Högre ändamål

DET VAR så kallt i den lilla landskyrkan, att andedräkten stod som rök ur munnen på prästen och gossarne, som sjöngo i koret. Församlingen, som stående afhörde mässan, hade fått halm utbredd på jordgolfvet, att de icke skulle frysa allt för mycket vid knäfallen, som återkommo hvar gång gossarne ringde i den lilla klockan. Det var mycket folk i mässan i dag, emedan man väntade sig ett ovanligare skådespel efter gudstjänstens slut. Prästen skulle nämligen varna tvenne oeniga makar, som icke ville hålla frid tillsammans och icke fingo skiljas, emedan någon synd icke var begången och ingendera ville lämna bo och barn och taga skammen för en förlöpning. Mässoffret var slutadt och litanian, miserere, ljöd sönderslitande från de af kölden darrande rösterna. Solen lyste rödt på de isiga fönstren, och de tända vaxljusen lyste icke alls, utan sågo endast ut som gula fläckar, öfver hvilka den uppvärmda luften dallrade som gärdesglindret om våren.

Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, sjöng prästen, och gossarne svarade miserere, och församlingen stämde in; djupa, skarpa mansröster och höga, späda kvinnoröster, miserere, förbarma dig öfver oss. Det sista miserere ljöd som ett förtviflans nödrop, ty i samma ögonblick trädde de två makarne fram från den undangömda plats vid dörren de haft sig anvisad och gingo fram på stora gången till altaret. Mannen var en lång, groft byggd person med brunt helskägg och haltade något; kvinnan en liten, späd gestalt med veka linjer och mjuka behagfulla rörelser. Hennes ansikte var till hälften doldt af en karpus, så att man endast såg ett par blekblå ögon med ett lidande uttryck och det öfre af de hvita kinderna.

Prästen gjorde en tyst bön och vände sig därpå utåt mot församlingen. Han var en ung man, som ännu icke fyllt trettio år, och hvars friska, godmodiga ansikte icke tycktes passa till den sida dräkten och de stora, stränga ord han uttalade. Han hade fått båda makarnes bikt långt förut, och det var endast på biskopens befallning han nu framsade sin straffpredikan. De oeniga hade nämligen varit hos biskopen och bedt få upplösa äktenskapet, men denne hade icke funnit anledning bevilja deras begäran, då kanoniska lagen och dekretalerna icke tillstadde skilsmässa annat än för synds skull, ofruktsamhet i vissa fall och den ena makens förlöpande från hem och härd.

Prästen började sitt tal med en torr, uttryckslös stämma, som om han icke trodde på hvad han sade.

Äktenskapet, menade han, var stiftadt af Gud själf, som af mannens ref skapat kvinnan för mannens skull, att hon måtte vara honom en hjälp. Men alldenstund mannen var först skapad och kvinnan sedan, skulle kvinnan vara sin man underdånig och han vara hennes herre. Mannen å sin sida skulle behandla kvinnan med aktning, emedan hon var hans ära, och han därigenom ärade sig själf i sin hustru. Sålunda säger också Paulus i sitt bref till de Korinthier, sjunde kapitlet, fjärde versen, hvilket ställe just ligger till grund för Gratiani dekret, han säger: Hustrun hafver icke själf makt öfver sin egen kropp, utan mannen.

Då lärjungarne kommo till Jesum och frågade, om makar fingo skiljas, svarade han och sade: Hvad Gud förenat, skulle människan icke åtskilja, och på denna grund tillstadde icke kyrkan äktenskapets upplösning. Att den världsliga lagen gjorde andra medgifvanden, hade endast uppkommit för människornas ondskas skull och kunde icke bifallas af kyrkan.

Lifvet var ingen rosengård, och vi skulle icke begära för mycket af det. Den, som i dag predikade här, vore själf i äktenskap. (Det var nämligen på den tiden de katolska prästerna ännu fingo gifta sig.) Han visste således att döma i denna fråga; han visste, huru den ena måste vara den andra tillmötesgående, om icke kif och nit skulle uppstå. Han hade vigt dessa unga makar och sett deras första kärleks lycka; han hade döpt deras barn och sett föräldraglädjen helga deras kärlek. Han erinrade dem om dessa oförgätliga stunder, då lifvet gaf dem sitt bästa, och framtiden låg för dem som en rosig sommardag. Han besvor dem vid minnet häraf att räcka hvarandra handen och glömma allt som händt, sedan ofridens ande stigit upp i deras hjärtan; han bad dem i denna kristliga församlings åsyn förnya det förbund, som de i sin själfviskhet sökt lösa.

Nu uppstod ett ögonblick af djup tystnad och spänning, hvarunder församlingen gaf sin otålighet till känna genom att flytta sig framåt så långt trängseln tillät.

De båda makarne förblefvo orörliga.

Då syntes prästen bli otålig, och med en stämma, som darrade af sorg och vrede, tog han åter ordet.

Han talade nu om föräldrarnes plikter mot barnet, om Guds vrede öfver ett oförsonligt sinne, och han sade rent ut, att äktenskapet icke alls var afsedt att vara en förlustelse för två varmblodiga människor, utan ett medel för släktets icke allenast, - han betonade det - förökelse, utan också uppfostran. Han gaf dem därpå betänketid till nästa söndag och bad dem gå i frid.

Han hade knappt uttalat sista ordet och gjort en afskedande rörelse med handen, förr än den unga kvinnan vände sig om och gick. Kall och lugn gick hon emellan församlingens leder och försvann ut genom stora ingången.

Mannen dröjde ett ögonblick, hvarpå han sökte den mindre porten, där korsgången mynnade.

När prästen gick hem med sin hustru, som åhört mässan, sade hon till honom med en vek, men förebrående ton:

»Trodde du, hvad du sade? Du känner genom bikten,att dessa makars förening icke är ett rätt äktenskap. Du vet, att denna kvinna är en martyr, hvars lif endast kan räddas genom att hon håller sig långt från denne man; detta vet du, och du uppmanar henne att gå sin undergång till mötes.»

»Kyrkan, ser du, min vän, har högre ändamål än små människors välbefinnande.»

»Jag trodde, att människors välbefinnande, som du kallar deras sällhet, var kyrkans högsta ändamål. Hvad är då kyrkans högsta ändamål?»

»Guds rikes tillväxt på jorden-, svarade prästen efter något begrundande.

»Låt oss tänka nu», sade hustrun. »Guds rike? I Guds rike skola ju endast de sälla hafva boningar. Alltså skall kyrkan göra människorna sälla?»

»I högre mening, ja!»

»I högre? Finns det två meningar?»

»Ja, det finns högre och lägre. För öfrigt kan en liten dåre fråga mer än sju vise rå besvara.»

»Då är det illa beställdt med de vises visdom, ty hvad skola de svara, när en klok frågar, när alla kloka i världen skola komma och fråga», fortfor den lilla dåren.

»De skola svara, att de veta intet», hviskade prästen.

De stampade snön af fötterna och trädde in i den lilla prästgården, där de mottogos af två små friska piltar, som ville kyssa far och mor, hvilka voro så hjärtligt välkomna, icke minst därför, att den sköna söndagsmiddan stod och väntade i spisen.

Prästen lade bort den sida kyrkrocken och påtog en mera borgerlig, i hvilken han dock aldrig visade sig för någon församlingsbo utom för de sina och den gamla köksan. Bordet var dukadt. Golfvet var så hvitt, och det hackade granriset doftade så skönt. Fadern välsignade den goda middagsmaten, och man satte sig till bords så glada och nöjda med sin värld och med hvarandra, såsom om aldrig några hjärtan brustit för högre ändamål.

*

Snön hade smalt, jorden rykte och jäste af aflingslusta. Prästgården var belägen midt på den fula slätt i Uppland, som intages af Rasbo socken. Hvart ögat spanade, syntes endast den steniga marken, den leriga åkern och några enbuskar, hvilka tryckte som skrämda harar för den eviga blåsten. I fjärran vid horisonten syntes de högsta topparna af skogsbrynet såsom master af på hafvet sjunkande fartyg. På södra sidan af stugan hade prästen planterat några träd och hackat upp litet jord, där han dragit upp blommor och kryddor, hvilka, såsom varande ovana vid det hårda luftstrecket, måste täckas med halm om vintern. En liten å, som kom norr ifrån skogarna, rann förbi prästgården och var jämnt så stor, att man kunde ro fram en ekstock, om man höll sig midt i rännan.

Dominus Peder i Rasbo hade vaknat i soluppgången, hälsat sin hustru och sina barn och gått till kyrkan, som endast låg några stenkast från prästgården. Han hade läst morgonmässan, helgat dagens arbete och gått hem igen så strålande glad och lefnadslustig. Lärkorna, hvilka säkerligen icke förstodo sig på fult eller vackert, hade sjungit öfver de steniga åkrarne, som om de välsignat den magra grödan. Vattnet porlade i dikena, där de gula hästhofvarne lyste på kanterna. Han hade kommit hem och druckit sin morgonmjölk på förstugukvisten, och nu stod han i sin tröja i trädgården och befriade sina blommor från vintertäckningen. Han tog en hacka och började vända den sofvande jorden. Solen brände varm; arbetet, vid hvilket han var ovan, kom hans blod att röra sig. Han andades häftigt in den starka vårluften, och han kände ett välbefinnande, som om han vaknat till nytt lif. Hustrun hade öppnat fönsterluckorna åt solsidan och stod halfklädd och betraktade sin mans arbete:

»Det här är annat än hänga öfver böckerna», sade han.

»,Du skulle blifvit bonde», sade hon.

»Jag fick ju inte, kära du! O, hvad det känns godt i bröst och rygg. Hvad tror man Gud gifvit oss två långa armar till, om de icke skulle begagnas.

»Ja, inte behöfver man dem till att läsa med.»

»Nej I Men att skotta snö, hugga ved, gräfva jorden, bära sina barn och försvara sig, det har man fått dem till, och det straffar sig själft, om man icke brukar dem. Vi andans män, vi få inte röra vid den här syndiga jorden.»

»Tyst», sade hustrun och lade ett finger på munnen; »barnen höra dig!»

Mannen tog af sin mössa och torkade svetten ur pannan:

»Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, står det. O, hvad jag svettas skönt. Det är annat, än när ångesten öfver att icke kunna finna en dunkel ordalydelses förstånd jagar kallsvetten genom hårfästet, eller då tviflets andar bränna musten ur blodet, så att det kryper som het sand genom kroppen. Ser du hur köttet hoppar på armen af lust att få röra sig; se, hur de blå ådrorna svälla som vårbäckar, när isen smälter; o, bröstet blir så stort, så att det knäpper i tröjsömmarne; detta är verkligen annat...»

»Tysts, sade hustrun, igen varnande, och tillade för att afleda samtalets vådliga fart: »Du har befriat dina blommor från tvångströjorna, men du har glömt de stackars djuren, som stått bundna i mörka ladugården hela vintern.»

»Det är rätt», sade prästen och ställde bort hackan, »men då skola barnen ut och se på!»

Utan att dröja gick prästen till nöthuset, som låg ytterst i den byggnadslänga, hvaraf gården bestod; där löste han de båda korna, öppnade fårkätten och kalfbåset samt gick sedan ut på backen och bröt upp luckan till svinstian. Först kom skällkon ut och ställde sig i ladugårdsdörren; ljuset tycktes blända henne, när hon sträckte fram halsen och vädrade på solen; därpå klef hon försiktigt ut på bron, drog några djupa andetag, så att våmmen svällde; så luktade hon på marken, och liksom betagen af glada fjorårsminnen satte hon svansen i vädret och skumpade ut på backen, hoppade öfver stenar och buskar och tog sedan ett sträckt galopp öfver brunnsluckan. Ut kom kullkon, ut kommo kalfvarne och fåren och sist grisarne. Men efter dem kom prästen med en käpp, ty han hade glömt att sätta på trädgårdsgrinden, och nu blef en kapplöpning, i hvilken de båda piltarne snart deltogo med hjärtans lust för att drifva ut kreaturen utom hägnaden. Men när den gamla köksan såg dominus springa i tröjan ute på backen, blef hon ifrig öfver hvad folket skulle säga och störtade ut genom fönsterluckan, medan hustrun stod på trappan och skrattade så klingande och så godt. Men den unge prästen, han var så lössläppt och glad och njöt som ett barn af att se djurens glädje öfver vinterfängelsets slut, så att han glömde både församling och biskop, och han sprang långt ut på landsvägen för att mota kreaturen ut på trädesåkern.

Då hörde han sin hustru ropa sitt namn, och då han vände sig om, såg han en främmande kvinna stå bredvid henne på förstugubron. Skamsen och förargad inom sig, satte han dräkten till rätta, strök håret under mössan och vände hemåt, antagande ett högtidligt uttryck i sina ansiktsdrag.

Då han kom närmare, igenkände han den lilla kvinnan, som han varnat i kyrkan för oenighet i äktenskapet. Han förstod, att hon begärde ett samtal, och han bad henne stiga in; han skulle strax komma efter, när han fått en annan rock på sig.

Med den andra rocken och ett annat sinne inträdde han om en stund i stugan, där den oeniga makan väntade. Han frågade efter hennes ärende. Hon förklarade, att hon kommit öfverens med sin man, att hon skulle förlöpa hemmet, efter som kyrkan icke beviljade skilsmässa på andra villkor. Prästen blef otålig och skulle just fram med dekretaler och Korinthier-bref, då han genom det öppna stugufönstret hörde sanden gnissla på trädgårdsgången: han kände så väl de lätta, mjuka fjäten och sandkornens skrik trängde in i hans samvete.

»Er handling, kvinna», sade han, »är full af mod, men den är ändock ett brott.»

»Den är icke något brott, det är blott ni, som kallar den så», svarade kvinnan så bestämdt, som om hon genom förtviflans nätter och dagar genomtänkt sin handling.

Prästen blef retad och sökte i sitt minne efter några dråpord, då han återigen hörde några skarpa små skrik från den pinade sanden därute.

»Ni ger ändock ett dåligt föredöme för församlingen», sade han.

»Ett sämre, om jag stannar», sade kvinnan.

»Ni blir arflös.»

»Det vet jag.»

»Ni förlorar ert rykte.»

»Det vet jag också, men det bär jag, när jag är oskyldig.»

»Men ert barn?»

»Det tar jag med mig.»

»Hvad säger mannen om det? Ni har ingen rättighet öfver ert barn, när ni öfverger hemmet.

»Har jag icke? Öfver mitt eget barn?»

»Det är alltid två ägare till ett barn.»

»Då räcker icke Salomos visdom att lösa denna tvist. Men jag skall slita den, om jag kan genom att göra ett slut på detta. Jag kom till er för att begära ljus och ni leder mig in i en mörk gång, där ni släcker ljuset och går er väg. Ett vet jag: där kärleken upphört, där återstår endast synd och förnedring; jag vill icke lefva i synd, därför bryter jag.»

Häftiga andetag såsom af återhållna känslor hördes tätt utanför; prästen kämpade sin strid; därpå sade han:

»Såsom kyrkans tjänare har jag endast Herrans ord att hålla mig till, och det är hårdt som hälleberget; som människa kan jag endast säga, hvad mitt hjärta ingifver mig, men som kanske är synd, ty människohjärtat är en skröplig ting. Gå i frid och upplös inte hvad Gud förenat!»

»Nej, icke hvad Gud förenat, men hvad makarnas föräldrar stiftat. Ni har icke ett ord att säga mig till tröst på den tunga väg jag går att vandra.»

Prästen skakade på hufvudet nekande.

»Må ni icke en gång få mottaga stenar, då ni kommer att begära bröd», sade kvinnan med en nästan hotande ton och gick ut.

Prästen kastade af sig rocken igen, drog en suck och sökte förjaga de obehagliga känslor mötet framkallat. När han kom ut, mötte han sin hustru med den anmärkningen, att det gjorde honom uppriktigt ondt om den arma kvinnan.

»Hvarför sade du icke henne det?» inföll hustrun, som tycktes vara inne i frågan.

»Det finns saker, som man icke får säga», svarade mannen.

»Hvem får man icke säga dem för?»

»Hvem för» - Kyrkan, likasom staten, min vän, äro gudomliga tankar, men, förverkligade af svaga människor, ofullkomliga i sitt förverkligande; därför får man icke erkänna för svaga människor, att dessa inrättningar äro ofullkomliga, ty därigenom skulle de komma att tvifla på det gudomliga ursprunget.»

»Men om man, genom att se deras ofullkomlighet, skulle komma att tvifla på det gudomliga ursprunget och det genom undersökning skulle visa sig, att de saknade gudomligt ursprung . . . »

»Jag tror vid alla helige, att tviflets djäflar härska i denna tidens luft! Vet du icke, att den förste frågaren störtade mänskligheten i fördömelsen? Det är i sanning icke utan, att den påflige legaten haft sina skäl vid pågående kyrkomöte att kalla detta landet fördärfvadt.»

Hustrun gaf honom en blick, som om hon såg efter, huruvida han skämtade, hvarpå mannen svarade med ett leende.

»Du skall icke skämta på det sättet», sade hustrun; »jag kan ju så lätt råka att tro hvad du säger. För öfrigt vet jag aldrig, när du talar allvarsamt eller gycklar. Du tror nog delvis på hvad du säger, men du tror också inte på det: du är så vacklande, som om du själf vore gripen af de där andarne i luften du talade om.»

För att icke komma djupare i en frågas utredning, som han helst ville ha outredd, föreslog prästen, att de skulle fara på båt ner till en vacker plats, som ägde förmånen af några löfträd och där man skulle äta middag.

Snart satt prästen vid årorna, och den gröna ekstocken sköt fram öfver den lugna vattenytan, under det barnen sökte rycka af de gamla fjorårsrören, genom hvilkas torra blad vårvinden hviskade om uppståndelse ur vintersömnen. Prästen hade aflagt den sida rocken och påtagit den tröja han kallade »sin gamla människa», och årorna förde han med kraft som en van roddare hela halfmilen ner till den lilla björkbacken, hvilken låg som en holme i stenhafvet. Medan hustrun dukade, sprang mannen omkring med gossarne och plockade hvitsippor och guldvifvor.

Han lärde dem skjuta med pilbåge, och han täljde sälgpipor. Han klättrade i träden och rullade i gräset som en pojke, och han lät köra sig som en häst med tömmarne i mun under barnens klingande skratt. Han blef allt yrare, och när gossarne sköto till måls på den långa rocken, som han hängt upp i en björk, föll han i ett sådant skratt, att han blef blå i ansiktet. Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla håll, om någon människa skulle komma och se dem.

»Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur åtminstone», sade han. Och hustrun kunde icke invända något mot den saken.

Middagen var dukad i gräset, och prästen var så hungrig, att han glömde läsa öfver maten, hvarför han ådrog sig anmärkning af barnen:

»Far läser inte till bords», sade de.

»Jag ser inte något bord», svarade han och stack tummen i smöret. Detta roade de små ofantligt.

»Håll fötterna stilla under bordet, Per», sade han. »Lägg inte benen på bordet, Nils», sade han. Och de små skrattade, så att de höllo på att sätta maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga om sina roligheter gång på gång, och de mottogos alltid med lika stor förtjusning.

Men det led mot aftonen, och man måste tänka på hemfärden. Man packade ihop och gick i båten. Ännu var det muntert en stund, men snart tystnade skratten och de små somnade i mors knä. Far blef tyst och allvarsam, som man blir, när man skrattat mycket, och ju närmare man nalkades hemmet, dess slutnare blef han. Han försökte ibland att säga något gladt, men det lät så skärande vemodigt. Solen kastade sneda strålar öfver de ändlösa fälten, vinden hade lagt sig, och det rådde en mjältsjuk tystnad och frid öfver hela naturen, blott då och då störd af kreaturens råmande eller gökens lidelsefulla rop.

»Norr gök, sorg gök», sade prästen, som om han därmed ville ge ett länge sökt uttryck åt sin beklämda stämning.

»Det gäller inte mer än första gången man hör honom», tröstade hustrun, »och i morse ropade han tröster i öster.»

Nu syntes taken på ladugården och öfver den samma stack kyrkans tom. De lade till vid bryggan, och nu tog fadern de båda sofvande små och bar dem in i stugan. Därpå sade han farväl till sin hustru och tackade för godt sällskap; nu skulle han gå till kyrkan och läsa aftonmässan.

Han tog sin bok och gick. När han kom ut på vägen, ringde klockan Angelus. Han skyndade på sina steg. På kyrkogården såg han på långt håll människor röra sig. Detta var något ovanligt, ty ingen mer än klockaren brukade åhöra aftonmässan. Han tänkte på, att någon sett honom i björkbacken. Han undrade, om man hört hans samtal med hustrun. Han blef riktigt hjärtängslig, när han kom nära kyrkporten, ty där urskilde han två hästar i lysande munderingar och en arkidiakon från Uppsala ärkebiskopssäte med åtföljande tjänare. Diakonen tycktes ha väntat, ty han gick genast fram till prästen och bad att få meddela sig med honom efter slutad mässa. Aldrig hade denne bedt en aftonbön med så brinnande hjärta, och med ångest i bröstet nedkallade han alla heliges beskydd mot okända faror. Han kastade då och då en blick åt dörren, där han såg diakonen stå som en bödel, hvilken väntar på sitt offer, och när han sagt amen, gick han med tunga steg att mottaga slaget, ty nu var han viss på, att något olyckligt skulle inträffa.

»Jag ville icke söka i hemmet», började ärkebiskopens sändebud, »emedan mitt ärende var af en sådan natur, att det fordrade ett fridlyst ställe och närheten af de heliga ting, som göra våra hjärtan starka. Jag har nämligen ett meddelande från kyrkomötet, hvilket kommer att ingripa djupt i det enskilda lifvets innersta förhållanden.»

Här afbröt han sig, då han såg offrets ångest, och han framlämnade ett pergament, som den unge prästen uppvecklade och läste.

»Dilectis in Christo fratribus! Älskade bröder i Kristol . . .» läste han; »Episcopus Sabinensis, apostolicce sedis legatus. . . biskopen af Sabina, romerska stolens sändebud...»

Ögonen flögo öfver de gnetiga bokstafslederna, tills de med ens stannade vid en rad, som tycktes vara skrifven med brinnande eld, ty den unge mannens anletsdrag och blickar blefvo som förvandlade i aska.

Diakonen tycktes fatta medlidande med honom och sade:

»Som synes, äro kyrkans kraf hårda: inom årets utgång skola alla prästers äktenskap vara upplösta; ty en rätt Herrans tjänare kan icke lefva i köttsligt förbund med en kvinna, utan att han orenar de helgedomar han har under händer, och hans hjärta kan icke delas mellan Kristus och en syndig ättling af den första kvinnan.»

»Hvad Gud förenat skall människan icke åtskilja», svarade prästen, när han först kom till besinning.

»Detta gäller endast församlingen; men när Kristi kyrkas högre ändamål fordra, då blir brottet lag. Och märk väl distinktionen: människan skall icke åtskilja. Det är således blott människans uppträdande som skiljare det är frågan om; men här uppträder Gud, genom sin tjänare, och upplöser hvad Gud förenat; alltså gäller icke för detta fall hvad som eljes gäller för alla fall.»

»Men Gud själf har ju stiftat äktenskapet» invände den förkrossade.

»Alldeles, just som jag säger, och därför har han också rätt att lösa det.

»Men detta offer begär icke Herren af sina svaga tjänare.»

»Herren begärde af Abraham, att han skulle offra sin son Isak. »

»Men hjärtan skola brista.»

»Alldeles; hjärtan skola brista, dess mera brinnande hålla de sig.»

»Detta kan aldrig vara den milde Gudens mening.»

»Den milde Guden hängde sin egen son på kors! Världen är ingen lustgård! Fåfänglighet, förgänglighet! Och ni kan trösta er med att dekretalerna...»

»Nej, Gud allsmäktig, inga dekretaler; herr diakon, för himlens skull, gif mig en gnista af hopp; doppa det yttersta af ert finger och släck denna förtviflans eld ni tändt. Säg, att det icke är möjligt, inbilla er att tro, det hela detta är ett förslag, som icke blifvit antaget.»

Diakonen pekade på sigillet och sade:

»Presentibus consulentibus et consentientibus. . . det är redan afgjordt och bekräftadt. Och hvad dekretalerna beträffar, min unge vän, så finnas i dem sådana skatter af visdom, att de väl kunna tjäna till upplysning för ett förblindadt sinne, och vill jag ge ett godt råd åt en god vän, så säger jag: läs dekretalerna, läs dem bittida och sent, och ni skall få se, att ni skall bli lugn och må väl!»

Den olycklige prästen tänkte på de stenar han gifvit den förtviflade kvinnan om samma dags morgon, och han böjde sitt hufvud under slaget.

»Alltså», sade diakonus, »njut af den korta tiden; sommarvinden har blåst, blomstren ha gått ut på marken, och turturdufvan låter höra sig i vårt land. Vid sankt Sylvester, ultimo mensis Decembris kommer jag igen, och då skall ert hus vara sopadt och pyntadt, som om Herren Kristus själf skulle hålla sitt intåg, och detta vid straff af bannlysning. Ni kan studera det där diplomet nogare till dess. - Farväl! - Och glöm inte att läsa dekretalerna.»

Han steg upp på sin hvita häst och red därifrån att hinna till nästa socken innan natten och där sprida sorg och elände som apokalypsens ryttare.

Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade icke gå hem genast, utan störtade in i kyrkan, där han föll ner vid altaret. Det förgyllda altarskåpets dörrar stodo öppna och Frälsarens vandring till Golgatha belystes af aftonsolens röda strålar. Prästen var icke i detta ögonblick den hotande och straffande Herrans domhafvande, utan han låg som den tuktade församlingen på sitt ansikte och bad om nåd. Han blickade upp till Kristus, men han såg intet medlidande. Denne mottog sin kalk ur den bjudande handen, och han tömde den i botten; han bar sitt kors på sin sargade rygg upp för den branta backen, där han skulle afrättas, men öfver den hängde öppnade sig himlen. Det fanns således något öfver och bakom alla dessa lidanden. Han började undersöka grunderna till denna stora människo-offring, som nu skulle försiggå öfver hela landet. Kyrkan hade sett, huru människorna började tvifla på prästernas befogenhet att vara domare och bödlar, ty människorna hade funnit sina domare fulla af mänskliga svagheter. Nu skulle prästerskapet visa, att de själfva kunde för Kristi saks skull rifva hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret. Men, fortfor hans upproriska förnuft, kristendomen har ju afskaffat människooffer. Tankarne gingo sin egen bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke i de gamla hedningarnes offer. Abraham var hedning, ty han kände icke Kristus, och han var ju redo att offra sin son på Guds befallning. Kristus offrades, alla heliga martyrer hade offrats, hvarför skulle då han skonas? Därför fanns ingen anledning, och han måste erkänna att om folket skulle fortfara och tro hans predikan, de också fordrade att se honom offra det käraste, sig själf, ty han och hans hustru voro ju ett. Han måste erkänna detta, och han erfor en egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga lidanden, som förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade med martyrens krona, som höjde honom öfver denna församling, hvilken han var van att från högaltaret blicka ner på, men som nu hade börjat lyfta sina hufvud och trotsigt hotat att storma denna upphöjda plats.

Styrkt och väckt af denna tanke, reste han sig och gick innanför altarskranket. Han var icke längre den förkrossade syndaren, utan den rättfärdige, som förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika mycket som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, hvilka i skymningen liknade knäfallande, och han slungade den rättfärdiges straffdomar öfver deras hufvud, därför att de icke ville tro på hans predikan. Han ref upp sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, där det var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin Gud. Han bad de klentrogna sticka sina händer i hans sida och varda öfverbevisade. Han kände sig växa under lidandet, och hans öfverretade inbillning försatte honom i extas, så att tankens verksamhet för ett ögonblick inställdes, och han tyckte sig vara ett med Kristus. - Längre kunde han icke komma, och han föll ihop som ett sönderblåst segel, när kyrkvaktaren kom in och ville stänga.

På hemvägen kände han sig olycklig öfver den förlorade extasen, och han skulle gärna ha vändt om till kyrkan, om icke något onämnbart, yttrande sig i form af en svag pliktkänsla, kallade honom hem. Ju närmare han kom, dess svalare blef hans känsla, och ju mindre tyckte han sig vara. Men när han trädde inom dörren och hans hustru mottog honom med en öppen famn och en orolig fråga, hvarför han dröjt, och när han kände den sköna värmen stråla mot sig från spiseln och såg barnen sofva så lugna och blomstrande, då kände han hela värdet af hvad han nu skulle uppgifva, och han öppnade sitt hjärta, till hvilket all hans unga blod strömmade, och han kände hela den första kärlekens världsstormande makt, som kan bära allt, vakna ånyo, och han svor att aldrig öfvergifva den hans hjärta älskade, och de båda makarne kände sig unga igen, och de sutto vid hvarandras sida till midnatt, och de talade om framtiden och huru de skulle kunna undgå den hotande faran.

*

Sommaren förflöt för de lyckliga makarne såsom en skön dröm, under hvilken de glömde bort, att uppvaknandet förestod.

Emellertid hade det påfliga budet blifvit kändt af församlingen, hvilken med en viss skadeglädje tog del af det samma, dels emedan de gärna unnade sina andliga härskare en liten skärseld, dels emedan de hoppades få sina präster billigare nu, då de måste lefva utan familj. Vidare fanns inom församlingen en hop fromma, hvilka togo allt som kom ifrån biskop och påfve, såsom komme det från himmelen. De behandlade frågan fram- och baklänges och stannade vid den meningen, att köttslig förbindelse mellan präst och kvinna måste vara syndig. Dessa fromma, hvilka väntat sig se prästgården rensad från synden omedelbart ofvanpå kungörelsen, började samka sorl, när de icke alls funno sin herde visa några tecken till, att han ämnade lyda. Sorlet växte i styrka efter en tillfällighet, då åskan slagit ner i kyrktornet. Kom så missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de fromma skickade en utvald skara till prästgården, hvilka förklarade, att de icke ämnade mottaga sakramenten af en präst, som lefde i synd. De fordrade, att han genast skulle skiljas till säng från sin hustru, med hvilken han icke vidare hade rätt att afla barn, då dessa ju skulle förklaras oäkta, och de hotade, att de skulle rensa sin prästgård med eld, om icke den vore ren med gamla årets utgång.

För att visa församlingen, att hans äkta förbund icke var efter köttet, lät herr Peder bära ut den stora sängen på backen och sof hädanefter i köket.

Det blef tyst till en tid, men en märkbar förändring tycktes börja visa sig hos prästen. Han gick oftare i kyrkan än han behöfde och dröjde sig kvar där till sena kvällen. Han blef sluten och kall mot sin hustru och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde han sitta med i knä långa timmar och smeka, utan att säga ett ord.

Vid mårtensmässan i november kom diakonen från domkapitlet på besök, och han hade ett mycket långt samtal med herr Peder. Om natten sof denne uppe på rännet, och han fortfor att sofva där dädanefter. Hustrun sade ingenting, men hon såg hela förloppet utan utsikt att kunna ändra något. Hennes själs stolthet förbjöd henne ett närmande, och när mannen började intaga sina måltider på egna timmar, träffades de sällan. Han blef askgrå, och ögonen sjönko in i hufvudet; han åt aldrig om kvällarna och sof på bara golfvet under ett sälskinn.

Det blef jul. Herr Peder kom en kväll tvenne dagar före julafton in i stugan och satte sig vid spisen. Hustrun lagade barnens kläder. Det rådde en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade mannen:

»Barnen skulle ha något till jul; hvem skall fara till stan?»

»Jag skall resa», svarade hustrun, »men jag tar barnen med mig. Vill du det?»

»Jag har bedt Herren, att denna kalk måtte gå ifrån mig, men han har icke velat, och jag har svarat honom: ske icke min vilja, utan din!»

»Är du viss på, att du känner Herrens vilja» sade hustrun undergifvet.

»Så visst min själ lefver!»

»Jag reser i morgon till far och mor, som vänta mig», sade hustrun med tonlös, men fast stämma.

Prästen steg upp och gick hastigt ut, som om han hört sin dödsdom. Kvällen var gnistrande kall, stjärnorna flämtade på den blågröna himlen, och oändlig låg den snöbetäckta slätten framför den förtviflade vandraren, hvars väg tycktes bära rätt fram till de stjärnor, som sutto lägst och syntes stiga upp ur den hvita jorden. Han vandrade och vandrade, bort, bort; han kände sig som en bunden häst som löper men ryckes tillbaka af linan, hvarje gång han tror sig fri. Han gick förbi kojor, där det lyste, och han såg, hur man skurade och fejade och kokade och bakade till den stundande julen. Tankar på hans egen stundande jul vaknade. Han tänkte sig hemmet tomt, oeldadt, utan ljus, utan henne, utan barnen. Fötterna brände under honom, men hans kropp frös. Han gick och gick utan att veta hvart. Slutligen stod han framför en stuga. Luckorna voro stängda, men en ljusstrimma trängde ut och kastade ett svafvelgult sken på snön. Han gick närmare och lade ögat till springan. Han såg in i ett rum, där bänkar och bord voro belamrade med kläder: små barnlinnen, strumpor, koltar. En kista stod uppslagen, och på locket hängde en hvit klädning, hvars smärta lif väckte hans uppmärksamhet; på dess framstycke syntes intryckt rundningen af en jungfrulig barm; vid ena skuldran var en grön krans fastad. Var det en svepning eller en bruddräkt? Han undrade öfver, att man klädde lik och brudar på samma sätt. Han såg en skugga teckna sig på väggen; bland var den lång, så att den bröts af och försvann i taket, ibland kröp den ner på golfvet. Slutligen stannade den på den hvita klädningens kjol. Ett litet hufvud med en bindmössa ritade sig bjärt mot den ljusa botten. Denna panna, denna näsa, denna mun hade han sett förr. Hvar var han? Skuggan försvann ner i kistan, och fram i ljuset trädde ett ansikte, som icke kunde tillhöra en lefvande, så blekt, så outsägligt lidande föreföll det, och det såg honom in i ögonen, så att det brände, och han kände, huru tårarne rullade ner från hans kinder och smälte snön på fönsterbrädet. Och då blefvo blickarne därinne så veka, så bönfallande, att han trodde sig se heliga Katarina vid hjulet anropande kejsar Decius om nåd. Ja, det var hon, och han var kejsaren. Skulle han gifva henne nåd? Nej, gifver kejsaren det kejsaren tillhörer, säger ordet, och himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås. Ingen nåd! Men han kunde icke uthärda dessa blickar, om han skulle fortfara att vara stark; därför måste han gå. Ut i trädgården, där snön hade lagt sig öfver hans täckta blomsterbuskar, så att de sågo ut som små barngrafvar, vandrade han nu. Hvilka lågo i dessa små grafvar? Hans barn! Hans friska, röda barn, som Gud befallt honom offra, liksom Abraham offrade Isak. Men Abraham slapp ifrån med skräcken, han! Det var en helvetets Gud, som kunde vara så omänsklig. Det måste vara en dålig Gud, som predikade kärlek för människorna, men själf uppförde sig som en bödel. Han skulle genast gå och söka honom; söka honom i hans eget hus, och han skulle tala vid honom och begära en förklaring. Han kom ut ur trädgården, på vedbacken. Där stötte han på en ofantlig likkista, men den var för två personer. Nej, det var en säng; den var bäddad med den mjukaste nyfallna snö, som låg så hvit som ejderdun och kändes så varm som fjäder på en lefvande fågel. Det var en vällustig bädd. Här skulle Cleopatra hafva firat bröllop med Goliath. - Han bet i sängkarmen som en hund, när det kliar i hans unga tänder. - Den mörkhyade Cleopatra mot den hvita snön! Det vore en syn! Han vadade vidare i snödrifvorna och fick fatt i en liten gran, som stod vid vedskjulet. Det var en julgran, en sådan som barnen skulle dansat omkring, om de lefvat. Nu erinrade han sig, att han skulle söka Guden, som tagit hans barn, och ställa honom till ansvar. Kyrkan var icke långt borta, men när han kom dit, var den stängd. Då blef han ursinnig. Han krafsade undan snön, tills han fick fatt i en sten, och med den började han slå på dörren, så att det svarade likt åskskrällar inne i kyrkan, allt under hans höga rop:

»Härut, Molock, som äter barn, så skall jag rifva upp din buk! Härut, Jesus Kristus och heliga Katarina, härut alla helgon och djäflar, så skall ni få slåss med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer från ryggen, afgrundslegioner!

»Han vände sig om utåt kyrkogården och med en rasandes styrka bröt han ner en ung lind; med denna som vapen angrep han den härskara af små grafkors, hvilka han tyckte rycka emot sig med utsträckta armar. De veko icke, och han gick fram som döden med sin lie, och han slutade icke, förr än han nedlagt hvartenda ett, så att marken var betäckt med spillror.

Men hans krafter hade ännu icke uttömt sig. Nu skulle han plundra liken och hopsamla döda och sårade. Börda på börda bar han fram till kyrkväggen och staplade upp under ett fönster. När detta var färdigt, klättrade han upp, slog ut en fönsterruta och steg in i kyrkan. Där inne var alldeles upplyst af norrskenet, som förut varit doldt för honom af kyrkans höga tak. Ett nytt anfall mot de angripande bönpallarne, hvilka han krossade till en hop trälappar. Hans blickar stannade nu på högaltaret, där öfver pinohistorien Jehovah tronade på ett moln med lagens aska i sin hand. Han lade armarne öfver bröstet och betraktade spotskt den stränge mannen därofvan molnen.

»Kom ner, du!» skrek han. »Kom ner, skola vi brottas!

När han icke såg sin utmaning antagas, fattade han en träklabb och kastade upp mot sin fiende. Med en skräll träffades ett gipsornament, som störtade ner och ref upp ett moln af damm.

Han tog en trälapp till och kastade med missräkningens stigande raseri. Molnen föllo ner bit för bit under hans högljudda skratt, lagens åska rycktes ur den allsmäktiges hand; slutligen störtade den tunga bilden med ett förfärligt brak ner öfver altaret och krossade ljusstakarne i fallet. Men då blef hädaren slagen af skräck och sprang ut genom fönstret.

*

Dagen före julaftonen om morgonen hade en sockenbo sett en underlig syn på prästgårdsgärdet. En släda hade kommit ut från prästgården med en kvinna, två barn och en dräng, och körde västerut. Österifrån en fjärdedels mil efter slädan hade prästen i församlingen kommit springande och med höga rop bedt slädan stanna. Denna hade dock fortsatt sin färd landsvägen framåt och försvunnit i en krökning. Då hade prästen stupat i en snödrifva med knuten näfve lyftad mot himlen. Senare underrättelser meddelade, att prästen låg illa sjuk i en feber, och att djäfvulen, af ondska öfver, att han icke rådt på Herrans tjänare i den nyss utkämpade striden om äktenskapets upplösning, på det förfärligaste grasserat i kyrkan; men för att komma in och hafva makt i den, hade han först brutit ner alla korsen på kyrkogården. Hvilket allt sammanlagdt återställde herr Peders anseende och till och med gaf honom ett sken af helighet, som gjorde de fromma mycket belåtna, emedan de varit den drifvande orsaken till prästgårdens renande.