ord, sagt henne, att
David #olm var ur spelet och inte längre kunde skada
hustru och barn, men han undanhåller henne denna nyhet.
I stallet börjar han att göra henne mer missmodig.
  -Vad skulle du ha för makt över David Holm? siiger
han. Han är inte en man, som låter beveka sig. Detta, som
du har sett i dag, är ingenting annat än den hämnd, som
han i långa år har glatt sitt hjärta med att uttänka.
  -Ack, säg inte så, säg inte så! utl#rister hon.
  -Jag känner honom bättre än du, säger körkarlen. Och
jag ska berätta dig vad det var, som gjorde David Holm
till det han nu är.
  -Jag vill gärna höra dig, säger hon. Det vore gott för
mig, om jag kunde komma att förstå honom.
  -Du ska då följa mig till en annan stad, säger kör-
karlen, och vi ska stanna utanför cellfängelset. Det är en
aftonstund, och en man, som har suttit inne en åtta eller
fjorton dagar för fylleri, blir just utsläppt. Ingen väntar
honom utanför fängelseporten, men han stannar och #er #ig
omkring, i hopp att någon ska komma, #y det hade han
önskat mycket livligt just då.
  Det förh#ller sig så, att mannen, som kommer ut ur
fängelset, helt nyss har varit utsatt för en stark-sinnes.
rörelse. Medan han har suttit där, har hans yngre bror
råkat illa ut. Han har begått dråp, under det att han har
varit drucken, och han har blivit insatt i häkte. Den äldre
brodern har inte vetat något om saken, förrän fängelse-
predikanten har tagit honom med sig in i dråparens cell
och visat honom den unga mannen, som satt där med hand
#lovarna ännu på, för han hade varit våldsam vid inf#n#an-
det. "Ser du vem det är, som sitter här?" har prästen frågat,
och nä#r mannen s#g, att det var hans bror, grep det honom
häftigt, för den där brodern hade han alltid tyckt mycket
om. "Det blir nu han, som kommer att få sitta i fängelse i
många år", sa prästen, "men vi säger alla här, David
Holm, att det är du, som borde tjäna av straffet i hans
ställe, för det är ingen annan än du, som har lockat och
förfört honom, tills han har blivit en sådan fyllhund, att
han inte vet vad han gör."
  Det hade varit med knapp nö#, som David Holm hade
kunnat hålla sig lugn, ända tills han kom tillbaka till sin
cell, men då började han gråta, såsom han inte hade gratit,
sedan han var barn. Och efterat hade han sagt till sig själv,
att nu ville han vända om fran sina onda vägar. Han hade
inte förut förstått hur det kändes att ha dragit ett stort
elände över någon, som han höll av. Nu hade hans tanke
fran brodern vänt sig till hustru och barn, och han hade
med ens förstatt, att de hade det svårt, men nu lovade han
sig, att de aldrig mer skulle behöva beklaga sig över honom.
Och nu den där aftonstunden, då han kommer ut ur fängelset,
längtar han efter hustrun för att få tala om för henne, att
han ämnar börja ett nytt leverne.
  Men hon är honom inte till mötes vid fängelset, och inte
heller möter han henne på vägen. Ja, då han kommer hem
till deras bostad och knackar på där, sa slår hon inte opp
dörren på vid gavel för honom, som hon annars brukar, när
han har varit länge borta. Det far en aning igenom honom
om hur det står till, men han vill inte tro den. Det är omöj-
ligt, att detta skulle hända just nu, d# han vill bli en annan
människa.
  Hustrun brukar alltid stoppa in nyckeln under dörr-
mattan, då hon går ut, och han böj er sig ner och finner
den pa det vanliga stället. Så öppnar han dörren och ser in
i sitt hem och undrar om han har gått galet, därför att
rummet är alldeles tomt. Ja, inte riktigt tomt heller: de
flesta möblerna står kvar, men där finns inte en människa.
  Inte heller finns det ved eller mat, inte gardiner för
fönsterna. Rummet är otrevligt och ruskigt och förefaller att
ha Etått obebott i flera dar.
  Han går in till grannarna och frågar om hustrun har
blivit sjuk, medan han har varit borta. Han försöker in-
billa sig, att hon kan ha blivit förd till lasarettet. "A nej,
det var ingen fara med henne häromdagen, då hon for sin
väg", svarar de. - "Men vart har hon då tagit vägen?"
-"Ja, det är det ingen, som vet."
  Han ser, att de är både nyfikna och sksdeglada, och han
känner återigen, att det bara kan förhalla sig på ett sätt.
Det är nog så, att hustrun har begagnat tillfället, medan
han har suttit inne, och rest sin väg. Hon har tagit med sig
barnen och det, som hon eljest bäst behövde, och inte för-
berett honom på något sätt, utan låtit honom komma hem
till denna tomhet. Och han, som har tänkt, att han skulle
komma till henne med så stor glädje! Han har läst över
vad han skulle säga till henne. Han ämnade riktigt be
henne om förlåtelse. Han har en vän, en karl, som har till-
hört en bildad sarnhällsklass, men är alldeles förfallen. Han
har ämnat lova, att han inte mer ska söka hans sällskap,
fastän han dras till honom inte bara av det, som är ont hos
honom, utan därför, att han har bildning och vetande. Nästa
dag skulle han ha gått till sin gamle mästare och bett att
bli upptagen i tjänst i#en. Han skulle ha trälat för hustrun
och barnen, så att de skulle ha fått gå i snygga kläder och
inte mer behövt leva en bekymmersam dag. Och nu, då han
har tänkt ut allt detta, har hon rymt från honom!
  Han blir kall, han blir #arm, han ryser över hennes hjärt-
löshet. Ja, han kunde ha förstått, att hon hade gått, om det
bara h&de skett öppet och ärligt. Han hade i sa fall inte
haft någon rätt att vredgas, för hon har haft ett svårt liv
med honom. Men att hon hade smugit sin väg och låtit
honom komma till det tomma hemmet utan en varning, det
var hjärtlöst. Det kunde han aldrig förlåta henne.
  Han var utskämd inför alla människor. I denna stund
skrattade de åt honom i hela kvarteret. Men han lo#ade
sig, att de skulle få sluta upp at# skratta. Han #kulle no#
finna igen sin hustru, oGh då skulle han göra henne lika
olycklig, som han var själv, och dubbelt till. Han skulle
allt lära henne hur det känns att frysa ända in i hjärt-
rotterna, som han nu gjorde.
  Det var den ends lindring han kunde skaffa sig, att han
tänkte på hur han skulle straffa henne, då han fann henne.
Sedan har han i tre års tid gått och sökt henne och hela tiden
närt sitt hat med tanken på vad hon har gjort mot honom,
så att det har blivit till en förbrytelse utan mått. Han har
gatt ensam på ödsliga vägar, och under tiden har hatet och
hämndlusten växt sig allt större. Han fick gå och söka sa
länge, att han riktigt hann att tänka ut hur han skulle pina
henne, om de bleve aterförenade.
  Den lilla slurnsystern har tegat allt hittills, men med liv-
ligt minspel har hon följt med berättelsen. Nu avbryter hon
den mörka gestalten med ängslig röst:
  - O nej, säg ingenting mer! Det blir så förfärligt. Hur
ska jag kunna stå till svars för det jag gjorde? Ack, ack,
om jag inte hade fört dem samman! Hans synd hade inte
blivit så stor, om inte jag hade varit.
  - Nej, j ag ska ingenting mer säga, svarar körkarlen.
Jag vill ju bara, att du ska första, att det inte tjänar nagot
till, att du ber om uppskov.
  -A, men jag ville! utbrister hon i själsångest. Jag kan
inte dö, jag kan inte! Ge mig bara några ögonblick! Du
vet ju, att jag älskar honom. Jag har aldrig älskat honom
som i dag.
  Vålnaden borta vid dörren rycker till. Alltmedan syster
Edit och körkarlen har talat med varandrs, har han betraklat
henne. Varje hennes ord har han sugit i sig och Yarje
hennes ansiktsuttryck för att minnas dem evigt. Allt, vad
hon har sagt, även då hon har varit som mest hård mot
honom, har varit Ijuvt att höra, all hennes ångest och med-
känsla, då Georges berättade hans historia, har helat hans
sår. Han vet knappt ännu namn pa det, som han känner
för henne. Han vet bara, att av henne kunde han tåla allt.
Han vet, att detta, att hon älskar honom sådan, som han
har varit, honom, som har fört döden till henne, är n#got
övermänskligt härligt. För varje gang, som hon säger, att
hon älskar honom, känner hans själ en hänryckning, som
han aldrig har trott möjlig. Han anstränger sig att dra kör-
karlens uppmärksamhet till sig, men denne ser inte åt hans
håll. Då försöker han resa sig upp, men han tumlar tillbaka
under outsägliga smärtor.
  Han ser hur slumsystern rör sig i bädden ängsligt och
oroligt. Hon sträcker sina sammanknäppta händer i bön mot
Georges, men dennes ansikte är strängt och obevekligt.
  -Jag skulle ge dig uppskov, om uppskov kunde gagna
dig, säger han till henne. Men jag vet, stt den mannen har
du ingen makt över
  Därmed böjer korkarlen sig ner för att uttala de ord,
som befriar själen ur det kroppsliga höljet.
  Då, i detta ögonblick, kommer en mörk gestalt krypande
utmed golvet fram till den döende. Med en oerhörd an-
strängning och till priset av en smärta, vars make han sldrig
har kunnat ana, har han slitit sina bojor för att kunna nå
fram. Han tror själv, att han ska bli straffad genom dessa
smärtors utsträckning i oändlig tid, men syster Edit ska inte
vänta och längta förgäves, då han finns där i samma rum.
Han har smugit sig fram på andra sidan sängen, där hans
fiende, Georges, inte kan se honom, och han nar så långt,
att han kan fatta en av hennes händer.
  Så omöj ligt det än är för honom att utövs det minsta
tryck på denna hand, så förnimmer hon ändå hans närv#ro,
och med en hastig rörelse vänder hon sig mot David Holm.
Hon ser honom där vid sin sida knäböjande, ja, än mer,
med ansiktet tryckt mot golvet, inte vågande att se upp mot
henne, endast med den handen, som omfattar hennes, med-
delande henne sin kärlek, sin tacksamhet, sitt hjärtas be-
gynnande uppmjukelse.
  Då far över hennes ansikte en den saligaste glans av
Iycka. Hon ser upp till sin mor, till de två vännerna, som
hon inte förrän nu har haft tid att ge ett ord till farväl,
för att vinna ders3 medkänsla för det härliga, som har hänt
henne Hon pekar med den lediga handen nerat mot golvet,
för att de måtte se och dela den oändliga glädjen, att Dsvid
Holm ligger botfärdig, ångerfull vid hennes fötter. Men i
detsamma böjer sig den svartklädde fram mot henne och

  -Du fånge, du älskliga, kom ut ur ditt fängelse!
  Da kastar hon sig tillbaka på kudden, och livet lämnar
henne med en suck.
  I samma ögonblick ryckes David Holm bort. Dessa band,
som han inte kan se, endast känna, knyter slg på nytt krmg
hans armar, medan hans fötter får förbli fria, och Georges
later honom veta med en vredgad vi2kning, att han skulle
h8 blivit straffad med oändliga kval, om det inte hade varit
för deras gamla vänskap3 skull.
  -Kom nu med härifran! fortsätter han. Vi två har ingen-
ting här att beställa. De, som ska ta emot henne, är komna.
  Han släpar ut David Holm med omilt våld. Denne tror
sig se, att rummet helt hastigt har fyllts av Ijusa gestalter.
Han tycker sig möta dem i trappan och pa gatan, men han
föres bort i sådan svindlande fart, att han ingenting hinner
urskil) a.

Vll.


#II.

David Holm ligger ater nervräkt på dödskärrans botten,
 vred, inte bara pa hela den omgivande världen, utan
 också på sig själv. Vad var det för ett vansinne, som nyss hade
 kommit över honom? Varför hade han kastat sig till syster
 Edits fötter som en ångerfull och botfärdig syndare? Georges
 måtte visst skratta at honom. En riktig karl bör kunna stå
 för sina gärningar. Han vet ju varför han har begått dem.
 Han ska inte rusa åstad och slunga allt sitt eget över bord
 bara därför, att en flickunge säger, att hon är kär i honom.
  Vad var det, som hade kommit över honom? Var det
kärlek? Men han var död. Hon var död. Vad skulle detta
vara för slags kärlek?
  Den halta hästen har åter satt sig i rörelse. Den trampar
nu en av utfartsgatorna. Det bär utav bort fran staden.
Husen blir allt glesare, och gatlyktorna står på langa avstand.
Man kan se fram till stadsgränsen, där de alldeles upphör.
  Alltsom de nalkas den sista Iyktstolpen, gripes han av ett
slags bedrövelse, av en oförklarlig ängslan för att avlägsna
sig från stsden. Han känner, att han nu föres bort från
nagot, som han aldrig hade bort lämna.
  Och i sarnma ögonblick, som han erfar denna äng#lan,
hör han genom allt kärrans obeskrivliga gni3sel och
skrammel Ijudet av talande röster bakom sig. Han höjer
huvudet för att Iyssna.
  Det är Georges, som är i samtal med nagon, som tyck#
åka med dem i kärran, en p V,sagerare, som han inte har
märkt förrän nu.
  -Nu far jag inte följa med längre, säger en mild röst,
som är så förkvävd av sorg och smärta, att den är nätt och
jämnt hörbar. Jag hade så mycket att säga honom, men han
ligger här vred och ond, och jag #n varken göra mig sedd

eller hörd av honom. Du får väl bära till honom min
hälsning, att j ag har varit här för att råka honom, men
fran denna stund tas jag bort och får inte mer visa mig
för honom sådan, som jag nu är.
  -Men om han gör bättring och ångrar sig? säger
Georges.
  -Du har själv sagt, att han ingen bättring kan göra,
säger rösten med Ekälvande #org. Du ska hälsa honom från
mig, att jag trodde, att vi evi#t skulle höra samman, men
nu, från denna stund, får han aldrig se mig mer.
  -Men om han kan förs,ona sina onda gärningar? säger

  -Du vill vä! hälsa honom från mig, att längre än hit
ic #ag inte fol#a honom, klagar rösten, och bjuda honom

  - #en om han kan omskapa sig och bli en annan# såger
Georges.
  -Du ma hälsa honom, att jag alltid ska älska honom,
säger rösten med en klang av än större vemod än förut,
nagot annat hopp har jag inte att ge honom.
  David Holm har rest sig på knä på kärrbottnen. Vid dessa
ord gör han ett häftigt bemödaDde och står där plötsligen
upprest till sin fulla längd. Han griper efter något, som
fladdrar bort mellan hans bundna händers osäkra grepp.
Han har inte hunnit att klart urskilja det, men det lämnar
efter sig ett intryck av något skimrande Ijust, a# aldrig anad
skönhet.
  Han vill slita sig lös och skynda efter den flyende, men
nu hindras han därifrån av något, som lam#lår honom mer
än bojor och band.
  Det är kärleken, andarnas kärlek, den, av vilken jordiska
människors kärlek endast är en svag efterlikning, som nu
igen, liksom nyss förut vid dödsbädden, overväldigar honom.
Den har långsamt genomglödgat honom, liksom en eld,
som är under antändning, långsamt genomglödgar veden.
Knappast vet man om dess verk, men den sänder dock ut
en hastig flamma en och annan gång-för att visa, att den
är på väg att försätta alltsammans i full låga. En sådan
snabb flamma är det, som nu har strålat upp inom honom.
Inte lyser den med full klarhet, men dess ljus är tillräclcligt,
för stt han ska se den älskade så härlig, att han måste
sjunka ner, slagen av maktlöshet, kännande, att han inte
vågar, inte vill, inte uthärdar att närma sig henne.


V 111.

Körkarlens kärra for framåt i djupt mörker. På bada
 sidor stod tät och hög skog, vägen var så trang, aK
 ingen himmel kunde urskiljas. Här tycktes hästen röra sig
 långsammare ä# annars, gnisslet från hjulen blev nu mer
 skärande, tankarnas räfst i själen strängare, den hopplösa
 enformigheten större än på andra ställen. Mittunder detta
 drog Georges in tömmarna, så att gnisslet för ett ögonblick
 upphörde, och utropade med högt klingande röst:
  -Vad är all pina, som jag lider, vad är all pina, som
väntar mig, att förlikna mot detta, att jag inte mer är i
ovisshet om det enda, som är av vikt att veta? Jag tackar
dig, (#ud, att jag är utkommen ur jordelivets mörker. Jag
lovar och prisar dig i allt mitt elände, därför att jag nu
vet, att du har givit mig det eviga livets gåva.
  Färden började på nytt med skakande och gnissel, men
körkarlens ord dröjde länge i David Holms öron. Det var
första gången, som han kände en smula medlidande med
sin gamla kamrat. "Han är en tapper man", tänkte han. "Han
klagar inte, fastän det inte finns något hopp för honom att
slippa bort från sin syssla."



  Det blev en lång resa, detta, en, som aldrig tycktes ta
något slut.
  När de hade farit så lång tid, att David Holm antog, att
de hade varit på väg minst ett dygn, kom de till en vid
slätt, som översky#gades av en himmel, som inte längre var
rnulen, utan klar, och där en blank halvmåne hade glidit üpp
alldeles mittemellan de tre vise män och sjustjärnorna.
  Med krypande långsamhet färdades den halta hästen över
slätten, och då de äntligen hade överskridit den, såg David

Holm upp till månskivan för att få reda på hur långt den
hade hunnit. Då märkte han, att den inte alls hade flyttat
sig, och började undra över detta.
  De for vidare. Med långa mellanrum kastade han en blick
upp till himlen och såg då, att månen alltjämt inte rörde
sig från sin plats mellan de tre vise män och sjustjärnorna,
utan förblev stilla.
  Han kom då att tänka på att fastän han tyckte, att de
redsn hade rest så !änge som ett dygn, så hade det dock inte
skett någon växling fran natt till morgon, inte från dag till
afton, utan samma natt hade rått hela tiden.
  I timmar och timmar, sasom det föreföll honom, for de
nu framåt, men på himlens stora urtavla flyttade sig ingen
av visarna, utan allt förblev på samma plats.
  Han skulle ha trott, att världen hade stannat i sin gång,
om han inte hade kommit att påminna sig vad Georg« hade
sagt honom om att tiden tänjdes ut och tänjdes ut, för att
körkarlen skulle hinna att färdas till nlla de ställen, dit han
borde hinna. Han förstod med bävan, att detta, som för
honom drogs ut till dagar och dygn, inte torde vara mer
än ett par korta minuter efter människors tidräkning.
  I sin barndom hade han hört talas om en man, som hade
gastat de saliga i deras boningar. När den mannen hade
kommit tillbaka, hade han sagt, att hundra år i Guds himmel
hade gått lika #ort som en dag på jorden.
  Men för den, som körde dödskarran, blev kanske en enda
dag likaså lång som hundrade år på jorden.
  På nytt erfor han en smula medkänsla med Georges. "Det
är inte underligt, att han längtar att bli avlöst", t#inkte han.
"Det har varit ett långt år för honom."



  Medan de körde uppför en hög backe, fick de #yn på en
människa, som färdades ännu langsammare än de sJalva
och som de alltså var i stånd att hinna upp.
  Det var en gammal gumma, krokig och bräcklig, som
släpade sig framåt med hjälp av en stadig käpp, och sorn
 ots sin stora svaghet bar på ett knyte så tungt, att det all-
ueles drog ner henne åt ena sidan.
  #et föreföll, som om den gamla hade ha#t förmågan att
se dödskärran, ty hon gick åt sidan för den och stod stilla
vid vägkanten, då den kom mittför henne.
  Sedan skyndade hon på sina steg något litet, så att hon
kunde hålla sig jämsides med kärran, och under tiden gick
hon och granskade den för att ta reda på vad det var för
ett slags åkdon.
  I det klara månskenet blev det inte länge fördolt för
henne, att hästen var en gammal enögd stackare, alt sel
donen var hopfästade med vidjor och snörstumpar och att
kärran var sönderkörd och i ständig fara att tappa båda
sina hjul.
  - Det är besynnerligt, att någon kan ge sig till att fara
omkring med ett sådant akdon och en sadan häst, mumlade
gumman för #ig själv, utan tanke på att de resande kunde
höra henne. Jag tänkte, att j ag skulle ha bett att få åka
med en bit, men den här hästen har tillräckligt göra med
att släpa fram sig själv, och kärran skülle braka sönder, om
jag stege opp i den.
  Men knappt hade hon sagt detta, förrän Georges lutade
sig fram över kärrkarmen och började berömlna sitt åkrede.
  -Å, sade han, den här kärran och hästen är inte så
dåliga, som ni tror. Jag har kört fram med dem över
brusande hav, där vågorna har gått höga som hus och stora
skepp gick i sank, utan att jag har vält omkull.
  Gumman blev litet förbluffad, men hon tänkte, att det var
en skämtsam körkarl, som hon hade råkat på, och hon var
mte sen att ge svar på tal.
  -De är kanske sådana, att de reder sig bättre på de
brusande haven än här på land, sade hon, för här tycker
jag nog att det ser ut, som de skulle ha litet krångligt att
ta sig fram.
  -Jag har kört genom stupande gruvschakt rätt ner i
jordens innandöme, sade körkarlen, utan att hästen har
snavat, och jag har åkt fram med den genom brinnande
städer, där det har varit som i en masugn med eld på alla
;idor. Ingen brandsoldat har vågat 9ig sa långt in i eld och
rok, som den här hästen har gåu utan att skygga.
  -Ni tycker om att göra er lustig över en gammal män
niska, körkarl, sade gumman.
  -Jag har ibland haft ärende opp på de högsta berg, där
det inte fanns banad stig, fortfor körkarlen, men hästen har
klättrat oppför fjällväggar och vågat sig fram över av-
grunder, och kärran har hallit, fastän marken på sina ställen
inte har varit annat än en bred ström av stenblock. Jag har
farit över träsk, där det inte fanns så stadig tuva, stt den
kunde bära ett barn, och snö, som har legat i manshöga
drivor, har inte kunnat hejda mig, så att jag tycker inte,
att jag kan klaga på mina don.
  -Ja, om det är så, som ni säger, så undrar jag inte på
att ni är nöjd, sade gummsn och höll med honom. Ni är
väl sj älv en riktig storkarl, ni, som har ett så präktigt
åkrede.
  -Jag är den starke, som har makten över människors
barn, svarade körkarlen, och hans röst blev fulltonig och
allvarlig. Jag betvingar dem, vare sig de bor i höga salar
eller i eländiga källarhålor. Jag ger friheten åt slavarna,
och jag rycker ner kungarna från deras troner. Det finns
ingen borg så mäktig, att inte jag bestiger dess mur. Det
finns ingen kunskap så djup, att den kan sätta en damm
för min framfärd. Jag slår de try#ga, bäst de solar sig i
I#Gka, och jag skänker arv och egendom åt de elända, som
har försmäktat i fattigdom.
  -Var det inte det jag trodde, sade gumman skrattande,
att jag hade råkat ihop med storfolk! Men eftersom du är
sa mäktig och har ett så präktigt akdon, så kanske du också
kunde låta mig åka en bit? Jag ämnade mig till en av
mina döttrar på nyårsafton, men jag har råkat vilse, och
jag tror, att jag får gå på landsvägen hela natten, om du
inte vill hjälpa mig.
  -Nej, det ska ni inte be mig orm, sade körkarlen. Ni
går allt bättre på landsvägen, än ni åker i min kärra.
  -Ja, det kan jag ge dig rätt i, sade gumman. Jag tror
nog, att din häst skulle stupa, om den finge mig att dra på.
Men jag vill åtminstone sätta opp mitt knyte här bak i
kärran, så mycket tycker jag att du kunde hjälpa mig med.
  Utan att vidare fr#ga om lov Iyfte hon hastigt upp knytet
och satte ner det på kärrbottnen. Men som om hon skulle ha
satt ner det på bolmande rök eller drivande dimma, så
sjönk det utan minsta uppehåll till marken.
  Med detsamma måtte hon ha förlorat makten att se
kärran, för hon blev stående radvill och darrande på vägen
utan att göra något mer försök att ge sig i språk med kör-
karlen.
  Men detta samtal gav David Holm än ytterligare en smula
medkänsla med Georges. "Han har visst haft åtskilligt att gå
igenom", tänkte han. "Jag kan inte undra på att han har
blivit förändrad."
Körkarlen har fört David Holm in i ett rum med höga,
 men förgallrade fönster, nakna, Ijusa väggar utsn
 minsta prydnad och några stycken sängar utmed ena väggen,
 av vilka dock endast den ena är upptagen. En svag lukt av
 medikamenter slår emot honom, en man i en fångkonstapels
 uniform sitter bredvid sängen, och han förstår, att han har
 kommit in i sjukrummet på ett fängelse.
  En liten elektrisk lampa Iyser i taket, och i dess sken ser
han, att i sängen ligger en ung sjukling med ett vackert,
men avtärt ansikte. Knappt har han kastat en blick på
fangen, förrän han glömmer, att han nyss har känt sig
mildare stämd mot Georges. Nu är han färdig att kasta sig
över honom med sitt förra ursinne.
  -Vad har du här att göra? bryter han ut. Om du gör
något åt honom, som ligger där i sängen, så är vi fiender
för evigt, så mycket du det vet.
  Körkarlen vänder sig mot honom med en blick, som
snarare är medlidsam än bestraffande.
  -Jag förstår nu vem det är, som ligger där, David. Jag
visste det inte, då vi kom in hit.
  -Om du visste det eller inte, Georges, det gör det-
samma, bara du begriper-
  Han avbryter med ens. Georges har endast gjort en be-
fallande rörelse med handen, och han nedsjunker i tystnad,
betvingad av en oemotståndlig fruktan.
  -För oss båda finns bara undergivenhet och Iydnad,
säger körkarlen. Du har ingenting att önska eller fordrs,
endast att i stillhet vänta på upplysning.
  Härmed drar Georges sin hätta dj upt ner över ansiktet,
till ett tecken att han inte vidare vill växla ord med honom,
och i den tystnad# som nu infaller, märker David Holm, att
den sjuka fången har börjat tala med sin vårdare.
  -Tror konstapeln, att jag ska kunna bli människa igen?
frågar han med en svag, men visst inte missmodig eller be-
dröYad röst.
  -Bevars ja, vad Holm det kan, säger konstapeln vänligt,
fastän med en liten osäkerhet i tonen. Holm får bara lov att
krya opp sig lite och bli av med febern.
  -Konstapeln vet nog, att det inte var febern, som jag
tänkte på, säger den sjuke. Jag undrar om konstapeln tror,
att jag kan komma mig opp igen. Det är inte så lätt, när
man har varit straffad för dråp.
  -Det går nog bra för Holm, som har någon att komma
till, svarar fångvaktarn. Holm har åtminstone sagt, att det
finns ett ställe, där Holm blir mottagen.
  Den sjuke får ett vackert leende över ansiktet.
  -Hur tyckte doktorn att det var med mig i kväll?
sade han.
  -Ingen fara, Holm, ingen fara. Doktorn säger jämt sa
här: "Om jag bara hade honom utom de här murarna, så
skulle jag snart få honom på benen igen."
  Fången höjer bröstet och suger in luft mellan tänderna.
  -Utom de här murarna, ja, mumlar han.
  -Jag talsr bara om vad doktorn brukar säga till mig,
fortsätter konstapeln, men Holm får inte ta honom på orden,
så att Holm ger sig i väg ifrån oss, såsom Holm gjorde i
höstas ett år sedan. Det gör bara, att det drar längre ut på
tiden, förstar Holm.
  -Konstapeln behöver inte vara rädd. Jag är allt klokare
än så numera. Nu tänker jag bara på att få snart slut på
det här. Sedan blir det att börja ett nytt liv.
  -Ja, det har Holm rätt i, ett nytt liv blir det, säger
vaktaren med något högtidligt i tonen.
  David Holm sitter under tiden och våndas värre än den
sjuke.
  -De har låtit honom smittas av sjukdomen här i fängel-
set, mumlar han, medan han för kroppen fram och tillbaka
i angestfull vaggning. Och nu är han förstörd, han, som var
så vacker, så stark och så glad!
  -Har konstapeln inte-, börjar den sjuke, men
då han i detsamma uppfångar en lätt rörelse av otålighet
hos sin vårdare, frågar han hastigt: Kanske att det är emot
reglementet, att jag pratar?
  -Nej, i natt får Holm prata sa mycket Holm Yill.
  -I natt-, säger den sjuke eftertänksamt. Jaså,
kanske därför att det är nyårsnatt?
  -Ja, svarar konstapeln, just därför att det är ett gott
nytt år, som börjar för Holm.
  -Karlen sitter där och vet, att han ska dö i natt, klagar
den sjuke fångens bror i sin maktlöshet. Det är därför, som
han är så mild mot honom.
  -Har inte konstapeln märkt, atertar fången sin avbrutna
fraga, att det har blivit en förändring med mig efter den där
flykten? Konstapeln har inte haft något besvär med mig
sedan dess, eller hur?
  -Holm har varit som ett lamm alltsedan, så att jag !har
inte något skäl att vara missnöjd. Men jag säger i alla fall
som förut: Gör inte om det!
  Den sjuke småler.
  -Den där förändringen, säger han, har konstapeln inte
undrat varpå den kunde bero? Kanske att konstapeln bara
har trott, att det kom sig därav, att jag blev sjukare efter

      -Ja, vi har väl tänkt något i den vägen
  -Men det är inte alls fördenskull, säger fången. Det
kommer sig av något helt annat. Jag har aldrig vågat tala
om det förut, men i natt skulle jag vilja berätta det för
konstapeln.
  -Nu är jag allt rädd för att Holm pratar för mycket
ändå, säger konstapeln. Men när han ser, att den sjukes an-
sikte fördystras, fortsätter han vänligt: Ja, inte för att jag
blir trött på att Holm pratar, men för Holms egen skull.
  -Tyckte inte ni här på fängelset, att det var besynner-
ligt, att jag kom tillbaka självmant? säger den sjuke. Ingen
hade den minsta reda på var jag fanns, utan jag gick opp
på länsmanskontoret och anmälde mig av egen fri vilja. Var-
för lror konstapeln att jag bar mig så besynnerligt åt?

   -Vi tänkte förstås, att Holm hade fått slita så ont, att
pLn tyckte det var bättre att anmåla sig godvilligt.
 #-Det var nog sant, att jag hade farit illa de första
ragarna. Men jag hade ju varit borta i hela tre veokor.
rrodde ni alla, att jag hade bott ute i villande skog heIa
#en tiden, och det mitt i vintern till?
# -Vi var väl tvungna att tro det, eftersom Holm sa, att
fdet var så.
Fången ser ut att ha alldeles ofantligt roligt.
     -En får ju lov att inbilla höga överheten sådant där
r ibland, för att inte de, som har h#älpt en, ska komma i
klistret. En kan inte stå till svars med annat, förstar kon-
stapeln. De, som har haft mod att ta emot en rymmare och
vara goda mot honom, dem får man lov att söka hjälpa,
så gott man kan. Det tycker nog konstapeln också.
  -Nü frågar allt Holm mer, än Holm kan få svar på,
säger vaktaren med samma långmodighet, som han har visat
hela tiden.
  Den fångna unga mannen drar en djup suck av längtan.
  -Om jag bara kunde stå ut, tills jag finge komma dit
igen! Det var ett folk, som bodde just i skogsbrynet.
  Han avbryter sig och ligger och kämpar för att få luft.
Konstapeln ser oroligt pa honom. Han griper efter en
medikamentsflaska, men då han ser, att denna är tom, reser
han på sig.
  -Jag får lov att hämta litet mer av det där, säger han
och lämnar rummet.
  ÖLronblicket därefter sitter körkarlen på hans plats bredvid
sängen. Han har ställt lien så, att den sjuke inte kan se den,
och har kastat kapuschongen tillbaka.
  David Holm bryter ut i jämmer nästan som ett klagande
barn, då han ser den förskräcklige sa nära sin bror, men
brodern själv visar ingen oro. Där han ligger i hög feber,
märker han inte, att en nykommen har satt sig på stolen
bredvid honom, utan tror, att det är samma fångkonstapel,
som han alltjämt har framför sig.
  - Det var en så liten stuga, säger han, men flämtar av
ansträngning mellan varje ord.
  -Holm ska inte anstränga sig så dår med att tala, sager
körkarlen. Det, som Holm tänker på, känner höga överheten
till punkt och pricka, men vi har inte velat låtsa om det.
  Den sjuke spärrar upp ögonen i förvåning.
  -Ja, Holm ser så stort på mig, säger körkarlen, men
vänta, så ska Holm få höra! Tror inte Holm, att vi har reda
på en karl, som en eftermiddag kom smygande in i en liten
stuga-den sista i raden i en lang by-, där han trodde
att ingen skulle vara hemma? Han hade legat länge i skog#-
brynet och väntat pa att husmodern skulle gå hemifrån, hus-
bonden kunde han ju förstå var borta på arbete, och barn
hade han inga sett till. Nu äntligen hade hustrun gått ut,
med en mjölkkruka på armen, och karlen, som noga hade
lagt märke till var hon gömt nyckeln, hade slunkit in i
stugan .
  -Hur vet konstapeln? säger den sjuke och vill sätta sig
upp i bädden i sin överraskning.
  -Ligg bara stilla, Holm, säger körkarlen med den störsts
godmodighet, och bli inte rädd för sina vänner! Vi är väl
människor, vi också, här vid fangvården. Nu ska jag säga
honom vad jag mer vet. Jo, när den där karlen hade kommit
in i stugan, blev han skrämd, därför att den inte var tom,
som han hade trott. Det låg ett sjukt barn i en stor bredsan#s
längst borta vid ena väggen och såg pa honom. Han gick
sakta bort emot det, men då slöt barnet ögonen och lag s#
stilla, som om det vore dött.
  "Varför ligger du här mittpå dagen?" sade karlen. "#r
du sjuk?"-Men barnet rörde sig inte. "Du ska inte vara
rädd för mig", sa karlen. "Säg mig bara hur j ag fortast
ska få litet mat, så ska jag strax gå min väg!"
  Då barnet låg orörligt och inte ville svara, drog den
främmande ut ett strå ur sänghalmen och kittlade det under
näsan. Barnet tog till att nvsa, och då kom karlen i skratt.
Barnet såg först med stor förundran på honom, men så bör-
jade det att skratta, det också. "Jag tänkte försöka 1°atsa, att
jag var död", sa det.-"Jag såg det, men vad skulle det
tjäna till?"-"Du har väl hört, att om du möter en björn
i skogen", sa barnet, "så ska du kasta dig ner på marken

#ch låtsa, att du redan är död. Då gar björnen bort för att
#räva en grop, som han kan lägga dig i, och under tiden
#n du komma undan."-Mannen blev röd i ansiket vid
#essa ord. "Jaså, du trodde, att jag skulle gå och gräva
#open, där jag skulle stoppa ner dig?" sa han. - "Det
#r bara dumt av mig", sa barnet, "för jag kan i alla
rll inte springa min väg. Jag har ont i höften, 8a att jag

F Den sjuka fangen tyckes alldeles utom sig av förvåning.
  -Kanske inte Holm vill, att jag ska berätta mer? frågar
  korkarlen.
  -Jo, jag tycker om att höra det, jag tycker om att bli
pamind om #ust det där. Men jag kan bara inte förstå-
-A, det är inte så märkvärdigt heller, vet Holm. Det
fanns en landstrykare, som hette Georges; honom hsr väl
Holm hört talas om någon gång? Han fick höra historien
på en av sina vandringar, och han har fört den vidare, så
att den har kommit ända fram till cellfängelset.
  Det uppstår en liten tystnad efter detta, men snart fragar
den sjuke med sin svaga röst:
  -Hur gick det sedan med den där karlen och det där
barnet?
  -Jo, det gick så. att karlen bad om mat än en gång.
"Det händer väl ibland, att det kommer fattigt folk in i
stugan här och ber om mat?" sa han.-"Ja, det händer
visst, det", sa barnet. - "Och mor brukar kanske också
#e dem något?"-"Jo, om hon har något hemma, så ger
hon dem."-"Ser du", sa karlen, "det är inte nagot annat,
som det är fråga om nu heller. Det är bara en fattig, som
har kommit in till dig och ber om mat. Säg mig var det
finns något att äta, så ska jag inte ta mer, än att jag blir
mätt!"-Barnet såg på honom med en lustig, småförstandig
min. "Mor tänkte på denna rymmaren, som lar löpa omkrmg
i skogen, och hon ställde allt undan maten och låste skåpen.'
-"Men du såg väl var hon la nyckeln, så att du kan tala
om det för mig? Annars blir jag tvungen att bryta mig in.
- "Det är nog inte sa lätt". sa barnet. "Vi har duktiga
lås för våra skåp."
  Karlen gick runt hela stugan och sökte efter nycklarna.
Han letade bade pa spiskransen och i bordslådan, men kunde
ingenting finna. Bårnet hade under tiden satt sig opp i
sängen och tittat ut genom fönstret. "Här kommer folk pa
vägen: mor och en hel mängd andra", sa det.-Rymmaren
stod i ett enda sprang borta vid dörren. "Om ni springer
ut, kommer ni rätt i gapet på dem", sa barnet. "Det vore
bättre, att ni gömde er i vårt skåp."-Karlen dröjde vid
dörren. "Det kan väl så vara, men jag har ju ingen nyckel
till skåpet."-"Men det har jag!" sa barnet och sträckte
fram en hand, som höll en stor nyckel.
  Rymmaren tog nyckeln och sprang bort till skåpet. "Kasta
nu hit nyckeln ! " ropade barnet, när han öppnade skåp-
dörren, "och dra igen dörren inifrån!" Han Iydde, och i
nästa ögronblick stod han där innestängd.
  Det var nog så, att hjärtat klappade i bröstet på den
karlen, då han stod och Iyssnade efter sina förföljare. Han
hörde, att dörren slogs opp till det yttre rummet, och att en
mängd folk kom in. En kvinnoröst skrek högt och gällt:
"Har det varit någon här?"-"Ja", sa barnet. "Det kom
in en karl, sa snart som ni, mor, var gangen."-"Herregud,
herregud!" sa kvinnan och jämrade sig. "Det var detta de
sa, att de hade sett honom komma ner ur skogen och gå
in har."
  Rymmaren svor i tankarna över barnet, som förrådde
honom. Den klipska ungen hade fångat honom som i en rått-
fälla. Han började skjuta på dörren för att rusa ut med full
fart och kanske bryta sig igenom. Då hörde han, att någon
frågade vart rymmaren nu hade tagit vägen.-"Nu är han
inte mer kvar i den här stugan", sa den klara barnrösten.
"Han blev rädd, då han fick se, att ni kom."
  "Har han ingenting tagit?" frågade modern.-"Nej, han
ville ha mat, men jag hade ingen att ge honom."-"Och
inte gjorde han dig någonting heller?"-"Mig kittlade han
under näsan med ett halmstra", sa barnet, och rymmaren
hörde hur det skrattade. - "Nej, gjorde han det?" sa
modern och skrattade, hon med, efter all ångesten.
  "Vi ska väl inte stå här längre och gapa oppåt väggarna,
då han inte finns här", sa nu en mansröst, och strax därpå
hördes det, att folk gick ut ur stugan.-"Jaså, ni stannar
hemma nu, Lisa?" frågade någon. - "Jag går inte ifrån
Bernhard mer i dag", svarade moderns röst.
  Rymmaren hörde hur ytterdörren stängdes och kunde
förstå, att modern och barnet nu var ensamma i stugan.
"Hur ska det nu gå för mig?" tänkte han. "Ska jag stanna
här eller försöka komma undan?"-I detsamma hörde han
steg närma sig skåpet. "Bli inte rädd, ni, som står där inne,
utan kom ut, så att jag får tala med er!" Ijöd moderns röst.
På samma gång satte hon nyckeln i låset och drog opp
dörren. Karlen klev då ut helt försagd. "Det var han där
borta, som #a åt mig, att jag kunde gömma mig här", sa
han och pekade på barnet.
  Gossen skrattade och var så uppspelt av äventyret, att
han klappade händerna. "Den där blir så klipsk av att stän-
digt ligga stilla och tänka sina egna tankar", sa modern
stolt. "Man kan snart inte reda sig med honom."-Rymma-
ren förstod, att hon inte skulle lämna ut honom, därför att
gossen hade tagit sig av honom.-"Ja, det bar ni visst rätt
i", sa han. "Jag ska säga, att jag gick in här för att skaffa
mig en smula mat, men jag har inte kunnat komma över
något. Det här barnet ville inte ge mig nycklarns. Han är
duktigare än mången, som kan gå på sina ben."-Modern
begrep nog vad han ville vinna med sitt smicker, men hon
hörde det gärna i alla fall. "Jag ska ge er litet stt äta då
för det första", sa hon..
  Medan rymmaren åt, började gossen fråga ut honom om
hans rymning, och han berättade alltsammans helt upprik-
tigt från början till slut. Det hade inte varit något överlagt,
men han hade funnit ett tillfälle en gång, då han #hade haft
arbete nere på fängelsegården och porten hade blivit upp-
kastad, därför att man skulle köra in med ett par lass kol.
Gossen frågade och frågade och kunde aldrig få nog av att
#öra hur han hade burit sig åt för att komma undan genom
staden och sedan ut i skogen. Ett par g#nger sa karlen,
att han borde ge sig av, men det ville gossen inte höra talas
om. "Ni kan ju likaså gärna sitta här i kväll och språka
med Bernhard", sa husmodern till sist. "Det är så mycket
folk ute och spanar efter er, så att ni blir nog tagen, an-
tingen ni stannar eller smyger er bort."
  Rymmaren satt där ännu och berättade, då husbonden kom
in. Det var skumt i rummet, och torparen trodde först, att
det var en av grannarna, som satt och språkade vid barnet.
"Är det du, Petter, som sitter och berättar sagor för Bern-
hard?" sa han. - Barnet började åter skratta i sin upp-
spelthet. "Nej, far, det är inte Petter, det är mycket bättre
än så. Kom hit, ska ni få höra!"-Fadern gick fram till
sängen, men han fick ingenting veta, förrän han la sitt
öra ner till gossens mun. "Det är rymrnaren", viskade gossen.
- "Bevars väl, Bernhard, så du kan prata!" sa fadern.
-"Jo, det är sant", sa gossen. "Han har talat om för mig
hur han smög sig ut genom fängelseporten och hur han har
legat i en gammal timmerkoja i skogen i tre nätter. Jag vet
alltsammans."
  Modern hade i all hast fått en liten lampa tänd, och
torparen såg nu bort till rymmaren, som hade gått och
ställt sig nere vi11 dörren. "Jag får väl höra hur allt det
här hänger samman", sa torparen. De började nu berätta,
hustru och barn om varandra, båda lika ivriga. Torparen
var en äldre man, som såg klok och betänksam ut. Han be-
traktade den rymda straffången noga, medan de andra
yratade. "Han ser minst dödssjuk ut, den stackarn", tänkte
han. "Om han ska ligga en natt till i timmerkojan, blir det
visst slut meå honom."
  "Det är manga, som går på landsvägen, utan att nagon
tänker pa att fånga in dem, som ser farligare ut än ni", sa
han, när de andra tystnade.-"Jag är väl inte så farlig
heller", sa rymmaren, "men det var en, som retade mig,
när jag var full." - Torparen ville inte, att han skulle
säga mer om detta, så att gossen hörde det. "Jag kan tanka
mig, att det gick till på det sättet", sa han avbrytande.
  Det blev nu alldeles tyst i stugan. Torparen satt och fun-
derade, och de andra såg ängsliga pa honom. Ingen vågade
vidare säga ett ord för att beveka honom. Till sist vsnd#
han sig till hustrun. "Jag vet inte om jag gör orätt, men

det är med mig som med dig, att när gossen nu en gång
har tagit sig av honom, så kan jag inte köra ut honom."
  Det blev beslutat alltså, att rymmaren skulle fa stanna
över natten och gå i god tid nästa morgon. Men nästa
morgon hade han så svår feber, att han inte kunde stå på
sina ben. På det sättet nödgades de att ha honom kvar i
stugan ett par veckor.
  Det är märkvärdigt att se på de två bröderna, som Iyssnar
till denna historia, nu, då körkarlen har kommit så långt, att
han berättar, att rymmaren blev kvar hos bondfolket. Den
sjuke har sträckt ut sig i bädden till stilla ro. Hans plågor
tycks ha lämnat honom, och han lever alltjämt i ett Iyckligt
förflutet. Den andre sitter ännu misstänksam, anande, att
bakom detta döljer sig någon fälla. Han försöker gång på
gång att göra tecken åt brodern att inte ligga 68 trygg, men
han kan inte göra sig uppmärksammad av honom.
  -Läkare vågade de inte hämta, fortsätter körkarlen att
berätta, och inte heller tordes de gå till apoteket efter
medikamenter. Den sjuke fick reda sig utan allt sådant. Om
någon människa kom gående och tycktes ämna sig in i
torparstugan, gick husmodern ut på förstubron och talade
om, att Bernhard hade fått ett så besynnerligt utslag pa
kroppen. Hon var rädd för att det kunde bli scharlakans.
feber. Och hon kunde inte stå till svars med att låta någon
komma in i stugan.
  Om ett par veckor, då rymmaren började hämta sig, sa
han till sig själv, att nu gick det inte an för honom att
längre stanna hos sitt värdfolk, utan nu måste han vandrs
vidare. Han kunde inte fortsätta att ligga de fattiga män-
niskorna till last.
  Vid den tiden företog sig stugfolket att tala med honom
om något, som han fann svårt och tungt. Det föll 8ig 58,
att Bernhard en kväll frågade honom vart han skulle ta
vägen, da han lämnade dem. "Jag går väl ut i skogen igen",
hade han då sagt.-"Vet ni vad? Det tjänar bra litet till,
att ni ger er ut i ödemarken", sa torparhustrun. "Om jag
vore som ni, så skulle jag laga, att jag finge det klart rned
rättvisan. Det kan väl inte vara någon glädje att springa
omkring sa där som ett vilt djur."-"Det är Yäl just inte
heller någon glädje med att sitta inne."-"Nej, men när
det ändå ska gås igenom, så är det bättre att ha det över-
stökat ju förr ju hellre."-"Ja#, hade inte så lång tid kvar,
när jag gav mig av", sa han, "men nu får jag det kanske
tillökt." - "Ja, det var ett elände med den rymningen",
sa hustrun. - "Nej ", svarade rymmaren raskt. "Det var
det bästa jag har gjort i hela mitt liv."
  När han sa detta, såg han pa gossen och smålog, och
gossen skrattade och nickade åt honom. Han tyckte om det
där barnet. Han skulle vilja Iyfta det opp ur sängen och
bära det med sig pa sina axlar, när han drog därifrån. "Det
blir nog svårt för er att få träffa Bernhard, om ni ska fort-
fara att gå omkring som en arm flykting i hela ert liv."
-"Det blir väl än sämre med det, om jag låter dem stänga
in mig."
  Torparen satt vid elden, och han blandade sig nu i sam-
talet. "Vi har börjat trivas bra med er", sa han på sitt
eftertänksamma sätt, "men vi kan inte gömma undan er
längre för grannarna, nu sedan ni har börjat att gå oppe.
Det vore en annan sak, om ni vore ordentligt utskriven från
fängelset." - Rymmaren fattade en hastig misstanke. De
ville kanske förmå honom att utlämna sig själv £ör att slippa
efterräkningar med rättvisan. Han svarade därför: "Jag är
no# sa frisk nu, att jag kan ga min väg i morgon dag.
-"Det var inte det jag ville säga", svarade torparen, "men
om ni hade varit fri, så skulle jag ha erbjudit er att stanna
här hos oss och hjälpa oss med torpet."
  Rymmaren visste hur svårt det är att få plats for den, som
har undergått straffarbete, och han blev rörd över detta an
bud, men det bar mycket emot att vända åter till fängelset,
och han blev sittande tyst.
  Den där kvällen var gossen sämre än vanligt. "Skulle han
inte till lasarettet och skötas?" frågade rymmaren.-"Han
har varit där flera gånger, men de säger, att ingenting
hjälper, förrän han får komma till de salta baden vid havet,
och vem kan ha råd med sådant?"-"Det är väl en lång
resa?" frågade den främmande.-"Det är inte bara resan.

Hur skulle vi få pengar till mat och rum?"-"Nej, det är
förstås omöjligt", sa han.
  Han satt åter tyst en stund, men under tiden lekte tan-
karna med detta, att han kanske en gång skulle kunna skaffa
Bernhard pengar till en badresa.
  Han vände sig till torparen och tog själv opp det förra
ämnet. "Det är inte så lätt att ta en straffånge i sin tjänst",
sa han prövande. - "Det skulle nog gå bra", sa torpa-
ren, "men ni är kanske en sadan, som inte trivs på landet,
utan nödvändigt ska vara i staden?"-"Jag tänker aldrig
på staden, när jag sitter i cellen", svarade straffången. "Jag
tänker bara på de gröna fälten och skogarna."
  "#är ni har stått ut ert straff, så kommer det att kännas,
som om mycket, som nu trycker på sinnet, vore borta", sa
torparen.- Ja, det är just det jag säger", instämde torpar-
hustrun.
  "Om du kunde sjunga för oss, Bernhard, men du är kanske
för dålig i kväll?" - "A nej", sa gossen. - "Jag tror
nog, att din vän skulle tycka om det", sa modern Straff-
fången blev ängslig såsom för en olycka. Han ville be gossen
låta bli att sjunga, men då hade denne redan börjat. Han
6jöng med en mild och klar röst, och det var detta med
honom, att man aldrig tänkte så mycket på att också han
var en livstidsfange, som längtade efter frihet och rörelse,
som då han sjöng.
  Straffången gömde ansiktet i händerna, men -tårarna
droppade ner mellan hans fingrar. "Jag, som ingenting själv
kan bli, tänkte han, "jag får försöka göra något för att be-
fria det här barnet."
  Nästa dag tog han avsked och gick. Det var ingen, som
frågade honom vart han ämnade ta vägen. De sa bara alla
tre: Valkommen igen!"
  -Ja, det gjorde de, säger den sjuke, äntligen avbrytande
körkarlen. Vet konstapeln, att det där är det enda vaclcra,
som iag har varit med om i hela mitt liv. Han ligger tyst,
medan ett par tårar sakta letar sig väg utför hans kinder.
Jag är glad, att konstapeln vet det, fortsätter han. Nu kan
jag tala med konstapeln om Bernhard-Jag tycker,
att jag har varit fri-Jag tycker7 att jag har varit
där hos honom-Jag kunde inte tro, att jag skulle
bli sa Iycklig i natt-
Körkarlen lutar sig nu långt fram över den sjuke.
  -Hör på mig, Holm! säger han. Om jag kunde st#illa
så, att Holm finge komma till sina vänner nu genast, fastän
på ett annat sätt, än Holm förut har tänkt sig det, vad
skulle Holm da säga? Om jag erbjöde Holm att slippa de
långa längtans åren och gjorde honom fri nu i denna natt,
skulle Holm vara villig?
  Medan körkarlen har sagt detta, har han dragit upp kapu-
schongen och fattat om lien.
  Den sjuke ligger och ser på honom med stora ögon, som
så småningom fylls av längtan.
  -Förstår Holm vad jag menar? säger körkarlen. För-
står Holm, att jag är den, som kan öppna alla fängel er,
att jag är den, som kan föra Holm bort till en flrkt, där
ingen förföljare kan nå honom?
  -Jag förstår vad du menar, viskar den fångne, men vore
det inte orätt mot Bernhard? I)u Yet, att jag gick tillbaka
hit, för att jag skulle bli fri på hederligt vis och kunna
hjälpa honom.
  - Du gav honom det största offer du kunde ge, säger
körkarlen, och det är till lön därför, som ditt straff har blivit
förkor#at och den stora omistliga friheten redan bjudes dig.
I)ü behöver inte mer tänka på honom.
  -Ja, men jag skulle ha fört honom till havet, säger den
sjuke. Jag viskade till honom, då vi skildes, att jag slculle
komma tillbaka och föra honom till havet. Man får lov att
hålla sitt löfte till ett barn.
  - Du bryr dig då inte om att ta emot den friheten, som
jag bjuder dig? säger körkarlen och reser på sig.
  -Ack jo, ack jo! säger den sjuke ivrigt och fattsr tag
om hans kåpa. Gå inte! Du vet inte hur jag längtar. Om
det bara funnes någon annan, som kunde hjalpa honom!
#len han har ingen utom mig.
  Han ser plötsligen upp med ett litet rop av gladie.

  -Min bror David, han sitter ju där borta! säger han.
Då är det ju ingen nöd. Jag kan be honom hjälpa Bernhard.
  -Din bror David! säger körkarlen föraktligt. Nej,
honom kan du inte be om att skydda ett barn. Du skulle
veta hur han behandlar sina egna.
  Han avbryter sig, för där sitte# David Holm redan på
s ingens andra sida, lutad över sin bror, ivrig att kunna
h#alpa honom.
  -David, säger den sjuke, jag ser för mig gröna gräs-
mattor och fritt, öppet hav. Du förstår, David# att jag har
suttit här så länge. Jag kan inte stå emot, när jag blir
bjuden att följa med ut i friheten utan att göra något orätt
med det. Men det är det där barnet. Du vet, att j ag har

  -Var inte orolig! säger David #Iolm med darrande röst.
Det där barnet, de där människorna, som hjälpte dig, ja
säger dig, att jag ska bistå dem. Gå du ut i frihetenl Gå,
vart du vill! Jag ska sörja för dem. Träd du lugnt ut ur
ditt fängelse!
Vid dessa ord faller den sjuke tillbaka på kudden.
  -Du sa dödens ord till honom, David, säger körkarlen.
Kom härifran! Det är tid för oss att gå. Den befriade ska
inte mötas av oss, som lever i träldom och mörker.

Om det vore möjligt att göra sig hörd i det här förskräck
 liga gnisslet och slamret, sa ville jag säga Georges etl
 ord till tack för att han har hjälpt dessa två, syster Edi#
 och min bror, i deras tyngsta ögonblick", tänker David
 Holm. "Jag vill inte göra honom till viljes i att 8VIÖSII
 honom i hans syssla, men jag ville gärna visa honom, att
 jag förstår hur han har bistått dem."
  Knappt har han tänkt detta, förrän körkarlen drar iD
tömmarna och stannar hästen, alldeles som hade han för-
nummit hans tankar.
  -Jag är bara en fattig stympare till körkarl, säger han.
Ibland Iyckas jag väl hjälpa någon, men lika ofta händer
det, att jag misslyckas. Dessa tva var lätta att frakta över
gränsen, därför att den ena längtade så ivrigt till Gud#
himmel och den andre hade så litet, som band honom vid
jorden. Vet du, David, fortfar han och anslår helt hastigt
den gamla, kamratlika tonen, att mången gang, då jag har
suttit här i kärran och Iyssnat, så har j ag tänkt för mig
sj älv, att om j ag bara kunde få ett säkert bud till män-
niskorna, så skulle jag vilja sända dem en hälsning.
  -Det kan jag nog tänka mig, säger David Holm.
  -Du vet, David, att det ingen sorg är att vara skorde-
man, då åkern står full av mogen säd. Men om någon skulle
vara tvungen att gå ut och meja ner arma vaxter, som #nte
vore mer än halvvuxna, det skulle han tycka vara ett grymt
och otacksamt arbete. Den husbonden, som iag tjånar, han
anser sig också för god till sådant och lämnar det allt
sammans till mig, fattig körkarl.
  -Jag har förstått, att det måste vara så, sager Davi

  -Om bara människorna visste, säger Georges, hur lätt
det är att hjälpa dem över gränsen, som har sitt arbete fär-
digt och sina plikter fyllda och banden nastan redan slitna,

ocn hur svart #et ar atl DeIrla aen, som mle nar nagol av-
slutat och fullkomnat och lämnar kvar där borta alla, 80m
han älskar, så skulle #e kanske vilja bemöda sig om att göra
körkarlens arbete lättare.
-Hur menar du, Georges?
  -Tänk på en sak, David! Så länge som du har varit
med mig, har du knappast hört talas om mer än en enda
sjukdom, och jag kan säga, att så har det varit med mig
hel# det här året. Det är därför, att den sjukdomen går fram
bland den omogna säden, den säden, som det faller på min
lott att skörds. Under den första tiden, som jag körde döds-
kärran, tänkte jag ständigt: Om bara den sjukdomen komrne
bort, skulle min syssla inte vara så tung.
  -Var det detta du ville hälsa till människorna?
  -Nej, David. Nu vet jag bättre än förr vad människorna
förmår. De ska helt visst en gång besegra denna fiende med
kunskapens och ihärdighetens vapen. De ska inte vila, förrän
de har frigjort sig både från den och från alla de andra
stora sjukdomarna, som fäller dem före mognaden. Det är
inte på detta, som saken hänger.
  -Hur ska de då kunna göra körkarlens arbete lättare?
  -Människorna är sa ivriga att ordna allt till det bästa
för sig i deras värld, svarar Georges, att jag tror, att den
dag ska komma, då fattigdom och dryckenskap och allt
sådant elände, som förkortar livet, inte ska finnas mer; men
det är inte sagt, att körkarlens syssla blir mindre mödosam
fördenskull.
  -Vad är det då du vill hälsa dem, Georges?
  -I#et är snart nyårsmorgon, David, och när människorna
nu vaknar, tänker de först pa det nya aret och pa allt, vad
de önskar och hoppas att det ska ge dem, och sedan pa hela
sin framtid. Men då ville jag hälsa dem; att de inte ska
önska sig älskogslycka eller framgång eller rikedom eller
makt eller långt liv eller ens hälsa. Jag ville, att de skulle
knäppa sina händer och samla sina tankar kring en
ends bön:
  Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska
skördas !
Två kvinnor sitter fördjupade i ett samtal, som har varst i
    många timmar. Det avbröts en stund på eftermiddageD,
    när båda två var med om att fira en gudstjänst i frälsnings-
    armens lokal, men sedan har det återigen fortsatts. Hela
    tiden har den ena av kvinnorna ansträngt sig för att väcka
    hos den andra mod och förtröstan, men det förefaller, som
    skulle hon alltjämt vara mycket långt från detta mal.
  -Vet fru Holm, säger hon, som försöker att trösta och
uppmuntra, att så besynnerligt det kan låta, så tror jag,
att ni hädanefter ska få det bättre än förr. Jag tror, att han
nu har gjort sitt värsta. Detta var väl något, som han hade
f#resatt sig att göra för att utkräva den där hämnden, som
han har hotat er med hela tiden, sedan ni blev återförenade.
Men fru Holm förstår, att det är en sak för sig att en dae,
göra sig hård och säga, utt barnen inte får föras bort, en
annan sak är det att gå med en sådan mördartanke inom sig
och genomföra den dag för dag. Det tror jag ingen kan seå
ut med.
  -Det är så snällt, att kapten söker trösta mig, sager
hustrun. Men det märks, att hon inom sig tänker, att om
frälsningskaptenen inte känner någon, som kan stå ut m#sd
något sådant, så vet hon en, som kan det.
  Frälsningskaptenen ser ut, som skulle hon nu vara vid
gränsen av sin förmåga att övertyga, men helt hastigt be-
sluter hon sig för att göra ett nytt försök.
  -Nu ska fru Holm lägga märke till en sak. Jag vet intc
om det var en så stor synd, som fru Holm gjorde, när ni gav
er astad fran er man för nagra år sedan, men jag förstår,
att det var en försummelse. Då lärnnade ni honom vind för
våg, och det dröjde inte heller, innan de onda följderna
visade sig. #Ien i år har fru Holm försökt att gottgöra. Nu
har fru Holm handlat så, som det är Guds vilja att Yi ska

handla, och jag tror därför, att det nu måste bli en ändring
till det bättre. Det var en stark storm, som var satt i rörelse,
den kunde inte hejdas i ett slag, men det, som fru Holm och
syster Edit har börjat, det är ändå ett verk av det goda slaget,
och det ska bära det goda verkets frukter.
  När frälsningskaptenen säger detta, är hon inte längre
ensam med David Holms hustru. David Holm själv och hans
kamrat Georges eller, kanske rättare sagt, deras vålnader har
trängt in i rummet, medan hon talade, och har stannat nere
vid dörren.
  David Holm är inte mer bunden varken till hand eller
fot. Han följer körkarlen utan att behöva tvingas, men då
han nu märker vart han har blivit förd, uppstiger ater en
häftig ovilja inom honom. Här skulle väl ingen dö. Varför
då nödga honom att återse hemmet och hustrun?
  Han ämnar just vända sig till Georges med en vredgad
fraga, da denne ger honom ett tecken att hålla sig stilla.
  David Holms hustru höjer huvudet, liksom uppmuntrad
av den andras kraftiga övertygelse.
  - Den som ändå kunde tro, att det vore sant! suckar hon.
  - Det är sant, säger salvationisten och ler mot henne. I
morgon dag blir här ändring. Fru Holm ska få se, att
hjälpen kommer med det nya året.
  -Det nya året, upprepar kvinnan. Ja, det är ju nyårs-
natt, det hade jag så när glömt bort. Hur sent kan det vara,
tror kapten Andersson#
  -Vi är långt inne på nyåret redan, säger den tillfragade
och ser på sin klocka. Det fattas en kvart i två.
  -Men då ska kapten inte sitta längre hos mig, säger
kvinnan. Kapten måste gå hem och lägga sig. Jag är sa lugn
nu, ser kapten.
  Frälsningskaptenen ger henne en prövande blick.
  -Det är nog inte sa riktigt helt med det där lugnet,
säger hon.
  -Kapten ska vara alldeles trygg för mig, säger hustrun.
Jag vet allt, att jag har sagt svåra saker i natt, men det är
över nu.
  -Tror fru Holm, att ni kan lägga alltsammans i Guds
hand och lita på att han styr allt till det bästa? frågar salva
tionisten.
-Ja, säger kvinnan, det kan jag.
  -Jag skulle gärna ha stannat ända till morgonen, rnen
jag ser, att fru Holm tycker bäst om, att jag går.
  -Det h&r allt varit så gott att ha haft kapten här, men
nu kommer han snart, ooh då är det bättre, att jag är ensam.
  De går ut efter ännu några växlade ord, båda två. David
Holm förstår, att hustrun följer frälsningskaptenen till
porten för att öppna den för henne.
  -David, säger körkarlen, hörde du henne? Märker du,
att människorna vet allt, vad de måste veta? De behöver
endast styrkas i lusten att vilja leva väl och länge.
  Han har knappt sagt detta, förrän hustrun kommer iD
igen. Det märks, att hon ämnar hålla ord och gå och lägga
sig. Hon sätter sig på en stol, böjer sig ner och börjar snöra
upp en känga.
  Medan hon sitter nedlutad, slår porten i med ett h#iftigt
slag, och hon reser sig upp och lyssnar.
  -Kommer han? säger hon. Det är nog han, som kommer.
  Hon springer över golvet fram till fönstret och försoker
se ner på den mörka gården. Där står hon kvar ett par
minuter under andlöst spejande. Då hon ater vänder sig
inåt rummet, är hennes ansikte förändrat på ett helt be-
synnerligt sätt. Det har blivit alldeles grått, ögon, läppar,
alltsammans är som överhöljt med aska. Hennes rörelser har
blivit stela och trevande, och ett #agt huttrande tränger över
hennes läppar.
  -Jag kan inte stå ut, viskar hon. Jag kan inte sta ut.
  -Jag ska tro på Gud, säger hon och stannar mitt i
rummet. De säger, att jag ska tro på Gud. De tror kan#ke,
att jag inte har bett honom och kallat på honom. Vad ska
jag göra, hur ska jag bära mig åt för att få nagon hjälp av

  Hon gråter inte, men hennes tal är ett enda kvidande.
Hon behärskas av en sådan förtvivlan, att hon tydligen inte
är ansvarig för sina handlingar.

  David Holm böjer sig fram, ser skarpt på henne och ryser
till för en plötslig tanke.
  Hustrun går inte, hon hasar och trevar sig fram genom
rummet till bädden i hörnet, där hennes två barn ligger och
sover.
  -Det är synd, säger hon och böjer sig ner över dem,
de är så vackra.
  Hon sätter sig bredvid dem på golvet och ser länge först
på den ena och sen på den andra.
  -Men jag måste bort, säger hon, och jag kan inte lämna
dem har efter mig.
  Hon stryker tafatt och ovant över dera# huvuden.
  -Ni får inte bli onda på mig, säger hon, för det jag gör.
Det är inte mitt fel.
  Medan hon ännu sitter på golvet och smeker barnen, går
det återigen i porten. Hon spritter till på nytt och förblir
orörlig, tills så lång tid har förgått, att hon kan förstå, att
det inte var hennes man, som kom in. Då får hon bratt att
resa sig.
  -Jag måste skynda mig, säger hon till barnen i en
hemlighetsfull viskning. Det ska snart vara gjort, bara hsn
inte kommer och hindrar mig.
  Hon företar sig ändå ingenting, utan går bara fram och
tillbaka i rummet.
  -Det är någonting, som säger mig, att jag ska vänta till
i morgon, mumlar hon halvhögt, men vad skulle det tjäna
till? I morgon är en dag som alla andra. #arför skulle han
vara mildare då än i dag?
  David Holm tänker på det där döda, som ligger borta i
kyrkpromenaden och som snart ska grävas ner i jorden
såsom varande till intet annat nyttigt. Han nästan längtar
efter att hustrun på något sätt ska få veta, att hon inte mer
behöver vara rädd för honom.
  Åter hörs ett svagt buller. Det är en dörr inne i huset,
som öppnas och stänges, och på nytt darrar hustrun till
och påminner sig vad det är för ett företag, som hon har i
tankarna. Hon går hasande och huttrande fram till #pi#en
och börjar lägga in ved för att tända upp eld.
  -Det gör ingenting, om han kommer och far se, att j8g
gör upp eld, säger hon till svar på nagon tyst invändning.
Jag må väl kunna koka kaffe på nyarsmorgon för att ha
något att hålla mig vaken med, medan jag sitter oppe och
väntar på honom.
  David Holm känner en mycket stor lättnad, när hon säger
detta. Han börj ar åter undra vad Georges har haft för
mening med att föra honom hit. Här ska ju ingen dö. Här
finns ingen sjuk.
  Körkarlen står orörlig med kapuschongen djupt nerdragen.
Han står så innesluten i sig själv, att David Holm förstar,
att det inte skulle löna sig att göra honom nagra frågor.
  "Han vill, att jag ska se de mina för sista gangen", tänker
han. "JaD kanske aldrig mer kommer i deras närhet."
  -Det gör mig just ingen sorg, säger han i första ögon-
blicket och tycker sig inte ha rum i sitt hjärta för mer än
en enda, men han går i alla fall fram till vrån, dfir de hå
barnen ligger. Medan han står där och betraktar dem,
kommer han att tänka på gossen, som hans bror älskade så
högt, att han för hans skull frivilligt gick tillbaka till
fängelset, och han känner det som en saknad, att han inte
kan älska sina barn pa det sättet.
  "Måtte det i alla fall gå dem väl i världen!" tänker han
med plötslig vekhet. "De kommer att bli glada i morgon,
när de får höra, att de inte mer behöver vara rädda för mig."
  "Jag undrar vad det ska bli för människor av dem", tänker
han med ett livligare intresse, än han någonsin förr har
känt för dem, och erfar på samma gång en plötslig fruktan
för att de ska bli sådana som han själv. "För jag har varit
en bra olycklig människa", säger han.
  "Jag vet inte", tänker han, "ja# förstår inte varför jag
inte förr har brytt mig om dem. Ol# #let funnes en återvändol
skulle jag vilja komma tillbaka för att göra folk av de
här två."
  Han blir stående och rannsakar sitt hjärta.
  -Det är besynnerligt, att jag inte mer känner något hat
till henne, mumlar han. Jag skulle vilja, att hon kunde bli
Iycklig efter allt, vad hon har fått lida. Om det vore mig

möjligt, skulle jag skaffa henne tillbaka hennes möbler, och
jag ville se henne gå i kyrkan om söndagarna i fina kläder.
Men hon får det ju bra nu, då jag är ur vägen. Jag tror,
att Georges har fört mig hit, för att jag ska känna mig nöjd
med att vara en av de bortgångna.
  I detsamma rycker han häftigt till. Han har varit så för-
djupad i sina tankar, att han inte har gett akt på vad hustrun
har företagit sig. Men nu just uppger hon ett svagt litet rop
a# ångest.
  -Det kokar, vattnet kokar, det är snart färdigt! Nu
#n#ste det ske, nu ges det inte nagot anstånd.
  Hon tar ner en burk, som står på en hylla tätt vid spisen,
och ur denna häller hon malet kaffe i kokaren. Sedan tar
hon ur barmen fram ett litet paket med ett vitt pulver, som
hon också lägger ner i vattnet.
  David Holm står där och stirrar på henne utan att vilja
fatta meningen med det, som hon företar sig.
  -Du ska få se, att det räcker, David, säger hon och
vänder sig utåt rummet, alldeles som om hon såge honom.
Det förslår för både barnen och mig. Jag kan ju inte 2t# ut
med att gå här och se på hur de tynar bort. Om du bara
stannar ute någon timme till, så ska allt vara beställt, såsom
du vill ha det, då du kommer tillbaka.
  Nu star mannen inte längre stilla och Iyssnar. Har# har
skyndat bort till körkarlen.
  -Georges! säger han. O, herregud, Georges, hör du inte?
  -Jo, David, säger körkarlen. Jag står här ju. Jag måste
ju vara med om det. Jag sviker inte min plikt.
  -Men du måtte inte förstå, Georgest Det är inte bara
hon. Det är också barnen. Hon ämnar ta dem med sig.
  -Ja, David, säger körkarlen. Hon ämnar ta dina barn
med sig.
  -Men det får inte ske, Georges! Det är ju onödigt. Kan
du inte låta henne veta, att det är onödigt?
  -Jag kan inte göra mig hörd av henne. Hon är för långt
borta.
  -Men kan du inte kalla hit någon, Georges, någon, som
säger henne, att det är onödigt?
  -Du begär orimliga ting, David. Vad har jag för makt
över de levande människorna?
  Men David Holm låter inte avskräcka sig, utan han kastar
sig ner p°a knä framför körkarlen.
  -Tänk på att du har varit min vän och kamrat förr i
världen, och låt inte det här ske! Låt inte detta gå över mig!
Låt inte de fattiga oskyldiga stackarna dö!
  Han ser upp på Georges för att få ett svar, men denne
skakar endast nekande på huvudet.
  -Jag ska göra allt, vad jag kan, för dig, Georges. Jag
sa nej, då du befallde mig att bli körkarl efter dig, men
jag tar emot tjänsten med glädje, bara jag slipper att gå
igenom detta. De är sa sma, bada h#å, och jag stod just nu
och önskade, att jag levde och finge göra folk av dem. Och
hon, hon är ju förvirrad i natt. Hon vet inte vad hon gör.
Ha barmhärtighet med henne, Georges!
  När körkarlen alltjämt står orörlig och obeveklig, vänder
han sig en smula ifrån honom.
  -Jag är så ensam, så ensam, säger han. Jag vet inte
vart jag ska vända mig. Jag vet inte om jag ska be till Gud
eller Kristus. Jag är en nykommen i denna världen. Vem är
det, som har makten? Vem kan säga mig vart jag ska gå
med min bön?
  O, jag fattig, syndig människa, jag ber till den, som
är herre över liv och död. Jag är ingen, som det passar för
att träda fram och be. Jag har visst brutit emot alla dina bud
och pålagor. Men lat mig gå in i det yttersta mörkret! Låt
ingenting bli kvar av mig! Gör vad du vill med mig, bara
dessa tre blir skonade!
  Han tystnar och Iyssnar efter svar. Men han hör ingenting
annat än hustrun, som talar för sig själv.
  -Nu har det smält och kokat, nu behöver det bara stå
och svalna en stund.
  Då böjer sig Georges ner till honom. Hans kapuschong
är tillbakakastad, och hans ansikte upplyses av ett leende.
  -David, säger han, om du menar allvar, sa finns det
kanske ännu en utväg att rädda dem. Du själv, David, måste
låta din hustru veta, att hon inte behöver vara rädd för dig.
  -Men jag kan inte göra mig hörd av henne. Eller kan
jag det, Georges?
  -Nej, inte sådan du nu är. Du måste återvända till den
DaYid Holm, som ligger i kyrkplanteringen. Förmår du det?
  David Holm ryser till av skräck. Människolivet står för
honom som något kvävande och dödande. Ska själens friska
växt inte stanna av, om han åter blir människa? All hans
Iycka väntar honom i en annan värld. Men han tvekar inte
ett ögonblick.
  -Om jag kan, om jag är fri- -Jag trodde, att
jag måste-
  -Ja, du har rätt, säger Georges, och hans ansikte börjar
stråla allt skönare. Du måste bli Dödens körkarl under detta
år, om inte en annan åtar sig att sköta tjänsten åt dig.
  -En annan? säger David Holm frågande. Vem kan vilja
uppoffra sig för en sådan stackare som jag?
  -David, säger Georges, du vet, att det finns en man,
som aldrig har upphört att sörja över att han har förlett dig
att swika från de goda vägarna. Den mannen kanske vill
sköta din syssla, i glädje över att han inte mer behöver sörja
över dig.
  Utan att ge David Holm tid att fullt första vad han
menade, böjer han sig ner över honom och ser med härligt
strålande ögon in i hans ansikte.
  -Gamle vän, David Holm, gör sa gott du kan! Jag
stannar här, tills du kommer tillbaka. Du har inte lång tid
på dig.
  -Men du, Georges,-
  Körkarlen avbryter honom med den myndigs handrörelse,
som han har fått lära sig au Iyda. I detsarnma kastar han
kapuschongen över hjässan och säger med hög och klingande
rost:
  -Du fånge, träd åter in i ditt fängelse!
XII.

David Holm höjde sig pa armbågen och såg sig omkring.
 Alla Iyktor var släckta, men det hade klarnat, och halv-
 månen lyste. Han hade ingen svårighet att förvissa sig om
 att han ännu låg kvar i kyrkplanteringen på den vissnade
 gräsmattan, som överskyggades av lindarnas svarta grenverk.
  Utan att betänka sig ett ögonblick började han att resa
sig. Han kände sig oändligt matt, hans kropp var stel av
kyla, och hans huvud svindlade, men han Iyckades ända att
komma üpp från marken. Därpå började han stappla framåt
allen, men var så nära att falla, att han blev tvungen att
stanna och stödja sig mot ett träd.
  "Jag orkar inte", tänkte han. "Det blir mig omöjligt att
komma fram i tid." Inte ett ögonblick hade han den känslan,
att det, som han nyss hade genomgått, inte var verklighet.
Han hade det fullaste och klaraste intryck kvar av nattens
händelser.
  "Jag har körkarlen stående i mitt hem", tänkte han. "Jag
måste skynda mig."
  Han lämnade det stödjande trädet och tog några steg
framåt, men han var så ömkligen svag, att han sjönk ner
på knä.
  Då, i detta övergivenhetens ögonblick, kände han något
vidröra sin panna. Han visste inte om det var en hand eller
ett par läppar eller kanske endast en flik av en den lättaste
klädnad, men det var nog för att hela hans varelse skulle
genomilas av salighet.
  -Hon har kommit tillbaka till mig! jublade han. Hon
är mig nära återigen. Hon skyddar mig.
  Han sträckte händerna uppåt i hänförelse över att den
älskades kärlek omgav honom, i hänförelse över att kärleken
till den älskade fyllde hans hjärta med sin Ijuvhet även nu,
då han hade återinträtt i det jordiska.

  Han hörde steg bakom sig i den ödsliga natten. En liten
varelse med huvudet dolt i en av frälsningsarmens stora
hattar kom gående.
  -Syster Maria! sade han, då hon höll på att gå förbi
honom. Syster Maria, hjälp mig!
  Slumsystern måtte ha känt igen rösten. Hon skyggade till
och gick vidare utan att hry sig om honom.
  -Syster Maria, jag är inte full. Jag är sjuk. Hjälp mig,
så att #ag kan komma hem!
  Hon trodde honom väl knappast, men utan ett ord vidare
gick hon fram till honom, hjälpte honom att resa sig upp
ooh stödde honom, medan han gick.
  Han var alltså än en gång på väg mot hemmet, men vad
det gick långsamt! Allt kunde vara förbi hemma hos honom
redan nu. Han stannade.
  -Syster Maria, det vore en så stor hjälp,- om syster
Maria ville gå före hem och tala om för hustru min-
  -Ska jag gå före och tala om, att Holm kommer hem
full som vanligt? Det är hon väl inte så ovan vid.
  Han bet ihop läpparna och gick tyst framåt, ansträngande
sig till det yttersta för att öka farten, men hans kropp, som
var förlamad av kyla, ville inte Iyda honom.
  Han gjorde snart ett nytt försök att förmå henne att skynda
fore honom till hans hem.
  -Jag har legat och drömt, sade han. Jag har sett syster
Edit dö. Jag har sett syster Maria vid hennes döds-
bädd-Jag har ocksa sett dem där hemma. Hon är
inte vid sina sinnen i natt. Jag säger syster#I#ar#ia, att om
ni inte skyndar före mig, så gör hon sig något illa.
  Hans tal kom svagt och avbrutet. Slumsystern svarade
ingenting. Hon antog alltjämt, att hon hade en drucken att
göra med.
  Men hon hjälpte honom troget frarnåt. Han förstod, att
det var en svår övervinnelse för henne att bistå den, som
hon betraktade som ett redskap för syster Edits död
  Medan David Holm stspplade vidare, greps han av en ny
angslan. Hur skulle han kunna göra sig trodd av henne
där hemma, som var rädd för honom, då inte en gång syster
Maria-
  De stannade äntligen framför porten till garden, där han
bodde, och slumsystern hjälpte honom att öppna den.
  -Nu kan väl Holm reda sig själv, sade hon, färdig att ga.
  -Det vore nog bra snällt, om syster Maria ville ropa åt
henne där uppe, att hon kommer ner och hjälper mig.
  Slumsystern höjde på axlarna.
  -Vet Holm, att en annan natt skulle jag kansl#e ha
passat opp Holm, men i natt har jag ingen lust. Det får
vara nog nu.
  Hennes röst dog bort i en snyftning, och hon skyndade
från honom.
  När han strävade uppför den branta trappan, tyckb# det
honom, att allt nu måste vara för sent. Och i alla händelser,
hur skulle han kunna förmå hustrun att tro honom?
  Medan han var nära att sjunka ner på trappstegen i
mattighet och missmod, kände han ater den lätta smekningen
över pannan. "Hon är mig nära", tänkte han. "Hon vakar
över mig." Och han fick kraft att arbeta 8ig Upp till översta
trappsteget.
  När han öppnade dörren, stod hustrun alldeles framför
honom, liksom hade hon skyndat dit för att regla, så att han
inte skulle kunna komma in. När hon såg, att hon hade
kommit för sent, drog hon sig tillbaka upp mot spisen och
blev stående med ryggen vänd at den, alldeles som skulle
hon där ha något, som hon ville gömma och förvara. Hon
hade samma stela ansiktsuttryck, som då han gick, och han
sade genast till sig själv:
  -Hon har inte gjort det. Jag har kommit i tid.
  Med en snabb blick bort till barnen förvissade han sig
om att det verkligcn var s#.
  -De sover ännu. Hon har inte gjort det. Jag har kommit
i tid, sade han än en gång till sig sjåilv.
  Han sträckte ut sin hand åt den sidan, där Georges hade
stått nyss förut. Han trodde sig märka, att en annan hand
slog till och tryckte den.

  -Tack! sade han lågt, men rösten skälvde, och en plöt#
lig dimma lade sig över hans ögon.
  Han vacklade fram i rummet och sjönk ner p# en otol.
Han såg hur hustrun följde hans rörelser, så som hon skulle
ha gjort, om ett vilt djur hade kommit in i rummet. "Hon
tror nog, att jag är full, hon också", tänkte han.
  Det kom ny hopplöshet över honom, därför att han var
så gråinslöst trött och inte kunde få vila. Det fanns en säng
i det inre rummet, och han längtade att få sträcka ut 8ig
där och slippa att hålla sig upprätt, men han vagade inte
gå dit in. Hustrun skulle göra det, som hon ville göra, sa
snart som han vände ryggen till. Han maste stanns uppe
och vakta henne.
  -Syster Edit är död, prövade han på att säga, och jag
har varit hos henne. Jag har lovat henne, att jag skulle vara
god mot dig och barnen. I morgon ska du få slcicks dem
till asylen.
  -Varför Ijuger du? sade hustrun. Gustavsson vAr här
oppe och talade om för kapten Andersson, att syster Etit
var död. Han sa, att du inte hade kommit till henne.
  David Holm sjönk samman på stolen, och till sin egen
stora förvåning började han att gråta. Det var det gagnlösa
i hans återvändande till de tröga tankarnas, till de slutna
ögonens värld, som tryckte ner honom. Det var den makt-
stjälande övertygelsen, att han aldrig skulle komma utanför
den mur, som hans egna handlingar hade rest omkring
honom. Det var längtan, längtan utan gräns att nu genast
få fören&sig med den själ, som omsvävade honom, men som
dock var onabar för honom, som framkallade hans tårar.
  Medan den tunga gråten skakade honom, hörde han sin
hustrus röst.
  -Han gråter? sade hon för sig själv i en ton av obe-
skrivlig förvåning. Och om en stund upprepade hon det-
samrna: Han grater! Hon gick från spisen och närmade sig
honom med en ViSS angslan.
  -Gråter du, David? fragade hon.
  Han Iyfte mot henne sitt ansikte, som var översköljt av
tårar.
  -Jag vill bättra mig, sade han med sarnmanbitna tänder,
så att man nästan kunde tro, att han var vred. Jag vill bli
en bra människa, men ingen vill tro mig. Skulle jag inte
gråta ?
  -Ser du, David, det är så svårt att tro, sade hon, ännu
tveksam. Men jag tror dig, när du gråter. Nu tror jag dig.
  Liksom- för att ge honom ett bevis på att hon trodde
honom, satte hon sig ner på golvet vid hans fötter och stödde
sitt huvud mot hans knä.
  Hon satt stilla en stund, men snart började också hon
att snyfta.
  Han ryckte till.
  -Gråter du nu också?
  -Jag kan inte låta bli. Jag kan inte bli Iycklig, förrän
jag har fått gråta bort all sorgen inom mig.
  I detsamma kände David Holm ater det lilla kyliga draget
över pannan. Hans tårar upphörde och förbyttes i ett inåt-
vänt, hemlighetsfullt leende.
  Han hade fullgjort det första, som hade blivit honom före-
lagt genom nattens händelser. Det aterstod honom nu att
hjälpa gossen, som hans bror hade älskat. Det återstod
honom att visa sådana människor som syster Maria, att
syster Edit inte hade haft orätt, då hon hade gett honom
sin kärlek. Det återstod honom alt Iyfta sitt eget hem ur
förfallet. Det återstod honom att överbringa körkarlens
hälsning till människorna. Sedan, när allt detta var gjort,
skulle han få gå till den älskade, efterlängtade.
  Han satt där och kände sig oändligt gammal. Han hade
blivit tålig och undergiven, som de gamla brukar vara det.
Han vågade inte hoppas eller önska, han bara knäppte #ina
händer och framviskade körkarlens nyårsbön:
  "Gud, l&t min själ f& komma #ill mognad, innan den ska
skördas !"