Älvdrottningens spira
(Fragment)
- Var finnes han,
- den jag har skådat i en hänryckt dröm?
- Var finnes han,
- den mina hjälplösa armar aldrig kan nå?
- Var finnes han,
- den skuggan på mitt änne förnekar?
- Var finnes han,
- som lyfter upp en trött blomma från vägen
- och sveper henne i genomskinligt siden
- och virar slöjorna kring hennes fötter
- och betraktar henne länge undrande: hur dog du, barn?
- Mitt bleka ansikte skall icke skifta färg,
- på min panna står i tunga bokstäver: hon sover.
- Dina tårar skola falla ned på mina fötter,
- de skola sippra mellan mina knän,
- som ville de väcka till liv.
- Min ensamhet
- skriar högt ut ur en tom kista.
- Det är som om något ville sätta sig upp med hopknäppta händer
- och icke har makten därtill.
- Och du skall lyfta upp mig kista på två pelare i din underbara trädgård.
- Och du skall ordna de gyllne lockarna på min panna
- och stryka tillrätta sidenet på min buk.
- Din hand skall vara våt av tårar
- och du skall säga: här plockar jag ännu
- mina underbara frukter, sköra och stela.
- Och de skäraste rosorna skall du plocka i din trädgård.
- Är denna skär nog?
- Du lägger den i min hand,
- som håller den förtroende som vore den levande och varm.
- Och ett fint grönt blad lägger du på mitt bara bröst,
- att jag må stöda min haka på det som på en psalmbok.
- Mina silkeslena lockar från sidan
- håller du lekande upp med din hand
- och lägger dem tillbaka på den vita sidenkudden.
- Mitt öra är som om det lyssnade till silverljud ur ansträngt fjärran.
- Med en silverfjunvippa rör du mina lysande läppar, bakom vilka tänderna stå vita.
- Och du tänker: lever du icke?
- Då lyfter du mig upp med båda armar och lägger mig i gräset
- och du sitter och ser på mig med väckande ögon, som en mor på sitt barn.
- Du tar min slappa hand och drager diamantringen från fingret,
- du borrar stenen i köttet på min överarm.
- Genom röda slöjor ser du att jag lever.
- Och du snör upp min dräkt
- och lägger handen på hjärtat för att lyssna.
- Du klär av mig,
- sidenet faller ned från mina axlar.
- Du tar och lägger mitt underbara huvud mot ditt bröst som till en kyss,
- men det faller livlöst tillbaka.
- Dock, du har mera mod, du tar mina fingrar
- och böjer dem i lederna, som hos ett barn.
- Då skall ett blått torn stiga upp i din trädgård.
- Älvorna dansa omkring det.
- Uppe i de gyllene tinnarna går älvdrottningen fram och åter.
- Till älvdrottningen, till älvdrottningen! skriar det ur ditt bröst.
- Älvdrottning, älvdrottning, svara mig på blanka dagen.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- Älvdrottningens röst är en flöjt: flickor, skynden.
- Älvorna skynda till från alla håll.
- På kistans botten breda de ett gyllne flor,
- på kistans kanter sitta de
- och på sidenkudden har en liten älva somnat.
- De ställer sig på fästmannens bruna fot
- de sitta på hans huvud mitt ibland hans bruna hår,
- på bruden stiga älvorna som på ett berg.
- Han vänder sig bort: vad hjälper det mig,
- att älvorna kamma hennes gyllne hår,
- att de lägga silvervallmo på hennes bröst.
- Klingande låter jag ringen falla tillbaka i kistan.
- Är du tokig? skrek en liten älva och drog ett hårstrå ur hans huvud.
- Där ser man männens trohet!
- Och älvorna rusade alla uppför honom.
- att han stod där som ett spöke.
- Överst på toppen stod älvdrottningen med blänkande krona och höjde sin spira:
- Inne i brakveden bor katten Elektrus,
- beden hit honom spinna den döda till liv.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- "Lever min blomma? Ringen i min hand har sett all sorg.
- Lycklig sätter jag den åter på ditt finger, din underbara leksak.
- Du leksakernas leksak, sätter du åter på jorden dina vita skor.
- När månen går upp bakom den stora granen
- skola vi hasta, saligt tryckta till varandra
- ut i den mörka skogen.
- Då skall jag hålla dig i mina armar
- som ett löfte om en ännu stillare dag."
- "Då skall jag kyssa dig på pannan, storögde räddare.
- Skogen är full av violer,
- mörk skyndar kvällen fram, mumlande tacksamhet.
- Denna ring skall glänsa evigt på mitt finger som ett minne. Kunna vi ännu dö?
- Det är svårt att tro det. Livet flyter med violfärgade vågor.
- Man kan ej tro att blixten kan bryta ned ett tjockt träd
- med titaniskt buller."